I en artikel på internetsidan Vice från 2010 försöker man förklara Burns tecknande: ”In his work, he’s created a world that feels like an eerie parallel to those of David Lynch and some of Lovecraft.” Beskrivningen känns inte långsökt men det går att hitta tydligare paralleller för att beskriva hans verk. Den värld Burns målar upp känns framförallt som en modern uppdatering av den Hergé skapade med sin Tintin, en betydligt mörkare och abstrakt sådan.

Burns inspiration från Hergé har alltid varit närvarande. I El Borbah är en scen direkt tagen från Faraos cigarrer där huvudpersonen lyckas delta i ett möte med ett sektliknande sällskap genom att vara utklädd. I X’ed Out tar sig inspirationen från Hergé ännu tydligare uttryck, det förekommer svampar som ser ut att vara tagna från Den mystiska stjärnan, Tintins quiff dyker upp med jämna mellanrum och huvudpersonen har en svart katt som heter Inky (Tintins vita hund Milou heter Snowy på engelska).

Att Burns låtit sina inspirationskällor ta stor plats är lyckat och X’ed Out kan vara det bästa han skrivit efter redan nämnda Black Hole. I teorin låter det kanske motsägelsefullt, Burns borde bli mindre originell genom Tintin-blinkningarna, men det är som när Håkan Hellström i början av 2000-talet lyckades hitta ett eget musikaliskt uttryck genom att översätta textrader av Morrissey rakt av. Att tydligt låta sina inspirationskällor ta stor plats behöver inte vara någonting negativt.

Huvudpersonen i X’ed Out heter Doug och mår inte bra. Han minns sin stora kärlek, en självdestruktiv person som av någon anledning försvunnit ur hans liv. I Dougs drömmar förvandlas han till en Tintin-liknande karaktär som befinner sig i en annan värld och när han är vaken minns han tillbaka till när han var yngre och uppträdde med att läsa egenskrivna dikter inspirerad av William S. Burroughs. Burns tecknar lika snyggt som alltid och att han lämnat det svartvita till förmån för färg fungerar lika bra som den svartvita stilen som tidigare varit hans kännetecken. På många sätt är X’ed Out obegriplig läsning, tolkningsmöjligheterna är många och det är just det som gör detta till en så stark läsupplevelse. Jag förstår inte allt vad jag läser, men det är genomgående fängslande.

Similar Posts:

• Inblick in i ett svart hål
• Fågelsång bortom tid och rum
• Som en drog med telepatisk kraft
• Bilderna av världen
• Tintin tar våra värderingar till Kongo

Och har inte hängt med riktigt, bara läst några krönikor och – ja, vilken tok — det han skriver och hur hans beskrivs. En tok! Förlåt mig, allt tycks följa en medial tradition att hugga skenheliga dråpslag mot de konstruktiva. Vattensjukan i svensk journalistik – att aldrig slå i nivå där det bör hamna, nej – psykopatiska slag mot det privata och där det gör ont. Offentliga dårar framställer andra offentliga dårar. Förlåt, men jag tar inte detta på riktigt. Måste jag?

Jag uppskattar nämligen Birros nya självbiografi, där han snackar om Gud, sorg och fotboll i samma andetag. Jag uppskattar hans språk. Han är poet, eller? Jag har svårt att förstå den gudstro han beskriver. Men måste jag? Att göra en parafras på Evangeliet enligt Jesus Kristus och Marcusevangeliet – är ju skoj! Det uppskattar jag, men är förmodligen inte klokt alls.

Evangelium enligt Marcus är titeln, inte ”evangeliet” – vilket måste betonas. Skoj, men vad säger kristna om sånt? Och vad säger poeterna? Till vem är boken skriven kan man undra? Men okej. Punkig titel. Skummade dock igenom hans återkommande (maniska) bekännelser till kristen tro – för boken blir mer intressant då – som en självbiografisk livstangering, snabbt skisserat snårigt liv, hittills. Och inspirerande läsning i sin helhet.

Han berättar om en röd liten fickbibel som han bar med sig som barn, som källa till trygghet. Så nyfikenheten för religion blev förankrad tidigt i livet, även om hans föräldrar inte var troende. Det katolska arvet kom istället från hans mormor. Som gav ett tidigt intresse för det andliga, och sökandet i varat; poesin har väl tagit språng därifrån. Hans poesi. Bokens korta kapitel (ibland tagna från hans krönikor) berör ytligt Gud och författarskap – familj, uppväxt — skissen löper snabbt genom livsöden och sorger som Birro mött i livet. Lite så. Inget självfixerat tjafs, tvärt om.

Ny i tro, men som poet är han ju erfaren och begåvad. Religionen sätts i sammanhang av ett skickligt språk som är lätt att tycka om. Ödmjuka ingångar i tanke. Men jag får inte helt ihop det — jag är nog inte tilltänkt som läsare. Tyvärr, boken känns styrd mot … ja vem? Marcus Birro, punkpoeten från Angered – något hände.
Livet tror jag, livet hände.

Ett starkt minne är från ett uppträdande han hade på Stora Teatern i Göteborg – tillsammans med ”Stry” (Anders Sjöholm, låtskrivare och gitarrist, bland annat i Kriminella gitarrer och Ebba Grön.) Två ikoner, två generationer i utbyte – och med mig då, en tredje. Det blev lite speciellt. Något ödmjukt vilade över kvällen, Birro läste intensivt och laddade uppträdandet som jag minns det med vacker desperation.

En generationspoet – Birro, ja och hans stora influenser av Morrissey och tidig svensk punk – där har vi samma musikdrivna ingång. Även till litteraturen. Och, så bor jag i Lövgärdet, där Birro växte upp – i hans Göteborg – en stad han flyttade ifrån. Jag bor där.

Parallella liv omärkta av varandra. Även när han pratar om sitt missbruk – framkommer snarare en vilja att beskriva det mänskliga. Och har stor insikt i tanke när han beskriver vad som förenar alla former av missbruk och tvång. Det bedrägliga lugnet. Olika strategier att nå lugnet som tar olika uttryck men har samma strävan – och många behöver hjälp att kanalisera detta sökande rätt. Bli räddade. Marcus räddades av Gud, berättar han. Hans Gud, inte min. Som räddade honom, inte mig.

Så det känns fel att enbart sätta fokus på hans tro. För den är ju hans grej. Ett livsval. Klart att man blir betraktad som tokig i den offentliga tystnaden om man står ensam och vrålar. En tok, som oss andra. Vi tokar. Varför har vi så svårt att skilja människa och konstnär – det offentliga och privata? Tar vi inte ifrån konstnären en viktig förutsättning att slippa förväxlas med person? Då missar vi nog Birros syfte, ambition och vilja. Han söker och hittar. Inte åt oss. Men som oss.

Marcus Birro, och visst fan går det inte ihop? Tillbaka till det där om att skrika själen av sig i en medial tystnad. Ja då blir det mesta malplacerat och ger sken av galenskap. Men kan det i det här fallet vara tvärt om? Att vi i Sverige lider brist på offentliga debatter, att tidningarna säljer strunt för att strunt säljer. Vettlös tro på att kvällstidningar skulle vara en plattform för debatt – nej, vi har inte en sådan förutsättning. Att vanställa framgångsrika personer är en liten hobby som utvecklats och jag vantrivs i denna kollektiva perversion. Den går inte bort! En drift att veta allt om det privata — men låt oss! Visa dig själv i Aftonbladet och se hur jävla bra det går. Det går inte!

Att skriva krönikor om existentiella frågeställningar får Birro göra ensam, men för att det anses tokigt och säljer. Diskussionen i övrigt anses för basal och knappt värd att nämna — men låt oss!

Jag tror inte själv att Gud är svaret – men tänker såhär: Att följas åt, låt oss – i tanke slå följe och skiljas om det behövs. Jag kommer aldrig acceptera onda handlingar vare sig från ett febersjukt samhälle eller en djupt amoralisk entitet och dess skara av tolkare – men vi kan följas åt, en stund i livet, låt oss slå följe!

Birros tro förankras i den kristna samvaron. Predikan, andakten – och kyrkorummet – visst lockar det? Men låt oss inte styras till regression. Skriv dikter, Marcus. Det är ju annars fullt möjligt om man sitter med Ulf Ekman och snackar i några år, att helhjärtat köpa denna enkla lösning som erbjuds. Det lär ju knappast föda fram något nytt.

Birro kallar författarskapet för sitt ”kall”. Fast inte överstående andras ”kall”. En ödmjukhet som gör det självbiografiska i boken intressant. Jag hittar inte dithän där folk kallar honom sjuklig narcissist och galen? Vad han utsatts för i livet sveper tacksamt förbi. Han skisserar de fel han gjort i livet, som vi alla gör fel i liv. Skillnaden blir att hans fel blir uppslag och löpsedlar. Där lever vi ju olika liv. Frågan är om han tycker om det själv?

Läsa kvällstidningars skvaller om privatliv som jag fullständigt skiter i. Förlåt mig, jag upplever en medial perversion här. Att Birro söker Gud är det väl en fråga enbart för honom – om, han gör det så ödmjukt som i boken. Men, ja – hans ställning i abortfrågan – där får han ju styra sina förlegade tankar till de förlegat sinnade. Det är långt ifrån okej att skapa politiska poäng åt kristna fundamentalister. Men jag slår gärna följe, en stund – ur det uppstår berättelser.

Birros berättar begåvat – men det är tydligt att han bytt läsekrets. Lite väl styrd av sitt liv, journalistik och förlegade teologiska tankar. Men att utforska och få tänka fel, tänka om – ska väl gå an, utan att kallas för självcentrerad dåre? En människa, en känslodriven poet som medger att han har gjort fel. Jag fattar inte problemet. Självcentrerade kallar andra självcentrerade, i ett samhälle som styrs av självcentrerade dårar.

Och största problemet med Evangelium enligt Marcus är titeln, parafrasen – som nog styr läsekretsen mot religiösa tokar – inte till människor som sökt mening utan Gud. Även om boken i sin helhet har ett stort allmänintresse. För den berättar livsvisdom. Men det religiösa stämmer inte, jag får inte ihop hans religion. Vill han ha det så, vill du Birro? För även om det finns en skapare, en kristen Gud bland alla andra tusentals Gudar som funnits – om kristendomens Gud är den enda och riktiga – vem skulle inte vilja förkasta en sådan Gud?

För om vi alla lever i vad Birro kallar för en ”skön lögn” – är Gud trots allt en förskräckligt elak lögnare, en mycket störd entitet. En Gud som dömer oss till evigt liv i sadistiskt helvete, inte bara för handlingar – utan för vad vi tänker, tolkar och utifrån sexuell läggning. Förlåt mig, men jag gillar inte den regression en sådan tro innebär. Att jag ska ta hänsyn till förtryck och folkmord – för det finns en gudomlig anledning, en knorr på slutet?

”Skön lögn” beskrivs det som, här hamnar Birro i svår moralisk problematik. Hur skön var lögnen som drogs för Anne Frank? Om nu lidandet var en lögn? Vem vill möta ett evigt efterliv styrd av en sådan Gud?

Nej, det blir ingen teologiskt intressant bok, för Birro har bestämt sig. Varför spinna offentligt på detta förstår jag inte. Däremot är boken biografiskt och språkligt givande, som uppdaterar mig i Birros konstnärskap, bakgrund – öde och andliga nyfikenhet. Hans tankar om livet — och ja, den sköna lögnen. Som att slå följe en stund – tack ska du ha Birro — men, tick tack!

It’s the touchy march of time that binds you
Don’t blame me
Don’t hate me
Just because I’m the one to tell you

That life is hard enough when you belong here

(Morrissey)

Similar Posts:

• Outsidern som ville in från kylan
• Birro levererar sanning
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• ”Jag saknar mig själv som jag var då.”

1. Var kronologisk, uppehåll dig vid uppväxtåren i åtminstone en fjärdedel av boken, hur tråkig den än var.

2. Fyll boken med galna anekdoter, gärna från turnéer, gärna från tillfällen där stora mängder droger och alkohol florerar.

3. Avslöja privata detaljer om ditt liv. Bra ingredienser: pengar, sex, lagbrott, död.

4. Beskriv hur lyckad du är men glöm för guds skull inte att påpeka att du fortfarande är en outsider.

5. ”Set the record straight.” Det vill säga: ranta på obehindrat om hur media gett en felaktig bild av dig i alla år.

Zzzzzznark… Det är ju typ åtminstone så jag känner när jag läser böcker som t.ex. Neil Strauss Alla älskar dig när du är död. Det är samma berättelse som jag läst hundra gånger innan. En bild av en bild som de själva haft om livet som stjärna och sedan uppfyllt. Det känns som en tråkig checklista som bockas av.

Därför är det så intressant att konstatera att Morrisseys självbiografi faktiskt bockar av alla punkter på listan, men trots detta lyckas undvika att bli en förkrossande tråkmåns.

Ja, han beskriver sin uppväxt. Men han gör det utifrån den glamour han såg på teve och som gjorde att han orkade stå ut med de trångsynta människorna omkring honom. Han analyserar sönder sin ungdoms teveprogram på ett sätt som gjort Cable guy stolt.

Ja, han berättar galna turnéanekdoter. Men de handlar inte om kokain och groupies utan istället om hur han och Tom Hanks står backstage efter en konsert och stirrar på varandra i tysthet. De handlar om plumpa skämt han dragit på scen och sen skämts för. De handlar om hur han en gång ramlar han ner i en pool med kläderna på och en annan gång i gyttjan i Glastonbury. Ingen av gångerna är alkohol inblandad.

Ja, han berättar om pengar, sex, rättegångar och vänner som dör. Men hans sexberättelser går ut på att inte har sex alls under en lång tid. Hans pengahistorier går ut på att han inte har några pengar alls. Och sen kommer en ”Ring P1-rant” om de kafkaliknande rättegångarna han utsatts för av tidigare bandmedlemmar. Genom hela boken återkommer han till sorgen för vänner som dött och hur uppriven han blir av att se djurs lidande.

På många sätt påminner Autobiography om en av hans låtar. Den kastar sig fram och tillbaka mellan innerlighet, wittiness, oförskämdhet och politik. Han är normbrytande och självgod och fördomsfull. Samtidigt. Han är besatt av topplisteplaceringar och han känner sig obetydlig inför de människor han ser upp till.

Och varje kast till ett nytt ämne, till en ny sinnesstämning är logisk. Kasten är sömlösa. De är skrivna av en författare som har något att uttrycka, inte av en kändis som råkat få ett bokkontrakt. Så hur totalt olika de än må vara konstaterar jag att det här är det bästa jag läst i genren sen Patti Smiths Just Kids.

Similar Posts:

• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Backstagesnusk
• Musikveckan: The gospel according to…
• Galenskap i kändisvärlden
• Sökaren som tagit nya uttryck …

Enligt BBC News kommer var tionde isländare att publicera en bok. ”Ad ganga med bok I maganum” sägs det, eller ”alla har en bok i magen”. Isländska sagor publiceras på souvenirer som kaffekoppar. Varje offentlig bänk har en kod som du kan använda till din smartphone, för att lyssna på en berättelse under tiden som du sitter där. ”Our guide stands up mid-tour to recite his own poetry – our taxi driver’s father and grandfather write biographies”, skriver Rosie Goldsmith. Författare och skribenter har hög status, ibland även hög lön. ”Vi är en nation av historieberättare”, säger Solvi Bjorn Siggurdsson, en av författarna som i oktober besökte en av landets alla populära bokfestivaler.

Kanske är den största skillnaden jämfört med Sverige litteraturens höga standard. En bokkatalog skickas varje höst ut till alla hushåll, som IKEAkatalogen, och inför jul är böcker det man ger varann. Krisen har drabbat även Island, men tycks inte gå ut över bokindustrin, som bara växer. Tänk om det kunde få vara så här med?

I veckan skriver vi som vanligt om en ny bok varje dag. Idag är det Kari som skriver om Engagemang: Batman, Putnam och jag av Per Grankvist. ”En mycket intressant bok med både bredd och djup”, tycker hon. Om hur och varför människor engagerar sig i sitt samhälle.

På tisdag skriver Marcus om artisten Morrisseys självbiografi Autobiography, som ”tack och lov inte bara var ännu en kändisbiografi i raden utan verkligen förtjänar att ha getts ut som en klassiker”.

På onsdag skriver Ella om Daniel Poohls romandebut Som om vi hade glömt, om en uppväxt i ett litet dalsländskt brukssamhälle i början av 1990-talet. Dit kommer flyktingar från forna Jugoslavien och snart är mellanstadieklassen uppdelad i för eller emot, rasister och antirasister. ”En lågmäld skildring av hur tidens strömningar, med Lasermannen, Ny demokrati och vit makt-rörelser, påverkar och tar gestalt i det lilla.”

På fredag skriver Björn om Aka Morchiladzes öst-western Spegelriket, som han kallar ett ”medryckande men lite för kortfattat äventyr från 1820-talets Georgien”.

På söndag skriver Anna C om Marie Lundquists Så länge jag kan minnas har jag varit ensam. En bok om ensamhet och identitet som Anna tycker ”andas en del desperation och surrealism”.

Similar Posts:

• Var börjar det någonstans?
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle
• Östern är en känslig sak
• De döda ser ut som vi
• Vems verkliga historia?

Joni, med vissa modifikationer, har Edelfeldt gestaltat om och om igen i sina böcker. I titelnovellen till novellsamlingen Riktig kärlek (2001) försöker berättaren övertyga sig själv att om hon bara kan bli stark och självständig och inte vara beroende av en man så kommer hon äntligen träffa Honom. Tala om cirkelresonemang. Och det är ungefär så jag uppfattar de kvinnor Edelfeldt om och om igen beskriver. De vill så förfärligt gärna bli något helt annat än de är, de vill bli Kvinnan. Hon som är glad, trevlig, perfekt, ordningssam, älskad, lyckad och framför allt normal.

Joni bestämmer sig för att det är nog nu. Hon ska slänga alla gamla Bowie-skivor och alla kläder som verkar för ungdomliga. Från och med nu ska hon bli Vuxen, Ansvarstagande och framför allt Normal. Hon börjar träffa Niklas som är ganska snygg och verkar trygg och snäll och tänker att det är det hon behöver. Jag spoilar ingenting om jag avslöjar att det är det inte.

Edelfeldt strör populärkulturella referenser omkring sig som pärlor i den här boken. Ibland kan sådant bli krystat, om författaren inte riktigt har koll (se otaliga beskrivningar av internet i både böcker och på film..). Edelfedt kan dock sin Bowie, sin Morrissey och för den delen också sin Rufus Wainwright. Pluspoäng, och onekligen underhållande.

I bokhyllan hittar jag ett ex av Hondjurets samlade värk (2000). Inger Edelfeldts tecknade (anti)hjältinna Hondjuret är också Joni, liksom hon är alla de andra kvinnorna hon skrivit om. Men hondjuret har gett upp alla försök att vara något annat än den hon är: hon är ful, sur, missunsam och ganska otrevlig. Och ärligt talat, vem sjutton är inte det ibland?

Jag ska inte sticka under stol med att jag känner igen mig nästan otäckt mycket i Edelfeldts kvinnobeskrivningar ibland. Och jag tror att vi lite till mans skulle må bra av att inse att vi är okej även om vi står på gatan och sjunger ihop pengar, älskar David Bowie och Morrissey till döds fast vi egentligen är alldeles för gamla, och faktiskt inte vill ha den humorlöse fotriktige mannen med god inkomst utan något helt annat.

Similar Posts:

• Boys boys boys
• Folk behöver banne mig sagor!
• För den som är svår nog
• Konsten att dö – eller att gå i stå
• Same same but different