För en lite trött och trasig höstmänniska är den här boken som en öppen famn, puttrande av mänsklighet i all sin fulhet och charm. Jag får en distinkt känsla av just det som förlagets lilla etikett utlovar: det här är samtiden. På gott och ont. Fragmentariskt, argt, sorgligt, här och där en ljusglimt och en jävla galghumor. En dubbelhet som går igen också i formen.

Flera av texterna liknar i mångt och mycket dikter. Jacob Hirdwalls textstycken för 50 röster i ”Självporträtt av okända män” är till förväxling likt en diktsvit. Clara Diesen debuterade som poet 2004, och att publicera hennes ”Falling Water” – en föreställning utan ord – i bokform kan låta absurt. Men det är i själva verket som en böljande, porlande dikt av rörelser, gester och ting, en pas de quatre för liten familj. Sagolik, vardaglig och drömsk på en gång.

Astrid Trotzig tecknar en kvinna som efter pensionering från sitt arbete lägger sig ner för att dö, och familjens ilska och sorg över att inte räcka till eller få plats. I Mattias Anderssons (en underbar vardagsskildrare vars bästa pjäser fortfarande väntar på publicering) ”Utanför mitt fönster” är det en ung tjej som längtar bort och ut ur förortslägenheten och ett kvävande förhållande och i Lisa Langseths ”Den älskade” förvrids huvudpersonens kulturella och känslomässiga självförverkligande i en grotesk grimas. Några enkla lösningar och lyckliga slut erbjuds sällan.

Martina Montelius monolog ”Jag är en gammelgädda i landsflykt” kan få vem som helst att längta till teatern. Det är en uppgiven bibliotekaries tal inför en icke-existerande publik, ett mischmasch av public service-anda och människohat: ”Idag ska vi tala om styckningsschemat jag ska rita med filtpenna på ärkesvinet Ragnar Hellbergs kropp. För att han vägrar återlämna Herman Lindqvists ‘Japaner japaner japaner’. Ragnar. Hellberg. Jag vet var du bor.” En lysande kombination av nonsens och livssanningar, av total bitterhet och obeskrivlig humor. Helt fantastisk!

I övrigt kan jag tycka att det är lite väl mycket sennorénsk svärta och skitighet i en del av pjäserna. Korthuggna, oartikulerade repliker, cyniska, depraverade miljöer fyllda av misär, missbruk, våld och kriminalitet. Ibland är det på gränsen till exotism, ibland känns det gjort och intetsägande. Men här finns också samtida klassiker som Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar”.

En av volymens styrkor är just sammansättningen, själva antologivarandet. Samtidigt som texterna till sin form är ganska olika, finns mängder av tematiska trådar emellan dem. Det är mellanrummen som sätter igång tankarna. Det är väl också en del av vad som är så fantastiskt med dramatikgenren som sådan – kombinationen av konkreta uttalanden och handling och av tolkningsutrymme.

Similar Posts:

• En nationalscen nära dig?
• Denna gigant…
• Kuriosa kuriosa kuriosa
• Svammel och drömhönor
• Folkhemmets form

Omega är annorlunda. I inledningsdikten finns visserligen lite förortskänsla frammanad genom ord som "fetaste" och "fred" men där finns också åttitalsnostalgi och ord som "Icke-Schengen". Om Det är bara gudarna som är nya var skriven för att Sverige skulle förstå förorten (vilket för övrigt blivit en omåttligt populär utgångspunkt i det nya millenniet, ta bara Khemiris Ett öga rött eller Birros Kniven i hjärtat) finns Omega därför att Anyuru och hans gelikar inte förstår sig själva.

I Omega utgår Anyuru ifrån ett vi. Detta vi kände sig en gång friare, detta vi ska bli räddat men inte få någon förklaring. Detta vi verkar förvirrat, fullt av rädsla och förlorat i existentiella bryderier. Centralt i de existentiella frågorna finns naturligtvis döden, som berörs i nästan varje dikt. Allra snyggast görs det på sidan 18:

På nyheterna samlas de döda
i klumpar, som grodägg, lyser en kort stund
innan de slocknar och sjunker
undan /…/

Anyuru har skrivit en diktsamling för dem som var barn i ett tryggt åttital och nu, 20 år senare, tycker att världen ter sig kallare, hårdare och svårare än den borde. Omega känns inte lika noggrant hoppusslad som Anyurus debut men en aning ärligare.

Similar Posts:

• Akilles 2003
• Att söndersprängas till en helhet
• Ett alfabet av rovdjurständer
• Att minnas bara rädslan
• Ellips som ekar av sånger

Om Morrissey och The Smiths haft någon inflytande på ditt liv och om London är en av dina favoritstäder och du gillar böcker om kärlek, droger och udda livsstilar kommer du liksom jag att älska Utan Nåd – The Sound of Speed.

Utan Nåd är Peters andra roman och enligt mig hans bästa. Den är vacker, sårbar, hemsk, fin, fruktansvärd, äcklig och berättad med sådan närvaro och känsla att det är svårt att tro att det inte är självupplevt. Jag både avundas och avskräcks.

Bokens huvudperson Daniel lämnar Göteborg och sin flickvän Gabriella, efter att han upptäckt att hon varit otrogen. Han sticker till London till sin förra flickvän och bästa vän Melinda, som bor och jobbar i de förfallna kvarteren runt Kings Cross. Hit kommer Daniel för att bo med Melinda och hennes vänner i den squat de delar. Det är den store Geronimo som har en indians själ och den vackra men våldsamma Izabella som tar mediciner och speed så hon blir ännu mer våldsam och galen.

Daniel är besatt av The Smiths och bandets sångare Morrissey, han finner en tvillingsjäl i Izabella. De blir förälskade och inleder ett våldsamt och passionerat förhållande. Geronimo har varnat Daniel för Izabella men bara en sak kan stoppa dem…

”I had a really bad dream. It lasted 20 years, 7 months, and 27 days.”

Similar Posts:

• Verkliga relationer – overklig kärlek
• Åttital
• ”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”
• Trivsamt
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad

I litterära sammanhang har Birro tidigare främst gjort sig känd som poet, bland annat med diktsamlingarna i den andra världen… (1992) samt Skjut dom som älskar (1997). Den bok jag nu läst är Birros romandebut: Alla djävulska främlingar.

Romanen utspelar sig under ett dygn i ett Göteborg där vintern just börjat släppa sitt grepp. Berättaren och huvudpersonen är Joakim, som har en hel del gemensamt med Birro. Liksom Birro härstammar Joakim från Italien och precis som författaren jobbar Joakim med radio och ägnar sig åt poesi.

Den mesta av Joakims tid har kommit att kretsa kring Jasmine. Denna Jasmine är den senaste i raden av Joakims kärlekar, men sedan ungefär ett år tillbaka lever de åtskilda, och har inte sett varandra under denna tid. Denna dag då boken utspelas har Jasmine blivit overklig för Joakim alltför länge.

Romanen utspelar sig visserligen endast under ett dygn, men den tid det tagit att komma fram till denna dag har ju tagit hela Joakims hittillsvarande liv i anspråk. Därför är denna förflutna tid ständigt närvarande i Joakims liv, och på så vis en del av denna aktuella dag – en dag då det förflutna gör sig alltför påmint. Han bestämmer sig därför för att söka upp Jasmine, för att åter göra henne verklig i sitt liv.

Stilmässigt ger sig Birros bakgrund som poet till känna mycket tydligt. Språket håller i många bitar en ganska hög abstraktionsnivå, där han på mer traditionellt diktarmaner, försöker sammanfatta händelse- och tankeförlopp i några för kärnfulla poetiska rader. Ett bra exempel på hans poetiska berättarstil tycker jag mig finna i följande rader:

Allting vacklar och skiftar form, inte bara vanans makt och vardagen som sådan utan i högsta grad det förflutna.

Människor man älskat och som man plötsligt av någon anledning inte längre kan leva tillsammans med avsäger sig allt oväsentligt i en medvetande.

Färgskalan förskjuts.

Allt det blyertsgrå viker undan, förlorar sin innebörd.

Kvar blir de grälla färgerna och ytterligheterna.

Minnet tar avstamp i det mest skiftande, i det man aldrig trodde ägde någon beständighet.

Denna berättarform för mina tankar till en ung Theodor Kallifatides författande, men medan den senare i mitt tycke kan sammanfatta sanningar som man som läsare inte reflekterat över tidigare, på ett lysande vackert vis, når Birro inte riktigt ända fram.

Det framgår på flera ställen i texten hur högt Birro värderar ordens betydelse, och det är väl också i sina språkliga formuleringar, trots den nyss nämnda kritiken, som Birro har sin styrka. Denna styrka är dock samtidigt en av hans svagheter: det poetiska språket tenderar i längden att bli tungrott då det används i en roman.

Berättelsen utspelar ju sig som sagt under endast ett dygn, så det är knappast en snabb och händelserik historia, vilket jag i och för sig antar inte är syftet. Istället lyckas berättelsen gräva tämligen djupt i huvudpersonen Joakim inre funderingar. Som läsare kastas man ofta i olika riktingar angående Joakims relation till Jasmine, som även är det centrala temat för handlingen. Jag får aldrig någon riktig klarhet (och önskar heller inte ha) om varför Joakim egentligen saknar Jasmine så förtvivlat, och jag tror inte att Joakim vet det riktigt heller. Saknar han henne för att han uppriktigt älskar henne? Saknar han den fantasigestalt han skapat av minnen i efterhand? Saknar han vetskapen av vad Jasmine gör när han inte vet det – träffar hon djävulska främlingar?

Sammantaget är Marcus Birros romandebut ordinär. Den är förvisso välskriven och handlingen berör emellanåt, men det känns samtidigt trögt, och vissa avsnitt känns omotiverade. Dock torde Birro ännu vara en lovande författare, med tanke på hur väl han hanterar den språkliga delen av författandet. Det är också imponerande hur självutlämnande han kan vara i sitt skrivande, för det är han väl?

Similar Posts:

• Outsidern som ville in från kylan
• Birro levererar sanning
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• ”Jag saknar mig själv som jag var då.”
• Sökaren som tagit nya uttryck …