I den här romanen är 1980‑talet inte bara fond utan ett stilla motor. Vågmästaregården i Åmål står där som ett litet mikrokosmos av liv: journalisten Catrine som delar lägenhet med sin hemvändande dotter Olivia, och korsordsmästaren Karla Marie, KM, som i sin granndörrsvärld lever med lika delar språkglädje och ensamhet. Det är en miljö som känns både vardaglig och lätt förhöjd, som om huset själv bär på en rytm av små hemligheter.

När den unga Sussie hittas död i trapphuset skiftar romanen ton men inte hastighet. Det är fortfarande en puttrig pusseldeckare, en sådan där gåtan inte rusar fram utan långsamt vecklar ut sig, ungefär som ett korsord där man först fyller i de lätta rutorna och sedan börjar ana konturerna av något större. Emellanåt tycker jag att författaren lutar sig lite väl tryggt mot genrens klassiska grepp, den slutna miljön och den begränsade kretsen av möjliga gärningspersoner, men det gör inte så mycket. Det finns en mild humor här och en tydlig kärlek till själva hantverket.

KM anställer Olivia som sin egen assistent, och deras samarbete blir romanens hjärta. Det är något fint i hur Olivia, nyss hemkommen och lite vilsen, får en uppgift som både är absurd och helt rimlig i den här världen. KM:s korsordsmakande fungerar som en metafor för själva gåtan: att lösa morden är lika knepigt som att fylla i ett avancerat korsord, och båda kräver tålamod, blick för detaljer och en vilja att se mönster där andra bara ser bokstäver.

Det som gör romanen särskilt charmig är personporträtten. De är tecknade med en ömhet som aldrig blir sentimental. Catrine, Olivia, KM, Roberto, alla får sina små sprickor, sina egenheter, sina tysta sorger. Ibland tycker jag att vissa sidokaraktärer kunde ha fått lite mer utrymme, men helheten är ändå varm och välbalanserad. Det är i de vardagliga friktionerna som boken hittar sin rytm. Morden är viktiga, men människorna är viktigare.

Och kanske är det just därför åttiotalet fungerar så bra här. Det är en tid då allt är lite långsammare, lite mer analogt, lite mer beroende av att man faktiskt möts. Romanen lutar sig mot det och låter mysteriet växa fram i samma takt som relationerna. Det är en deckare som inte ropar utan småpratar. En berättelse som hellre bjuder in än chockar.

Det är puttrigt, ja. Men också skarpt, varmt och precis lagom knepigt för att man gärna stannar kvar i Vågmästaregården en stund till. Och jag märker att jag faktiskt ser fram emot uppföljaren, för det finns mer att hämta här, både i människorna och i den stilla rytmen som huset bär på.

Similar Posts:

• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Splittring, styrka och skuggor som stannar kvar
• Vasastans egen Kitty Drew
• Människor kring ett mord
• Bladvändarspänning på västkusten

I centrum står Lo Björn, journalist, som återvänt till Glommersträsk. Det är en återkomst som inte handlar om att hitta tillbaka, utan om att konfrontera en plats som både är djupt bekant och märkligt främmande. Modern finns kvar i hennes liv, men på avstånd. Relationen mellan dem är lika frostig som landskapet utanför. Det är som om hela bygden håller andan, och Lo rör sig genom den med en blandning av yrkesmässig iakttagelse och personlig desorientering.

Det är här romanens handling tar fart. Glommersträsk är splittrat av en infekterad konflikt kring Vithatten. Ska berget bli hem åt en gigantisk turistälg – Stoorn – eller åt vindkraftverk som lovar framtidstro? När ett sprängdåd plötsligt skakar bygden och lämnar en person död kastas Lo in i en virvel av misstankar, tystnad och lokala lojaliteter. Samtidigt väcks minnet av en ung kvinna som försvann flera år tidigare, och en detalj i ett gammalt reportage av Lo får en mamma att tro att det kan vara det första livstecknet på sju år. De två spåren, sprängningen och försvinnandet, börjar långsamt flätas samman och Lo blir både den som undersöker och den som dras allt djupare in i det hon försöker förstå.

Samtidigt dras Lo allt djupare in i skogen runt Glommersträsk. Det är inte en skog som bara är skog. Den bär på något, en sorts uråldrig närvaro som romanen aldrig förklarar men som hela tiden känns. Lo försöker förstå vad som händer omkring henne, men varje försök att skapa ordning glider undan. Det är som om hennes kropp vet mer än hon gör, och som om platsen vill något av henne.

Det är i den här växelverkan mellan det konkreta och det gåtfulla som Hornsplitter hittar sin form. Handlingen är tydlig nog för att bära läsaren framåt. En återkomst, en sprängning, en bygd i upplösning, en gammal försvinnandehistoria som vägrar släppa taget. Men den är också tillräckligt öppen för att låta det mytiska sippra in utan att det blir ett genrebrott. Jag tycker om hur Johansson låter Lo fortsätta vara journalist även när hennes verktyg inte längre fungerar. Hon fortsätter registrera, fortsätter försöka förstå, men tvingas samtidigt acceptera att vissa saker inte låter sig förklaras.

Språket är tätt men inte tungt. Johansson skriver med en precision som gör att varje mening känns avvägd utan att bli tillrättalagd. Det finns en råhet här, en vilja att låta det obekväma få ta plats. Samtidigt finns en poetisk ton som gör att även de mest kroppsliga scenerna får en skör skönhet. Jag uppskattar särskilt hur romanen låter det fysiska och det mytiska glida in i varandra utan att förklara varför.

Det är inte upplösningen i sig som är det viktiga, utan vad den gör med Los relation till sig själv och till modern, den människa som fortfarande finns i utkanten av hennes liv. Vad händer när platsen inte längre är neutral mark. När arvet, både det biologiska och det emotionella, börjar kräva sin del.

Det är i de frågorna Hornsplitter hittar sin tyngd. Johansson skriver fram en värld där det mänskliga och det mer än mänskliga inte är motsatser, utan två sidor av samma rörelse. Och hon gör det med en säkerhet som är ovanlig i en debut.

Det är en roman som inte ropar, men som stannar kvar. Som en dov ton i bröstet. Som en känsla av att något just har förändrats, utan att jag riktigt kan säga vad.

Similar Posts:

• “Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Isande skärgårdsnoir
• Livslögner och livsöden

I lucianatten smiter ett tonårigt bageribodsbiträde in i stallet till bageriets häst. Den luktar hemma, för hon har som så många andra flyttat in till staden från landet. Därifrån får hon syn på något skräckinjagande: en grupp övernaturliga monster. Gastar. Gengångare som frodas i de mörka och långa vinternätterna.

Samma natt försvinner en annan ung kvinna, en dalkulla som är anställd på Skansen, där hon fått det omsusade uppdraget att gå Lucia, i vit klänning och med ljus i håret. Det här är något alldeles nytt. Skansen håller som bäst på att samla in och omforma lokala traditioner till något mer städat och nationsbetonat.

Den försvunna lucian väcker stockholmarnas intresse, inte minst privatdetektiv Pehr Fredrik Molinders, eller Fredrika Nilsdotter som hon egentligen heter. Till sin hjälp har hon de tre vännerna i Wennstams lätt omaka kvartett: Olga Laurell, änkefru efter en tidigare polisintendent; hennes före detta tjänsteflicka Edit Tapper, numera anställd på en fotoateljé, och Hildur Berggren, sömmerska på tjusiga Augusta Lundins modehus.

Att få fira jul med dessa fyra känns rent lyxigt, och det är tydligt att Wennstam inspirerats och haft roligt med de historiska jultraditionerna. En del är bekant, annat exotiskt. Inslagen av det mörka, läskigt övernaturliga är påtagliga. Och jo, som dåtidens människor menar jag fortfarande att kvällen innan julafton är rätt tid att ta in och klä julgranen. Fast jag skulle nog knappast få för mig att sätta levande ljus i den, förstås.

Allt är såklart inte frid och fröjd heller. Då som nu tvingas kvinnor tänka sig för om de behöver röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott. Eller ensamma. Eller alls. Samtidigt som jag läser om den försvunna lucian i sekelskiftets Stockholm, försvinner en ung kvinna i Rönninge i Salems kommun, och hittas några dagar senare död.

Det här att läsa om mord som någon form av underhållning är något som fascinerar mig mer och mer. Vad är det vi gör när vi liksom petar i det där såret av risker och våld, av människors kapacitet för ondska? Och samtidigt vill hålla det på lagom avstånd, närmast myser med det i upplösta, hanterbara bitar? Det kan kännas på en gång stötande och hälsosamt.

I början av den här recensionen skrev jag om att sluta cirkeln kring sekelskiftet. Jag vet inte om det innebär att just den här serien är avslutad, men det innebär i alla fall inte slutet på bekantskapen med de fyra huvudkaraktärerna. I maj kommer den första av en serie spin-off-romaner om dem, Olgas bok. Den ska ta oss med tillbaka till 1880-talet, när Olga reser till London med sin make, polisintendenten, på någon form av studieresa. Det ser jag fram emot, men jag vill ju också gärna veta mer om hur det ska gå för dem allesammans i det nu som är 1898.

Similar Posts:

• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Strapatser och förnumstighet

Ni hör ju att det här är förväntningar som förr eller senare måste komma på skam. Det är märkligt att de inte gjorde det tidigare, men romanerna om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott har faktiskt levt upp till dem för varje bok.
Utom kanske den här. Och det måste ni läsa med den här enorma hypen i ryggen, för det är fortfarande en riktigt bra roman. Jag sitter fortfarande som på nålar och skulle göra bra mycket för att genast komma åt nästa del i serien. Ändå är det något som saknas.

Det finns deckarförfattare som jag läser för brottsutredningarnas skull, och det finns deckarförfattare som jag läser för karaktärernas och relationernas skull. Robert Galbraiths (JK Rowlings) böcker om Strike och Ellacott har länge varit båda. Inte minst huvudpersonernas utdragna ”will they won’t they”-förhållande har mig (och typ alla som inte är fullkomligt känslolösa?) i ett verkligt järngrepp. Strike och Robin och deras medarbetare och bekanta är också så underbart komplexa och fina karaktärer. De lever och utvecklas, och jag lever med dem.

I The Hallmarked Man blir detektiverna kontaktade av en kvinna som är övertygad om att en kropp som hittats i samband med en silverstöld är hennes nyfödda barns far som försvunnit spårlöst. Polisen tycker sig veta vems den mördade och vanställda kroppen är, och är till en början inte intresserade av att utreda saken vidare.

Ofta när detektiverna i Strike och Ellacott-serien tar sig an ett fall utöver det vanliga (till skillnad från de otrohetsaffärer och annat som alltid bevakas lite i bakgrunden och som de numera har anställda som kan avlasta med) så beror det på att det berör dem. Här har Strike snarare ett privat motiv: han vill helt enkelt få en anledning att tillbringa mer tid med Robin. Hennes förhållande med polispojkvännen Ryan Murphy tycks bara bli mer seriöst. Strike känner att klockan tickar. Han måste få Robin att förstå hur han känner och dumpa ”Ryan fucking Murphy”.

Kanske har det med detta att göra att inte heller mitt hjärta riktigt hittar hem i fallet. Det känns omständligt och krångligt, och jag bryr mig inte riktigt om alla inblandade karaktärer som jag brukar göra. Rowling är helt enkelt en författare som sätter ribban väldigt, väldigt högt för sig själv.

Kanske kommer jag att känna annorlunda vid omläsning. För det här är inte sista gången jag läser The Hallmarked Man, det vet jag. Jag kommer att lyssna på ljudboken. Jag kommer att försöka läsa den i takt med podden The Strike and Ellacott Files (som i sin tur kräver omläsning), och jag kommer att misslyckas med att stanna upp gång på gång.

Det är i alla fall vad jag förväntar mig.

Så ni hör ju.

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Det förflutnas långa skuggor
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika
• In i sekten

Seriens fjärde bok, Sista ordet, är därför ett kärt återseende. Här är Harbinder själv lite mer perifer, och vi är istället mestadels tillbaka hos vännerna i Shoreham. Om de tidigare mest råkade bli indragna i Harbinders mordutredning, så har de nu fått mersmak och söker upp brotten. Eller ja, kanske mest otrohetsaffärerna. Natalka och Edwin driver numera, vid sidan av hennes vårdföretag, en egen detektivbyrå. Benedict bor tillsammans med Natalka, men känner inte riktigt att han är tillräckligt hårdhudad för att bekämpa brott, utan försöker hålla sig till kaffeservering.

Edwin och Natalka blir opassande, men på något sätt ändå helt charmerande, nöjda när detektivbyrån får i uppdrag att undersöka ett dödsfall – och sedan ett till. Det är två äldre författare som har dött, kanske av naturliga orsaker, men kanske inte? Dessutom utreder Harbinder i London ännu en död författare. Den gemensamma nämnaren verkar vara en skrivarkurs på något som heter Battle House, och Edwin och Benedict bestämmer sig för att åka dit på en helgkurs och snoka. Fler dödsfall följer.

Det är inget fel på intrigen i Sista ordet. Det är en klassisk, märkligt mysig – jo, för nog är det konstigt att mord kan kännas mysigt? – pusseldeckare, full av människor som läser och skriver inte minst just deckare. Precis som med den långa serien om rättsantropologen Ruth Galloway, som Griffiths slog igenom med, läser man (eller jag åtminstone) den ändå mest för karaktärerna och deras relationer.

I den här boken har Natalka (”den blonda lönnmördaren”, som Harbinder och hennes flickvän tänker på henne som) familjen på en gång för nära och för långt borta. Hennes mamma Valentyna bor hemma i Natalkas och Benedicts lilla två, medan brodern Dmytro rest tillbaka till Ukraina för att strida. Benedict kommer irriterande bra överens med sin svärmor, och Edwin gör en ny bekantskap under spaningsarbetet. Dessutom får vännerna en ny, motvillig allierad i den yngre polisen Liv Brennan, som i sin tur har Harbinder lite som en hjälte.

Liksom med den helt nypåbörjade serien om den tidsresande (!) polisen Ali Dawson känns det som om Griffiths haft riktigt roligt med Sista ordet. Det är en glädje som smittar av sig på mig som läsare, så jag hoppas verkligen att detta inte är sista ordet om det här förlästa, ljuvliga gänget.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• En deckare som lovar mer än den håller
• Läsning är farligt
• De sista kvarlevorna?
• Det bubblar i Brighton

Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

Paret Jack och Filip kommer snabbt i slang med de lokala byborna som gärna lägger sig i på gott och ont. Dessutom får de reda på att slottet Lyckeholms öknamn är Olyckeholm… Vad beror det egentligen på? När ett lik hittas i slottets salong tätnar mysteriet. Tackolov då att den lokala sexbarnsmamman Amanda som bor granne med killarna har full koll på skvallret i byn. Hon har koll på mer än så visar det sig och det leder till att killarna hamnar i rejält blåsväder.

Liket i salongen har många likheter med den legendariska Agatha Christie-romanen Liket i biblioteket där ett lik hittas i ett bibliotek på en herrgård. Men här har historien en lite annan tvist och människorna som bebor berättelsen är kanske lite mer jordnära. Det är faktiskt karaktärerna som bär berättelsen här. Alla är fulla av liv, rörelse och olika egenskaper. Den skvallriga sexbarnsmamman Amanda som osar white trash blir ett slags nav där allting rör sig kring. Det hon inte vet om folk i bygden är inte värt att veta. Hennes karga, krigiska mormor Signe ger också historien färg. Den resliga snickaren Nallen och den läskiga GI-Jane med sin varglika best till hund är också folk som färgar berättelsen. Vidare har vi den sliskiga mäklaren Sören. Och vad sägs om en tvålfager snut som är döpt till Valentin? Dessutom är boken kryddad med god mat och dryck samt en hel del hemligheter som mot slutet får sina svar.

Det här är en puttrig pusseldeckare som är svår att värja sig mot. Jag sugs in från första stund och har väldigt roligt längs med läsningen samtidigt som jag klurar på gåtans lösning. Det har inte varit självklart vem som mördade personen som låg i salongen. Det som dock är klart är att detta är en pusseldeckare där mördaren finns bland de presenterade karaktärerna. Dessutom är detta en bok som tigger om en eller flera uppföljare.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• Berättelsen om en demonisk blodtörst
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen
• Livslögner och livsöden
• Klurigt och oväntat

När kvinnan som rumsterar i lyxkåken plötsligt kommer farande över i en liten båt blir kriminalkommissarien förskräckt. Är han påkommen med kikaren? Men det visar sig att kvinnan vill bjuda över honom och hans väninna på sin nalkande 80-årsfest. Väninnan är författaren Berit Gardner. Vi har träffat denna dynamiska duo i flera tidigare böcker som utspelat sig bland annat på den brittiska landsbygden och på Teneriffa. Utan att spoila för mycket kan jag berätta att kriminalkommissarien och Berit Gardner deltar i med den äran. Jubilaren Margrethe är mystisk och resten av familjen skaver skarpt. Ett riktigt kammardrama som presenteras här faktiskt.

Huvudkaraktären Berit har en osviklig känsla att trippa på lik. Att folk dessutom pladdrar på mer när de möter henne än poliser är snillrikt. Jag gissar att hennes personlighet inbjuder till det. I denna roman har dock något hänt. Kriminalkommissarie Ian Ahmed blir orolig. Varför dras inte Berit in i intrigerna? Hon känns inåtvänd och ointresserad. Men det har naturligtvis sin förklaring och faktiskt sin lösning till slut. Vi kan andas ut. Så mycket kan jag avslöja.

Titeln Liket på Tallholmen ljuger lite, det sker nämligen fler än ett mord därute på ön. Det är spännande, kargt men samtidigt pusselputtrigt. Det finns god mat, goda drycker, varm vänskap och giftiga familjefejder och missförstånd. Vilket potpurri, eller hur?!

Similar Posts:

• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen
• Delad stad
• Supersurpuppa i eget race
• Mustig historia om försvunna bebisar och skönhetsoperationer
• Välskrivet på välbeprövat tema

Så är det inte riktigt i The Crow Trap, den allra första Vera-boken.

Här möter vi tre kvinnor som ska arbeta tillsammans med en miljökonsekvensanalys i en liten stuga uppe bland Northumberlands kullar (eller Penninska bergen, men Cleeves talar vanligen om dem som ”hills”). Syftet är att jämna vägen för ny gruvdrift, vilket såklart skulle påverka många i trakten och väcker starka känslor.

Rachel är projektansvarig, anställt på en privat miljöorganisation som hon hjälpt till att bygga upp tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Han tar all cred för hennes arbete, men att försöka göra något åt det skulle innebära att behöva erkänna för sig själv att hon blivit utnyttjad. Anne är projektets botanist, bosatt i den närliggande byn och med visst rykte för sina kärleksaffärer. Grace är ansvarig för att kartlägga däggdjur och är projektets yngsta, mest okända och hemlighetsfulla deltagare. Hon är socialt avig på ett sätt som snart börjar gå de andra två på nerverna.

Till en början ser vi allting ur dessa tre, sinsemellan mycket olika kvinnors synvinklar i längre avsnitt döpta efter var och en. Tidsperspektivet förflyttar sig också, men i slutänden ligger en av de tre död ute i regnet på berget.

Först här, drygt 200 sidor in, stövlar Vera in i bilden på riktigt, och det är inte alldeles tv:s Brenda Blethyns trivsamma, lite rundnätta uppenbarelse som infinner sig.

She was a large woman – big bones amply covered, a bulbous nose, man-sized feet. Her legs were bare and she wore leather sandals. Her square toes were covered in mud. Her face was blotched and pitted so Rachel thought she must suffer from some skin complaint or allergy. Over her clothes she wore a transparent plastic mac and she stood there, the rain dripping from it onto the floor, grey hair sleeked dark to her forehead, like a middle-aged tripper caught in a sudden storm on Blackpool prom.

Fullt så fula kan kvinnor såklart inte vara ens i brittisk tv, men Veras utseende och hennes exem, som till skillnad från hennes kroppshydda för en alltmer tynande tillvara ju längre serien fortskrider, är på något märkligt sätt lustfyllt att läsa om. Som i en scen där hon spanar inifrån stugan och det första hon gör när hon när hon kommer in i huset är att dra av sig sina kliande byxor. Så, när hon riskerar att bli påkommen: ”It wasn’t so much the collapse of the investigation which bothered her. It was the thought of being caught, sitting here, wearing nothing below the waist but a pair of knickers and some wollen socks.” Jag vet inte, det är bara så … relaterbart.

The Crow Trap finns översatt till svenska, som Kråkfällan, men det är verkligen en fröjd att läsa Ann Cleeves böcker på engelska. Visserligen blir jag mycket snart medveten om att mitt naturvetenskapliga ordförråd har sina begränsningar, men man lär sig ju, och dialekten ger verkligen en alldeles särskilt lokalfärg. Här heter det ”bairn” istället för ”child”, ”aye” istället för ”yes” och ”burn” istället för ”stream”. Och jag fnissar förtjust när Vera oroar sig för att ramla ”arse over tits”. Det är väl en fantastisk bild? Den passar denna underbara, bryska hjältinna klockrent.

Similar Posts:

• Obönhörligt som tidvattnet
• Vasst och blänkande
• Människor förrädiska som tidvatten
• Läsning är farligt
• Det förflutnas långa skuggor

Till ön, som vid ebb har en smal bilförbindelse med fastlandet, kommer en grupp gamla vänner för en återförening. De ses på samma plats vart femte år, nu för att fira femtioårsjubileet av den första helgen de tillbringade tillsammans på ön som skolkamrater.

Fredagskvällen förlöper ungefär som den brukar. Vännerna faller in i sina gamla roller. Det dricks en hel del. Man utbyter historier och ältar minnen. Så på lördagsmorgonen kommer en av dem inte till frukosten. När vännerna går för att väcka honom hittar de honom hängd på sitt rum. Självmord. Eller är det?

Kriminalinspektör Vera Stanhope misstänker mord, vilket snart kan bekräftas. Den döde, den bedagade tv-stjärnan Rick Kelsall, verkar inte precis ha varit rädd för att reta upp folk. Han har nyligen avpolletterats av tv-bolaget efter anklagelser om sexuella trakasserier och allmän bufflighet. Han är med andra ord en ”kulturman”. Är det någon han betett sig illa emot som följt efter honom till Northumberland?

Eller ligger svaret längre tillbaka i tiden än så?

The Rising Tide, den tionde romanen om Vera Stanhope och hennes kollegor vid Northumberland-polisen, känner jag delvis igen från tv-serien Ett fall för Vera. En stor del av romanerna är filmatiserade, uppblandat över säsongerna med intriger skrivna direkt för tv. Det spelar ingen större roll, har jag insett. Jag minns ändå aldrig vem som var mördaren. En hel del är också ändrat och komprimerat, och även om tv-serien är sevärd med sina vackra, ofta karga miljöer så ger romanerna betydligt mer kött på benen.

Det gäller inte minst de återkommande poliserna. Förutom Vera själv växlar perspektiven mellan hennes närmaste man, Joe Ashworth, och den unga, ambitiösa Holly Clarke. Det är alltid intressant att läsa deras olika perspektiv på de misstänkta – och varandra. Även om den egensinniga Vera är en favorithjältinna så är jag långtifrån säker på att jag skulle vilja ha henne som chef. Hon lever för jobbet och är inte alltför empatisk när andra inte gör det, och hon drar sig inte för att spela ut Joe och Holly mot varandra när de tävlar om hennes uppmärksamhet och uppskattning.

Ann Cleeves är riktigt bra på att fånga karaktärer, också i det småskaliga. De flesta som passerar förbi i en mordutredning känns som verkliga människor med sina egna historier. I The Rising Tide tickar klockan obönhörligt. Som det farliga tidvattnet som skärmar av Holy Island, men också som själva livets utmätthet.

Vännerna som återförenas på ön var tonåringar när de var där första gången. Då var de hetsiga och unga. Nu närmar de sig pensionsåldern. De grubblar över det förflutna och vad som ska komma. Relationer har inletts och avslutats. Karriärer likaså. Barn har fötts, vuxit upp och gått vidare med sina liv.

Och Rick Kelsalls död är vare sig det första eller det sista dödsfallet som kommer att prägla vännerna på Holy Island – eller Vera och hennes team.

Similar Posts:

• Vasst och blänkande
• Inspektör Vera gör entré
• Människor förrädiska som tidvatten
• Det bubblar i Brighton
• Läsning är farligt