En stor del av boken ägnas åt att beskriva just hur ett antal av hennes gamla vänner och bekanta har ändrat uppfattning under senare år. Flera av dem verkar dock ha uppfattningen att de inte alls har ändrat politisk ståndpunkt. Vid ett tillfälle skriver Applebaum som hastigast att hon på senare tid ”börjat misstänka” att många av de konservativa som tidigare utgav sig för att vara demokrater i själva verket kanske inte alls prioriterade demokrati särskilt högt förut heller, jämfört med andra politiska värden som, i just det exempel hon då skriver om, att bevara den brittiska nationens privilegierade ställning i världen. Den här misstanken kan för mig förefalla tämligen elementär. Man behöver inte gräva särskilt djupt i historien för att hitta hur konservativa personer som Margaret Thatcher eller Ronald Reagan lätt omfamnade diktaturer på diverse håll i världen, så länge de ställde sig på rätt sida under kalla kriget. Går man ännu något längre tillbaka i historien så var det kännetecknande för konservativa partier just att de var motståndare till demokrati. Men detta – att många på högerkanten av den politiska skalan hycklat, och även idag hycklar i sitt omfamnande av demokratiska principer – är alltså en ny misstanke för Applebaum.

Mycket av boken handlar om hur högerextrema krafter kom till makten i exempelvis Ungern, Polen och Brasilien. Hon skriver också mycket om Brexit-kampanjen i Storbritannien (med en skildring av hennes gamla bekante Boris Johnson som en lat, karriäristisk, bekymmerslös, lallande idiot), liksom om återkomsten av högerextremistiska krafter som Vox i Spanien. Men Applebaum försöker också torgföra den gamla kålsupar-teorin om att det är både höger- och vänsterextremister som hotar demokratin idag. Just de delarna av boken känns ganska krystade. Att det varit så förr i tiden, när kommunistiska partier hade någon makt att tala om, råder det väl ingen tvekan om. Men är det så i någon demokrati idag? Applebaum nämner som hastigast regimen i Venezuela, men går framförallt tillbaka till en tokig, obskyr liten sekt i 1960-talets USA – The Weather Underground – för att skildra en vänsterrörelse i västvärlden som passar hennes narrativ. Den historiska utvikningen förefaller mig lite märklig i sammanhanget eftersom det ju borde gå att hitta betydligt mer samtida exempel på detta än just den sekten. Men allt från brittiska Labour och vänsterut på den politiska skalan stämplas av Applebaum på andra håll i boken som ”vänsterextremister”, och hon tvekar inte att genom guilt by association skriva som om Weather Underground-sektens ideal faktiskt representerade vad vänstern i bredare mening stod för då (och därtill står för idag). Det känns ungefär lika trovärdigt som om någon skulle generalisera om den politiska högern baserat på vad nazi-terrorgruppen Vitt Ariskt Motstånd gjorde på 1990-talet. Här når boken alltså sitt lågvattenmärke.

Det som förvånar mig mest med den här boken är dock hur frånvarande folket, demos, är i denna diskussion om demokrati. Mycket av fokus ligger just på att många konservativa – enligt Applebaum – har ändrat inställning i frågan. Men hur kommer det sig att så många människor ändå röstar på den här sortens partier? I korta ordalag, utan någon djupare diskussion, avfärdar författaren att det handlar om materiella faktorer, som ekonomi. Hennes egen käpphäst handlar istället om dominansen av sociala media i dagens samhälle. Traditionella tidningar, radio och teve – med en gedigen pressetik och reglerade av olika institutioner – dominerar inte längre medielandskapet på samma sätt som de en gång gjorde. Myter och konspirationsteorier kan frodas i omodererade diskussionsforum på nätet. Politiker kan idag komma undan med att ljuga ohämmat, utan att de blir granskade som förr. Och utifall en ljugande politiker faktiskt skulle bli granskad av grävande journalister så finns det väldigt många som helt enkelt inte längre tror på granskarna. Visst har Applebaum säkert en del poänger i detta. Samtidigt känns det som ett allt för lättvindigt avfärdande av materiella faktorer. Här hade hon också kunnat ta chansen öppna en diskussion om hur olika situationen kan vara i olika länder, där det ju i vissa fall – som exempelvis i Brasilien eller Spanien – förefaller främst handla om en medel- och överklass som stöttar de auktoritära rörelserna, medan det i andra fall – som exempelvis Ryssland – kan handla om ekonomiskt eftersatta till exempel på landsbygden. Men den chansen till problematisering missar tyvärr Applebaum.

Författaren hymlar nu inte med var hon själv står politiskt (liberal-konservativ), så detta att hon ogillar vänstern överraskar egentligen inte. Det som förvånar mig är istället hur pass illa argumenterad boken är på så många punkter. Det överraskar mig i synnerhet eftersom jag tyckt att ett par tidigare böcker hon har skrivit, exempelvis Röd hungersnöd, har varit tämligen välskrivna. Kanske kan den här boken vara till hjälp för en del liberaler som känner sig vilsna i vår samtid, och som inte förstår hur det kommer sig att så många konservativa – i Sverige såväl som i många andra länder – välkomnar samarbeten med nyss-nazister och andra högerextremister. Men inte ens för den målgruppen förefaller mig den här boken ha särskilt många djupare insikter om hur detta politiska landskap ska hanteras.

Similar Posts:

• En annan demokrati är möjlig?
• Ett hungrande Ukraina
• Jakten på demokrati
• Det politiska spelet
• Partipiskan viner

Men det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Jämför bara med hur odräglig tillvaron skulle vara om självaste Satan med smådjävlar, demoner och annat sattyg i släptåg skulle dyka upp. De skulle rida dig i sömnen; få syskon att ligga med varandra; vända granne mot granne; få folk att riva sönder och förfalska Toran och den senaste upplagan av Hänt Extra – ja, helt enkelt skända allt som är heligt. Och annat.

Nobelpristagaren och jiddischspråkige Isaac Bashevis Singer lämnade in 1991 och hade då levat i USA sedan 1935. Antagligen var han förutseende, men förmågan att tyda framtiden är föga värt om man inte har deg nog att vidta de nödvändiga åtgärder som nöden kräver. För, och detta är viktigt, tro nu inte att judar fram till det storskaliga mördandet var förskonade. Nej och åter nej. Hör ni? Nej! Läs: Victor Klemperers LTI: Tredje rikets språk, Götz Alys Europa mot judarna 1880–1945, Etty Hillesums dagbok, Hanna Krall, Zofia Nałkowska, Sarah Kofman.

Jag fann Satan i Goraj i en bokhylla på den lokala Erikshjälpen. Ja, jag trotsade allt vad vett heter i och med mitt besök och är väl också ett klappträ. Men jag slickade åtminstone inte på en endaste ur personalen. Var vänliga att tro mig. Jag är inte genomond. Att den hette Satan i Goraj märkte jag först när jag kom hem. Jag köpte den i tron om att den hette Satan i Gatan. Det hade smakat nybakad kanelbulle det.

Handlingen har hängts upp på en del historiska händelser: Slakten av judar i Polen och Ukraina 1648 samt den falske Messias Sabbatai Zvi som inte riktigt den han framställde sig som. I Goraj uppstod en liten hängiven sekt, men innan det hade stora delar av den judiska befolkningen mördats eller fördrivits. Människor flyttade sedermera åter dit, staden återuppbyggdes, men sen kom den ärofyllda svenska hären under kommando av Gustav X och orsakade oreda och kaos och död. Ett par hundra år senare jämnades staden återigen längsmed marken. Då var det Wehrmacht som hade vänligheten att slakta och rasera. Om varken detta eller den svenske överbälttågarkungen, som ju alla vet ville äkta sin kusin Drottning Kristina, yppas det gudskelov intet om. Vilken skam vore inte det för vårt ärorika kungarike!

Som mången gång under historien var människor förvissade om att den yttersta tiden var nära förestående. Så ock människorna i Goraj. Med full övertygelse visste de att de att de strax skulle få smaka på söta frukter och leva i oändligt välstånd. Sen blir det som vanligt när slika idéer får fäste: människor hemfaller åt lättja och ohämmat sex och annat som till förstone framstår som högst rimligt men som möjligtvis inte fungerar i längden. Även om ohämmat sex antagligen inte gör någon större skada så till vida man inte börjar idka älskog med kadaver och sockerdrickaträd. Det är ju bara konstigt och näppeligen Gudi behagligt. Hur som helst tar det sedan inte alls lång tid innan djävulen gör entré. Att man blir tagen i besittning av ondskan är nästan lika säkert som att monstret i det gamla spelet SkiFree till sist slukar en. Rykten vet emellertid att berätta att om man undviker plogbromsandet och istället fräser ner till afterski-puben i slutet av backen så överlever man dödsångestfärden. Då slipper man se det självgoda jävla kräket hoppa av glädje efter att ha slukat en med pjäxa och självförtroende och allt.

Uppå den någorlunda historiskt korrekta grunden förekommer en del folktro. Vi har att göra magiska medaljonger, besvärjelser och visa män och kvinnor som sade sig veta både det ena och andra. Järtecken var det inte få av. Judarna skulle strax nå himmelriket på jorden, men kom istället att drabbas av störtskurar av regn och hagel som kom att översvämma hus. Det går helt enkelt inte så bra.

Så, vad kan vi då dra för lärdomar av boken? Jo, att ohämmat sex kan vara trevligt, att Messias antagligen inte kommer uppenbara sig under vår livstid, att du inte ska hänge dig åt incest, att vi ska bygga boningar som klarar tre dagars öppen himmel, att ej spela SkiFree om du vill behålla hälsan, att inte åka Stockholm för att det är en kul grej samt, och detta är det viktigaste kära ni, att rädslan för coronaviruset bara är en masspsykos initierad av djävulen.

Similar Posts:

• Den sanna fasan
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• ”Också himlen kan göra misstag”
• The Devil’s Right Hand
• Vikten av vittnet

Nu i december 2019 är författaren högaktuell på den litterära stjärnhimlen, då hon ju vid festligheterna den 10 december kommer att tilldelas Nobelpriset i litteratur 2018. Jag återvänder än en gång till novellsamlingen och undrar nyfiket om berättelserna blir lika levande vid en omläsning?

Lika sekundsnabbt som första gången träder jag in i rum där möblerna är gjorda i mörka träslag. Jag återser människor som rör sig och är upptagna med praktiska göromål. På samma gång har de ett fantasieggande inre liv och blir mer spännande än sina handlingar eller sina repliker. Ofta ges högst vardagliga ting en oväntad dimension, så här beskrivs bland annat cigarrettrök:

Röken som fyllde hans lungor satte samtidigt på något sätt minnena i rörelse, förmodligen för att röken och minnet var av samma natur – flyktiga strimmor som oväntat vecklade ut sig i ringar, i slingor, i genomskinliga lager på lager som för ett ögonblick dröjde sig kvar i en given struktur för att sedan oåterkalleligen upplösas i intet.

Ett återkommande mönster i berättelserna är att människorna speglar sig i varandra när de möts. Scenerna påminner om när jag själv är på resa, träffar någon och plötsligt berättar vi om händelser ur våra liv för varandra.

Men också den som väljer enskildheten ges plats. En av gestalterna har en offentlig position men drar sig undan, vill bort från rampljuset. Han betraktar sig själv utifrån och ser sitt teatrala jag – en person han är måttligt förtjust i. Känslotillståndet kunde beskrivits så att det blivit fullständigt platt, men något vrids om och påminner om skevheten i nöjesfältens förvrängda skrattspeglar. Absurt och fullt av igenkänning.

Aktiviteterna som människorna ägnar sig åt kan ibland få ett drag av mani, exempelvis samlandet. Läsaren får i en novell med sin berättares ögon se alla minimala detaljer i ett dockskåp. Ett annat exempel är berättelsen om en julkrubba, som blir allt större och större. Detta samlarvurmande får mig att tänka på minnen. Ju äldre vi blir, desto mindre plats finns i minnesbanken. Blir de gamla minnena mindre när de måste ge plats åt nya händelser?

De riktigt bra författarna tvekar inte inför att sätta ord på människans illvilliga sidor. I en av novellerna är temat fulhet. Allt återges i ett händelseförlopp som tycks häpnadsväckande rimligt. Det är något med Tokarczuk och hur hon låter mig ana en strimma av ljus även i levnadsöden som vid första betraktelsen verkar outhärdliga. Ömhet och övergivenhet slingrar sig kring varandra i ett märkligt skimmer.

Jag är inte ett dugg förvånad över att Olga Tokarczuk tilldelats Nobelpriset i litteratur. Hennes noveller befolkas av sanna och mustiga människor. Hon vet hur man blåser liv i klädskåp och retas med tokhyllade författare som vistas i Venedig. Spel på många små trummor visade sig hålla för en andra omläsning och håller sannolikt även för en tredje omläsning. Numera är det Bonniers som har rättigheterna till författarens verk och den utgåvan som jag refererat till är slutsåld. Om det nya förlaget betyder att många läsare får tillgång till dessa underfundiga noveller – är alla vinnare; författare, förlag och läsare. Och jag personligen hoppas att Tokarczuk skriver fler noveller.

Similar Posts:

• Välkommen till Gammeltida
• I melankolins landskap
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• I tystnaden
• Livet i små scener

Illa skötte jag mig i kosmos igår.

Jag levde ett helt dygn och frågade inget,

och förvånades inte över något.

 

Jag utförde mina dagliga göromål

som om det var allt jag hade att göra.

Lite längre ner fortsätter dikten med:

Inga hur eller varför,

eller vadan blev den sådan,

och vad ska den med alla rörliga detaljer?

Med endast några enkla rader, byggda med ett okonstlat språk och utan onödiga krumbukter, utmanar Szymborska synen på vår tillvaro och vår existens. Hela diktsamlingen rör sig så här vigt mellan olika, roliga, förvånande och ibland utmanande perspektiv.

Många av dikterna uppehåller sig även vid fenomenet tid – så även Ouppmärksamhet som mot slutet återkopplar till den första radens gårdag:

Vid ett yngre bord, med en en dag yngre hand,

blev gårdagsbrödet skuret på ett annat sätt.

 

Moln som aldrig förr och regn som aldrig förut,

för det föll ju med helt andra droppar.

 

Jorden vred sig ett varv kring sin axel,

men nu i en rymd som övergetts för gott.

 

Det varade gott och väl 24 timmar.

1 440 minuter av möjligheter

86 400 sekunders inblick.

I Sena dikter ingår Wisława Szymborskas tre sista diktsamlingar: Ett kolon, Här och Nog nu, som alla är översatta av Anders Bodegård. Nog nu har tidigare recenserats på dagensbok av Lina Arvidsson (och här finns en annan recension av tidigare dikter av Szymborska).

Det förtjänstfulla förordet av Agneta Pleijel är värt att kommenteras lite mer. Det är utformat som en dialog mellan en man och en kvinna som utgår från frågan om varför Szymborska är så älskad av svenska läsare. Det blir ett intressant samtal som gör olika nedslag i Szymborskas tidigare produktion och är en utmärkt introduktion till poeten.

Sena dikter ingår i en minst sagt snygg serie av alla fjorton kvinnliga nobelpristagarna i litteratur, formgiven av Kristin Lidström. Hela serien finns som box och får du ändå inte nog (vilket ju skulle vara fullt förståeligt) så finns det anteckningsböcker och annat smått och gott som ingår i serien.

Similar Posts:

• En lättillgänglig mästares sista verk
• Tredje polacken i raden?
• Poesi i allmänhetens tjänst
• Kvinnan i första person
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”

Joseph Conrad, polenbördig och född till världen som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, växte upp i en adelsfamilj. Hans föräldrar var döda innan han nått tonåren. Han uppfostrades av en farbror och kom senare att fostras av haven han seglade på under både brittisk och fransk flagg. Hans Mörkrets hjärta gavs ut som samlad novell 1902 och bygger i mångt på självupplevda erfarenheter.

Verket har inspirerat många och Ford Coppolas film Apocalypse Now är bara en i raden av filmer som inspirerats av boken. Jag kröp ner i soffan och såg den igen häromdagen – nej men god dag mörkret, min gamle vän. Filmen är så lång att det hann bli både skymning och gryning innan den tog slut. Coppola-versionen av Mörkrets hjärta är en osalig sörja som utspelar sig under Vietnamkriget. Som bekant dör under kriget civila och krigsmän i mängder. Godtyckligt dödande som förströelse. Vad ni kanske inte visste är att det också fanns amerikanska överstar som älskade doften av napalm på morgonkvisten. Överstar som inte drog sig för att offra en halv pluton och några helikoptrar för att få se en världskänd surfare, som bytt ut både shorts och paraplydrink mot uniform och chow, bemästra vågorna.

Förebilden saknar både amerikansk inblandning och shorts – den utspelar sig i Kongo som härjas av fullständigt civiliserade belgiska imperialister som vill åt elfenben oaktat kostnaden i mänskligt lidande. Det skrivs aldrig rakt ut, men idag är det vedertaget att det är Kongo och Belgien som utgör skådeplatserna. Mördandet, girigheten och hänsynslösheten är som ni vet inte bundna till vare sig tid eller rum och frånvaron av definierade platser gör boken allmängiltig.

Hembiträdet på Junibacken, Alma, konstaterar uppgivet när hon tvättar nere vid vattnet, att det är onaturligt varmt och att det är som att ligga och skölja tvätt vid Nilen i ”egypti land”. Hade hon haft minsta erfarenhet av Kongo hade hon kanske uttryckt sig annorlunda. Mörkrets hjärta utspelar sig några år innan hon offrade sin rygg nere på bryggan. Kung Leopold II var en sjuk jävel och tycks ha sett Kongo som både lekstuga och slakthus. Detta faktum både möjlig- och utgör bokens mörka och olycksbådande underton.

Boken har en berättarröst som besitter överblicken och förmedlar skeendenas gång, men det är Charlie Marlow som inför ett litet sällskap berättar sin historia om resan uppför floden.

Genom vissa kontakter hade han anförtrotts att föra en liten vattenfarkost uppför floden och man kan inte annat än sluta sig till att det inte är ett helt dåligt val av kapten. Marlow konstaterar vid ett tillfälle att den kapten som låter sjö- eller flodbotten så lite som rispa båtens underrede begått ”sjömannens mest oförlåtliga synd”. Vattenfarkosten hade i sig en intressant historia. Båtens tidigare danske kapten visade sig nämligen ha blivit ihjälslagen till följd av ett litet missförstånd kring ett par höns. Som bekant kan fjäderfän bringa fram det sämsta hos oss.

Marlow är utan att skriva mer om saken en storartad berättare. Conrad låter genom honom förmedla en förtätad stämning jag sällan stöter på i litteraturen, eller för den delen annorstädes. Det är obehagligt, mystiskt och djävulskt spännande. Boken gjorde så djupt intryck på mig att jag drog mig för att påbörja andra böcker med övertygelsen att jag bara skulle bli besviken.

Lika säkert som att vi inte kan besöka historien utan våra erfarenheter och ofta förmenta föreställningar, kan man inte recensera en klassiker utan att upprepa vad andra sagt. Jag vet inte säkert besked i saken, men utan att skämmas antar jag att Mörkrets Hjärta är en av 1900-talets mest omtalade och omdebatterade böcker. Rasism, kolonialism och imperialism återkommer om och om igen i vår historia och då ofta tillsammans. Här utgör detta trehövdade monster hjärtat i berättelsen. Boken är rasistisk och det är meningen. Frågan har ofta varit huruvida Conrad själv var rasist. För mig är det ett ständigt återkommande dilemma, det om förhållandet mellan upphovspersonens verk och skaparen själv. Ur en sträng, ambitiös och noggrann recensents perspektiv, som inte hemfaller åt frestelsen att göra ovidkommande utsvävningar, är det inte det som är det centrala. Det är boken som recenseras, därmed basta. Gudskelov är jag knappt en recensent – och vad vore livet utan lite förlustelser, att då och då tillåta sig själv att så att säga skriva under strecket.

Man kan vara rasist i både tanke, tal och handling, men alla tre behöver inte följa på varandra utan undantag. Att uttrycka sig rasistiskt är ingenting annat än just rasistiskt, men orden är för den sakens skull inte nödvändigtvis en manifestation av en genuin åsikt. Djävulen har många advokater. Chinua Achebe är mest känd för sin bok Allt går sönder, men han skrev också mot slutet av 70-talet ett inlägg i diskussionen:An Image of Africa: Racism in Conrad’s Heart of Darkness. Rasismen i Mörkrets hjärta är uttrycklig, men Achebe ansåg att den även var ett uttryck för Conrads ärliga åsikter. Joseph Conrad var kort och gott ”a bloody racist”. Achebes text är ett av de mer välkända bidragen till diskussionen och har både backats upp och bemötts av otaliga mer eller mindre initierade personer. Cedric Watts ‘A Bloody Racist’: About Achebe’s View of Conrad är ett väl genomtänkt och seriöst bemötande. Jag tänker inte återge deras argumentation mer än att konstatera att de inte håller med varandra. För egen del vet jag för lite om Conrad som människa för att inta en trygg ståndpunkt jag kan stå upp för, men jag misstänker att det hos honom fanns mycket jag inte skulle försvara. Ett bekvämt och fegt förhållningssätt som ni ser, men det hindrar mig inte från att dra en tydlig demarkationslinje mellan Conrad och hans bok. Det som återkommer i böcker som överlever tidens idisslande är att de i grund och botten berör läsaren. Boken bär på något allmänmänskligt som påverkar oss så djupt att det inte lämnar oss.

Marlow har en uppgift och en uppgift allena: att för ett belgiskt företags räkning söka upp och föra hem en av deras handelsmän/kolonisatörer. Namnet på denna man är Kurtz. Kurtz är inte direkt vid sunda vätskor. Man kan väl egentligen säga att han fullständigt tappat det, ja, antagligen blivit spritt språngande galen. Det är åtminstone en tolkning av honom. Tack vare (eller på grund av) sin skrupelfrihet har han en förmåga att få fram elfenben ingen kan nå upp till. Han har byggt upp ett eget litet samhälle långt in i landet. Och hans sista ord är klassiska: -The horror! The horror!

Mörkrets hjärta både är och inte är så mycket på samma gång. Motsägelsefull, gåtfull, mångtydig och mångbottnad. Längs utmed floden framträder genom Marlows tankar och introspektion så sakteliga de materiella förhållanden och psykologiska mekanismer som gör att ondskan kan grassera både inom oss och på jorden. Svarta betraktades som underlägsna, knappt ens människor och försök att ”civilisera” dem behövde ju inte innebära att man inte kunde göra stora ekonomiska vinster samtidigt. Den kollektivt upprättade- och hållna västerländska självbilden var (och är fortfarande) förvrängd. I Mörkrets hjärta skärskådas de föreställningar som finns kring dikotomierna kultur-natur, rationalitet-djuriskhet, moral-omoral, ljus-mörker. Det finns inga tydliga skiljelinjer mellan dessa annat än i teorin. Vid tillräckligt gynnsamma eller fruktansvärda förhållanden kan människor begå de mest bestialiska handlingar mot andra. Våra hjärtan kan härbärgera både mörker och ljus. Och framförallt: vår effektivitet att producera kan lika väl användas för att förinta. 1900-talet bär vittne om det.

Historien är fylld av människor som hellre dör än överger sin mänsklighet. Visserligen bevisar det inte att de är omöjliga att bryta ned – de utsattes kanske inte hårt nog – men denna filosofiska fråga är till syvende och sist inte intressant. De har uppvisat en inre styrka vi bör ta till oss. Kurtz föll till föga för strävan efter rikedom och makt och vi lämnas med frågan om han i hjärtat ville det eller inte. Att inte veta är förlåtligt. Att inte vilja veta är avskyvärt. Den enes mörker, den andres ljus.

Similar Posts:

• Något mer än klassiker
• Det okända folkmordet i Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Allt vi inte hör och ser

Witold Gombrowicz började skriva sina dagboksanteckningar i lönndom på arbetstid 1952 eller 1953. Han hade en tjänst på en polsk bank i Buenos Aires, ett arbete han avskydde och smet ifrån så gott han kunde. Där blev Kronos till. Kronos är både en dokumentation av vardagen, och ett försök att spåra upp minnesbilder från ungdomen och barndomen i Polen. Med tiden blev Kronos ett omfattande material som förvarades i två resväskor. Det är änkan Rita Gombrowicz som utgivit Kronos postumt.

Witold Gombrowicz slog igenom som dramatiker, men är numera kanske allra mest berömd för Dagboken. Dessa essäliknande texter publicerades ursprungligen bit för bit i Kultura, en tidskrift utgiven i Paris av exilpolacker. Dagboken har därefter kommit i bokform på många språk världen över. I Sverige gavs den ut i tre volymer i början av 1990-talet i översättning av Anders Bodegård.

Kronos och Dagboken ska inte förväxlas med varandra. Kronos kan i någon mån betraktas som ett oredigerat råmaterial som till skillnad från Dagboken inte varit primärt ämnat för publicering. ”Med största sannolikhet är Kronos tillkommen parallellt med Dagboken från och med 1953, som den synliga, offentliggjorda Dagbokens privata, opublicerade skugga.” skriver Magnus Bergh i ett efterord.

För den som en gång fastnat för Dagboken är Kronos ett intressant komplement, kanske rentav ett oemotståndligt måste. Men som introduktion till författarskapet fungerar den också, påstår jag. Änkan Rita Gombrowicz är av annan mening: ”Man kan läsa Dagboken utan Kronos, men inte tvärtom.” skriver hon i sitt förord. Hur man än gör är det ett på sitt sätt gripande livsöde.

Den 35-årige polske rikemanssonen Witold Gombrowicz gör sommaren 1939 den månadslånga resan från Gdansk till Buenos Aires. Tre dagar efter ankomsten till Argentina nås världen av nyheten om Molotov-Ribbentroppakten. Ytterligare en månad senare slukas Polen av Nazityskland och Sovjetunionen. Hela 1940-talet och även 1950-talet hinner gå innan Witold Gombrowicz får en chans att återvända till Europa. Sitt hemland eller sin familj återser han aldrig. Kommunistdiktaturen har en period av töväder 1956 och ser med blidare ögon på Witold Gombrowicz verk. Men det är tillfälligt. 1958 förbjuds hans pjäser och romaner på nytt.

Men dramatiken och de ödesmättade slutsatserna står knappast tydligt utskrivna bland Kronos myller av händelser. Här trängs noteringar om erotiska äventyr med anteckningar om utgifter och inkomster och inköp. Med åren blir det färre ligg och mer oro för skattemyndighetens krav, färre gräl och fler krämpor. Det är i det lilla som storheten döljer sig. December 1954 låter exempelvis så här:

Zygmunts vånda. Ny schism med Nowinski om Zawadzka: uppsägningar från banken. En artikel för Glos. Jag vill lämna banken. Kritiskt brev från Zielinska. Leda. Apati. Francisco på Rex. Presenter från studentskorna. Mot slutet av året allt sämre – en ogynnsam period. 1. Jul- och nyårsaftonen på en lördag och söndag, 2. Nowinski reser inte, 3. Banken, 4. Toto dyker inte upp, 5. Russo tänker inte lämna våningen till mig, 6. Dåliga nyheter i tidningarna, 7. Allmän förtvivlan och hopplöshet. Jag tänker på självmord. (…) Nyårsaftonen på Corrientes, i min ensamhet – dricker inte eftersom jag är dålig i magen.

Hur ska dagboksfragment bedömas litterärt? Det är svårt. Jag tänker så här: att ta sig in i Kronos är mödosamt, men det är värt ansträngningen. Den griniga pessimismen till trots, blir jag lite vän med berättarrösten. Emellanåt väljer jag dock att titta bort. Witold Gombrowicz är bitvis obarmhärtig mot sig själv. Människan ska inte behöva vända ut och in på all sin skröplighet i offentligheten, kan en tycka. Eller så är det precis det som krävs för att det ska bli litteratur.

I juni 1964 nämns ”kanadensiskan” i förbifarten. Det är Maria-Rita, född Labrosse, som här för första gången sammanträffar med Witold Gombrowicz. Några år senare gifter de sig. I decennier efter författarens död har hon, litteraturvetaren, därefter kämpat för spridningen av Witold Gombrowicz verk världen över. Kronos är en av de nödvändiga pusselbitarna.

Similar Posts:

• Litteraturen som närkamp
• Expotition till Östpolen
• LSD på papper
• Fascinerande dagböcker
• Ett rendez-vous bland främlingar

Andrzej Stasiuk har skrivit en reseberättelse och en sådan nämner och beskriver med nödvändighet otaliga orter och områden. Oräkneliga platser dyker upp, vilka för mig har så svårmemorerade namn att jag, på gränsen till ignorant, inte ens försöker minnas dem. Istället förlitar jag mig på min förmåga att känna igen bokstavskombinationerna snarare än vad de som helhet egentligen betyder. Så varför just Babadag i titeln? Ja, eftersom det ju måste stå något, tänker jag.

En reseberättelse är vanligtvis en resa framåt, men för mig framstår allt korsande av gränser, de dödsföraktande färderna över bergsryggar, plöjandet genom de öde landskapen som sekundärt. Det är en resa i tiden, kanske berör den även den mänskliga själen. Men – är det en egentligen resa? Resa är rörelse, och tiden tycks här stå still, förändringarna är knappt märkbara, ”[d]e omgavs av en nutid lika gammal som världen själv”, och betraktelserna av vårt inre tycks ha kört fast och slirar nu i det immateriella. Allt är upprepning. Upprepning. Stasiuks upplevelser och funderingar återkommer gång på gång och jag intalar mig att hela stycken kommer tillbaka. Nya länder och byar och mindre städer besöks, men fram tonar ungefär samma sak. Hästskit. Rost. Grisbajs. Överlevnad och likgiltighet, väderlekens allsmäktighet. Mer grisbajs – det är i mångt näsans resa. Var någonstans lever människan inte i repetitiva mönster? Här har den bara en egen given form, innehållet är det samma som på andra platser. När detta skrivs har jag ett trettiotal sidor kvar men jag kan inte tänka mig att något kommer ske som tvingar mig omvärdera boken. Och antagligen kommer jag upprepa mig själv.

Jag har egna små pretentioner att utforska de östra delarna av Europa eller de västligare delarna av Asien. Var gränsen dras, ja beror på vem man frågar, vilka förhoppningar eller föreställningar denne har. För blir man inte lite varm och nyfiken när man läser ”[h]är möttes ju faktiskt om inte två floder så tre gränser, likt tre strömmar som bar med sig bördiga sediment av smugglade rikedomar, list, begär, svartsprit, beskattade cigg, sibiriska skinn, exotiska papegojor och sköldpaddor, Makarov-ammunition och ungersk porr”? Jag vill finna de sjöar vilka luktar som vore de fyllda av ”helvetets underjordiska vatten”. Jag längtar efter att fara uppå vägar där omkörningar ”… passade sällsynt illa för sådant eftersom den mest bestod av kurvor […] ravinväggarna var flera hundra meter höga och det vara som att köra i en enorm grotta. Jag ville beundra detta naturens underverk men samtidigt ville jag absolut inte missa ögonblicket när vi krossades”.

Georgien har jag haft förmånen att besöka två gånger och känner igen mig i beskrivningarna. De georgiska männen som rattar fordonen i varierande skick tycks finna det ytterst kränkande att ligga bakom en annan bilist. De söker snart äran, blickar förhoppningsvis i backspegeln, tutar och påbörjar omkörningen. Möte är inget hinder, de förväntar sig att medbilisten ger utrymme. Sträcker jag ut lillfingret genom vindrutan kan jag antagligen vidröra fordonet till höger. ”Nu dör vi” mumlar jag för mig själv mest hela tiden. Men jag ser inga olyckor, det tycks vara ett fungerande system.

Jag skrev förmånen eftersom jag kommer från någon typ av välfärdssamhälle, letandes efter något radikalt, åtminstone materiellt, annorlunda, tar ett djupt dyk ned i en materiell fattigdom jag har en trygg distans till. Jag kommer från det otydligt definierade Väst sökandes efter detta något, kanske på grund av en upplevd brist vars antipod måste finnas annorstädes. Jag finner det fysiska förfallet men också människovärme jag inte stött på någon annanstans. Upplockad längs en väg av en polischef och borgmästare som antagligen var fulla eller åtminstone bakfulla, bjuden på en festmiddag av guds nåde. Eller den vänliga tanten som bjöd på tomater och ett besök vid en ortodox mässa. Stasiuk upplever det samma. Egennyttan är inte närvarande och när den är det, så är det helt på sin plats. No problem! är ledord. Liten slant där och vips kommer man in där man egentligen inte borde komma in. Allt är förutsägbart eftersom allt redan sagts och skett. Framtiden får bara värde när den är dåtid, som han skriver någonstans. Tempot är långsamt, miljö- och människobeskrivningarna är spetsiga, ironiska och underhållande. Språket passar utmärkt till det som skildras.

Världen är rättvis, vilket Stasiuk påpekar, i så måtto att det nya är statt i samma förfall som det gamla. Tiden, tänker jag, det är vad som jämnar byar med marken och strör gödsel över kyrkogårdarna. E.M Cioran är en ständig följeslagare på resan, hans ande vilar över texten, hans hand på axeln. Likheterna är slående och jag frågar mig om boken rentav inte är en mer utbroderad version av exempelvis Sammanfattning av sönderfallet där Cioran skriver:

Vilken synd har du begått för att födas, vilket brott för att finnas till? Din smärta liksom ditt öde saknar skäl. Att verkligen lida är att godta det ondas invasion utan kausalitetens ursäkt, som en ynnest av den vansinniga naturen, som ett negativt mirakel.

Detta är ett ständigt återkommande tema: Markens, bergens, trädens, sandens, människans, konservburkens, koskitens och grisbajsets framhärdande i den likgiltiga tidens skruvstäd. Hans fascination över det förfallna, det närmast obrukbara, det för oss skräpaktiga, får mig att tänka på Ulf Peter Handberg Europeiskt skräp. Boken består i mångt av för oss kasserade saker samt tomma blickar som stirrar ut i intet, in i den skenbara förändringen. Vad söker de?

Min främsta anmärkning är användandet av benämningen zigenare. Förlegat och djupt problematiskt. Hans inställning till romerna är inte fientlig, tvärtom. Men ordet i sig är provocerande och onödigt. Och jag borde inte skriva ut det här heller. Nå. Egentligen vill jag inte betygsätta boken. Hur betygsätter man någons resa? Eller är det vår resa? Och är inte det det enda vi gör: Betygsätter vår tillvaro? Det är lite uttråkande.

Similar Posts:

• Tema: Andrzej Stasiuk
• En Lenin täckt av fågelskit
• Ett rendez-vous bland främlingar
• Framtiden är trolig men inte nödvändig
• Inte en fix i sikte

Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.

- Epikuros

Det kan ha varit K. G. Hammar som i ett radiosamtal för några år sedan samtalade om döden. Bland mycket annat, antar jag. Han menade något i stil med att han vid dödsögonblicket önskade vara vid fullt medvetande. Inte helt orimligt. Att dö är en unik upplevelse tänker vi oss och det vore försmädligt att låta just det ögonblicket passera obemärkt förbi. Det beklagliga är att man vare sig hinner smaka på upplevelsen någon särskilt lång tid efteråt. Inte länge alls. Inte alls, faktiskt.

Annars är den gängse förhoppningen att inte vara vaken när döden oartigt tränger sig före i kön. Ett långdraget, smärtsamt, kvalfyllt, smutsigt, skrikande, liggsårigt döende undanbeder vi oss gärna. Istället vill vi alltså sova eller åtminstone inte lida mer än vanligt, när vi sakta skrider in i – vad? Helst inte en evig brasa, förhoppningsvis himmelriket, antagligen intet eller, och detta tycker jag låter rätt rimligt för egen del, åter träda in i livscykeln och återfödas i skepnaden av en låghalt tistel.

Liten bok om döden skiljer sig från Andrzej Stasiuks andra alster. Boken är uppdelad i fyra kapitel som alla avhandlar några av författarens närkamper med döden. I det första dör farmodern. På det följer författarkollegan som kastar in handduken. I tredje kapitlet återberättar han om när jycken dog. Det sista och avgjort längsta kapitlet handlar om vännen som långsamt tynade bort.

För kollegan var döden ekvivalent med minnesförlust, alltså en förlust av minnen. Minnets förtvinande, ja, det är en typ av död som kan drabba oss. Även om vi andas, rör oss, och i det här fallet spottar, så är vi nästan inte levande när hjärnans kapacitet av någon anledning kraftigt beskurits. Döden blir vad som definierar oss genom att den accentuerar och lyfter fram det vi längre inte är. Stasiuk och andra försöker kommunicera med honom, frågar om han minns det och det, men mannen tycks trots alla ansträngningar i världen inte få ut andra ord än ”Fan i helvete” och ”Tragedi”. Ord han snappat upp och lyckats formulera. I sammanhanget rätt träffande.

Jag är osäker på om boken är något annat än en förrymd text som lyckats slinka ut ur skrivbordslådan. I det här fallet är det inte en värdering, bara ett konstaterande. Att jag känner att boken inte säger mig särskilt mycket är däremot ett värderande. Kanske är det en brist på inlevelseförmåga från min sida, men någonting säger mig att den är alltför personlig. Att jag inte känner personerna som omnämns gör det svårt för mig att knyta an. Vägen till Babadag var också högst vardaglig, men den ägde en förmåga att lyfta upp vardagen och göra den allmängiltig. Den fick mig att känna igen mig i människorna han träffar och observerar längs vägen – trots att jag lever under helt andra materiella betingelser.

Döden är naturligtvis även den allmängiltig och nästan säkert ofrånkomlig. Liksom ni, har även jag erfarenhet av död i min närhet. Jag kan förstå känslan av förlust, kanske ilska, ånger eller, men detta har jag inte upplevt, glädje. Om jag ändå skall försöka fånga den springande punkten: Hade det varit min farmor, min hund, min kollega, min vän, mina minnen, så hade boken varit ovärderlig som minnesdokument. Nu är det små självbiografiska fragment som liknar de fotoalbum som har ringa värde för en utomstående betraktare, men som ägaren placerat på en framträdande plats i bokhyllan. Boken var hur som helst säkerligen inte ens ämnad till att skaka om läsaren, varför jag alltså tror att det är en text på rymmen.

Självklart överdriver jag en smula. När han som ung tänkte att döden är enahanda dagar på industrigolvet, minns jag de resonemang om livet jag som ung formade utifrån ett enda sommarjobb bland fanerskivor och obegränsad tillgång på varm choklad. Att följa i sin fars förutsägbara fotsteg hade för honom det varit början på en långsam död. Vårt patologiska fokus på en karriär, som enkelt kan mätas utifrån en tydlig värdehierarki, är säkert en del av svaret till mitt och hans resonerande. En bra karriär är dock ingalunda en garant för ett ”bra” liv, vad det nu kan vara.

Vägen ut för honom var förräderiet; att avvika från den på förhand utstakade riktningen och kliva bortom allfarvägen för att leta upp eller skapa egna små stigar. Vilket får mig att tänka att hans författarskap tycks kretsa kring just det: Att söka men inte finna.

En underjordsvarelse sade en gång:

Och vem vet, kanske ligger meningen med mänsklighetens strävan på jorden endast i skapandet – annorlunda uttryckt: i själva livet – och inte i målet. Som inte är något annat än att två gånger två är fyra, det vill säga en formel; men att två gånger två är fyra, det är ju inte längre livet, mitt herrskap, utan början till döden.

Vad jag har att säga om döden? Tackar som frågar! För mig är döden ett på förhand uppgjort lopp med likmasken. Men skam den som ger sig!

Similar Posts:

• Inte en fix i sikte
• Kungarna av smörja
• Ett rendez-vous bland främlingar
• En Lenin täckt av fågelskit
• Framtiden är trolig men inte nödvändig

Andrzejs Östern är liksom Taksim och På vägen till Babadag en återberättelse av vad landskap, människor, stämningar vet att återberätta och förutse. Han vill med sitt sökande höra vad omgivningen och personer förtäljer om då- och nutid. Andrzej följer i spåren av Jordens fördömda, de som tvingades bort från sina hem och ”koloniserade de avfolkade Lägre Beskiderna, Karpaterna, Donaubäckenet och så småningom hela världen”. Han funderar kring föräldrarnas verklighet i ett kommunistiskt experiment som var

större än allt prat om rättvis fördelning av resurserna, åt var och en efter behov, om att ta från de rika och ge till de fattiga och kräva tillbaka det stulna brödet. Det var större än så, det handlade om att upphäva hela materien, besegra den – så att den aldrig mer skulle få någon betydelse eller orsaka problem. Detta projekt var alltså större än historien och låg mycket nära geologin.

Östeuropa kallas ibland Europas bakgård. För vilka kan man fråga sig. För oss som är Europas, om än högst diskutabelt, välansade trädgårdsmästare? Frankrike. Tyskland. Sverige. Öst är det okända, men inte för människorna som lever där. De utgör länder som är just länder och det i sin egen rätt. Jag försöker ändå förstå om det ligger något i det och vems upplevelse av bakgård vi egentligen talar om. Kanske ligger bakgårdigheten i en önskan hos de ännu inte invigda att sammankoppla sig med den ohejdade och vulgära konsumistiska och varucentrerade ådra vi livnärs av. Eller är bakgården synonymt med en materiell och immateriell eftersatthet: Fattigdom, en konservativ och oförlåtande syn på abort, HBTQ-rörelser, utlänningar, alltså allt som avviker från någon sorts heteronormativ nationalism? I sådana fall kan jag finna många vanvårdade bakgårdar runt min egen husknut. Tistlar, blöt mossa, morrande väsen, skramlande oväsen och irrbloss.

Han vädrar kommunismens fall och förfall; försöker förstå ett Ryssland vars vindar påverkat honom sedan barnsben. Han spanar över gränsen in i ett Kina som, för att håna Ryssland kan man gissa, upprättat prålande och självlysande byggnader. Symboler för ett framåtskridande som är lika mycket en polerad yta som något annat. Han är en ”förbipasserande”, men är det möjligt att blott vara en passiv betraktare? Vi kanske vill det, önskar och intalar oss dess möjlighet – allt för att slippa ansvarskänslan som tär vårt samvete.

Jag känner igen mig i Laszló Krasznahorkais Satantango. Vi befinner oss i samma sorts by-abstraktion som är utdöende till följd av marknadens sentimentalfria- och likgiltiga hållning: En nedlagd arbetsplats – byns ekonomiska generator Anläggningen – har sedan länge varit död. Det som är kvar av byn är någon gammal fallfärdig åkerlada, ett par rostiga plogar och en rulle med ledsen taggtråd. Lortiga vattenpölar, en krog och en fylla av guds nåde. Där däckas det, spys det, vänsterprasslas det, sovs på ”biljarden”, slattar hinkar man i sig, cigaretter tänds, kaffe serveras, man sover i omgångar, spindlar överallt.

Han söker detta förfall och inte främst dess orsak. Förfallet är det gamla men lika mycket det moderna med dess fragilitet. Alltså det som bara har ett ögonblicks mer livsgnista i sig. När såg ni senast ett nybygge som stämplats med ett årtal? Våra varors innersta är förruttnelse. Och producerade i – Kina!

Sökandet leder honom, många gånger av en slump (vad en slump nu är) in i det som urbaniseringen lämnat efter sig. Byar eller mindre orter som krympt och utarmats.

Alla flyr härifrån. Från byarna till småstäderna. De lämnar efter sig eternit [asbestcement], plåttak, putsat och oputsat tegel, pvc-fasader, buskar och träd plågade av beskärning, de lämnar sitt förflutna och sitt landskap och försvinner.

Finns det i det moderna projektet, frågar jag mig, utrymme för landsbygden mer än i någon typ av ruralromantik och som en retreat för rekreationssyften?

Han börjar förstå att han hör hemma här. Mor hans spörjer varför han inte flyttar västerut, men han är bestämd: Det är i det nedbrutna, i den nutida dåtiden som långsamt faller sönder, han har sina ”bröder och systrar”. Det blir personligt och dokumentariskt. I bakgrunden, i de historiska återblickarna, skymtar Kriget och Förintelsen fram. Äldre människors skildringar av rök och doft av bränt kött och mänskligt fett. Barns skattjakter i askan. Aldrig ett överflödigt ord, ingenting någonsin utelämnat. Det påminner oss om att vi påverkas av samhälleliga omvälvningar som inleddes för årtionden sedan. Man lösgör sig inte från historien.

Jag förstår ändå ingenting. Kanske anar jag något, det att minnet är ett skydd mot tiden som oundvikligen ändå kommer förinta det som från begynnelsen är dödsdömt. Jag söker bland tusentals närmast identiska skärvor bara för att finna att de ändå är omöjliga att sammanfoga. Grundgrops-citaten som är strödda över sidorna är sällsynt passande. Han reser med Platonov i fickan, han är en förklarande guide. Och vill den leninstaty täckt av duvors träck han finner säga oss något?

Han gör själv ett sista försök att förstå varför han reser. Han svarar:

Jag vet inte själv.

Similar Posts:

• Chockterapi eller reformism
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Framtiden är trolig men inte nödvändig
• Ett rendez-vous bland främlingar
• Hejdlöst vackert

Senast var det frostigt decemberljus i skymningen … Och nu den här begravningen.

Dukla ligger, åtminstone senast jag kollade, i de allra sydligaste delarna av Polen alldeles nära Slovakien. En liten ort, ”ett memento”; ”ett mentalt hål i själen, en nyckel som inte går att förfalska och en ande klädd i verklighetens skimrande fjädrar”. Det låter ungefär som Alfta.

Till stilen finner jag boken vara glödande, vital och fantasirik. Den bär på en inte helt dämpad oregerlighet som du inte återfinner i de senare verken. Jag gillar det. Jag gillar det väldigt mycket. Den är en smula mer poetisk-filosofisk i sina beskrivningar av människan, Varat och naturligtvis – Dukla. Meningarna är många gånger så vackert likgiltiga i sina krassa konstateranden att man får glansögon. En mild förtvivlan – inte resignationen! – inför alla världens nedslående faktum är underhållande. I slutändan kokar ändå sakernas förhållande ner till en enda rutten rödbeta: Vi lever på lånad tid. Frågan är om boken inte är ett enda långt resonemang kring den oförgängliga förgängligheten; upprepningen av händelser som i sig själva inte är upprepningsbara men utlagda bredvid varandra knappt skiljer sig åt. Det finns en misstänksamhet mot allt förutom ljuset.

Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet. Handlingar intresserar mig mycket mindre. Jag minns dem inte riktigt. De ordnar sig i tillfälliga kedjor, som bryts utan anledning och börjar utan orsak, för att utan förvarning åter brytas. Medvetandet är skickligt på att sy till, tråckla ihop, ordna i sektioner…men jag tror inte på medvetandet.

En sund misstänksamhet, kan en tycka. Just i vårt självbedrägerimedvetande, det att vi tror oss vara i fullständig besittning av en kärna som utgör själva självet, vilar en lömskhet. Vi vill inte sväva varför vi just syr ihop händelseförlopp med vad lappar och fantasifoster vi kommer över.

Man behöver bara lämna en plats så spirar genast vansinnets frön och detta Torg i Dukla skiljer sig inte på något sätt från den mänskliga själen. Meningslösheten tar dem båda i besittning och då krossas tankar och murar av sin egen tyngd. Därför gick jag genast in på Turistföreningens krog. Där luktade det alltid av karlar, gammal rök och öl.

Bärs – ett klassiskt botemedel, huvudsakligen med maskulina drag, att ta till för att lösa denna flyktighet och dess påträngande oartighet. Glömskan som hugsvala, det är en lisa i den annars påfrestande olägenheten av att vara vid liv. Varför inte supa sönder hjärnnerverna eller gömma sig bakom obetydligheter som streberi och tingen vilka ändå med tiden blir ”otydliga och oprecisa” och som snart blir ”omöjliga att skilja åt”? Det blir som han säger ”slutet” och kvar blir blott de ”semiotiska signifikaten”.

Tingen, prylarna – genomgående ett återkommande tema i Andrzejs författarskap.

Att ständigt återvända till ett och samma Dukla möjliggör för honom en varseblivning av de små skiftningarna i världen. En värld som bryter ned och förändrar. Händelserna, krispiga decemberaftnar och begravningar, är vid en första anblick kanske inte särskilt upphetsande. Frågan är emellertid vad som egentligen är mer märgfullt, förtäljande? Allt som rör människan ryms på en begravning. Särskilt om den sker en kall decemberkväll.

I övrigt är boken tillsammans med Liten bok om döden den mest personliga eller snarare privata av Andrzejs verk som översatts till svenska. Vi får läsa om den första förälskelsen som uppstår vid en dansbana fylld med mer eller mindre dansanta semesterfirare. Tankarna, känslorna kan tyckas vara en aning perversa, men är antagligen helt i linje med hur en första tonårsförälskelse kan upplevas. Själv minns jag inte men det var antagligen fasansfullt.

Mot slutet finns några små korta episoder som främst kretsar kring naturen. De är fantastiska. Särskilt historien om mannen som slutligen, efter en beundransvärt tapper strävan, betvingades av elementen. Elden skonar inget, vattnet är förrädiskt och jorden sväljer och spyr upp efter behag. Eller den hjärtevärmande berättelsen om kräftorna som räddas ur ett sinande vattendrag och med hinkar flyttas över till ett annat vatten. Särskilt om ens själ är ond och gläds åt Varats likgiltighet eftersom även denna bäck torkar ut och kräftorna dör och mineraliseras. Det är som en påminnelse: skall vi nu vänta oss något av naturelementen, bör vi inte räkna med annat än dess överlägsenhet. Kanske är det därför vi så frenetiskt angriper med filosofier, religioner, hacka och kemikalier. Som om det skulle göra någon skillnad.

Det är kort och gott en sammanfattning av ett sönderfall. Tröstlöst, ändå på något vis tröstgivande. Vi bygger upp, målar över det som i kärnan ändå är ruttet och tror att vi därigenom kan rädda oss själva. Vem vill vara ensam med sig själv, känna sig fram utan att veta i vad. Vem töras? Man får försöka. Det är bortom mitt förstånd att verket inte tryckts i sjuttioelva upplagor efter att ha sålt slut sjuttiotio gånger. Säkert vilar det tryggt i åtminstone fem bokhyllor.

Similar Posts:

• Ett rendez-vous bland främlingar
• En Lenin täckt av fågelskit
• Inte en fix i sikte
• En liten recension av en liten bok om döden
• Kungarna av smörja