Den här gången handlar det om Sigrid och Ilian, ett ungt par med ett särskilt band, ofrånkomligt utsatta för den klaustrofobi och makthierarki som bara uppstår i en liten bygemenskap. De hanterar det på olika sätt, Ilian vänder sig inåt, kämpar med ångestattacker och mindervärdeskomplex. Sigrid söker sig till baksäten i bilar där hon kan få alkohol och någon känsla av makt över andra människor; över äldre män som åtrår och föraktar henne på samma gång.

Vittring utspelar sig under några tryckande sommardagar, när allt står nästan helt stilla. Samtidigt bubblar det i byn, och mer och mer förstår man att något kommer gå åt helvete, frågan är bara hur.

Det blir aldrig särskilt engagerande, tyvärr. Nilssons vilja är tydlig: att gestalta någon sorts fatalism, vad som driver människor till att utföra hemska handlingar. Här finns också ett tydligt religiöst tema, skildrat genom karaktären Sven, som har blivit utesluten ur pingstvännernas församling, för att han tror för djupt och för mycket. Texten rör sig kring intressanta tankegångar: vad godhet och renhet är, människans (ofta smutsiga) drivkrafter, och så vidare. Men det känns krystat, eller i alla fall påtvingat; och kanske är det en smakfråga, men genomgående när jag läser ekar författandets uttjatade, gyllene regel i mitt huvud ”show, don’t tell”. Känslan förstärks ytterligare av att just karaktären Sven – som ges mycket utrymme och luft till sina tankegångar, har en oklar funktion. Helt plötsligt försvinner han bara ur handlingen, vilket än mer får mig att känna att Nilsson haft en vision som han inte helt lyckats med att förmedla på ett naturligt sätt. Resultatet blir tyvärr att jag uppfattar Svens tankar som effektsökeri, mer än något annat.

Lite samma känsla får jag av huvudkaraktärerna Ilian och Sigrid. Trots att man som läsare hela tiden är inne i deras huvuden och tankegångar, blir jag inte engagerad. Kanske är de för slätstrukna, för förutsägbara. Kanske är det distansen i det berättande perspektivet som gör att jag känner att jag inte får komma tillräckligt nära för att det som händer dem ska bli spännande, för att deras tankar om livet ska kännas som att de kommer från dem och inte från författaren.

Trots allt detta förstår jag när jag läser att Nilsson vet precis hur det är att befinna sig i Hammerdal. Han glider sömlöst mellan de olika personer som bor här, i det fiktiva Hammerdal, förstår deras liv, tankar och drivkrafter. Historien han berättar hade kunnat bli väldigt engagerande, men jag hade gärna sett den paketerad på ett annat sätt. Kanske hade den också behövt vara längre för att man som läsare ska hinna lära känna och känna för karaktärerna.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Änglarna, människorna och det hårda livet
• Brev och svek
• Det händer faktiskt nu!
• Ren ångest i rasande fart

Men Isidor behärskar sig och det enda som märks av hans irritation är en tunn skärpa i rösten.
”Lämna plats för avstigande”, säger han i mikrofonen.
Några trafikanter som står intill vänder sig om och tittar. Man vaknar till när folk tittar på en. En kort stunds existens. För det mesta är man bara en del av interiören. Men ibland är det någon som ser en i ögonen och man märker att de blir lite förvånade över att man finns. Då blir man en person – bara sådär.

I Ola Nilsson moderna underjordsdrama Isidor och Paula får bland annat tunnelbanesystemet representera underjorden. Isidor kör tunnelbanetåg och läsaren får en god inblick i ett yrke som kanske få av oss tänker på att det finns. Tågen bara kommer och går där nere i underjorden men hur känns det att köra dem? Hur känns det att ständigt fundera över om i dag är dagen då någon skall hoppa framför ens eget tåg?

Isidor funderar mycket över just det. Om någon skall hoppa och dö framför hans ögon. Och mest rädd är han för att det en gång skall vara kusinen Paula som väljer att hoppa framför hans tåg. Men det har hon lovat att hon aldrig skulle göra.

Kusinen Paula är en trasig själ, svårt påverkad av missbruk och liksom boende i underjorden. Hon bor i en källarlokal som egentligen är avsedd som verksamhetslokal. ”I stället för dagsljus hade hon teven”. Ibland flyttas hon dock upp från sitt underjordiska liv och hamnar på en psykavdelning där hon har utsikt över hela staden.

I romanens mitt ges en västkustlig sommarlovsskildring från Isidor och Paulas barndom. Den skulle kunna var idyllisk med det vackra vädret och närheten till havet där man kan fiska krabbor. Men det är knappast någon idyll. Barnen bor där tillsammans med sina mammor och sin mormor. Var papporna håller hus ordas det inte om. Systrarna bråkar med varandra och med sin mamma. Det är gräl om allt och inget hela tiden. Paula trippar på tå runt sin mamma men lyckas ändå göra henne mer än lovligt upprörd. Och får mer än lovligt mycket stryk.

Isidor och Paula är en variant av myten Orfeus och Eurydike och romanen inleds med Rilkes dikt baserad på denna myt. Det är en svart, hjärtskärande och ändå alldeles vardaglig underjordsskildring av Stockholm i dag.

Similar Posts:

• Storstadsmytologi
• Änglarna, människorna och det hårda livet
• ”Ska bara dö först”
• Blick på det blinda
• Världens bästa mamma (nykter)

Idag pusslar Anna Liv vidare med en ny deckare. Den här gången är det Sofie Sarenbrants Vila i frid som utspelar sig på den rofyllda spa-anläggningen Yasuragi på Hasseludden i Stockholm. En deckare med många mord som Anna Liv formligen slukar.

På onsdag skriver Richard om Ola Nilssons Kärleken gömmer minnet, den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi om en by i Norrland. Richard hade förväntat sig mycket, men blev tyvärr ganska besviken. Han menar att av de tre delarna är detta den minst övertygande, speciellt som det är den avslutande delen i trilogin.

På torsdag skriver Eva, Björn och Camilla varsin recension/reflektion över årets Stockholm-läser-bok; August Strindbergs En dåres försvarstal med olika infallsvinklar.

På fredag skriver Oscar om Sara Lövestams Tillbaka till henne, en parallellhistoria där den ena delen kretsar kring nutida Hanna, en cynisk ung tjej med ett ganska innehållslöst liv och den andra kring Signe, en folkskolelärarinna som levde hundra år tidigare och var aktiv inom den kvinnliga rösträttskampen. Några föremål blir nyckeln som kopplar ihop dessa bådas liv.

Och till helgen blir det en orgie i yttrandefrihet när vi gör en special på temat ”Förbjudna böcker”. Det kommer nya recensioner, bland annat av Lina Ben Mhennis Tunisian girl, diktsamlingen Brev från isoleringscell 13 av den syriske poeten Faraj Bayrakdar (numera bosatt i Sverige) och en samling texter av Dawit Isaak. Det blir även krönikor om Tintin, Pippi och osedesamma författare och såklart en titt i vårt djupa arkiv.

Lina avslutar veckan med att skriva om Julians Assanges Memorarer är prostitution, som gör hennes både fascinerad och förbannad.

Trevlig vecka

önskar

Similar Posts:

• Vecka 20 på dagensbok.com
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Stockholm läser 2012
• Madonnan blir hora
• Det naturligaste i världen?

Berättelsen rör sig kring två personer – båda från samma by men från olika sociala skikt. Den som tänker sig att berättelsen skulle utvecklas till en romantisk Romeo- och Julia-historia göre sig dock icke besvär. Här handlar det om vinddrivna existenser som livet farit hårt fram med. De har inte kunnat värja sig, den ena för att hon har drabbats av livets skönhet och inte kan tänka sig att det är fult och rått och skoningslöst. Hon, Anna, har ingen beredskap för att hantera människors ondska. Han, Anders, har å andra sidan alltid förstått att han står utanför. När han möter kärleken har han ingen beredskap för att hantera den utan slår bakut.

Själv har jag alltid varit svag för denna typ av berättelser, där den geografiska förankringen är som upplagd för suggestiva stämningar, dofter, smaker och känslor. De stora vidderna är skapade för själens fria strövtåg, men verkar allt som oftast istället bli som ett fängelse för den.

Språket, som jag berörde ovan, är korthugget och kargt. Är det någon kritik jag vill framföra mot Änglarna kanske det skulle vara en viss ojämnhet och att vissa tendenser att sväva ut i en lite pratigt psykologiserande Hemingwaysk isbergs-teknik, som låter läsaren blott ana det som inte är klart utsagt, är skönjbar men inte konsekvent genomförd. I Hundarna var stilen mer konsekvent, mer knapp. Den romanen var som huggen i ett stycke, medan Änglarna är något ojämn. Kanske visar det på att Ola Nilsson inte riktigt hittat fram till en jämn stil, även om han definitivt är på god väg och lovar mycket inför framtiden.

Svensk litteratur uppvisar ett antal berömda norrlandsskildrare. En aktuell sådan är Elisabeth Rynell som skrivit romaner av helt annan typ, med romantiska, mystiska, skimrande möten mellan människor. Råheten i Ola Nilssons romaner kan snarare föra tankarna till Robert Kangas berättelser.

De parallella berättelserna om Anna och Anders i Hundarna löper fram till romanens tio sista sidor, där de två huvudpersonerna plötsligt sammanförs i ett möte man som läsare hela tiden anat. Det blir ingen förklaringsscen utan bara en antydning om vad deras möte skall resultera i. Romanens peripeti förläggs oväntat till slutet. Denna komposition tycker jag är bokens verkliga styrka. Här får läsaren gissa sig till hur huvudpersonernas vidare liv kommer att gestalta sig, och vad deras resultatet av deras möte ska bli. Det är smått kongenialt med vad som skildras: de tystlåtna och försagda människorna som varken vågar eller kan kommunicera med varandra – av rädsla för vad som kan hända när man kastar sig in i en annan människas liv, där man inte vet vad som skall bära och vad som skall brista. ”(…) han kanske [hade] älskat henne om det funnits utrymme för sådant.”

Similar Posts:

• Ungt par i klaustrofobisk bygemenskap
• Ett rop från svansjön och hundriket
• Modernt underjordsdrama
• Svag avslutning på stark trilogi
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal

På Stadsbiblioteket på Odengatan. Kl 19-21. Kom dit, det blir fint.

Similar Posts:

• Textmässan 2011
• Rapport från textmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• En riktig barockroman
• Parapornografin ska frälsa oss från tristessen

Men Hundarna är bara första delen i Ola Nilssons planerade romansvit. Det gör mig orolig. Hur kan om möjligt nästa del bli lika bra? Slaktmasken är inte bara till för hunden, det är ett som är säkert. Romanens fem tonårskaraktärer tycks dömda att gå under. En eller flera av dem kommer inte klara sig, inte igenom ännu en bok av vodka, broräcken, fäbodsex, psykotiska föräldrar och hundögon. Någon kommer att kollapsa.

Det kan vara Kalle, Filip, Sanna, Ida eller Nicklas. För hänger du upp ett gevär på väggen i första akten, då ska det avlossas innan ridån går ned. Det tyckte i all fall Tjechov. Ola Nilsson draperar gevärspipor i skogsdimma, blåmärken, fiskelinor och systemetkassar. I den lilla norrländska orten samlas krutdammet på hög. Det är sommar. Det morrar.

Stämningen bultas in i hjärnan som en plugg redan på första sidan.

Då kommer vinden över sjön och tar tag i cykeln. Han kliver av och leder den mot den första bropelaren. Här, i början av överfarten, tar asfalten luft och tycks kasta sig över sjön. Och den grå bågen av stål som välver sig över bron är ett av världens underverk.

Hundarna är en melankolisk, långsam och farlig berättelse. Den rör sig över och under bron belägen i Västerbottens inland. Som myggor ut från skogens skugga söker karaktärerna efter något att fylla sina kroppar med. Ute i solen finner de endast varandra. Bedövningen sker med hjälp av vodka, whisky och vodka. Ruset går aldrig riktigt ur. Besvikelsen ligger tung. Bron väntar.

Nilssons poetiska, karga ton tillsammans med perspektivbyten skapar en mångbottnad berättelse. Bilderna böljar, karaktärernas förhållande till varandra hakas fast som masken på metkroken. När masken är uppäten sätts en ny mask på. Det är romanens styrka, att varje karaktär tillåts ha sin bild av de övriga, bilder som tillsammans skapar människoflockens komplicerade makt och beroendestrukturer.

Vad som saknas är det utomstånde perspektivet av tonårstjejerna, de kommer i skymundan. Blir som så många gånger förr personer till för att framhäva och förklara andra. Tyvärr. Det gör att jag önskar ännu en bok. Tidsmässigt är också berättelsen svår att placera. Här finns inga mobiltelefoner och ingen pratar någonsin om att tatuera sig eller åka på festival eller bara lifta in till Umeå. Papporna kallas ömsom för far, pappa och farsan. Det ordnas till ”dans” och ölen är glasflaskor med kapsyler. Glesbygden förtjänar sina tidsmarkörer. Jag ser dem inte och tvingas pendla mellan sextio och åttiotal som en annan idiot.

I övrigt är jag sällsamt förundrad. Trots alla gevärspipor lämnar mig Hundarna med ett stilla, betänksamt ljus. Under bron är Kalle helt ensam. Enda sällskapet är en likkista och en gammal filt. Men ändå:

…när en mygga sätter sig på pekfingret så är tummen där och motar bort den, varsamt och försiktigt utan att skada den.

Similar Posts:

• Änglarna, människorna och det hårda livet
• Ungt par i klaustrofobisk bygemenskap
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Barndomslandet