Jag tänker efter, men det är svårt att komma på något positivt som skrivits om muslimer i svenska dagstidningar på länge. I sociala medier breder verklig islamofobi ut sig.

Är det en rättvisande bild vi matas med? Kan 1,6 miljarder människor som bekänner sig till en 1 400 år gammal idétradition alla bära på ett uteslutande destruktivt tankegods?

Nej, naturligtvis inte. Och läsning av Visdomens hus. Muslimska idévärldar 600-2000 understryker övertygelsen ytterligare.

De båda författarna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi lyckas i koncentrerad form visa upp en mångfacetterad världsreligion. De börjar från början och tar händelseförloppet ända fram till våra dagar.

Visdomens hus för tankarna till bästsäljaren Sapiens. Boken är tvärvetenskaplig och går grundligt igenom islams många olika tankeströmningar och deras rottrådar. En sjättedel av boken ägnas förhistoria. Det är ett spår som går 7 000 år bakåt till Mesopotamien. Släktbanden med judendom och kristendom är uppenbar. Författarna gör gällande att profeten inte hade de avsikter som senare tillskrivits honom:

Muhammed tänkte sig inte att det han var i färd med att skapa var en ny religion. Han anslöt sig till de myter och berättelser som fanns i området, framför allt de som skildras i ”Boken”, det vill säga judarnas och de kristnas Bibel. Vad han gjorde var att tillfoga ett nytt kapitel till denna, där han framförde vad han själv fått uppleva.

Jag besitter inte förkunskaperna för att bedöma riktigheten i detta eller andra påståenden som författarduon gör. Men framställningen är neutral och saklig och inger förtroende. Det finns rikligt med redogörelser för ideologiska strider som utkämpats inom islam och läsaren får en pedagogisk genomgång av en mängd olika slags förhållningssätt och kritiska betraktelser.

Så till exempel har muslimska härskare ofta haft för vana att via skattsedeln diskriminera undersåtar som bekänner sig till andra religioner. Men inte alltid. Stormogulen Akbar, samtida med Gustav Vasas söner, valde att likabehandla sina undersåtar i det som numera är Indien. ”Bristande respekt för andra religioner var för honom liktydigt med bristande respekt för Gud” skriver Ambjörnsson och Fazlhashemi.

En milstolpe i historien var mongolinvasionen på 1250-talet då det abbasidiska väldet, med säte i Bagdad, gick under. En muslimsk högkultur hade därmed besegrats av hedniska nomader. En lång tid av oro och missmod följde. I det klimatet trädde teologer fram som var motståndare till logik och empiriskt förvärvad kunskap. De sökte förklaringen till Bagdads fall i förlorad kontakt med profetens ursprungliga läror.

En av dem var teologen Ibn Taymiyya som sökte ”sina svar inom vad han benämner som urteologi, det vill säga den sorts jungfruliga teologi som formades av Muhammed och de första generationerna av muslimska exegeter. Det är en teologi som avvisar varje form av förnuftsbaserad argumentation som inte stöder sig på Koranen och uppenbarelsen.”
Ibn Taymiyya mötte motargument redan under sin levnad. Han dog i fängelse. Men hans idéer har fått förnyad kraft i vår tid. Den sista sjättedelen av boken, lite drygt, ägnas åt 1900-talet och nutiden. Här diskuteras mänskliga rättigheter, sexualitet och vetenskap. Där den arabiska våren misslyckades växte den så kallade salafismen i Ibn Taymiyyas anda.

Den är ett idékomplex med starka inslag av utopism. Dess företrädare använder populistiska metoder för att saluföra sina enkla och holistiska lösningar på alla problem.

Även nu möter salafismen motstånd bland moderata muslimer. Budskapet att ”allt var bättre förr” är det många som avvisar.
Utvecklingen har flera paralleller med den auktoritära, nostalgiska populism vi ser i Europas demokratier.

Visdomens hus är stimulerande läsning och ger den med västligt präglade historiekunskaper en mängd insikter. Den är ett vaccin mot sjukan att likställa alla muslimer med IS, al-Qaida och Talibaner.

I islams namn har alla brott blivit begångna som också utförts i kristendomens namn. Eller i nationalismens namn, eller i kommunismens eller fascismens. Det här handlar om oss människor och oavsett världsåskådning måste vi lära av historien och ta konsekvenserna av dessa lärdomar.

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islams upphovsman i närbild
• Militanta muslimer
• Tolkningar vs. tolkningar
• Informativt om en pågående process

Under våren har jag av olika anledningar grävt ned mig i människans förhållande till naturen, och vad återspeglar människans förhållande till naturen mer än en trädgård? Trädgården ligger på gränsen mellan människa och natur, det är en av människan planerad och tuktad natur som bildar ord och idéer som ”ogräs”. När jag frågade en trädgårdsintresserad vän en gång vad jag hittat för blomma i skogen fick jag till svar att det var något ogräs. Men kan ogräs verkligen växa i skogen? Är inte ogräs per definition något som bara kan växa i en trädgård?

Den hemliga trädgården passar perfekt för den som intresserar sig för trädgården som idé. Ambjörnsson funderar över den egna trädgården och äldre släktingars trädgårdar i relation till trädgårdar i litteraturen och i historien. Den ena sekunden befinner vi oss på Ambjörnssons morfars kolonilott och får lära oss något matnyttigt om fåglar, i nästa befinner vi oss i någon romans som utspelar sig i en medeltida trädgård.

Ambjörnsson kontrasterar trädgårdsarbetet mot lönearbetet och menar att trots att trädgårdsarbete kan vara både trist och tungt så arbetar man för sig själv och utifrån en egen plan. Kanske är det också därför trädgårdsarbete har visat sig fungera så väl som terapi? Trädgården är också en relation mellan människa och natur, en plats där människan inser att människa och natur hör ihop. Växternas livsvillkor lär oss också något om våra egna.

Sammanfattningsvis är detta en vacker och lärd bok, rikt illustrerad med bilder ur världslitteraturen men också med Ambjörnssons morfars tecknade fåglar. Det räcker gott att gilla idén om att ha en trädgård för att uppskatta den här boken.

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Bland kufar och drömmar
• Det finns andra träd än granar
• Svenska kulturpersonligheters kultiverade trädgårdar
• Islam – ja, det handlar om oss

Och framtiden ser mörkt ut. I alla fall om vi ska tro våra skönlitterära författare. Inte minst ungdomsböckerna (de som numera kallas ”crossover” eftersom så många av oss som bara ytterst välvilligt kan definieras som unga också gillar dem) frossar i dystra framtider. Om det sen var Suzanne Collins succé med Hungerspelen som startade vågen, eller vem.

Det som skiljer många av den senaste generationens dystopier från klassikerna i genren är nog att det där med dystopi inte alltid är så klart uttalat. Ingen skulle ha problem med att klassa Karin Boyes Kallocain eller George Orwells 1984 som dystopier. De är renodlat förtryckande, totalitära samhällen, skildrade i betonggrå, sovjettyngda nyanser.

Den yngre generationen är så mycket mer vardagsnära. Sofia Nordin tar i En sekund i taget livet av alla omkring den 13-åriga huvudpersonen med en mystisk febersjukdom, men världen omkring henne är hjärtskärande vardaglig och merparten av romanen faktiskt mer Robinson Kruse än apokalyps. Första delen i Lauren Olivers Delirium-trilogi är också påtagligt välbekant, med löprundor och disk efter familjemiddagen. Man skruvar upp nyanser snarare än tecknar något väsenskilt.

Både M T Anderson och Megan McCafferty har internaliserat internet. Nätet i deras böcker är uppkopplat direkt i huvudet, och Andersons huvudperson beskriver gamla bilder av människor som håller i sina datorer som att se folk gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Det är en obehaglig bild – och kanske inte helt avlägsen? Ungdomarna i romanens början är hela tiden distraherade av reklam och nyheter som kastas rakt in i deras huvuden. Fast jag tycker mig ha ett relativt distanserat förhållande till telefon och dator blir jag lätt skrämd av igenkänningen.

Våra vägar mot den dystra framtiden verkar närmast oräkneliga. Teknologi, virus, miljöförstöring, klåfingriga regeringar, Marknaden, zombies … Det verkar mest fråga om vad som slår till först. En lyckligare framtid lyser däremot med sin frånvaro.

”Paradiset”, skriver Ronny Ambjörnsson i sin bok om utopier, ”existerar i kraft av att det en gång är beskrivet.” Kan vi tänka oss världen som trevlig? När slutade vi med det?

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Mörkermaskin
• Hur skulle det annars se ut?
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

Sexåriga Hushpuppys tillvaro i Louisanas utkanter skulle kunna vara ett inlägg i den svenska debatten om barnfattigdom. Kanske inte ett solklart inlägg för någon särskild sida – vilka nu de är, egentligen? – men sådana är ju ofta de bästa inläggen. Man kan se filmen som en extremvariant av den amerikanska drömmen – den om att slippa statlig inblandning till vilket pris som helst, vill säga. Här flyr man från sjukhus där ”sjuka djur blir inkopplade i väggen” och dör hemma istället, super och firar ”fler helger än resten av världen”. Vägrar inordna sig.

Teveserien Mad Men är däremot en orgie i inordning. I den amerikanska drömmen som vi är vana att se den, i pastellfärgade villaförorter och ständigt ökande konsumtion. Det är nytt, det är fräsch, välordnat och tävlingsinriktat, och människorna där verkar beredda att som djur i en fälla gnaga av sitt ena ben bara för att slippa därifrån.

En sak jag gillar med Mad Men är att den får mig att tro att jag skulle kunna bli en bra förälder. Det kan ju inte vara så svårt att vara bättre, mer lyhörd, än seriens alla förvuxna barn-föräldrar? Helt uppfyllda av sina egna problem avfärdar de slentrianmässigt barnens upplevelser. Om Hushpuppy lever fullkomligt oskyddad från fattigdom, sjukdom, våld och alkoholism, lever Mad Men-barnen så skyddade att de blir isolerade, utan gensvar.

Ellen Key må vara äldst i sammanhanget, men många gånger en pedagog modernare än de flesta skolpolitiker idag. Hon ville bilda barn utifrån deras villkor och till självständiga, kritiskt tänkande individer. På andra sidan det hon utropade till barnets århundrade är det både fascinerande och skrämmande att vi fortfarande diskuterar på vilken sida om ett par varma skor barns rättigheter kan tänkas sluta.

Nina Björk skrev för några år sedan om liberalismens urfäder och hur de kunde missa att människan faktiskt stora delar av sitt liv är beroende av andra. Den helt friställda, självständiga figur de tänkte sig finns inte. Frihet är snarare en fråga om hur vi hanterar vårt beroende.

Eller som sexårsfilosofen Hushpuppy uttrycker det efter att stormen dränkt hennes hemö: ”För alla djur som inte har en pappa med en båt har jordens undergång redan hänt”.

Similar Posts:

• Den omöjliga friheten
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Spoilad av Hitchcock

Det som ändå slår i alla fall mig under läsningen av Ronny Ambjörnssons idéhistoriska tegelsten Ellen Key. En europeisk intellektuell är hur mycket av Keys tankar som är påfallande moderna, hur mycket som förebådar senare, för att inte säga nutida, sätt att tänka.

Key argumenterade för kvinnors politiska och ekonomiska rättigheter, men lyckades stöta sig med dåtidens kvinnorörelse bland annat därför att hon var för sexualliberal (visst, sådant är relativt) och för att hon tyckte att de glömde arbetarkvinnorna. Hon kritiserade nationalister och krigshetsare, kyrkan och skolan, och argumenterade för en antiauktoritär bildning, barns mänskliga rättigheter och mål som att utvecklas till kritiskt tänkande, självständiga medborgare. Hon formulerade en holistisk livstro i samklang med naturen på ett sätt som för tankarna till dagens ekofilosofer, och en kosmopolitisk vision av internationalisering med plats för kulturell egenart som lätt kunde haft det så kallade mångkulturella samhället som adressat.

Ronny Ambjörnsson skrev sin avhandling om Ellen Keys feminism i början av 1970-talet och säger sig ha återvänt till henne ”i stort sett hela mitt vuxna liv”. Idag, som professor emeritus, är det en ofantlig mängd kunskap han samlat till en monumentalbiografi med fokus på hela Keys väv av idéer, satta i sitt sammanhang. Vi får veta vad hon läste och vilka hon träffade, hur hon positionerade sig i förhållande till strömningar, folkrörelser och kotterier, hur tankar stöttes och blöttes, tog form eller ändrade riktning.

Det är svårt att inte fullkomligt dras med i Ambjörnssons uppenbara förtjusning i ämnet. Han dyker ner i förra sekelskiftets debatter och får dem att kännas nära och påfallande aktuella. Kärlek och äktenskap, mäns och kvinnors roller och förhållanden, hem och barnuppfostran, individuell utveckling kontra gemenskap – det finns i grunden ingenting särskilt daterat med frågorna.

Snarare framstår Ambjörnssons biografi inte minst i ljuset av en annan biografi jag recenserat nyss: Bengt Ohlssons om Margot Wallström. Där valde man av någon anledning att ge ut en politikerbiografi nästintill utan politik. Ellen Key. En europeisk intellektuell är närmast det motsatta. Här är politiken själva pulsådern, passionerad, livskraftig, full av utropstecken.

”Man får ofta lust att säga emot Ellen Key”, skriver Ambjörnsson på ett ställe. ”Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker.” Key, understryker han, formulerade ofta sina idéer i ständigt pågående samtal. Att läsa Ambjörnssons bok om henne är att få delta i just ett sådant vindlande, utmanande och fullständigt förtjusande samtal.

Similar Posts:

• Trädgårdens idé
• Bland kufar och drömmar
• Vecka 3 på dagensbok.com
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Är Fanny expert på rosa?

Idag skriver Björn om två böcker av evige påstådde Nobelkandidaten Ngugi wa Thiong’o från Kenya -en nyskriven självbiografisk berättelse om Kenyas frihetskamp, och en nyöversättning av den 35 år gamla En blomma av blod. Båda visar varför han är en av Afrikas viktigaste romanförfattare, även om den äldre boken har en del tendenser att bli lite predikande.

På torsdag skriver Ella om Ronny Ambjörnsson s biografi över Ellen Key, en idéhistorisk tegelsten som med smittande förtjusning tar läsaren tillbaka till förra sekelskiftets många stormiga – och inte sällan ständigt aktuella – debatter.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Friheten att drunkna
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• För alla boende i Umeå med omnejd, eller för er som tänker resa dit
• Fantastisk berättarkonst

Vad nu det innebär.

På ett sätt är det precis vad idéhistorikern Ronny Ambjörnsson diskuterar i Mansmyter. James Bond, Don Juan, Tarzan och andra grabbar (en omarbetning av den tidigare Mansmyter – liten guide till manlighetens paradoxer). På ett annat sätt är han väldigt försiktig med att göra just det.

Ta bara en sådan sak som att ordningen på de litterära figurerna ovan faktiskt är den ordning de tas upp i. En ordning, tvärtemot vad man skulle förvänta sig av en historiker, som inte är det minsta kronologisk. Det finns ett slags vagt skäl till det, tror jag, i att Ambjörnsson inte vill ge sken av att skriva någon slags litterär manlighetens historia. Men det är synd, för det är ju just historia han är bra på.

Och historien, de större perspektiven, finns där. Vampyrtemat som Stoker utvecklade med Dracula slår igenom kring franska revolutionen, den blodiga reaktionen på en överklass som vampyriskt sög ut sina underordnade. Legenden om Faust, som trotsar Gud för att nå kunskap dök upp med den vetenskapliga revolutionen och början till sekulariseringen. Den konsumistiska livsstil som adelsmannen Don Juan representerar går intressant nog igen hos James Bond. Både definierar sig själva utifrån accessoarer, utifrån kvinnliga erövringar, ständigt på väg mot nästa projekt. En postmodern hållning, om man så vill, men där överklassens överdåd plötsligt ska föreställa finnas tillgängligt för alla, eller åtminstone för dem som är smarta nog.

En röd tråd i sammanhanget utgörs möjligen av det allt uppslukande Projektet, även om det varierar från Don Juans förförda kvinnor till Frankensteins monster och Robinsons domesticerade ö. Någon form av självbehärskning tycks också ständigt närvarande. Juan och Bond ligger runt, men de fäster sig inte känslomässigt vid någon. För hjältar som Robinson, Tarzan, Holmes eller Draculas besegrare hotar ständigt det djuriska, kriminella, stökiga, och den borgerliga ordningen och effektiviteten måste upprätthållas.

Projekt, självbehärskning – är det däri manligheten ligger? Finns det något sådant som binder manligheterna samman genom tid och klass? Det går kanske inte att svara på, men jag måste säga att jag saknar någon form av sammanlänkande slutkapitel som diskuterar den typen av frågor. Mansmyter består av från början fristående artiklar, och i lite för stor utsträckning har de också fått förbli det.

I förordet skriver Ambjörnsson att han först sedan han samlat sina moderna myter reflekterat över att de alla behandlar just män.

Man skulle, så här långt kommen, naturligtvis kunna hävda att berättelsen betjänat sig av en man för att uttrycka sammanhang som inte nödvändigt behöver vara könsbundna. Med mansmyt skulle då menas en myt där hjälten råkar vara man. Och det är naturligtvis så som vi i första hand har att se dessa myter. De gestaltar teman där hjälten av historiska och andra skäl är man.

Kanske måste svaret på om myterna om männen faktiskt representerar något essentiellt manligt besvaras just så? ”Mannen har”, helt enkelt, ”ensam fått representera människan.”

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Bland kufar och drömmar
• Trädgårdens idé
• Är Fanny expert på rosa?
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet

Bokcafé Pilgatan är en kooperativ bokhandel. Författarbesök, samhällsdebatt, cafékvällar, musik och utställningar är stående inslag i verksamheten. Caféet är möblerat med stolar som har köpts av författare. Bokförsäljningen omfattar nya och antikvariska böcker. I cafédelen serveras rättvisemärkt kaffe och te. Fikabrödet och smörgåsarna är hembakade med krav- och rättvisemärkta ingredienser. Sopplunch serveras tisdag till fredag.

Similar Posts:

• En pärla i den självbiografiska litteraturen
• Vecka 3 på dagensbok.com
• DoItYourself -68
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Friheten att drunkna

Det magiska årtalet 1968 kastar förstås en hel del strålglans över skildringen. Det är fredkonferenser med Sartre och de Beauvoir; det är affischkonst från majrevoltens Paris; det är Grupp 8-möten, Suzanne Ostens och Margareta Garpes Jösses flickor och titlar som Alexandra Kollontajs Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen. Det är alternativa barnböcker som Kamrat Jesus, Varför jobbar Chand? och När barnen gick i strejk. Ronny Ambjörnsson beskrev den moderna klädindustri i en parafras på Pelles nya kläder. Katarina Taikon lyfte fram romerna i sina Katitzi-böcker. Yasar Kemal introducerades och tippades för Nobelpris. Peter Bratts bok om IB-affären renderade författaren fängelsestraff, boken politiska krav på förhandscensur och förlaget diverse kvasikafkaeska påhälsningar från säkerhetspolisen.

Illustrationerna i Ett litet bokförlag kommer till stor del ur privata fotoalbum. Dessutom finns en hel del omslagsbilder, vilket är riktigt kul. Formgivningsidealen har ju varierat över tid, och mig veterligen saknas det där underbara bildverket över detta. Här får vi i alla fall ett smakprov.

För den förlagsintresserade ges fina inblickar i förlagsvardagslivet på 60-talet och i den enorma tekniska utveckling och de förändringar i bokproduktionens förutsättningar som skett de senaste decennierna. Den unge Krister praktiserar på tryckeri och plockar blytyper, det klipps och klistras och gnuggas innan bokformgivningen slutligen flyttar in i datorerna. Här hänger Ett litet bokförlag samman med Krister Gidlunds senare Släpp skrivandet loss! Bokutgivningens nya villkor. Den är en mer koncentrerad och debattartad bok, där en del av texterna också återanvänds. Inget fel i det, de funkar bra i båda sammanhangen.

Möjligen är hela sammanhållningen i boken lite spretig. Det stör i allmänhet inte, men någon gång tycks händelseförloppen underförstådda på ett sätt som gör det svårt att hänga med. I ett kapitel berättas om en imponerande malisk författare, Yambo Ouologuem, på besök i Stockholm. Så får de höra att han i Frankrike anklagas för plagiering. ”Vad var detta? Vad hade vi gett oss in i för yrke?”, skriver Gertrud. Och så slutar det där. MEN HUR GICK DET DÅ? Kanske förväntas läsaren veta?

Men vad boken förlorar i spretighet – och spretighet kan vara rätt charmig också – vinner den i inspirationspotential. Man lägger ner den med en vag och trivsam känsla av att allt är möjligt. Och det är ju inte den sämsta känsla man kan ha.

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• De fortsätter att sälja som aldrig förr
• Övergripande bok om förlag
• Konkret och peppande om vägen till publicering
• Nördig utflykt i typografin

”Utopi” betyder ”annan plats” eller ”ingenstans”. Innan världen ur europeisk synvinkel var ordentligt kartlagd var det fortfarande möjligt att föreställa sig att det utopiska landet fanns där ute någonstans. Så placerade Thomas More omkring år 1500 sitt Utopia i det förhållandevis ”nyupptäckta” Amerika. Mores idealland brukar räknas som den första utopin, även om Ambjörnsson pekar på mycket tidigare utopier i myter om paradis och guldåldrar. Men vilken är den sista utopin? Har vi slutat skriva utopier? Har vi till och med slutat drömma?

Under 1900-talet har vi mer och mer gått över till dystopier, medan utopierna, spekulerar Ambjörnsson, kommit i vanrykte genom totalitära regimers bruk och missbruk. För visst finns det en risk för att utopisten blir diktator när det perfekta samhället ska upprätthållas.

Det är i dessa allmänmänskliga resonemang boken blir allra bäst, mest tankvärd och givande. Vad drömmer vi om och hur hanterar vi drömmarna? Ett underbart exempel kommer från Ambjörnssons tidigare forskning om det folkhemsideal som på gott och ont präglat större delen av det svenska 1900-talet. Dräglig arbetsmiljö, meningsfull fritid, bildning och sex timmars arbetsdag är kanske inte det första man tänker på när man hör ordet utopi, även om det fortfarande för många är just det.

Fantasin till makten! – för övrigt ett slagord i studentrevolternas Paris 1968 – är ingen sammanhållen bok. Författaren beskriver den snarare som en essäsamling. Den uppenbara fördelen med detta är att bristen på idéhistoriska utvecklingslinjer gör det så mycket lättare att komma utanför kanon. Det här är inte, åtminstone till stor del inte, den där raddan ideologer du möjligen hört rapas upp till förbannelse. Istället bjuder Ambjörnsson upp till glädjefull dans med en bitvis ganska udda samling förtjusande knäppgökar.

Eller vad sägs om Kempe, ständigt eftersatt kättare som bland annat menade att granens olika delar var lösningen på allt; den outgrundligt ironiske Charles Fourier, som i den fullkomligt harmoniska världen även placerade in snälla djur som antikrokodil och antilejon; eller August Nordenskjöld, swedenborgianen som ville grunda en kolonial utopi i Afrika och på alkemisk väg tillverka guld nog att krossa kapitalismen? Här finns också religiösa sekter som på grund av fullkomligt celibat ständigt måste ta in nya medlemmar utifrån – och sådana som lever i ”sexuell kommunism”. Ambjörnsson tar oss med till tider när USA var möjligheterna land och religion mycket väl kunde vara politiskt radikal.

Den svagaste länken är utan tvekan kapitlet om Charlotte Perkins Gilman, bokens enda kvinnliga utopist. Ambjörnsson är visst inte omedveten om genusperspektiv, i de andra kapitlen gör han avslöjande små påpekanden, som om hur More i förbifarten uppfinner kvinnors dubbelarbete. I Gilmankapitlet får vi till att börja med en stor bild av författaren, information om hennes förhållande till fadern, äktenskapet och rena spekulationer om sexuell läggning. Man kan fråga sig hur relevant detta är, och varför den informationen i så fall inte ges även om de manliga utopisterna?

I Gilmans utopi, Kvinnolandet, har landets män av en händelse blivit utrotade. Inte för att ett enkönat samhälle är något ideal, utan för att visa på kvinnors möjligheter. Utan män kan de återerövra allmänmänskliga egenskaper som annars betraktas som manliga, och slipper konstlade och ineffektiva könsspecifika kvaliteter, som överdrivits på grund av det ekonomiska tvånget att behaga män. Personligen tycker jag Gilman hör till de mer intressanta utopisterna – och genusteoretikerna – och hennes närvaro i en sådan här bok är bara att applådera.

Trots att Fantasin till makten! på tvärs med sin titel ibland känns något konventionell är Ambjörnsson en intelligent och ofta mycket underhållande författare. På djupet har boken en och annan brist, men som allmänbildat skuttande i idéhistoriens vindlingar, på de stora ideologiska stigarna såväl som i de små kitschiga återvändsgränderna, har den definitiva poänger. Utopiernas värde ligger trots allt i det annorlunda. Av vikt är att se alternativen, tänka andra tankar. Våga säga ”tänk om…”. ”Paradiset”, skriver Ambjörnsson, ”existerar i kraft av att det en gång är beskrivet.”

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Trädgårdens idé
• Världen som trevlig?
• Man/människa