I en tid då kontinentens majoritetsbefolkningar lockas av nationalismens inkrökta perspektiv, när konservatismens retrotopia framstår som ett verkligt alternativ för många, då är det de utsatta minoriteterna som svarar för utblick och helhetsbild. Populism och fascism kan bara hållas vid liv med historieförfalskning och ”fake news”. Annars spricker självförhärligandet som en varböld.

Men detta återstår att hända. I detta nu har vi en offentlig debatt som infantiliseras för varje dag som går. Exempelvis kan ett riksdagsparti låtsas att julen är hotad bara för att viss skinka säljs under beteckningen ”helgskinka”. Vuxna människor kan uppröras av att det står ”vintermust” på en del flaskor i butiken. I ett sådant jolmigt och bortkollrat samtalsklimat kommer Athena Farrokhzad med friskt bildspråk.

Europa, säg efter mig:

Fotbollsspelare kan vara fransmän som är afrikaner som är fransmän.

Det är inte komplicerat.

Alla verkar förstå kolonialismens konsekvenser, utom du som är orsaken.

Europa, du är en avokado som ruttnar innan den mognar.

Du är ett skyddsrum som bara har plats för hyresvärden.

Du har en självbild av teflon, inget fäster.

Du är en överdimensionerad skamfläck på kartan.

Samlingen I rörelse innehåller 23 dikter. Flera av dessa har skrivits för ett särskilt tillfälle. En tillägnas 20-årsminnet av diskoteksbranden på Hisingen, en lästes vid nyinvigningen av ett Folkets hus, ytterligare en har ingått i ett ljudkonstverk. Några dikter är hyllningar eller reflektioner över enskilda personer. Här finns intressanta parafraser och lyriska bearbetningar av verk signerade Karin Boye, Nelly Sachs, Rosa Luxemburg och Martin Niemöller. Athena Farrokhzad står med sin lyrik mitt i sin samtid, medveten om det förflutna och med blicken riktad mot framtiden.

Dikterna tar upp en mängd vitt spretande teman. En kärleksförklaring till Stockholmsförorten Bagarmossen samsas med den nyss nämnda vidräkningen med världsdelen Europa. Andra ämnen är strejkrätt, vänskap över gränserna, evig rotlöshet och solidariteten som överlever, trots allt.

Återkommande, men inte alltid, präglas dikterna av stram rytm, samma inledande ord i varje rad, och avslutande rim. Formen känns igen från rap och estradpoesi. Det fungerar, det berör, men samlat så här mellan hårda pärmar kan greppet efter ett par dikter kännas en aning repetitivt. Likaså förekommer några teman som framstår något melodramatiska eller bundna till en annan tid. Det kan handla om hunger, bröd och ”priser som ständigt stiger” eller kanske om ”massorna” som ”utkämpar striden”. Politiska strider i det tjugoförsta århundradet kretsar inte främst kring hunger. Och stora delar av ”massorna” kan mycket väl välja att vända solidariteten ryggen och rösta fram fascism.

Sådana skönhetsfläckar kan man ha överseende med. Som helhet är samlingen ytterst stark och författarens tonträff synnerligen god. Erfarenheten av att vara uppryckt med rötterna, att ha nära och kära spridda över jorden, att inte på riktigt vara välkommen där man råkar hamna – den erfarenheten kan Athena Farrokhzad förmedla. Jag hoppas att många läser, och gärna högt.

Similar Posts:

• Politisk brännvidd i poesin
• Poetsamarbete
• Världspoesidagen 2011
• Scenpoesi på hallmattan
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

I antologin berättar historiker, etnologer, idéhistoriker, genusvetare och litteraturvetare om människor i Sverige som suttit inspärrade, mer eller mindre av tvång, i fängelser, på uppfostringsanstalter, sinnessjukhus, alkoholistanstalter och sanatorier. Några av dem är namnkunniga, som i Karin Johannissons kapitel om Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. De flesta är betydligt mindre uppmärksammade, människor som levt kortare perioder eller hela sina liv i institutionernas skugga.

Det dessa människor lämnat efter sig är inte sällan bestämt av institutionerna själva. Är det inte direkt formulerat av institutionen, som journaler och sådant, är det ofta meddelanden riktade till institutionen, till läkare eller andra med makt att tillåta utskrivning, permission eller liknande. Vad säger sådana meddelanden om den som skriver? Förmodligen framför allt vad personen tror att makthavarna vill höra.

Sådan är källmaterialets förbannelse. Det är svårt att nå människors verkliga tankar och känslor. Eller ”verkliga”, upplevelserna formades säkert också av institutionernas och tidens syn på vem den intagna var. Ofta kan man skymta någon sorts förhandling mellan intagen och läkare. Å ena sidan vill man kanske inte helt gå med på myndigheternas beskrivning av det egna tillståndet; å den andra har man få möjligheter att komma ut om man inte åtminstone delvis anammar deras problembeskrivning så att man kan peka på hur man förbättrats.

Att skriva fram detta handlingsutrymme är uppenbarligen en viktig utgångspunkt för de medverkande i antologin, och det är viktigt. Det är också en oerhört svår balans, en av samhälls- och historieforskningens eviga frågor: hur stort utrymme den enskilda individen egentligen har. Det kan förstås variera stort, men det finns en risk i att överbetona aktörskap och handlingsutrymme, att de som redan befinner sig i en väldigt utsatt situation också skuldbeläggs för att de inte lyckats hantera den med större kreativitet och motståndskraft.

Vi vill så gärna läsa och skriva om motståndskraft, om möjligheter. Inte formulera ”eländeshistoria”, fastna i det tröstlösa. Livet på institutioner har ibland erbjudit möjligheter, ett vilsamt undantag från den vanliga världen. Men ganska ofta har det också varit just eländigt. Tröstlöst, enformigt, begränsande och svårt att ta sig ur. Om detta minner också berättelserna i Inspärrad.

Similar Posts:

• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Svårnavigerat
• En direkt uppmaning
• Kroppens idéhistoria
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Johannisson inleder med att beskriva hur ett nytt kvinnoideal tar form i början på 1900-talet. Den Nya kvinnan skulle inte vara som sin mamma. Hon skulle vara fri och självständig, ha rätt till utbildning och arbete, få roa sig på sin fritid, uttrycka sig konstnärligt osv. Den Nya kvinnan stöptes också utseendemässigt om i en ny form. Klänningarna blev kortare och mer löst sittande, ansiktet sminkades, håret shinglades och kroppsidealet gick från kurvigt till hyperslankt. De kvinnliga typer som främst kom att representera den Nya kvinnan under 20-talet är flappern och garconnen men Johannisson nämner också bohemen, musan, salongsdrottningen, divan m.fl. Även om den nyvunna friheten kom tillsammans med en hel rad nya krav, och ofta var rätt ytlig, kunde kvinnor i högre utsträckning välja vem de ville vara. Men redan under 30-talet kommer bakslaget.

Definitionen av den normala kvinnan snävas in, sjukförklaring av avvikande beteende ökar. I en allt bredare ström sveper de nya jättelika mentalsjukhusen in de udda och ångestfulla.

Det som under en kort tid hade varit möjligt blev återigen omöjligt. Kvinnans plats var i hemmet och hennes viktigaste uppgift den som hustru och moder. Beteenden som föll utanför denna snäva ram klassades som olämpliga, osunda eller i värsta fall som tecken på psykisk sjukdom. Hysteri. Schizofreni. Paranoia. Tre av 1900-talets mest välkända psykiatriska diagnoser får kött och blod i Johannissons fallbeskrivningar av Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs.

Fallbeskrivningarna är gediget underbyggda av sjukjournaler, brev, biografier m.m. Till detta lägger Johannisson sin läsning av Agnes von Krusenstjernas och Nelly Sachs egna verk. De tre kvinnorna är ungefär lika gamla och har konstnärlighet och skaparkraft gemensamt liksom det faktum att de tidvis vistats på Beckomberga. De förenas också av samma längtan.

De vill alla vara den lilla flickan. Som innan allt började. Före ångesten. Före mentalsjukhuset. Före Beckomberga.

Likheterna finns där men i fallbeskrivningarna framträder också tre helt olika personligheter. Tre individer som använder sin sjukdomsidentitet på olika sätt och med olika framgång. Kontrasten mellan det torra läkarspråket i journalerna och Johannissons prosa, som ömsom är sakligt redogörande ömsom personligt reflekterande, bidrar till att ge läsningen djup. Jag får en känsla av att verkligen komma nära dessa kvinnor. Johannisson gör klart för oss att hennes undersökning inte ska läsas som en medikaliseringsberättelse (om den biologiska sjukdomen) eller offerberättelse (om den kvinnliga patienten som offer för patriarkala förtryck, könsnormer etc). Istället handlar det här om en aktörsberättelse som utgår ifrån att makten att definiera den egna sjukdomen finns hos individen.

Etiketter stabiliserar det sociala livet. Människan är underligt villig att låta sig placeras i fack och låta sig definieras eller omdefinieras i hopp om att på så sätt få någon fördel eller lättnad.

Visst ser jag att två av kvinnorna lyckas använda sin diagnos för att skapa sig ett större svängrum, framförallt när det gäller det egna kreativa arbetet. För såväl Agnes von Krusenstjerna som Nelly Sachs blir Beckomberga märkligt nog en fristad. En plats där de kan ägna sig åt sitt skrivande. Ändå är det är ofta plågsamt att läsa de tre fallbeskrivningarna. Här finns märkliga behandlingsmetoder, ångest, självsvält, kvinnoförakt, destruktiv sexualitet, maktmissbruk, förvirring, förnedring och framför allt en stor och ändlös ensamhet.

Berättelsen om Sigrid Hjertén är den som gör mest ont i mig. Ytligt sett förkroppsligar hon den Nya kvinnan. Hon är lång och slank. Alltid elegant klädd. En talangfull modernistisk konstnär vars ”suveräna färgsinne” får beröm av Matisse. Men hon är också en osäker ung hustru som inte förmår besvara sin mans erotiska längtan och känner sig tvingad att acceptera hans otrohet. ”Min själ blir alldeles ödelagd av ensamhet”, skriver hon i ett brev till honom. Sigrid Hjertén blir intagen på Beckomberga 1932, informellt på begäran av sin man och kommer i princip att tillbringa resten av sitt liv här. Hon får diagnosen schizofreni även om hon av anteckningarna i journalen mest framstår som apatisk och paranoid. Hennes tillstånd försämras och sänglägesbehandlingen leder till att hon glider in i själv och tappar kontakten med omvärlden. 1937 blir Sigrid Hjertén omyndigförklarad i samband med att hennes man tar ut skilsmässa, men hon får behålla sitt enkelrum och sin privatsköterska livet ut. Hon är en besvärlig patient som trakasserar personal och andra patienter. Skriker och kastar tallrikar. Hon slutar dock aldrig att bry sig om hur hon ser ut. Hon fortsätter att läsa Dagens Nyheter och hon ”talar gärna konst med utvalda medpatienter”. Mot slutet får hon nästan aldrig några besök. När Sigrid Hjertén avlider på Beckomberga efter en oskickligt utförd lobotomi 1948 har det gått tio år sedan hon slutade måla.

Bara på institution är det vilda och hämningslösa tillåtet. Det finns ett slags trygghet, till och med jämlikhet, i en plats där dårskapen är normal.

Den sårade divan påminner mig om förra årets bästa svenska roman Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg. Här finns en respekt för individen och hennes möjligheter som går bortom vad som anses sjukt eller friskt. Men här finns också ett slags försonande beskrivning av mentalsjukhuset som institution. Agnes von Krusenstjerna lär sig manipulera läkare och sköterskor på Beckomberga. Hon kommer och går som hon vill och lyckas tigga till sig en hel rad andra förmåner. Nelly Sachs upprättar en speciell och förtroendefull relation till överläkaren Sten Mårtens och kommer att trivas på Beckomberga. Här får hon kraft att skapa. Men Sigrid Hjertén verkar aldrig riktigt kunna fånga läkarnas intresse. Av de tre kvinnorna i fallbeskrivningarna är hon den som verkar ha minst makt över sin diagnos. Men även hon gör något eget av vistelsen på Beckomberga. Hon blir aldrig ett offer. Det här är en viktig insikt. En av flera som Den sårade divan bjuder läsaren på. Johannissons bok påminner mig om ett kalejdoskop, som varje gång man vrider på det skapar ett nytt mönster. På samma sätt ger den här texten hela tiden upphov till nya frågor. Och nya insikter. Det är tragiskt, komiskt, absurt, lärorikt och oupphörligt fängslande. I år är Karin Johannisson nominerad till Augustpriset för fjärde gången. Jag hoppas att hon tar hem det.

Similar Posts:

• Institutionaliserad identitet och motstånd
• ”Fullt av det tigande språk/ som här får luften att blixtra –”
• Karin Johannisson död
• Kroppens idéhistoria
• En överlevnadsberättelse

Att bekänna sig till det omöjligas konst, skriver Carin Franzén, är att ”träda ut ur det imaginäras omnipotens och acceptera språkets, det vill säga det symboliskas nödvändighet”. Det handlar om Joyce och exilen som förutsättning för skrivandet. Om oidipuskomplexet som nödvändighet för revolten. Om Sachs och den psykotiska erfarenheten som diktens villkor. Om den höviska kodens närmande mot sanningen om kärlekens grundläggande omöjlighet. Om Duras och dubbelexponerandet av passion och politik. Och om Jelinek och sexualitetens sanning.

Som essäist kan Franzén liknas vid en marionettspelare. Berättaren står bakom kulissen och framför den sker skådespelet: teorier ställs i duell mot varandra, ett strålkastarljus landar på just den meningen i just det verket, resonemangen flyter vidare som i en berättelse. Tonfallet bygger på den förtroendeingivande saklighetens retorik, konstaterande och redovisande med en underton av att varje stycke lär vara öppet för diskussion. Det är iakttagelser fria från ursäkter och utan osäkert trixande med att vilja eliminera ifrågasättande. Möjligen har denna sakliga ton – texten är fullständigt rensad från minsta lilla uppsluppenhet eller ironiska inpass – ett pris i form av akademisk själlöshet.

Men må det vara förlåtet. Oavsett förkunskap finns en rikedom att ta del av. Vinsten behöver inte vara att integrera långa resonemang i sitt medvetande. En stor fruktbarhet i att läsa Franzén ligger i impulserna och associationerna, i fragmenten som bereder väg för nya sätt att ta till sig litteratur. Ett exempel: i ett stycke hävdas att den främsta representationen av ångest i litteraturen är när Jesus på korset frågar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Jag måste markera stycket. Varför? Den tanken var helt enkelt ny för mig.

Similar Posts:

• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• Motstånd och feghet
• Banala essäer
• Dansa med vargen!
• The Book of Love (is long and boring)

Lena Einhorns Ninas resa, om mammans erfarenheter i krigstidens Polen, håller sig på faktasidan men är samtidigt en djupt personlig skildring om några av de få judar som överlevde Warszawagettot. Av de nära 400 000 människor som samlades ihop i de avgränsade kvarteren kom merparten att skickas vidare till olika koncentrations- och dödsläger. Tonåriga Nina och hennes familj ser bekant efter bekant försvinna iväg. Ändå är det nästan omöjligt att greppa den osannolika sanningen att världen omkring dem, mot allt förnuft, vill se dem döda.

Just den detaljerade vardagstillvaron gör att Ninas berättelse kommer så påtagligt nära och samtidigt nyanserar och begripliggör många laddade frågor kring krigets judeförföljelser. Varför gjordes inte mer motstånd? Vad var det som gjorde att vissa överlevde eller inte?

Tur och ren slump spelar förstås en skrämmande avgörande roll för familjen. Men också andra faktorer. De anpassningsbara Fanja och Rudek, Ninas mor och bror, tar sig fram och skyddar med sin uppfinningsrikedom och initiativkraft familjen, medan pappa Artur, som Nina upprepade gången beskriver som en ”skrivbordmänniska”, tappar fotfästet och funktionen i den nya tillvaron.

Att Ninas berättelse blir ett sätt för henne själv att förstå och strukturera det som hänt henne och hennes familj låter Lena Einhorn skymta i texten precis som sina egna försök att greppa det som hände hennes föräldrar och släktingar. Här finns en aspråkslöshet; en vilja att berätta Ninas historia utan att någon konstlande dramaturgi eller stilistik skymmer sikten. Lena Einhorn är berättaren som framför allt är lyssnare, den förmedlande länken mellan Nina och läsaren.

Samtidigt öppnar den lågmälda berättartekniken med sin naturliga fokusering på händelseförlopp upp karaktärsskildringen. Det blir oerhört lätt att se de drabbade som vilka som helst, som sina egna anhöriga, i texten. Det här hände faktiskt, och det hände helt vanliga människor. Det är riktigt, riktigt otäckt.

Similar Posts:

• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Nazismen som folktandvård
• Med minnet som lins
• En bättre råttfälla
• Mästerverk i alla kategorier

När Sachs kom till Sverige från Tyskland 1940 hade hon över huvud taget inte publicerat dikter. Där satt hon sedan i sin lilla lägenhet och läste och översatte och skrev, skrev för alla dem som inte längre kunde.

Och den fångna flyktingens hjärta
Sprängs av sin kallelse: att vara sår -

Nelly Sachs är ett sår. En ständigt, stillsamt men oupphörligt blödande gravskrift över döda, vilsna, föräldralösa, förlorade.

Och jag undrar om inte sorgen blir en identitet till slut. Precis som vissa människor mer trivialt blir Den övergivna eller Den olyckligt förälskade. Hon blir elegin. Gråterskan.

Bakom dörren
drar du i längtansrepet
tills tårarna kommer
I denna källa speglar du dig -

Kanske finns där till och med en frustration över ältandet. Men jag tror att det är ett kall; hon gör det för att det måste göras. För att hon är den som har möjlighet.

Det kunde bli outhärdligt, svårintagligt, om inte hennes texter hade en sådan värdighet och stillhet. Det kan vara dunkelt och där kan finnas dimensioner, allusioner på judisk mystik, som man kanske inte riktigt förstår, men det spelar mindre roll. Här finns en känsla och ett minne att bära med sig. Nelly Sachs har formulerat det som knappt kan sägas. Det är bara att, lika stillsamt och smärtsamt, ta emot.

Similar Posts:

• En överlevnadsberättelse
• Verklighetsförankrad rotlöshet som bör läsas högt
• Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap
• Poetry slam på papper
• Låt hoppet fara