Jag tog honom för pengarna. Ändå kan jag känna en viss ömhet för honom ibland.

Relationerna mellan kvinnor och män som skildras är emellertid inte vackra, det är dråpligt, tragiskt och tradigt. Det är uttröttade relationer och liv som går på lågvarv. Det är avslöjande och oaptitligt.

Det är en konst att lyckas skriva noveller så intensiva att de lämnar avtryck som en lång roman. Berättelserna är intima och ofta oväntade, Jaskoviak tar oss med in i medvetandet hos sina huvudpersoner. Låter oss smyga runt bakom kulisserna, i hjärnans dammiga vrår.

Kvinnor utan män är en novellsamling som stannar kvar, trots att jag inhalerade de korta små berättelserna i tät följd stannar de kvar. Jag kommer på mig att tänka på huvudpersonerna då och då, som gamla bekanta, som några jag följt genom en serie böcker. Jaskoviak skriver en lättsmält prosa med sinne för detaljer.

Den kvällen satt jag i soffan en lång stund. Jag försökte lägga patiens men kom inte in i det. Jag tog ett bad och klippte tånaglarna, började titta på ett naturprogram om ugglor men det var lönlöst. Jag bakade en sats med hallongrottor, löste ett halvt korsord och gick ut och tittade till djuren.

Vi får möta ett gäng vitt skilda personligheter, begravningsentreprenören som är bergsäker på att hon hittat sitt livs kärlek, kvinnan på balkongen som plötsligt stöter på mannen hon studerat från balkongen varje dag. Den unga kvinnan som lovat sin rika man att inte knarka. Systern som blir lämnad ensam när brodern plötsligt hittar kärleken i rammakerskan Maggan. Kvinnan med båten som berättar större hemligheter än hon borde.

Boken är, förstår jag senare, späckad av litterära referenser. De flesta går mig dock rakt över huvudet, jag har för bråttom att läsa klart, läsa mer. Jag har inte tid att reflektera, söka mönster, söka likheter med andra verk. Det har jag sällan, jag vill lägga full kraft på att läsa och förstå just den bok jag har framför mig, och Jaskoviak låter läsaren göra just det.

Berättelserna utforskar relationerna mellan människor, mellan kvinnor och män och inte minst utforskar de relationen mellan människor och ensamheten. Jaskoviak smyger sig på, undersökande, utforskande avslöjar hon det innersta hos sina karaktärer. Det är bara att försöka smyga med.

Similar Posts:

• Snyggt men välbekant om unga kvinnor
• Lugna kvinnor ger sig av
• Finstämt om att förlora någon
• En berättelse i fel forum
• Rolands upptäcksfärd

I Rolands resa möter vi 60-åriga Roland som är en mycket ensam människa. Efter att ha jobbat som lärare i många herrans år får han veta att han är överflödig och får gå i pension i förtid. Efter en symbiotisk tillvaro med mamma, som numera är död, har han egentligen inget liv. Men kollegan Börje övertalar Roland att resa till Thailand. Där finns värmen, maten och människorna berättar Börje. Roland som knappt varit utanför kommunen antar utmaningen och reser iväg. I Bangkock möter han 15-åriga Keng som kommer att förändra hans liv.

Keng gick fram till cd-spelaren
och tryckte på en knapp.
Dunkande musik fyllde rummet.

-Jag är en överraskning, sa Keng.
Jag är en present från din vän Bolje.

-Börje, sa jag.
Han heter Börje.

Men Keng lyssnade inte,
hon hade börjat dansa.

Långsamt och mjukt rörde hon sig till musiken,
hon liknade en liten katt.
Jag stirrade på henne som förtrollad.
Någon sådan här flicka
hade jag aldrig träffat tidigare.

Jag tillhör inte målgruppen för LL-förlaget, men jag läser boken med behållning ändå. Hur ska den naiva, oerfarna Roland tackla mötet med den prostituerade flickan Keng? De är bägge offer för omständigheter, och mitt hjärta blöder för både Roland och Keng. Språket är som sig bör enkelt, luftigt och lättförståeligt. Rolands vidöppna blick registrerar vaket och nyfiket allt som händer och utan att avslöja för mycket så kan jag berätta att han har ett hjärta av guld. Rolands resa är en liten karamell, om än något sockrig.

Similar Posts:

• Lättläst novellkonst med ömhet
• Lättläst pärla med tungt innehåll
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Mångt och mycket en solskenshistoria
• Fåglarna anfaller (på lättengelska)

Jag läser den i ett enda svep i sängen. Jag läser om den på bussen. Jag låter den vara en pågående läsning, diktsamlingar kan gärna få vara så. Fläta sig in och ut ur ens dagar, svepande vågor av ord som tar lite mer tid på sig att låta sig begripas, omfångas, smältas.

Stigbergsliden
Stenaterminalen
efter regnet

Trafiken glittrande sin båge
över farvattnet

Jag dricker från fatet
husvagnar
som flygfisk

Barnen sover
En sjöman är död
inte drunknad
men utskuren
ur sängen
Ingen gråter
som fåglarna
i molnen ingen gråter
längre som havet
är fullt av ögon

Tills min mun domnar
tills skummet klyvs
längs ytan

täckte mig med kyssar
som man täcker över båtar
om vintern

Som fåglarna dör
och sälarna är drunknande sjömän
Kolvar av fett och päls
vingar av simhud
inga händer

Jag älskar Jaskoviaks flyt. Hennes associationer och de nya fantastiska bilderna de frammanar. För så ska poesi vara. Ett mer precist sätt att förklara världen.

Regnet och gräset utspelar sig på en camping. Det är svensk sommar, bröllop i släkten, men något har hänt. Döden är närvarande. Och det känns i gräset, i den förlamande sorgen, i jagets oförmåga att fungera normalt. Så vackert hur Jaskoviak låter allt rinna, så som sorg och saknad just kastar sig kaskadliknande över en. Mensblodet som flyter i strida strömmar ; ”Jag går genom mitt kök / med rännilar / nedför låren / dessa blanka / undervattenslemmar”; tårarna som påminner om havet, om regnet, alltid närvarande, barnen som flyter in och ut ur sömn.

Liksom Therese Bohman i Den drunknande hittade en fin blandning av mina favoritstämningar: havet och dess alger, döden, blixtrande passion kontra stor svår sorg, utforskar Jaskoviak på liknande sätt de starka band som binder samman människor genom att använda sig av sommarens fauna, havsmetaforer, barndomen, det av sorg förvirrade jaget, kroppen och den vanskliga svenska sommaren.

Rhododendron love
Du måste dela med dig
Klappa med en hand

Trots att diktboken är så tunn upptäcker jag fyra olika stilar. En variation i upplägg som också den liknar den eviga process det är att hantera ett dödsfall. Den uppräknande tonen i inledningen kan störa mitt lästempo, och de korta haikuliknande betraktelserna mot slutet kan irritera mig genom att så lätt glida ur mina händer, inte vilja stanna kvar. Men å andra sidan: det finns en brutalitet i uppräkningen som ger spänning, suger mig in. Det finns en fragmentarisk känsla i de korta styckena på slutet, och dessa välavvägda ack så vackra rader här och var, som påminner om rastlösheten i att aldrig komma över. Att förlora någon är att alltid leva med sorgen.

Jag är glad över att ha Regnet och gräset i min bokhylla. Det känns som en diktbok jag gärna återvänder till. Kanske borde jag vetat det redan vid de första citerade raderna av Karin Boye: ”att inte mina lyckliga händer / slår ut i tunga rosor”.

Similar Posts:

• Poesi für alle
• Kondenserad dikt-Dylan
• En berättelse i fel forum
• Ordtyngd prosa som inte förtrollar
• Ny vecka på dagensbok.com!

Jag ville ha päronsoda. Men innan jag hann säga någonting hade Patrik beställt någon ljusgul dricka till mig. Den var sur och sticksig i munnen.
- Citronvatten, sa Patrik. Det var det bästa jag visste när jag var liten! För mig är det smaken av Danmark!

Här är det fråga om återkommande krockar mellan barnets och de vuxnas önskemål och det blir det ensamma barnet som får anpassa sig till de vuxnas attityd. Desto större triumf när hon oväntat får en stor sedel som hon får göra vad hon vill med och äntligen kan köpa en sådan där superfin silvrig heliumballong som mamma alltid pratat nedlåtande om. En magisk häst!

Har saker en större laddning/betydelse i barndomen? Tillskrivs de då fler betydelser? En ballong kan bli en vän med en personlighet, någon att räkna med helt enkelt. Något unikt som inte är utbytbart. Så vad händer då när man förlorar en älskad ägodel?

På det viset känns boken trovärdig, när Bella berättar får sakerna nästan lika stor plats som personerna i berättelsen. Visst är det kul när moster Miriam kommer på besök, men det är något alldeles extra att få den speciella badringen som hon har med sig.

Boken belyser på flera sätt hur vuxna kan vara uppslukade av sitt eget och inte tar in det barnet säger, inte lyssnar ordentligt. Först när Bella exploderar och blir riktigt, riktigt arg stannar alla upp och tar sig tid att lyssna på det som hon försökt säga länge: att hon inte vill ha någon grillad korv! att de minsann inte kollar när hon visar sina nyaste trick!

Berättelsen ackompanjeras av teckningar. Det blir fina kontraster mellan de rena linjeteckningarna och de mjuka skuggade partierna i bilderna. Människorna har genomgående överdimensionerade huvuden, vilket gör att deras ansiktsuttryck hela tiden hamnar i fokus.

I det avslutande kapitlet möts barnets behov av att få sina känslor bekräftade på ett fantasifullt sätt, när det dyker upp ett brev från den magiska hästen. Grundtonen i den här berättelsen blir ändå ensamhet. Det är ett barn som tillbringar mycket tid för sig själv som berättar.

Similar Posts:

• Gör som du vill!
• Förbjudet att sluta mitt i en …
• Om barns vänskap, ensamheten och allting däremellan
• Att tyda tecken
• Hur skulle det vara om de låtsades vara lite ihop?

Prosan är vacker som kiselstenar men vanliga kiselstenar i naturen och inte som i dikt av Ekelöf. Det finns ett sug i berättelsen, saker som läsaren inte vet om, som bara anas och det gör att jag dras in i läsandet. Kortroman eller långnovell spelar väl inte så stor roll. Det är fjärmat, jag får inte något djupare grepp om någon person, ändå hör jag deras röster (personerna har ingen historia i form av förflutet, land eller föräldrar, de är utslängda på en ö bara, där de är). Det är harmlöst. Jag funderar på hur man kan skriva så harmlöst.

Det enda som irriterar mig är det gula ljuset som återkommer hela tiden som en stilistisk knorr och så är det jobbigt med den återkommande rapporten ur trosorna och dess flytningar, men det är viktigt för det har troligtvis skett något i underlivet. Ett kirurgiskt ingrepp. Huvudpersonen har lämnat pojkvän och gjort abort för att resa iväg får man reda på. Hon vill hitta hem och gör det till slut.

Det händer inte mycket i boken, det är prosan som får verka som ett piller. Men jag kan tycka att det inte väcker empati, att det är för lite, som när personerna i boken tar svamp och sitter och frågar varandra om den andra känner av något. Alla svarar nej, ingenting.

Samtidigt är det en positiv skildring, det slutar lyckligt och cirkeln är sluten. Det föds ett barn men pappan går inte att få tag på, han är någon som mamman mötte och sov ihop med några dagar i Thailand. Kort efter låg hon med en thailändsk munk på en tågtoalett, men pappan är bestämt den västerländske mannen för barnet ser ut som han. Sakerna som sker, bara sker, det finns inget reflekterande i boken, allting bara visas upp för oss. Knark, horor och sex. Och jag undrar lite vad författaren vill säga med boken egentligen. Den är sinnlig och njutbar men jag känner inget. Det verkar vara en allt för liten dos jag tagit.

Stilistisk talang saknas dock definitivt inte och bokens skildrar åtrå och sensualitet på ett sätt som gör att jag kan tänka mig att läsa mera av författaren i hopp om att komma till den kärna jag känner finns i författarskapet.

Similar Posts:

• När de vuxna tror att de vet bäst
• En berättelse i fel forum
• Gör som du vill!
• Rolands upptäcksfärd
• Ett mästarprov om människor på flykt

Ja, tänk om man fick göra precis som man ville när man var barn. Då skulle man vara lycklig. Ibland roar jag mig med att äta en stor skål med popcorn till kvällsmat. För att det är gott, för att jag kan och för att jag är vuxen och gör som jag vill.

Boken Mamman som aldrig bestämde handlar om en mamma som låter sina barn göra precis som de vill, och sen får de leva med konsekvenserna. För även om det är gott med godis så känns det mindre kul när man får borra och laga i tänderna. Men det vet vi ju alla. Det är inget nytt. Det finns en anledning att våra föräldrar bestämmer saker, det är för att de vill bespara oss t.ex. den otrevliga upplevelsen hos tandläkaren. Det vet vi också.

Det är, som sagt, inget nytt att våra föräldrar vill oss väl och bestämmer saker som ibland kan kännas tråkiga. De gör det för vårat eget bästa. Nu låter jag som en tjatig vuxen, men faktum är att vi vet att det är så. Det gör den här boken mer förutsägbar än den hade behövt vara.

Barnen gör som de vill. Det blir som det blir. Vilket leder till att barnen ändrar beteende. För ingen vill leva med konsekvenserna av att inte kamma håret eller borsta tänderna. Alltså, mamman som aldrig bestämde fick barnen att göra precis som hon hade velat om hon ändå hade bestämt. Så praktiskt. Så förutsägbart. Inte så överraskande.

Men det är lite kul. Speciellt med Stalfelts, alltid lika genialiska, bilder. Visst är det dessutom kul att författarinnans egen dotter haft en finger med i spelet och det känns i historien. För visst är det alla barns dröm att få göra som de vill och med den här boken har författarinnans dotter fått göra som hon önskar.

Något som däremot retar gallfeber på mig är ordet DOM. Inte så att jag blir vansinnig när jag ser det i tryck. Jo lite, för jag har ju lärt mig att det heter de eller dem. Mellanstadielärarens ord ekar i huvudet "dom är talspråk och de eller dem är skriftspråk". Jag har dock lyckats acceptera att jag lär se det i tryck. Men när ordet, dom, finns i nästan varje mening så är det jobbigt att läsa.

Jag läser ändå, men så fort jag ser ordet så ekar det i huvudet.

Dessutom fick dom aldrig någon leksak eller något klistermärke när dom gick därifrån. För tandläkaren tyckte aldrig att dom hade varit duktiga. Så sen började dom äta mat istället. Och borsta tänderna.

Det slutade med att jag var tvungen att räkna. 52 stycken dom i en bok med 22 sidor. Galet. Inte konstigt att man blir irriterad.

Fast det kanske finns en plan. Om man skriver dom tillräckligt många gånger så ser barnen att det ser konstigt ut och så undviker de att skriva så. En omvänd inlärningsmetod i stil med mamman i bokens uppfostringsmetod. Hoppas. Hoppas att de skriver dom så många gånger bara för att få oss att sluta.

Similar Posts:

• Om litenhet och omsorgsbrist
• Tävlan och fantasi
• Där får man ha vilka kläder man vill och kanske är det tivoli hela dagarna
• När de vuxna tror att de vet bäst
• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar

Det kretsar kring ett antal kvinnor: Claire, Ros-Marie och hennes mamma Agneta, Den Gamle (med löständerna i ett vattenglas) samt en manlig busschaufför. Kvinnorna förbereder sig inför kvällen i förorten, en kväll med olika utgångar: död, ett one-night-stand, en grillskiva. En oskuld som ryker.

Landet är viktigt. Landet är inte så mycket ett geografiskt område som en plats i varseblivningen. Vi känner igen oss i Jaskoviaks förorter genom utegrillarna, rosenrabatterna, infartslederna. Det är här som kärnan i Suburbia ligger, den språngbräda som olika kvinnor använder för att komma bort. I minnen, i drömmar, i utflykter till staden eller stranden. I summeringen av sina liv inför de dramatiska skeendena på kvällen.

Jaskoviak rör sig säkert i sitt eget språk, det handlar mycket om att förmedla en känsla vid ett givet ögonblick. Och det handlar om att knyta samman berättelsen genom ordlekar och liknande bilder. Såtillvida, på ett språkligt plan, fungerar Suburbia alldeles utmärkt.

Vad jag vänder mig mot, och har svårt att förstå, är den uttalade röda tråd, d.v.s. kvinnornas förehavanden, som löper genom boken. Ambitionen att berätta en historia finner sig bättre uttryckssätt än i skepnad den modernistiska dikten. Jag tror Jaskoviaks poesi i längden vinner på mer fristående dikter. Dom står utmärkt stadigt på sin stilkänsla och direkta anslag, berättelsen förutan.

Similar Posts:

• Finstämt om att förlora någon
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• När de vuxna tror att de vet bäst
• Mångt och mycket en solskenshistoria
• Gör som du vill!