She drives a Porsche, he drives a pickup…. She’s a Hollywood socialite, he’s a tough, rugged rancher who despises glitz and glamour and wouldn’t be seen dead in a tuxedo!
Zoe and John Dalton Hayes are worlds apart, and J.D. is none too happy at having Zoe as a guest in his home…. But opposites attract and every time they start out disagreeing, somehow they end up kissing!
J.D. is convinced Zoe is just flirting with him, teasing him to get what she wants – his ranch. And what does J.D. want? Could it be that, against his better judgment, what he really wants is a wife?

Det var en tummad, gulnad pocket och varje gång man vände blad så lossnade den sidan. Vi kan fortfarande fnittra åt cowboyens t-shirt som satt som vore den skräddarsydd över hans atletiska bringa. Och man kunde redan från början räkna ut hur det skulle gå. Men det kan emellanåt vara skönt, tryggt och komiskt.

Cirka hundra år senare sitter jag då med Osmekmånad i mina händer. Tyvärr inte i Kykladerna denna gång, men vädret är ändå okej. Och igenkänning finns det sannerligen.

Olive och hennes syster Ami är enäggstvillingar och närmast identiska till utseendet, men de är helt olika till sätt och lynne. Till på köpet anser sig Olive ha otur med det mesta, medan Ami alltid har flax. När Ami gifter sig har hon till exempel pröjsat nästan hela sitt lyxiga bröllop genom vinster i internettävlingar. På bröllopet måste Olive umgås med brudgummens pompösa storebror Ethan, som hon knappt klarar av att vara i samma rum som. Börjar vi ana en motvillig romans redan här?

Turen vänder plötsligt när brudparet drabbas av ett matförgiftning som gör att Olive och Ethan måste åka på en ofrivillig smekmånad till Maui i deras ställe. De två nemesisarna är fast beslutna att undvika varandra till varje pris. Men undan för undan upptäcker Olive att Ethan är både rolig och skitsnygg. Ett tag verkar det till och med gå bra för Olive med både jobb och kärlek. Men det kommer självklart en massa förvecklingar. Något annars vore inte godtagbart.

Det här är en berättelse att dyka ner i med hull och hår. Du kommer förfäras, förtjusas samt få dina goda skratt du så väl behöver. Samt garanterat längta efter att bli förförd av någon tjusig talang, icke att förglömma. Man blir alldeles för sällan förförd tycker jag. Även om det ibland kan bli lite väl kletigt med litteratur av det här slaget så är det i lagom doser rätt förtjusande. Det är dessutom trösterikt på något vis.

Similar Posts:

• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter
• Anrop från den andra sidan
• Historisk hetta
• Tema: erotik och romantik
• Konstnären, poeten, och det mystiska konstverket

Det är år 1870 och slutet av november. Lovisa Lind arbetar som karamellkokerska och sparar vartenda öre hon tjänar för att kunna resa till Amerika och börja ett nytt liv, fjärran från sorger, bedrövelser och mörka minnen. Någon annan som också plågas av sitt förflutna är änklingen baron von Drever som halvt mot sin vilja planerar en stor vinterbal ute på sitt gods. Lovisas arbetsgivare fru Brask får uppdraget att stå för konfekten vid denna tillställning och arbetet ska ske på plats och så är scenen lagd för spökerier, hemligheter, mysterier – och förälskelse. Och mer än en blinkning till en av mina älsklingsböcker, Charlotte Brontës Jane Eyre.

Efter en del inledande irritation – skulle man i Sverige benämna en färg pistagegrön år 1870? (jodå, men med annan stavning, där hade jag fel) och ”kråsad”, nja, det tycks vara ett väldigt nytt ord för rynkad – vinner eskapismen och jag njuter av knaster och värme från kaminer, doft av karamellkok och pepparkaksbak, smaken av ”mer jordgubb än jordgubbar”, en provningsraid i en fantastisk garderob och den där vibrationen i luften som kan uppstå mellan två människor. En fest för sinnena får man allt säga. Men där finns också isande kyla och en stank av förruttnelse, smärtan i en fot som trampar igenom en murken bräda, en hotfull närvaro av någon, av några som vill något – men vad?

Trots sin socialt och ekonomiskt utsatta situation, som förstärks av att hon haltar, har Lovisa skinn på näsan och vet sitt värde. Därtill är hon omgiven av starka kvinnor som vet att manövrera sig fram i världen och kan ta hand om sig själva och de sina. Det är roligt att umgås med dem, särskilt med fru Brask, som utöver sin expertis vad gäller sötsaker har hjärtat på precis rätt ställe och är en utsökt människokännare.

Lite grann kan jag dock sucka åt vissa av romancekonventionerna och hur de på sätt och vis får personerna att gå emot hur de för övrigt beskrivs. Det känns också som om det är väldigt många områden där dessa 1800-talsgestalter är långt före sin tid, lite för många för en enda roman, och att det då blir märkligt när de ibland är så låsta av samhällets normer.

Det som i slutänden berör mest är de dödas öden, det obarmhärtiga som drabbade dem, och där finns ett visst djup och en resonansbotten under sidenfras och len nougat.

En julklappsbok eller kanske ännu hellre något att drömma sig bort i under december, då man kan behöva pauser i jäkt och stök, därtill med ett alldeles, alldeles underbart juligt omslag.

Similar Posts:

• Damned if you do
• Mellan liv och död, historia och skröna
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Fin men inte klockren debut
• Dickinsons vulkaner

Alexa Ashingtonford är en vild och frigjord, viljestark forskare, men mer än forskare är hon Kvinna. Hon är så mycket Kvinna att hon en gång legat med en vindögd man och gjort det så bra att hon lämnat honom med ögonen uträtade. Efter månader av social distansering i en forskargrupp är hon så sexuellt frustrerad att hennes äggledare dundrar ihop som cymbaler vid blotta tanken på en man, men vilken man är man nog att tillfredsställa hennes ylande lustar? Vilken man är man nog att härja i hennes kropp som en galen tornado? Vilken man kan tämja och tänja denna kvinna bland män? Vetenskap blandas med kärlek, kärlek blandas med död, och död blandas med frustande coitus. En inspiration för alla som någon gång på fyllan skrivit 16 sidor Harlequinroman och sparat den i en elektronikens strumplåda. Publicera ert digitala tantsnusk! Världen kan ändå inte bli sämre.

Similar Posts:

• Den bästa bokkaramellen i årets utgivningsask
• Kärlek i omänsklighetens tid
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Försiktig erotik som inte rockar min värld

Regnet piskade mot Henriettas droska, och blåsten fick förhänget att slå rytmiskt mot vagnen. Hennes trotjänarinna Hulda vände sig mot henne.
”Jag tror inte att det är en god idé, hertiginnan.”
Henrietta gläntade på förhänget och kände ett styng av oro. Men även den sortens spänning som följde på ett rejält oväder var bättre än tristess.

Det är 1849 och hertiginnan Henrietta av Krusenlund ska resa över havet till Danmark för att återse sin barndomsvän Florentine. Tio år har gått sedan sist, men Henrietta har inte glömt de smäktande breven de skrivit till varandra. Lekarna som blev till kyssar och smek när ingen såg… Hon har medvetet gett alla frierier avslag, längtat och fantiserat på avstånd. Henrietta vet nämligen att män inte duger för henne. Det ska vara en kvinna. Oavsett vad tiden har att säga om den saken.

Men skeppet som ska ta henne till Danmark har andra överraskningar på vänt. Skeppspojken Petter, är han verkligen en pojke? Nej, Henrietta inser ganska snabbt att detta är en kvinna som tagit på sig rollen som fjortonårig pojke, rollen som matros… Och efter ett mer intimt möte med Petra, som Petter heter egentligen, ter sig framtiden plötsligt inte riktigt lika rät utstakad som Henrietta hade bestämt sig för.

Det skrivs för lite lesbisk romance. Eller jag läser för lite lesbisk romance? Hur som helst är det en dimension som jag anser höjer genren. Samanta Olofsdotter (som är pseudonym för en svensk författare, och först ut i Harlequins satsning på att låta svenska författare skriva för dem) har inget bländande språk. Snarare tycks det mig som att romance som genre har en språkmall som det bara är att glida in i. Läs det inledande citatet igen. Hör ni inte, precis som jag, en dramatisk röst för ert inre? Det är en ton, som stundtals bygger på övertydlighet och klyschor, men som också är tydlig och lätt att falla in i. Romance är inte komplicerat. Men det har sina ingredienser, sina regler att följa, och här tycker jag Olofsdotters lesbiska tema bidrar till att utmana.

”Har ni sett hur de rör sig?” sa Henrietta för att avleda samtalet. ”Jag skulle aldrig klara av att klättra i masterna så.”
De båda andra såg häpet på henne, som om tanken vore dem främmande.
”Varför skulle du? Du är ju kvinna, vi klarar naturligtvis inte av sådant.”
Uppe i masten surrade Petra fast ett rep och halade sig sedan ned till en annan besättningsman. Hennes kropp rörde sig smidigt, lika smidigt som hon rört sig mot Henriettas höfter för några timmar sedan. Att ingen annan såg vad hon såg, var obegripligt.
”Det är klart”, sa Henrietta. ”Vi är ju kvinnor.”

Spelet mellan man och kvinna, som så ofta hamnar med som självklar del av spänningen (ibland slentrianmässigt sexistisk), kommer här på skam. Kaptenen, som är en självgod och självutnämnd beskyddare av unga kvinnor på båten, och då främst Henrietta som han har ett gott öga till, framstår som en buffel. Fullkomligt blind för hennes ointresse går han på i sina framhärdande försök att snärja henne. På samma sätt som hela Krusenlund betraktar 27-åriga Henrietta som tragisk på grund av sitt civilstånd (ogift! Hur länge?), medan hon har en helt annan självbild. Det skapas en feministisk touch, liksom av sig själv, som Harlequinvärlden mår bra av.

Det är underhållande att låta sig sugas upp i denna kärlekshistoria, som har flera oväntade vändningar och just de komplikationer man eftersöker i en romanceberättelse. Ibland kan jag tycka att lösningar kommer lite väl enkelt. Vissa händelseförlopp känns mindre trovärdiga. Och sexscenerna är, trots viss litterär kvalitet, inte särskilt vätskeframkallande tyvärr. Men karaktärerna är tydligt utkristalliserade, psykologin sitter. Och redan nu längtar jag efter Olofsdotters kommande verk.

Similar Posts:

• Mer och mindre lyckad verklighetsflykt
• Som Gessle med ögonbindel
• Historisk hetta
• Kärlek i coronans tid
• Tema: erotik och romantik

Hennes badrum måste ligga vägg i vägg, tänkte han. Hon kanske just nu stod naken framför spegeln, precis som han gjorde. Tanken fick kåtheten att spira upp igen, mot hans vilja. Men att hon kanske stod där, helt naken på andra sidan väggen var ett faktum som satte griller i huvudet på honom. Vad var det som höll på att hände?

(…)

Hon hade många gånger fnissat vid tanken på att hennes rundade tandborstfodral faktiskt liknade en dildo, och nu skulle det få agera en sådan. Hon ville stoppa fodralet, grovt som pappröret i en toalettrulle, djupt in i sig och fantisera om att det var Christian som knullade henne med sin hårda kuk.

Växlingen mellan de bådas perspektiv ger mervärde till texten. Sen tycker jag personligen att detta är en ganska tråkig berättelse. Litteraturen är fri, det finns så mycket att skriva om, och ska du ändå skriva under en hemlig pseudonym, som Sylvia Collins gör, varför inte flippa ut lite mer?

Det luftiga formatet gör detta till snabblästa noveller. Även språket är, sin brist på korrektur till trots, en anledning till att jag läser snabbt, jagar efter godsakerna.

Blackserien hos förlaget Shakti är erotik ”skriven för kvinnor”; en benämning jag värjer mig mot. Visst är jag kvinna, och visst blir jag lite kåt. Men det är inte som att detta räcker för mig, på långa vägar. Betyder det att jag är en ovanlig kvinna? Eller snarare: går det verkligen att skriva ”erotik för kvinnor”, som en homogen grupp?

Med tanke på att även män får vara huvudpersoner i Sylvia Collins berättelser, tycker jag inte vi ska utesluta att någon man kan finna glädje i att läsa detta.

Hon ville slå bort tankarna på honom, men känslan fick det samtidigt att pirra i henne, en känsla som spred sig i magtrakten och ner mot hennes kön. Hennes…fitta. Hon skämdes nästan för sig själv att hon tänkte på det ordet och att hon kände en varm känsla i den när hon tänkte på honom.

Detta att vara blyg inför sin egen sexualitet… Vad är kvinnan i berättelsen, tolv år och inte så van vid könsord? Nejdå, gift och har flera barn. Lite senare i berättelsen vänjer hon sig vid att, ensam i sitt rum, säga ”min härligt våta fitta”. Detta bör ses som en revolution. Men allvarligt talat: jag tror det är väldigt skadligt att vi bygger upp dessa murar mellan mäns och kvinnors sexualitet och hur den yttrar sig. Snälla, sluta med det, jag vill inte läsa om kvinnor som skäms. Jag vill inte ha kvinnliga huvudkaraktärer som ser sig själva i spegeln och tänker att de ”faktiskt tycker om sin kropp, trots allt”.

I novellen ”Midsommarfesten” finns också en tydlig skam över den egna sexualiteten. Här kan dessa känslor dock betraktas som vettig gestaltning, då det hela tilldrar sig i någon sorts ”förr i tiden”, med pigor, drängar och gårdar.

De hade ofta jobbat utan skjortor och hon hade fått se deras muskulösa kroppar, blanka av svett vid ett flertal tillfällen. Det hade nästan blivit dagens höjdpunkt att gå upp till bygget med fikakorgen och det pirrade i hennes mage även denna dag när hon gick uppför stigen mot skogsbrynet. Förmodligen skulle de vara barbröstade även denna varma dag och tanken på detta satte hennes blod i svallning, trots att hennes förstånd sa åt henne att det var fel att känna så inför de unga männen. Hon hade kämpat många kvällar och nätter med dessa tankar. Dessa lustfyllda otuktstankar, som kom till henne trots att hon gjorde ihärdiga försök att skjuta dem ifrån sig.

Jag gillar ofta romance mer om den utspelar sig i historisk miljö. Det överdådiga språket med sitt fördomslastade kvinna-man-tugg gör sig helt enkelt bäst i en verklighet vi inte känner till. En plats där det var stor skillnad på män och kvinnors rättigheter, så att sexismen kan passera som… tja, miljöbeskrivning?

Lovisa är trettiotre år och driver gården själv efter att hennes man Johan har dött. Nu letar hon efter en ny man att gifta sig med, men har egentligen gett upp hoppet att någon ska vilja ha en sådan gammal nucka, som inte ens verkar kunna bli befruktad. Men på midsommarafton har hennes orena tankar kring drängarna på gården gått överstyr, och sent på kvällen när de andra dansar vågar hon sig på att smaka brännvin för första gången…

Lovisa kände hur det pirrade till i henne, hur en varm känsla spred sig från magtrakten och ner mot hennes sköte, en känsla som fick henne att flämta till. Hon satte sig rakryggad på bänken, kände hur den pirrande känslan stegrade sig och hur känsligheten
i huden tycktes öka ännu mer. Kinderna blossade, hjärtat slog snabbare, det snurrade svagt i hennes huvud. Hon började le och fnissade snart till. Var 
det såhär det kändes när ruset slog till, ett sådant underbart rus som fick henne att känna så. Hon höll handen för munnen med särade fingrar och fnissade högt för sig själv medan hon fortsatte att titta på de dansande paren. Hennes hand gled över låret, fram och åter över det mjuka klänningstyget, varje gång lite längre in mot det pirrande skötet.

Lovisa har jag sympati med. Inte för att hon är mer levande beskriven än någon av de andra egentligen, det är samma plattityder som används i gestaltningen. Men för att hon vågar ta för sig, trots den jobbiga situation hon befinner sig i. Även idag lever synen på kvinnans plikt att stadga sig innan hon uppnått för hög ålder, i viss mån kvar. Som singel och trettiotre är det kanske än lättare för mig att identifiera mig.

Hur som helst verkar det härligt att svänga runt i en polka med drängen Anton medan ”en pirrande känsla (…) fick henne att börja sava ordentligt”, jag kan verklighetsfly en stund till det. I ”Midsommarfesten” är berättelsen helt enkelt tillräckligt engagerande, för att jag ska bortse från det undermåliga språket. Lovisa blir av brännvinet promiskuös och drar med sig de båda drängarna till höskullen. Och japp, det här funkar! När jag läser vill jag vara i berättelsen, eller snarare: då savar det här också … Collins använder sig av ord som ”betäcka”; ”Hon lyfte sitt ben, gjorde det möjligt för honom att enklare betäcka henne”, vilket med tidens anda fungerar särdeles bra. Ger koppling både till den gammaldags synen på sex som något som enbart ska alstra barn, men också med en koppling till avelsdjur, sex som instinkt, rått och smutsigt.

Knullandet i höet är också ett exempel på när förväntad klyscha fungerar. Det har byggts upp inför detta tidigare, när vi sett drängarna arbeta. Också det faktum att Lovisa så tydligt tar rodret i den här trekanten gör mig som läsare bekväm i att hon vill, oavsett berusningsgrad.

”Kom och knulla mig Karl”, sa hon med svagt darrande röst. ”Jag vill ha dig i mig nu på en gång!”

Snabbt rullade Karl över henne och styrde in sin hårda lem i hennes plaskvåta fitta. Hon drog upp sina knän högt och stönade belåtet när hon kände honom glida in i sig och bottna henne. Han knådade hennes bröst och kysste henne med blöta kyssar medan han juckade mot henne med snabba och hårda stötar. Hon smekte sig själv runt slidöppningen och över klitoris, kände hans hårda stake glida in och ut ur henne när hon kom för tredje gången denna kväll. Hon bet kvidande sin hand för att inte skrika rakt 
ut och hörde hur även Karl kom, hur han frustande tömde det han hade kvar i sin pung, djupt in i hennes slida.

Genomgående tycker jag att kvinnans kropp syns mer än mannens, och det är anmärkningsvärt, eftersom detta alltså är just ”erotik skriven för kvinnor”. Och inte är det lesbiska kvinnor som åsyftas då. ”Hon lät en litet leende långsamt sprida sig över hennes vackra läppar” är inte bara grammatiskt fel (har en redaktör ens tittat på detta material, undrar jag ibland?). Nej, aldrig kan karaktärer betraktas utifrån, så som de kan i dåligt skriven romance.

Den sista novellen, ”Älskarinnan och Mr Smith”, handlar om nätflirt och att stämma träff med en främmande människa för första gången på hotell. Återigen tycker jag att det är lite ospännande. Kanske är ”verklighetsflykt” fel benämning för vad dessa noveller vill uppnå, då de oftast rör sig väldigt nära diskbänksrealism. En eloge ska dock tilldelas för det oväntade slutet, som tillför en rolig och på många sätt ny sorts hetta.

Dessa noveller och ”God jul Lina” kommer att ingå i en större samling, Förbjuden frukt, som kommer ut senare i år.

Similar Posts:

• ”Var det inbillning, eller tänkte hon på honom som mer än bara en vän?”
• Som Gessle med ögonbindel
• Historisk hetta
• Tema: erotik och romantik
• Kärlek i coronans tid

Snön låg fluffig och vit över skog och mark. Mer av den vita varan singlade sakta ner när Stefan körde in på gårdsplanen framför det stora, herrgårdslika bostadshuset.

Stefan är frånskild och ser till en början en ensam jul framför sig. Men så blir han inbjuden till gamla goda vänner, och väl där möter han till sin förvåning Lina, som han hade en liten romans med för flera år sedan, innan hon flyttade till USA för att gifta sig med sin stora kärlek. Som hon nu har lämnat…

Visst hade tio år gjort lite med hennes utseende, men hon var överraskande välbehållen. Det 
var underbart att höra hennes röst igen, den milda, mjuka rösten han hade tyckt så mycket om. Och hennes skratt, som han saknat det. Hon hade till skillnad från Stefan lagt på sig några kilo, men det hade bara gjort henne vackrare och mer kvinnlig. Hennes höfter var rundare och hennes byst större, ansiktet mer fylligt och rosigt. Hon hade börjat sminka sig också, väldigt smakfullt dessutom.

Detta är vad jag skulle kalla dålig litteratur. Dålig litteratur är dålig för att den inte känner tillit till sina läsare. För att den berättar allt utan att lämna någon magi kvar. För att den tror på klyschornas och stereotypens väg till sanningen, den vill inte berätta om människors egenheter eller över huvud taget skapa liv eller intresse. Den tar den enkla vägen ut, alltid.

Själv har jag aldrig förstått varför folk som inte kan skriva ska skriva böcker. Kan de inte gestalta det de vill ha sagt på något annat vis. I en film, en låttext, kanske sätta upp en pjäs?

Han gick fram till diskbänken och tog ett nytt glas från diskstället för att sedan fylla det med vatten och vände sig sedan mot Lina och stödde baken mot diskbänkens rostfria kant.

Se där, en utmärkt scenanvisning!

Och annars finns det många handböcker för dem som vill skriva. Dessa böcker brukar tala om vikten av att vara rädd för adverb, att i största möjliga mån skala bort adjektiv, att hellre gestalta än att skriva ut, att låta läsaren känna känslorna själv: inte berätta dem. Låter det ansträngande? Jo. Författare kallas inte ett yrke av slump.

Stefan tänkte att han inte ville att kvällen skulle ta slut, att han ville sitta kvar med Lina hela natten och prata. Mer än prata. Göra saker med henne som vuxna gör. Lina gäspade igen och Stefans mod sjönk en aning. Det var nog bara han som kände på det viset, hon verkade vara väldigt trött och beredd att somna närsomhelst.

Jul med stort j, inte en gång utan flera gånger. Stavfel, språkslarv, jag vet inte vad ni tycker men när det gäller utgiven litteratur anser jag att man kan kräva vettig korrektur.

Det som är bra i den här berättelsen: när det görs till en erotisk grej att Lina spiller rödbetssallad på sig själv. Detta mitt i natten, när hon gått upp för att ta sig en nattmacka. Eller det är inte bra, det är bara kul att det får vara något så oerotiskt som rödbetssallad hon spiller. ”Erotiskt på något sätt mitt i det komiska”, som författaren så pedagogiskt förklarar för mig att jag ska uppleva det.

Det är inte heller stereotypt på det viset att mannen bara är ute efter sex, medan kvinnan är känsloorienterad. Om jag ska vara snäll kan jag se det och ta upp det som en förmildrande omständighet.

Jag blev först lite paff av titeln. Ovan som jag är vid att se mitt namn i böcker (jo, faktiskt!) tänkte jag att det här förlaget kanske gjort en grej av att ge varje bok en personligt utformad touch: att huvudpersonen får köparens namn eller något sådant. Fast så var det ju inte. Men det hade varit kul.

En intressant grej är att han kan tafsa över hela hennes kropp, men det är först när hon kysser honom som det verkligen blir allvar. Och sen blir det deep throat direkt! Och sen kommer han i hennes mun. Försiktig romantik som blev porrfilm på en sekund. Jag mår lite illa. Sen gillar jag förvisso att Sylvia Collins låter bröstvårtorna få vara ”erigerade”. Förlåt: ”härligt erigerade”…

Det kommer en lång kaskad av sex på slutet, absolut, den som håller ut storyn igenom ska få sitt lystmäte. Detta är ungefär som att läsa en porrfilm. Fast jag känner inte för att onanera. Precis som vid dåligt sex vill jag bara att det ska vara över.

Men jag vet. Alla människor tänker inte som jag. Det finns de som är alldeles nöjda med ett halvtaffligt språk. Som inte bryr sig, som inte skulle se skillnad. Som är ute efter storyn. Som vill ha en romantisk liten utflykt i ett förutsägbart landskap. Där folk får knulla och det blir en god jul till slut. Där inget kräver hjärnverksamhet och läsningen går snabbt och smärtfritt. Där det helt enkelt räcker att någon har ”vackra, runda bröst, perfekta i storlek och form”.

Nej, denna novell är inget att ha. Vill du läsa Sylvia Collins rekommenderar jag hellre Ömsesidig åtrå, Midsommarfesten & Älskarinnan och Mr Smith.

Similar Posts:

• Mer och mindre lyckad verklighetsflykt
• Tema: erotik och romantik
• Kärlek i coronans tid
• Historisk hetta
• Som Gessle med ögonbindel

Nina Lekander skriver i Expressen i veckan att det svenska boksexet är litterärt mycket bättre än det betydligt mer omtalade dito i brittiska Fifty Shades of Grey. Och kanske är det sant att det fungerar utmärkt att hålla sig i Norden om en suktar efter välskrivna sexscener. Lekander nämner bland annat debutanterna Tarmo Rissanens Evigheten, syster och Lyra Ekström Lindbäcks BDSM-boklek Tillhör Lyra Ekström Lindbäck (recension kommer!), båda utgivna på Modernista. Dessutom, naturligtvis, Carl-Michael Edenborg och Vertigo-utgivningen. För den som vill ha fler tips finns exempelvis danske Bjørn Rasmussens Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen (recension kommer!) som utkom på Lethe förlag tidigare i höst. Där får vi följa en ung man och hans sadomasochistiska relation med sin 20 år äldre ridlärare. Om du föredrar noveller kan den mångfacetterade antologin HET från Gilla Böcker kanske vara något för dig. Eller varför inte Ajohan Lahtis En grundläggande anatomisk harmoni, som kom förra året på Charlie by Kabusa. Här utforskas gränser. Inte bara sexuella, utan också relationernas och könsidentiteternas gränser, liksom gränsen mellan lust och vanmakt, vilja och likgiltighet. I litteraturen, lika mycket som i livet, är skiljelinjerna sällan tydliga.

Men i en temaspecial är en tvungen att begränsa sig och den här gången recenserar vi sådant som på något sätt etiketterats eller genrebestämts som erotik eller romantik. En viss gråskalig storsäljare omskrivs, dessutom får vi stifta bekantskap med några mer eller mindre läsvärda alternativ.

Och när det gäller romance-genren har vi förstås vänt oss till Sverige enda Romance-författare Simona Ahrnstedt och hennes bok Betvingade.

Vi har också grävt i arkivet – och hittat en del godbitar, både i skönlitteraturen och i serievärlden.
Håll till godo!

/ Redaktionen genom Anna Carlén

E L James: Femtio nyanser av honom
Som Gessle med ögonbindel

”När jag får i uppdrag att läsa bestsellern Femtio nyanser av honom, på engelska Fifty shades of Grey, är den redan boken alla talar om. På Ica-jobbet undrar kollegorna om jag läst den än, för alla har ju det, man böjer sig över kassan och viskar och fnissar, “jo, jag gillade den”, hihihi…” Läs mer

Simona Ahrnstedt: Betvingade
Historisk hetta

”När jag med tajt deadline kastar mig in i Betvingade har jag hört Simona Ahrnstedt berätta om den flera gånger. Om boken och om genren hon skriver i, romance, som är den största litterära genren ute i världen men som knappt existerar i Sverige. Visst är vi svenskar lite tillbakadragna, lite fina i kanten och drar oss för att läsa om romantik och…” Läs mer

Vina Jackson: Åttio dagar gul
Sexuellt maktspel

”Hur bra kan en bok som marknadsförs som erotisk litteratur vara tänker jag, innan jag slår upp första sidan i Åttio dagar gul och börjar läsa. Den är inte så tokig som jag först trodde. Märk väl att jag läser den här innan jag har hakat på 50 shades of Grey-hysterin och inte har så mycket att jämföra med men nog känns det …” Läs mer

Gunnar Blå: Du äter mitt ansikte och ännu fler historier
Välkommen in i en skruvad värld

”Första gången jag kom i kontakt med Gunnar Blå, en pseudonym flitigt anlitad av Vertigo, var två år sen, då jag lånade en novellsamling av en kompis. Jag var i starkt behov av nya sexfantasier, och är det något man kan hitta hos Gunnar Blå är det just det. Nytt. Jag läste om den gigantiska skolflickan som vandrade gatorna fram…” Läs mer

Åsa Anderberg Strollo (red.): Het
En ny erotisk ungdomslitteratur

”Att erotisk litteratur betraktas som en trend just nu har väl knappast något missat? I bokhandlarnas skyltfönster dignar högar av Fifty shades of Grey. I bok-tv och bokradio talar man om den – den nya erotiska litteraturen. Inte för att erotiska skildringar på något sätt är nytt, den som har läst en del och…” Läs mer

Lina Neidestam: Maran
Smart, politiskt och hett

”För fyra år sen utkom den första delen i kolik förlags femisex –serie, Drift av Jan Bielecki och Liv Strömquist. Nu kommer alltså nästa bok, Maran av Lina Neidestam. Det är porr där kroppar och karaktärer fortsätter att vara subjekt. Men framförallt är det porr som välkomnar…” Läs mer

Karolina Bång: Cowgirls
Pang, pang! Glädjerus i trosorna

Karolina Bång har skapat ett Vilda Västern-universum i serieformat enbart befolkat av lesbiska kvinnor. En sån underbart bra idé det är! Varje serie i erotiska serieboken Cowgirls introduceras med en sidan tre-tjej, minus
…” Läs mer

Denis Robert: Lyckan
Hormonell magi

En av mina vänner, Ernesto, anser att det som förenar en man med en viss kvinna är att deras fortplantningsorgan passar perfekt ihop. (…) Enligt Ernesto hade Gud tänkt sig sex sju miljarder individer med manliga och kvinnliga organ, hanar och honor…” Läs mer

Alfred de Musset: Gamiani eller en orgie i två nätter
Det som är boskap i andra…

Det är svårt att recensera en bok som Alfred de Mussets Gamiani. Det är svårt överlag att recensera erotik, och det blir inte enklare av att den är skriven 1833. Den centrala frågan här måste vara: är det fortfarande läsbart? Jo…Gamiani är en gotisk, erotisk roman…” Läs mer

Kim W Andersson: Love Hurts
Though love

Det är otroligt svårt, det att vilja vara annorlunda. Den goda intentionen kan lätt sluta med ett krystat och tillgjort resultat. Att medvetet bryta mot normer kan i bästa fall leda till någonting helt nytt och spännande, och i värsta fall kan man inge ett tafatt, osäkert och rätt så pinsamt intryck. Kim W Andersson har lyckats undvika…” Läs mer

Leif Eriksson: Kärlek – de bästa erotiska berättelserna
Det pornografiska är politiskt?

Det fanns en gång en tid, betydligt mer naiv än vår egen. (Det är åtminstone den dominerande föreställningen.) På den här tiden trodde man på den frigörande kraften i … lite allt möjligt, faktiskt. Pornografi till exempel. Kanske berodde det på att det fortfarande i så stor utsträckning…” Läs mer

Jane Austen: Förnuft och känsla
Två sätt att få hjärtat krossat

Litteraturhistoriskt sett levde Austen på gränsen mellan upplysning och romantik och sällan märks det så tydligt som i Förnuft och känsla. Själv hör hon mycket mer till upplysningen än exempelvis de senare systrarna Brontë. Hennes torra humor och förkärlek för sarkasm, hennes vakna öga för tillvarons krasshet…” Läs mer

Jane Austen: Stolthet och fördom
Kärlek och materia

“Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru.” Mer än många berömda inledningsrader slår den här fast ett antal av romanens viktiga teman. Det handlar om pengar och äktenskapstycke, och inte minst om vad som anses rätt och riktigt…” Läs mer

Liv Strömquist: Drift
The female gaze

Feministisk sexunderhållning i serieform, hur mycket sådan har du i bokhyllan hemma? Nej, förmodligen inte. Men nu har Kolik förlag bestämt sig för att ändra på det. Med Drift drar förlaget igång sin Femisexserie som ska erbjuda “antimoral, kvinnliga subjekt och hälsosam…” Läs mer

Juan Manuel de Prada: Fittor
Voi vittu vilken störtskön lektyr!

”En kuk är en kuk är en kuk” skrev Sture Dahlström i någon av sina böcker. Och nu är det även dags för fittan att inta de finare salongerna. Bra. En fitta är en fitta är en fitta och inget annat. Det är hög tid att sluta censurera allt som befinner sig nedanför…” Läs mer

Charlotte Brontë Jane Eyre
Tål att läsas om och om igen

”“Åh, den är så romantisk!” sa en kompis till mig när hon fick se att jag satt och läste Jane Eyre. Ja, den är ju det. En av de mest romantiska böcker som skrivits (enligt min åsikt, men jag är ju också totalt torsk på engelska 1800- talsromaner) jämte Emily Brontës Wuthering Heights och Jane Austens Pride and Prejudice…” Läs mer

William Sutcliffe: 6 x kärlek
Som tvåtusentalets Harlequin!

”Först och främst så känner jag mig tvungen att erkänna något … nämligen att jag dömer böcker efter dess omslag. Min första tanke när jag såg omslaget var förutsägbarhet; det subtila saknades och efter en snabb blick på det nästan filmaffischliknande omslaget insåg jag att jag redan läst boken…” Läs mer

Similar Posts:

• Historisk hetta
• Sexuellt maktspel
• Mer och mindre lyckad verklighetsflykt
• Som Gessle med ögonbindel
• ”Var det inbillning, eller tänkte hon på honom som mer än bara en vän?”

Av ryktet att döma väntade jag mig till en början stordåd, men insåg väl redan i inledningen (och mer belästa kompisar förvarnade) att jag skulle bli besviken. Det här visar sig mycket riktigt vara en bok med något lamt språk. En harlequin-romance-roman med något överdrivna könsstereotyper. Kvinnor kan ingenting om teknik. Män vet inte hur de ska närma sig kvinnor, gränsen till våldtäkt är hårfin för en vän som är lite kär. Kvinnor är antingen vackra blonda amazoner eller klumpiga bambies som aldrig fått en kille i hela sitt liv. Huvudrollsinnehavaren heter Anastasia, bara en sån sak! Hur i hela världen kan det här bli bra?

Och det blir det inte heller.

Men lugn, lugn, jag ska inte såga rakt av.

Anastasia Steele är 21 år gammal, pluggar litteraturvetenskap. Hon ska intervjua några år äldre finansmogulen Christian Grey, mäkta rik och snygg. Redan när hon snubblar in på hans kontor väcks något till liv i mig. Den där stålgrå blicken, kostymen, maktpositionerna i all sin klyschighet utstuderade, men oj så bra det fungerar för mitt underliv känner jag. Det arroganta sättet, som en något skruvad mr Darcy framstår han. Och på samma sätt vägrar han lämna Anastasias huvud, hur gärna hon än vill…

80 sidor in inser jag att det finns ett driv i den här berättelsen. De har knappt haft sex än och ändå kan jag inte sluta läsa. Något är det, E L James tycks trots sin nybörjarstappliga omständliga och smått lökiga prosa veta exakt vad hon gör. Några sidor senare, fortfarande inget sex. Men jag har redan skickat iväg två oanständiga mess om möten senare i veckan; se där! Plötsligt är min sexlust tillbaka! Den som hade gått och gömt sig under all produktivitet, sin vana trogen, jag hade totalt glömt bort hur det där pirret kändes. Och redan första dagen har jag passerat 300 sidor, av glatta livet.

För nu blir hon upptryckt i hissen av den känslomässigt återhållsamme Grey. En plötslig pust av den där dragningskraften man bara inte kan stå emot, hans tunga in i hennes mun, utforskar varje skrymsle och vrå. Så där som ingen annan man tidigare har gjort!

Och här måste jag tyvärr komma med en pekpinne igen. Vår kära Ana är inte bara den grå musen som trots sin skönhet aldrig mött sin prins. Hon är även oskuld! Och… tam-ta-dam – o-onanerad! Hon benämner sitt underliv ”där nere”, men lyckas mirakulöst nog ändå komma i multipla orgasmer redan första gången de har sex.

Detta är inte swept away by the atmosphere of romance och då kan det bli så. Detta är bara dumt. På samma sätt som det är dumt att tuta i unga läsare att tjejer ska raka/vaxa varenda del av kroppen, inklusive armarna, för att en kille ska vilja ha dem.

Åter till handlingen. Christian Grey är inte som vanliga män. Han är vad man kallar en dominant. Det vill säga han tycker om att på överbeskyddande sätt vaka över sin nya flickvän, när hon ”förtjänar det” ge henne ett kok stryk med handflatan över rumpan, eller kanske spänna upp henne i den väl tilltagna tortyrkammaren. Men för all del även ge henne överdåd med presenter, höra av sig stup i kvarten och kräva att hon är hans och enbart hans; det vill säga om hon så mycket som ser åt någon annan kan det innebära ridpiskan. Nämnde jag att han är extremt rik? Om han har lust till det kan han även ta med henne på en flygtur i sin helikopter eller sitt privata plan, eller varför inte överraska med en flaska bubbelchampagne i rosa, vi kan använda min privata chaufför efteråt, om du sover över här lagar kokerskan frukost.

Jag är egentligen inte avig till något av det här. Lika spänd som Ana är på allt det nya, obegripliga, men kittlande spännande; lika insyltad blir ju jag. Och skrämd! Grey gränsar ju så ofta till ren psykopat. Jag menar, det får väl finnas en gräns för när det slutar vara härligt att ha en man som vet allt om en, kommer och hämtar upp en var som helst, i vilken situation som helst, spårar en och bestämmer att han är välkommen? Ibland går det kårar längs ryggen på mig när Ana är bortkollrat förälskad. Och jag undrar om psykotisk svartsjuka verkligen är något som ska hyllas? Inte heller ska det väl hyllas att en fattig student hittar överrik businessman som pratar obegripligt som en annan James Bond om olika åtaganden i telefon; men här kan jag kollras, visst serru! Lyxlägenheter och koll på vinlistan kan vara hett, och det tillhör romancevärlden att få drömma sig bort.

Lite research ger ju dock att E L James knappast kan ha gjort så mycket av den varan själv. Övertydligt blir det när de kontrakt som ofta florerar mellan dominant och undergiven i BDSM-världen, där olika regler och stadgar ska åtlydas vad gäller lydnad, klädsel, träning, mat, etc, kopieras in i sin helhet i texten. Vem är intresserad av att läsa tio sidor paragrafer? Hur exotiska de än kan vara för någon som bara haft vaniljsex i hela sitt liv?

Och återigen: vi pratar alltså om en oskuld? Som ska lägga sitt sexliv i händerna på en dominant? Det är ju inget jag, om jag skulle vara sexkonsult, skulle råda till.

Denna Alice i Underlandet-saga om tjejen som dök ner i hålet och kom upp i tortyrkammaren, totalt förvirrad av sin egen lust, hade alltså kunnat vara riktigt bra. Om den varit mer välskriven. Och om den hållit sig ifrån lite fler stereotyper. Dominanslekar är jättespännande, och krocken med romance och oskuldsfull prinsessa är också spännande. Det är kanske främst flytten till nutid som inte riktigt fungerar. När en man måste lära den söta lilla prinsessan att det är okej att vara upphetsad. När en man måste förklara för henne att hon är vacker som hon är. När en man är den enda som kan ge den lilla prinsessan sina orgasmer. Ja, då slutar jag helt enkelt att tro på det.

Men. Som rubriken också förespråkar: alla klyschor är inte av ondo. Per Gessle skriver trallvänliga somriga låtar som säger ungefär precis det man känner, nästan jämt. ”Jag tycker om när du tar på mig / jag tycker om dina fingrar mot min panna / jag tycker om när du ler en stund mot mig / det kan aldrig kännas / bättre än så här.” Min fitta förstår mycket väl vad den här boken har att säga. Ibland hellre i upptakten till sexscenerna, än i de verkliga sexscenerna, som kan vara upprepande i ordval och passera lite för snabbt. Men E L James har koll på setting, rekvisita, miljö. Erotik är en svår genre, eftersom den inte alltid behöver vara stiliserat snygg till sin form. Dess främsta uppgift är att ge upphetsning, att helt enkelt göra läsaren kåt. Och det kan fungera alldeles utmärkt, som nämnts tidigare, att spela direkt på klyschorna.

Och romance kan vara en perfekt tillflyktsort när vädret utanför är lite för mycket november. Jag förstår varför denna bok blivit en bestseller. Här har du din sexlust åter, vill jag säga till alla uttråkade hemmafruar, alla sextioåriga nuckor, alla blyga bibliotekarier, alla ensamma lastbilschaufförer. Är det inte befriande, att en bok kan väcka upp så mycket dåsande lust? Vi bokmalar hittar alltid något finkulturellare att runka till. Den här boken passar alla, även de som inte läser så mycket. ”Jag läste ut den på två dar”, fnissar min kollega. ”Och sen kastade jag mig över nästa.”

Egentligen är det ungefär lika förkastligt att folk läser deckare, som att de läser stereotypa berättelser om kärleken. Och det senare är ju dessutom desto angenämare, tycker ni inte?

Similar Posts:

• Sexuellt maktspel
• Historisk hetta
• Tema: erotik och romantik
• Mer och mindre lyckad verklighetsflykt
• ”Var det inbillning, eller tänkte hon på honom som mer än bara en vän?”

Jag undrar om den här typen av litteratur ens kan kallas erotisk? Möjligtvis om man gillar bdsm – för det är vad som tycks vara synonymt med erotisk litteratur numera. Det är lite tråkigt att mångfalden inte är större än så, att porrbranschens syn på erotik har kopierats av litteraturbranschen. Det är möjligt att jag har fel här och då får ni gärna rätta mig.

Marus stönande var en sträv blandning av smärta och njutning när Lauralynn trängde in i hans rövhål och spetsade hans mest obscena öppning med sin käpp och pumpade fram och tillbaka som en pistong.

Det är lite för mycket av den här typen pinsamma sexscener för att boken ska kännas bekväm att plocka upp på tunnelnanan. Men, Åttio dagar gul är mer än sex och ”erotik”. Jag förvånas över författarnas förmåga att väva samman sex med en rätt intressant intrig och berättelse. Romanen handlar om ett liv som inte är tillräckligt och ett sökande efter det som kan fylla tomheten men som till slut leder till ett beroende och ett frihetsberövande av det symboliska slaget.

Litteraturprofessorn Dominik får syn på den unga musikern Summer när hon spelar Vivaldis ”Våren” i Londons tunnelbana. De två inleder en till en början strikt sexuell relation där han utforskar sin dominanta sida och hon utforskar sin undergivna sida. Det visar sig senare vara fler som vill dominera Summer när hon utforskar allt fler delar av denna sexuella subvärld.

Varje sexscen och varje replikskifte utanför tortyrkamrar, sexklubbar och sängar är en kamp om makt och frihet. För Summer är det också en ständig fråga om vad hon vill.

Och ja, det här är även något som till slut börjar utvecklas till en smörig kärlekshistoria vilket är den enda orsaken till att jag vill läsa även nästa del Åttio dagar blå. Kan Summer och Dominik skapa en relation i denna gryta av passion och attraktion? Och det är min förkärlek för chick lit som talar, inte någon längtan efter fler krystade sexscener.

Similar Posts:

• Som Gessle med ögonbindel
• Tema: Erotik
• Tema: erotik och romantik
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• Historisk hetta

Året är 1349 och Illiana, dotter till en av Östergötlands stormän, och Markus Järv blir mot sina viljor gifta efter en befallning från kungen. Markus är kungens främste riddare, fruktad och beundrad. Han är på resande fot, på väg hem till sin borg i Uppsala, och tar Illiana med sig.

Till en början är det inga ömma ord mellan Illiana och Markus, de rider bredvid varandra genom medeltidens Sverige, men trots att de inte drar jämt finns det en stark attraktion mellan dem och det dröjer inte innan det börjar hetta till ordentligt mellan fällarna. Enligt Markus är äktenskapet något praktiskt och fysiskt, han är en riddare och en krigare som ska lämna Illiana så snart de kommer hem till hans borg och då finns det inte utrymme kvar för några känslor. Men hos Illiana börjar känslorna att växa.

Illiana kved. Hennes fingrar grävde sig in i hans hår och hon klamrade sig fast. Hon var en stark kvinna och Markus skrattade till mot det pulserande varma. Illiana var den mest fascinerande person han mött och en liten del av honom varnade för hur hon letade sig in i skrymslen där ingen någonsin varit, där ingen skulle vara. Han lät ett finger glida längs med de spröda nyckelbenen, lyssnade på hennes flämtande andhämtning innan han bet henne, lätt. Hon drog hastigt efter andan.
”Säg att du är bara min”, befallde han.

Det är mycket dialog och monolog i Betvingade. Under min läsning funderar jag på om de verkligen pratade sådär på medeltiden, vilket de självklart inte gjorde, det är ju en bok skriven idag för att läsas idag. Istället reagerar jag på när språket blir för ålderdomligt, när ord som havande och börd dyker upp. Det slår mig också att jag ifrågasätter om de verkligen hade oralsex på medeltiden, eftersom allting annat är så religiöst, kyskt och återhållsamt. Men misstänker att man nog hade det. Det enda som stör min läsning är de återkommande kursiverade tankarna som huvudpersonerna tilldelas för att förtydliga deras tvivel eller känslor när dessa går emot vad karaktären precis har sagt eller tänkt. Dessa tjänar inget syfte då karaktärerna, deras tankar och känslor redan kommer fram i den berättande texten.

Betvingade är en välskriven historia där hemligheter ur det förflutna vävs ihop med vardagen i bokens nutid. Men trots att boken får ett pulsökande slut är det i relationen mellan Illiana och Markus som mitt läsdriv ligger. Trots att jag vet att Simona Ahrnstedt just nu skriver på en tredje bok som ska utspela sig långt efter Illiana och Markus livstid vill jag vädja om en fortsättning. Snälla, snälla Simona, jag vill läsa om Illiana och Markus barn, om nästa skörd, om läkehuset och kärleken!

Similar Posts:

• Tema: erotik och romantik
• Romantik och historia i en vinnande kombination
• Tema: Erotik
• Som Gessle med ögonbindel
• Sexuellt maktspel