Det är Jesper Högström, själv litteraturkritiker och författare, som varit på KB och dragit fram denna dagbok. Och jag måste säga att han har förvaltat det han funnit väl. Det kunde ha blivit en torr litteraturvetenskaplig bok eller så kunde han för den delen ägnat alldeles för mycket sidor åt vad Tora och för den delen Knut hade för sig i sängkammaren. För det var ju inte varandra de omfamnade precis.

Ändå älskar jag kombinationen. Med allt från var Gunnar Ekelöf hittade inspirationen till några av sina mest finstämda dikter till hur han var i sängen med Tora.

Men ändå är det inte någon kvällstidningsprosa den här boken består av. Nej, den är mycket lyhört och detaljrikt skriven, inte minst om Toras egen situation. Hur hon faktiskt ger upp sitt lärarinneyrke, ett av de få jobb en kvinna tilläts ha på den tiden, för att satsa på sina litterära drömmar. Och vägen är inte spikrak precis. De lever på de honorar hennes man kritikern drar in på sina hyllade recensioner och på hans lilla lön från Gasverket där han jobbar. Snart är deras hus på Lidingö belånat upp till taknocken. Men de älskar att dryfta sitt stora gemensamma intresse om kvällarna: Litteraturen.

Knut som är av den sociala sorten bjuder snart hem författare han gillar på stora fester. Och Tora som så gärna skulle vilja delta, hamnar bakom spisen för att laga den mat de ska bjuda på. Hon tröttnar alltmer på den rollen, men förmår sig inte riktigt bryta sig loss. Den gången Moa Martinsson är med, får hon i köket dessutom kritik för att hon tillagar detta käk.

Det är ett mansgrisigt gäng Knut drar hem. Så pass att Eyvind Johnson till slut blir utesluten ur kretsen. Och Artur Lundkvist tvärsäkerhet blir ibland lite för påfrestande. Men som sagt, Tora och Gunnar får till slut ett gott öga för varandra som är fint att läsa om. Han har känslighet nog för att se henne och de tar ibland gemensamma promenader, även om hans kärlek till flaskan ofta är en stor konkurrent till vad det hela annars kunde ha utvecklats till.

Boken är som sagt dessutom en skildring av Toras första egna litterära försök. Hon är ivrigt uppbackad av sin man Knut och hon får faktiskt en bok utgiven även om den säljer i endast 64 exemplar. Kritiken är inte särskilt snäll, och antyder att hon säkert haft skjuts på vägen av de litterära giganterna därute på Parkvägen 10. Men hon tog ju igen det senare, den goda Tora.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Problem med sanningen
• Lundkvist om Alexander
• När Moa träffade Harry

Det är genom den unga Annas ögon vi följer handlingen; det är hon som ung, skyddslös flicka som sitter bredvid ångbåtens skorsten med sitt knyte, på väg mot framtiden. ”Hon hade ju ett par skor, en kjol och två skjortor, mynt i börsen och en sedel i handen.” Skorna som hon oftast tar av sig för att inte slita på dem. Skorna som systern väl framme i Kuopio genast kastar bort.

Anna tycker sig komma till en storstad och både njuter och blir bedövad av alla nya intryck. Snart lär hon sig arbetet hos doktor Pettersson och hon strövar gärna längs stränderna i staden, går på marknad och köper Viborgskringlor. Låter fotografera sig och sänder hem en bild till far. Hon känner sig inte fattig men blir snart medveten om de sociala skikten som sitter hårt.

Hon träffar sjömannen och politiskt aktive Lassi som hon förälskar sig i. De gifter sig men deras första barn dör. Lassi är kommunist och arresteras och döms till arbetsläger i 7 år. De åren tillbringar han på fånglägret i Dragsvik. Anna verkar lida av depression och situationen är mycket invecklad och isolerad. Hennes ensamhet är skriande – det är tider när det är svårt att lita på någon och misstankar kan väckas av minsta lilla handling. Hon arbetar på en fanerfabrik och får svåra eksem. På en tågresa till fånglägret lär hon känna en annan kvinna, gift med en politisk fånge och den vänskapen blir mycket viktig för den drömska Anna. Överhuvudtaget handlar boken om kvinnoliv och -solidaritet.

I slutet av boken återvänder Lassi – mycket förändrad – till Kuopio. De får tvillingar. Äktenskapet knakar i fogarna. I slutet av boken mobiliserar Finland sig för krig.

Romanen är den första av Kähkönens tre verk som kallas Kuopiosviten. Händelserna är inspirerade av författarens egna släkthistorier och släktingar som kämpat för att få göra sin röst hörd. Allt förstår jag inte – är inte helt insatt i 1930-talets kommunistskräck och -förbud i Finland – men just därför tycker jag att jag lär mig något nytt.

Språket är ställvis mycket enkelt, vardagligt – andra gånger allvarligt, poetiskt. Flera gånger påminns jag om Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd – den boken är en systerbok till Brudar i svart. Lite av samma utsatthet, politiska uppvaknande och även en skildring av tiden, naturen och miljöerna.

Similar Posts:

• Drömmen om Utopia
• Kålroten i bouppteckningen
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Gråt i gränstrakterna
• Lågmält dramatiskt

Rydén har levt hela sitt liv med litteratur och diskussioner runt detsamma. I boken elaborerar han runt sin litterära resa, vilka författare som påverkat hans liv och hur hans karriär utvecklats.

En känsla av att var ständigt nummer två har följt honom genom livet, han är den andra sonen och tvåan i novelltävlingen. Denna reflektion innehåller dock ingen bitterhet vilket man skulle kunna tro utan upplevelsen för mig som läsare är att det skrivs med glimten i ögat och att det varit ett sätt att lära sig hitta andra vägar framåt i kreativ anda.

Rydén, född 1937, är idag 82 år och det märks på språkstilen. Jag återupptäcker flera ord som jag inte hört på många år vilket är en trevlig upplevelse.

Boken är lika mycket biografi som beskrivning av de svenska arbetarförfattare som hade stora framgångar under 1930-talet och framåt.

Rydén ger sina personliga vinklingar, inblickar och dåtidens reflektioner över bland annat Moa Martinson, Ivar Lo Johansson, Harry Martinson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Vi får även följa med in i dåtidens Svenska Akademien där redan då starka karaktärer tog plats, en del lyhörda anda mindre lyhörda.

Att Per Rydén har varit ett med litteraturen så länge är inspirerande. Hans livsresa beskrivs inte med något större djup men bitvis glimmar det till och jag upplever en något ärrad man som hållit fanan högt trots livets utmaningar. Han har varit den ensamstående pappan som har levt för sina barn och för litteraturen.

Den största behållningen för mig är utan tvekan genomgången av de så kallade arbetarförfattarna. Det här är något av en blind fläck i mitt läsande som jag inte utforskat trots att alla böcker stod i bokhyllan när jag växte upp. Nu blev jag inspirerad att bland annat ta mig an Moa Martinson.

I övrigt är tempot i boken makligt och hela känslan när jag lägger ifrån mig boken efter en sträckläsning är att det var en trevlig stund.

Det här är en berättande bok som inte kräver att du själv tänker. Följ bara med på resan.

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• När Moa träffade Harry
• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

Därefter följer vi Ellen som liten flicka: hon växer upp i en statarfamilj. Tidigt moderlös utackorderas hon av fattigvården till olika ställen i Norrköpingstrakten. Länge är hon hjälpreda på ett kafé med allehanda manliga kunder. Ett övergrepp av en fin herreman skildras – den lilla flickan är inte medveten om vad hon utsätts för. När matmodern hänger sig blir det åter respass för Ellen som hamnar ut på landsbygden och av någon anledning kommer hon till ett avsides torp där hon fascineras av äppelträden. Där bor en vänlig gammal man som tar sig an henne och snart väntar hon hans sons barn. Sonen är av annat virke; en suput som snart blir våldsam mot sin lilla familj. Oftast är han borta i arbete, såsom nästan alla fattiga män under den här tiden, och Ellen, barnen och hennes gamla svärfar lever ett liv i lugn och förnöjsamhet. Efter den gamles död blir förhållanden etter värre och Ellens vardag består av våld och fattigdom.

En räddning är att Ellen lär känna en annan kvinna i liknande omständigheter. Sally är om möjligt ännu fattigare, mera utsatt men har en stark inre glöd. Sally är beläst och agiterar för rättvisa och sociala reformer. Till hennes usla koja söker sig många och skvallret går. Sally är stark och får människors respekt trots sin fattigdom. Det visar sig också att den blyga Ellen och den vakna Sally är släkt – de är ättlingar i tredje led till “syndiga Sofi i Storgården” och mycket av hennes ok har de också fått i arv.

Den här boken läste jag första gången i mina tidiga tonår. Många av Moa Martinsons böcker läste jag och jag har funderat varför jag kom att läsa dem och vad det var som egentligen fascinerade. Det är med stort nöje jag nu läser om Kvinnor och äppelträd och jag tror mig förstå varför jag tyckte om dem då men också i dag: direktheten och språket som är en blandning av talspråk, poesi och detaljrikedom. Här finns mycket kroppslighet: barnafödslar, bärningsbristor, sockenslagsmål och surögdhet och även sinnlig, ibland sliten kvinnlig skönhet. Språket har drag av dikt som enkel men vackert skildrar stjärnenatten utanför torpet eller kvinnohåret som svallar över ryggen. Även den enkla direktheten i beskrivningarna, såsom exempelvis Sallys framgång som vantförsäljande (utklädd) “kulla” på restaurang i Stockholm. Det hela är nästan sceniskt framställt. Den starka vänskapen mellan kvinnorna är också en viktig ingrediens. Många meningar som kvinnorna svarar varandra med är som levnadskloka sentenser – vad sägs om denna: “I dag var icke i går, och är icke i morgon som så ofta förr. I dag är bara i dag, är bara nu”?

I höst har Susanna Alakoski gett ut Bomullsängeln: en roman om två fattiga flickor på österbottnisk landsbygd i början av 1900-talet som tar sig in till staden Vasa för arbete på bomullsfabriken. Hilda och Helli har många likheter med Moa Martinsons Ellen och Sally. Kanske måste det alltid finnas stark, kvinnlig vänskap där drömmen dröms om att livet ska bli bättre? För barnen. Och en stund någon gång för dem själva.

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Fattig arbetarbarndom med obetalbar galghumor
• Händelser vid vatten
• Tätt, spännande, smart

Första recensionsdatum var första maj, och det får nog sägas vara huvudspåret. Ett första maj-tal i bokform, där tilltalet ”Kamrater! Vänner! Mötesdeltagare!” återkommer som ett mantra. Det handlar om politik, om agitation som inspiration. Om handlingskraften i orden.

Där kommer också kopplingen till Jesu bergspredikan in – Jesus som en radikal tänkare och agitator.

Jesus ledde en social rörelse, så har jag alltid tänkt om honom. Han verkade i en tid då inga politiska ideologier existerade, bara makt, förtryck och legitimering av övermakt och förtryck, och mot detta vände han sig. Kristen var han heller inte, för han levde innan kyrkan byggt sina hierarkier och dolt det ursprungliga budskapet. Och rabbiner och överstepräster retade sig på honom. I evangelierna framträder en man som konsekvent tar ställning för de fattiga – och det innebar på Jesu tid inte att idka välgörenhet mot några få utslagna utan att ta ställning för den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Liten bergspredikan för socialister är faktiskt tillägnad ”Jesus, Marx och Naomi Klein, för all inspiration under åren”.

Insprängt i detta vindlande första maj-tal finns sedan tre olika principprogram, ett ”politiskt-filosofiskt”, ett ”social-politiskt” och ett ”ekonomiskt-politiskt”. Jag gissar att poängen är rörelsen från idé till handling, snarare än det krassare och betydligt vanligare tvärtom, att mycket nödtorftigt formulera ideologi av de handlingar som för dagen verkar mest opportuna. Fast uppriktigt sagt går jag en smula vilse mellan tal, principprogram och inskjutna små fakta- eller inspirationsuppslag om alla från Jesus och Mahatma Gandhi till Frantz Fanon och Moa Martinson. Där tappar formgivningen mig; jag har helt enkelt dåligt tålamod för att bli avbruten mitt i en text av en annan, oavsett hur intressanta de är var för sig.

Jag önskar att Greider tydligare gett sig utrymme att utveckla punkterna i sina tre principprogram, och rörelsen från ideologi till praktisk politik. Det är ju där svensk och åtminstone västerländsk politik tycks ha tappat tråden, och Greider hade nog kunnat vara rätt person att hjälpa oss sammanfoga de där trådarna igen.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vad skulle Palme göra?
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Argument för de kuvade

Självklart finns det arbetare, och således arbetarlitteratur, 2014. Det känns ignorant att inte ha funderat särskilt över det förut. Det är lika viktigt att diskutera livs- och yrkesvillkor idag som på 1920-talet, även om vårt samhälle ser delvis eller helt annorlunda ut. Ofta klappar vi oss själva på axeln och tänker: ”Ja, vi har ju det så mycket bättre nu för tiden.”. Som om vi som lever nu är mycket smartare, mer utvecklade än de som levde för bara 100 år sedan. Visst, vi har fackverksamhet och skyddsnät och granskande journalistik och öppen demokrati… men vi kan lika lätt ta ett steg tillbaka i tiden inom ett område som att vi går två steg framåt inom ett annat. Därför måste vi alltid lyssna till rösterna från industrierna, rösterna från äldrevårdsomsorgen och rapporterna från skurhinkarna.

I antologin finner läsaren allt från noveller, verser och dagboksanteckningar till scenmanus, poesi och tecknade serier. Hela 35 personer från hela Sverige bidrar med varsin röst. Antologin utgör en blandning av erfarna och erkända författare samt flera nya namn att lägga på minnet. Den yngsta författaren är född 1984 och den äldsta 1925 – ett åldersspann på hela 59 år – alla med olika typer av bakgrund och erfarenheter. Det enda jag har att invända mot urvalet skulle vara det att det är väldigt få utrikesfödda representerade.

Antologins omslag är intressant i sig. Ellen Ekman (vars serier vi annars läser varje dag i Metro) har, med sin karakteristiska stil, målat en kvinna med sex armar – varje arm är upptagen med en egen uppgift. Undertiteln till Det arbetande folket har lånat Moderaternas typsnitt i ordet ”nya”, men istället för Nya Moderaternas (”det nya arbetarpartiet”) blå färg, är Nya Föreningen Arbetarskrivares ”nya” skrivit i rött… Själva titeln på antologin är även en hänvisning till Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket (1994).

Carola Ankarborg ger en realistisk bild av kvällspasset på ett vårdhem i Redan innan middagen. Hon beskriver underbemanningen och den stress det innebär att arbeta under väldigt tajt schema. Hur personalen tvingas att nästintill bli robotar fast det är människor de arbetar med. Som ett mantra upprepas alla de förordningar som den arbetande ska ta hänsyn till: ”tänk på nattpersonalen”, ”inget onödigt spring i trappan” eller ”inga tvättravar i tvättstugan”.

Ibland talar vi om hur dåligt äldre och sjuka har det på vårdinrättningar, det händer också att vi talar om hur stressade de vårdanställda är på arbetet. Ankarborg gör de anställda synliga, för det är inte bara stressen som gör de anställda och dem de vårdar illa:  för att hinna ta hand om alla på en avdelning, måste de bli så effektiva att de inte hinner vara medmänniskor.

Det medmänskliga är något Jesper Lundby beskriver med en fantastisk värme i Att leva är att jobba, men att jobba är inte att leva. Lundby visar hur de medicinska rutinerna tar överhanden och hur stressen får dig att glömma vilken spruta i mängden du givit, men han beskriver också önskan om att få ge människorna han jobbar med vackra upplevelser som sång, en skogspromenad eller att jobbet också ska innebära att:

…smula sönder ett blad, eller hålla upp en blomma, så att din blinda och nästan helkroppsförlamade brukare kan känna lukten. Att dricka kaffe med mjölk under en björk, så att hon kan höra vinden rassla i löven.

Towe Falk beskriver i sin novell Förhandling ett lager där de tunga och stressiga ackorden medför en mängd arbetsskador för de anställda. Under tiden som strejkförhandlingarna pågår fortsätter de anställdas liv, de satsar pengar på Solvalla och V75, de pratar på Facebook om hur man ska förhålla sig till det hela. Man kan inte alltid leva på barrikaderna, och även om en strejk ser bra ut på pappret så är det ingenting människor på ett företag nödvändigtvis vill gå igenom. Dessutom beskriver Falk de motstridiga tankarna om strejken: det kommer inte hjälpa dem – slagordet ”lönsamhet framför allt” är för stark. Lönsamheten bryr sig inte ju om de anställda och ännu en person blir sjukskriven efter att ha skadat sig i yrket.

Sammantaget stämmer dessa 35 röster upp i ett samstämmigt rop som ekar över hela Sverige. Beskrivningen av hur arbetsmarknaden ser ut idag, och realistiska berättelser från de som utför arbetet är alltid viktigt för litteraturen och inte minst för politiken. Det kommer inte finnas en enda tidpunkt i vår nuvarande och framtida historia då dessa livsberättelser blir ointressanta eller utan värde. Vi har format vårt samhälle, och såhär ser vårdsängarna – som vi nu ska ligga i – ut. Det är inte samma samhälle som Ivar Lo och Moa beskrev, men nog skulle de vara stolta över sina efterträdare.

Similar Posts:

• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”

Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion som gestaltats, upplevts och betraktats helt olika under olika tider och på olika platser. Kärleken som vi känner den uppkom först i och med det nya borgerskapets nya individualism framåt slutet av 1700-talet.

Det sistnämnda kan man läsa mer om i till exempel etnologen Eva Lis Bjurmans bok Catrines intressanta blekhet. Litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf ger aldrig riktigt den typen av teoretisk överblick, även om han snuddar vid det – hans bok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir är mer en löst sammanhållen essäsamling – men nog lutar han lite åt det förstnämnda? Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv tycks kärleken vara något som ständigt upptagit oss.

Tre tusen år av kärlek, utlovar pocketupplagans baksidestext. Från Homeros, Bibeln, Sapfo och Vergilius, via medeltidens höviska riddarromaner, Goethes Werther, Brontës Svindlande höjder, Flaubert och Dostojevskij, fram till Henry Miller, Harry Martinson, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir. Till en början låter författaren sig ledas av Petrarca à la Vergilius i Dantes gudomliga komedi. Senare ersätts denne bara något mindre bokstavligt av Freud.

Alltsammans är väldigt mycket som en ganska fantasilös grundkurs i litteraturvetenskap. Lagerlöf och jag klickar uppenbarligen inte. Jag tycker helt enkelt att hans urval är trist och hans attityder ofta förutsägbara. Att gå utanför den västerländska kanon, de vanliga teoretiska perspektiven och samma gamla författarbilder också bara en aning hade lyft skildringen avsevärt.

Någon enstaka gång lyckas han locka mig med någon författare jag inte läst. När han faktiskt behandlar mina favoriter blir jag oftast bara besviken. Shakespeare avfärdas till exempel snabbt som misogyn, Austen som dygdigt konventionell. I avsnitten om George Eliot eller de Beauvoir lägger han stor vikt vid männen de levde samman med och hur mycket dessa betydde för deras skrivande. I essän om Harry Martinson är hustrun Moa Martinson däremot helt osynlig som inflytande. Okej, jag är säkert barnslig och halvbildad, men alltså. Konventionell kan du vara själv, Lagerlöf.

Visst finns det slutsatser och formuleringar som fångar mitt intresse också i positiv mening. Roliga citat jag aldrig hört förut. Knasiga och tankeväckande idéer, intressanta frågor. De hade kunnat knytas samman bättre (får man kritisera en essäsamling för det?), men spretigheten är kanske en del av poängen? Kärlek måste kanske trots allt stå i plural?

Jag gillar ju annars litteraturhistoria, om än inte urskiljningslöst, och har alltid gjort det. I mina dagböcker från gymnasieåren tränger mycket lite från den faktiska undervisningen igenom, men citat och berättelser ur den ändå ganska torftiga litteraturantologin hör till de sakerna: några rader av Platon, sagan om Amor och Psyche, Dido och Aeneas, Shakespeare och ännu mera Shakespeare. (Att det alltid, alltid handlar just om kärlek behöver väl knappast sägas ..?) Jag hade väl hoppats återfinna något av den magin i Kärlek, men jag gjorde inte riktigt det. Tyvärr.

Similar Posts:

• Om kärleken bortom förståndet
• Ögonblickets mästare
• När Moa träffade Harry
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Ditt liv som litteratur

Det krävs uppenbarligen inte särskilt mycket för att arbetarlitteraturen ska förklaras levande igen – den här gången var det Eija Hetekivi Olssons ilsket påträngande debutroman Ingenbarnsland som det bokcirklades kring – och frågan är vad det säger om litteraturens hälsotillstånd över lag. Jag tror inte arbetarlitteraturen varit död, men är den välmående?

Jämför man med när arbetarskildringarna fick sitt stora genomslag under första hälften av 1900-talet så kan man ju tycka att det haltar. Då var det knappast i första hand fråga om ett litterärt mode. Det var en samhällsförändring. Vi hade en allmän förbättring av ekonomisk och social standard och inte minst en bredare utbildning, som gjorde att begåvningar som Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson – men också deras läsare, vilket är nog så relevant – kunde göra en klassresa, kunde erövra medel att göra sina röster och sina erfarenheter hörda.

De möjligheterna finns fortfarande, de har till och med ökat enormt sedan dess, men det finns knappast några tendenser som plötsligt skulle släppa fram en ny våg av sådana begåvningar. Snarare tvärtom. Klyftorna ökar, i samhället och i skolan. Det kan man till exempel läsa om i Emma Leijnses spännande men oroväckande Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.

Jag tänker också på människornas som skildras i Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, människor som städar och servar och sliter, men minst sagt lever på marginalerna. De kommer förmodligen inte, som Maja Ekelöf gjorde med Rapport från en skurhink, sätta sig ner och skriva romanen om sitt liv. Hur ska de orka det?

Och vem ska orka läsa? Att arbetarrörelsens stora, alternativa medieutbud i princip är borta spelar kanske mindre roll när det gäller att producera böcker. En bra arbetarskildring kan nog hitta igenom också de kommersiella förlagens nålsöga. Men kan den hitta sina läsare utanför den visserligen entusiastiska Babel-kretsen?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Biografi om en bokälskare
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Klassamhället 2014

Sådant kan man höra ganska ofta.

Man behöver inte tillbringa särskilt lång tid med Gunilla Thorgrens biografi över RFSU:s grundare Elise Ottesen-Jensen för att slå det ur hågen.

Thorgren börjar från början, med familjen och uppväxten, och redan där finns de personliga, men säkert också ganska vanliga, erfarenheterna av utsatthet, okunskap och skam. Elise Ottesen föds 1886 utanför Stavanger, som sjuttonde barnet i en skara på arton. Modern är fullkomligt slutkörd. Pappa prosten däremot tycks glatt ha tafsat vidare på pigorna. Lillasyster Magnhild blir gravid när hon är sexton, skickas utomlands och isoleras helt. Barnet tas ifrån henne och familjen får hon inte kontakta. I tolv år syr hon barnkläder åt den lilla. Samlar på hög. Sedan tar hon livet av sig.

Så kanske är det inte så svårt att se varför Ottesen-Jensen kom att kämpa för sexualupplysning, tillgång till preventivmedel och en öppnare och mindre skambelagd syn på sexualitet. Sina resonemang byggde hon på erfarenhet – egen, men också många, många andras.

I Ottar & kärleken har Gunilla Thorgren bland mycket annat samlat utdrag ur debatter och brev, också de mycket personliga brev som skickades till RFSU och inte sällan till Ottesen-Jensen privat med frågor, tack och desperata böner om hjälp. Breven kommer inte minst från fattiga arbetare som redan har svårt att mätta alla munnar, från utsläpade makar eller unga människor som inte har råd att gifta sig än.

Och Ottesen-Jensen hjälpte allt vad hon kunde. Genom att resa runt och föreläsa – trots att upplysning om preventivmedel vanvettigt nog var förbjuden – genom att egenhändigt sälja kondomer och prova ut pessar i de fattiga stugorna, ibland förmedla adressen till en betrodd abortläkare – naturligtvis också förbjudet – förmedla kontakter mellan ängsliga homosexuella – förbjudet även det – handfast bidra med en slant eller tak över huvudet för ogifta gravida eller med en flyktväg för de under kriget eftersatta kollegorna nere i Europa.

Det är ett ytterst intressant och värdigt objekt Thorgren funnit för sin tegelstensbiografi. Elise Ottesen-Jensen om någon förtjänar en tegelstensbiografi och Thorgren skriver den med lika lätt hand som tidigare skildringen av 1970-talets kvinnorörelse i Grupp 8 & jag.

Påtagligt ofta är ”Ottars” åsikter ännu hjärtskärande aktuella. På kvinnosidorna i syndikalistiska Arbetaren slåss hon tillsammans med Helga Johansson (som ännu inte blivit Moa Martinson) för kvinnornas organisering, lika lön för lika arbete, förbud mot barnaga och mot nationalism och krigshets. Så småningom kommer hon att koncentrera sig på sexualupplysningen, på rätten att bestämma över den egna kroppen, för sexualundervisning i skolan och avkriminaliseringen av upplysning, abort och homosexualitet. Alltid med ett särskilt öga för utsatta grupper.

Ottar & kärleken är en mäktig påminnelse om att inget av det där varit självklart eller gratis. Människor har slagits för de rättigheter vi har. Thorgrens bok är en välförtjänt hyllning till sådana människor.

Similar Posts:

• Ottar kuskade Sverige runt och talade sig hes om barnbegränsning
• Sexspaning över 14 000 år
• Kristendomens kvinnor
• Det personliga och politiken
• Bort med tassarna från tanten