dagensbok.com » Mexikanska författare

Guadalupe Nettel "Det enda barnet"

Nadja Gollbo — Thu, 14 Nov 2024 23:00:58 +0000

Två väninnor i nutida Mexiko gör en pakt om att aldrig skaffa barn. De är båda övertygade om att moderskapet fängslar kvinnan i en förlegad roll som inte tillåter individuell frihet eller utveckling. Ingen av dem är villiga att gå med på det. Men så går åren och plötsligt har deras åsikter gått isär. Laura har steriliserat sig. Alina har kommit fram till att hon trots allt vill ha barn.

Den flerfaldigt prisbelönta, mexikanska författaren Guadalupe Nettel anses vara en av Mexikos mest tongivande författare just nu. Hennes böcker har översatts till flera språk och förutom Det enda barnet har också Kroppen jag föddes i givits ut på svenska.

I Det enda barnet behandlar Nettel temat barn och moderskap med en berättelse där ett jag, Laura, delar med sig av hur hennes väninna går igenom en graviditet som får dem båda att ställa frågan om moderskap på sin spets. Det visar sig nämligen, efter otaliga försök från Alinas och hennes mans sida att bli gravida, att fostret som Alina bär på inte utvecklas som det ska. Parallellt med hur denna historia fortskrider, någon gång i en dåtid som inte specificeras mer än så, får läsaren följa hur Laura i nutid lär känna sin nya granne – en ung mamma, och framför allt hennes åttaåriga son. Också här sätts frågan om moderskap och barn i nytt ljus.

Nettel lyckas med ett imponerande konststycke att förmedla en berättelse som på många sätt är en bladvändare – som läsare följer man utvecklingen i Alinas graviditet och barnets förestående öde med fullt fokus och ett brådskande behov att få veta hur det går – men också en existentiell och essäistisk skildring av vad det är att vara kvinna och att välja att bli mamma, att välja bort att bli mamma och att kanske ha valt bort att bli mamma men sedan bli det ändå, på sätt och vis.

Det är berättat med saklig ton, fint översatt av Hanna Nordenhök, i en stil som helt vågar vara i berättelsen om något som har hänt, utan att överdramatisera. I mångt och mycket är det som att få kika in i en personlig skildring av ett händelseförlopp, men där blicken är vetenskapligt nyfiken och lämnar eventuella känsloutspel till läsaren. Det är behagligt och känns uppfriskande uppriktigt, tonen är så trovärdig att man stundtals under läsningens gång glömmer bort att det man läser är en fiktiv berättelse och inte en väns redogörelse om två viktiga tidsperioder i dennes liv. På så vis blir boken både personlig och angelägen och lyckas nyansera frågor som redan behandlats mycket och länge, historiskt och i dagens moderna samhälle, på ett nytt och imponerande sätt.

Fernanda Melchor "Orkansäsong"

Anna Carlén — Tue, 15 Mar 2022 23:00:42 +0000

Det faller sig så att bara någon dag efter att jag skriver den här texten ska Fernanda Melchor komma på besök i Stockholm för ett författarsamtal. Jag känner en märklig dragning dit, precis som jag efter ett tag känner en märklig dragning till romanen Orkansäsong.

När jag skriver det här är det också så att Melchors andra roman på svenska, Paradais, precis har kommit ut. Liksom Orkansäsong har den blivit lovordad och ja, jag känner redan en märklig dragningskraft till den. Inte så mycket på grund av lovorden, men av min läsning som fortfarande inte lämnar någon ro.

Orkansäsong bjuder till en början ganska mycket motstånd. Läsningen är trögflytande och det beror inte bara på de långa, vindlande meningarna, styckena och berättelsen som liksom rör sig framåt i associativa loopar. Det här är en roman med många röster, som tar avstamp i det kollektiva. Inledningsvis är det alltså ingen av huvudpersonernas perspektiv vi får, men inte heller någon allvetande berättares. Här är det snarare en sorts byfolkets, eller kanske sägnens, röst som ekar genom texten.

Det handlar om Häxan, en mystisk och mytisk person bosatt i utkanten av den mexikanska byn La Matosa. Häxan är den sortens människa som alla tycks veta massor om men som ingen riktigt känner. I samma stund som det står klart för läsaren, och det är tidigt i boken, att Häxan har blivit brutalt mördad, sätts något i rullning. Livspassage efter livpassage bläddras fram och några av de människor vars vägar har fört dem till Häxans hus, avlägger vittnesmål. Perspektivet förflyttas från det kollektiva till de enskilda personerna vars röster klingar högt genom Melchors rasande och obevekliga språk.

Jag vet inte exakt när i läsningen det sker, men snart har jag kommit över motståndet som jag kände i början. Plötsligt befinner jag mig inuti de som berättar och boken har börjat utöva sin märkliga dragningskraft på mig i all sin våldsamhet.

Och det är ett våld som befinner sig lika mycket i språket och i rösterna som i handlingen. Melchor gestaltar ett kvinnohat och en homofobi som är inkorporerad i alla samhällets delar. Det blir tydligt att det inte bara är männen som är en del av det, utan våldet är internaliserat även hos kvinnorna. När berättelsen så småningom lyfter från det enskilda och knyts ihop med en gemensam blick blir det också tydligt att det våldsamma och hatiska tänkandet finns överallt. La Matosa är bara ett typexempel.

Översättningen av Hanna Nordenhök gör det här till en historia som närmast hypnotiserar läsaren med sin egen, genom språket uppluckrade och ringlande, förloppslogik. Att läsa Fernanda Melchors prosa känns efter ett tag som det enda sättet jag någonsin läst en roman på.

Valeria Luiselli "Historien om mina tänder"

Robert Myhreld — Wed, 29 Aug 2018 22:00:16 +0000

Som barn besökte jag med familjen då och då en återkommande auktion i Runemo. Utroparen var väl om inte vida känd, så åtminstone berömd ända bort till de bortersta delarna av Ovanåkers kommun. Det gick faktiskt rykten om att han ibland även rörde sig utsocknes, kanske ända borta i Arbrå. Det får vara som det vill med den saken, för saken är den att jag och min syster vid auktionen för en guldpeng kunde inhandla en varsin så kallad fyndlåda. Dessa fyndlådor innehöll ungefär allt man kunde tänkas behöva: Gammal mekanik, halvrostiga skruvar, ett glas, en duk, en gammal bettskena, hockeykort, en bandyboll, en signerad upplaga av Bekännelser med dedikation, med lite tur även en och annan älgtand. Vid sidan av att vara lite av en underhållare, hade auktionsförrättaren också ett enastående sätt att slutföra ett köp. Den av okänd anledning alltid gångbara summan 100 kronor räckte för att inhämta de mest fantastiska föremål. Han avslutade då med ett utdraget och patosfyllt ”- Hundrrrrrrrrrrrrra lappen hundra! Inget mer? Ett hundra kronor till damen med hunden där nere vid entrén!”. Det hela vann så att säga laga kraft med ett rappt och distinkt slag med träklubban i bordet. Vad jag förstår åkte han sedermera fast för någon typ av förskingring. Så kan det gå.

I media har Mexiko smädats för att till ytan vara mindre än den skräp-ö som bildats utanför Chiles och Perus kust. Hur vågar landet vara mindre än mänskligt skräp! Vilken fräckhet! Underförstått: Det är ett underutvecklat land som inte duger till någonting. Valeria Luisellis roman Historien om mina tänder handlar till viss del om just skräp. Eller åtminstone det vi kallar för skräp. Hennes roman De tyngdlösa har även den recenserats här på sidan. Då av vår Björn Waller.

Historien om mina tänder är en besynnerlig historia, fantastisk i båda sina betydelser. Det är en underhållande och fyndig berättelse som växte fram i ett samarbete med personal vid Galería Jumex, beläget strax utanför México city. De bokcirklade kring de veckoliga avsnitten som skickades från Luiselli. Samtalen bandades och skickades i sin tur till henne i New York. Trots dess fjäderlätta stil saknar boken för den skull inte djup. Lite samhälls- och kapitalismkritik, en gnutta påpälsning av den till synes meningslösa konsumshysterin vars följder uppenbarligen får Mexiko att framstå i dålig dager. Boken avslutas med en kronologi över huvudkaraktärens liv satt i ett omvärldsperspektiv skrivet av Christina MacSweenet. Hennes ”Kronologiken” är en karta, ett register och en ordlista till boken, som enligt Luiselli i en kommentar menar ”destabiliserar den förlegade bilden av översättaren som osynlig.”

Men vad är det då för bok undrar ni säkert? ”- Vadå en historia om tänder? Ut med språket, herr recensent!”. Så, berättelsen är om Gustavo Sánchez Sánchez. Han är en säregen figur som ofta ses cykla omkring i staden. Han kallas Motorvägen och är världens bästa auktionsutropare. Han har en son sedan ett tidigare äktenskap som får en liten men betydande roll i berättelsen. Av mästaren Kenta Yushimito har Motorvägen lärt sig en auktioneringsmetod som är en ”kombination av klassisk retorik och matematisk teori om excentricitet”. De sammanfattas så här: 1) Den cirkulära metodens epsilon är noll, 2) den elliptiska metodens epsilon är högre än noll men lägre än ett, 3) den paraboliska metodens epsilon är ett och 4) den hyperboliska metodens epsilon är högre än ett. Motorvägen utvidgade sedermera den och lade till 5) den allegoriska metoden vars ”excentriska (epsilon) är oändlig och oberoende av så väl tillfälliga som materiella variabler.” Någonstans här förstår jag varför jag aldrig blivit auktionsutropare.

Tänderna är då hans egna, vilka han kränger i en kyrka. Han diktar utifrån auktionsvetenskapens alla regler upp berättelser, medveten om att varken åhörarna – alltså vi – och han själv inte alltid är så petnoga med sanningen. Hur tråkigt vore det inte att lägga ut pengar på en högst ordinär tand! Tänk istället en tand från Platon, eller Augustinus? Kanske skulle en av Rousseaus, ni vet han som gillade godhet och främst sin egen, tänder smaka mumma? Det är inte lögner, gott folk, utan blott ”ett utvidgande av verkligheten”. Vi anar att allt i Motorvägens liv inte är vad det synes vara, men vad är egentligen det. I slutet reds både ett och annat ut av en utomstående och kvar lämnas du, läsaren, att avgöra vad som känns mest rimligt. För hur bra är verkligheten egentligen? Knappast alldeles, alldeles underbar.

Yuri Herrera "Kungens trubadur"

Björn Waller — Thu, 14 Jun 2018 22:00:00 +0000

Han har talang, Lobo. Ge honom ett dragspel och fem minuter och han kan sjunga en visa som får tiden att stanna.

I första hand har han kanske talang att överleva. Artisteriet var ju inte hans val, hans far satte bälgaspelet i handen på honom och kastade ut honom på gatan, spela eller svält. Så han spelar, sjunger i barer och på gator, sover i en kartong och lär sig snabbt improvisera på de ämnen publiken ger honom, till den dag han möter Kungen, som gringosarna på andra sidan kallar bandit och knarklangare och andra ord som inte betyder något för den som måste spela för en skalk bröd. Kungen är nobel, han är Förmer, och han behöver någon som kan prisa honom. Så Lobo blir Artisten, med heltidsjobb att prisa Kungens namn och få andra att sjunga med. Vad är en hjälte om inte en skurk med bra PR? Så han flyttas in i Kungens palats, och önskar han något för egen del får han det; mat han aldrig kunnat drömma om, en flicka som värmer hans säng och ler mot honom (det gör flickor när Kungen säger åt dem), lydiga radiopratare sprider hans ord till befolkningen, och allt bokstavligen för en sång. Slutet gott, allting gott.

Som hon håller utkik efter glädjen, tänkte Artisten.

Fast ja, vi vet ju alla att det där bara är första versen. Alla bra mexikanska ballader måste ha hjärteblod i sig, olycklig kärlek och ond bråd död. Och det är ju artistens roll att spla sången till slut, så länge inte den betalande publiken börjar ogilla vad han spelar. Sentimentalitet, men inte för mycket, då kan den osårbare plötsligt se mänsklig ut. No llores, mi querida…

Herreras två senaste romaner på svenska, Tecken som föregår jordens undergång och Kropparnas själavandring hör till det bästa jag läst på senare år; korta, intensiva, noiriga berättelser om gränsvärldar utan namn, där allt och inget är möjligt. Kungens trubadur (egentligen hans debutroman) ligger i samma fåra, om möjligen en aning… tja, övertydligare. Men redan här balanserar han på den där knivseggen där han kan berätta på flera plan, en rak berättelse om en knarkboss uppgång och fall, och en så mycket större halvt mytisk värld där allt går i svartvitt med röda blodstänk, där män är Bröder eller Förrädare, där kvinnor tvingas vara Häxor eller Horor, där man glatt skakar hand med rivalerna och sedan hugger dem i ryggen, där allt blir sant bara man vill det tillräckligt och kan sälja sin egen verklighet till folk, där språket och dess oändliga kraft att omforma kanske är det bästa vapen som finns. Ja herregud, vad hans romaner går att veckla ut i det oändliga, långt bortom småpåvar som gör upp om revir i skuggan av den amerikanska gränsen. Och som i alla berättelser av typen kommer ju förr eller senare ändå sanningens ögonblick, den där enda chansen vår stackars hjälte får att visa vem han egentligen är. Herrera köper inte skitsnacket för en sekund, men sättet han ställer upp det på blir hjärtskärande vackert i sin grymhet.

Man borde ta dem i nacken och gnugga deras ansikten mot den skitiga verkligheten, den skrovliga, stinkande, sanna verkligheten, och låta dem slukas upp av den. Man borde spetsa dem på strålarna från vår sol, dränka dem i våra nätters larm, kila in vårt sätt att tala under naglarna på dem, deras hud borde skalas av som våra djurskinn. De borde piskas och flås.

Tja, så kunde det falla ibland ett ord, fast luft är luft och jord är jord. Men på en piratstation som ännu inte nåtts av regeringens propåer spelar en sång om Kungen, som aldrig kan dö. Den är förstås en lögn, men vafan gör det för skillnad idag.

Valeria Luiselli "De tyngdlösa"

Björn Waller — Tue, 13 Mar 2018 23:00:28 +0000

Jag hinner ungefär 50 sidor in i De tyngdlösa innan jag hajar till på allvar. Den smyger sig ju på läsaren. Den utger sig för att vara något ganska enkelt, ännu en snygg variation på den eviga New York-skildringen: Ung mexikansk kvinna flyttar till det stora äpplet, sveps upp i ett gäng vinddrivna existenser som Jobbar Med Kultur, hamnar i en förfalskningshärva, och sitter sedan några år senare och skriver ner alltihop i hemmet i Mexico City, nu som lyckligt gift tvåbarnsmor. En Lou Reed-låt med lyckligt slut via Elena Ferrante, typ. Men sen börjar den spöka i mig.

Allt börjar när hon (då) blir (blev?) fascinerad av den sedan länge döde mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde ett par år i New York innan han flyttade till Philadelphia för att dö. Nu är han helt bortglömd i USA, men när chefen på förlaget hon jobbar på efterlyser den näste Bolaño (dvs en död latinamerikansk författare som går att sälja till finsmakande anglos) drar hon fram Owen. Om hon sedan måste översätta honom själv och hävda att det är kända dåtida amerikanska poeter som ligger bakom översättningarna, eller att han polade runt med Lorca och Pound; må det vara hänt. Det är ju ändå fiktion, eller hur?

På Manhattan dog jag ofta. Jag tror inte ens att jag märkte det första gången det hände.

Men ju mer hon jagar efter Owen, söker upp hans gamla kvarter, spekulerar över hans liv i staden… då blir hennes liv allt mer vagt i kanterna, och romanen börjar spricka i sömmarna. Hon ser Owen på tunnelbanan, och romanen i hans röst börjar mer och mer skriva sig själv. Maken börjar läsa över hennes axel och kräva svar på exakt hur sanningsenlig romanen är, hur många hon låg med, om hon verkligen tycker han är så störig. Barnen kräver uppmärksamhet och förklaringar. Engelskan invaderar spanskan, och vice versa. (Woolfs egna rum som en exil, exilen som ett eget rum.) De två tidslinjerna – nu och då – blir tre, blir fyra, de två berättarna – hon nu och hon då – blir tre, blir fyra, de två romanerna – den hon skriver och den vi läser – fraktaliseras. Inte fragmenteras, det är hon noga med, men en horisontell roman berättad vertikalt (eller möjligen tvärtom, beroende på vem som är berättaren). Vem skriver vem? Vem är vems metafor? Vem skymtar vem flimra förbi genom tunnelbanefönstret? Vad hände med romanen hon skrev, som ju inte är De tyngdlösa?

I Tusen och en natt flätar berättaren samman en serie berättelser för att skjuta upp sin död. Kanske har den här berättelsen, den här döden, en liknande strategi, men omvänd. [...] Den enda utvägen, det enda sättet att rädda historiens alla plan, är att dra för en gardin och dra undan en annan: dra ner en persienn för att kunna knäppa upp blusen; radera en berättelse i ett dokument och bygga upp en annan handling i ett annat.
[...] I slutet av varje arbetsdag, sortera stycken, kopiera, klistra in, spara. Bara lämna ett dokument öppet som maken kan läsa och därmed stilla sin nyfikenhet.

En av de fascinerande sakerna med städer som New York är ju just alla dessa lager en kan vandra igenom, alla dessa myter som krockar med varann. När jag själv är där kan jag nästan navigera hela stan utifrån romaner, låttexter och filmscener, även på ställen som sedan länge städats upp, platser jag besökt hundratals gånger utan att faktiskt någonsin ha varit där, gå upp i en berättelse jag kan utantill, samtidigt som folkmassan gör en osynlig. Det spökar i städer, även om vi här i Stockholm gör vårt bästa för att oskadliggöra spökena med minnesskyltar som binder fast dem som Ghostbustersfällor. Det har skrivits många stora, långa, omfattande romaner om New York och Mexico City; och minst lika många som handlar om att skriva romaner, men få som så effektivt som De tyngdlösa fångar in just den där svindlande overklighetskänslan, sättet det både kittlar och vänder sig i magen. En metafysisk thriller som på bara drygt 160 sidor rycker undan mattan för både läsare och författare. Vem fan behöver döda författare när de levande gör sådana här saker?

Yuri Herrera "Kropparnas själavandring"

Björn Waller — Tue, 28 Mar 2017 22:00:28 +0000

En liten stad som styrs av två banditfamiljer där den yngre generationen har nya idéer, och en neutral fixare i mitten som spelar ut dem mot varandra. Det är en historia som berättats förr – Red Harvest, Yojimbo, För en handfull dollar, och för all del varför inte Romeo och Julia också. Men just det faktum att samma historia kan berättas på många olika ställen och i många olika tidsperioder säger något om hur enkel den är att använda till att säga något nytt.

De kan köpa hur många hus de vill, de hör ändå hemma i ett pappskjul.

Herreras version utspelar sig i en liten stad i Mexico som känns nästan postapokalyptisk. Så befinner de sig också kanske mitt i en apokalyps; en svår epidemi som får folk att dö i drivor och får alla andra att låsa in sig och gömma ansiktet bakom andningsmasker. I bägge ändar av staden står ett stort hus där en mäktig familj uppkomlingar huserar, och de har precis råkat kidnappa varandras yngsta medlemmar. Så de kallar in Budbäraren, en bruten cyniker vars hela funktion i staden är att medla i konflikter, och han ger sig ut i den döende staden för att med hjälp av några lika trasiga bundsförvanter försöka få tillbaka tonåringarna i livet, döda eller levande, och undvika att allt går åt helvete. Även om det inte är osannolikt att alla kommer att dö ändå.

Varför har vi blivit kvarlämnade här som pant? tänkte han.

Efter bara två romaner (Tecken som föregår jordens undergång är faktiskt ännu bättre) börjar jag misstänka att Herrera är en av 2000-talets viktigaste författare. Han skriver kort, men så oerhört målande. Hans karaktärer uppträder under antaget namn på nästan tomma scener, men sättet både hans språk och hans historier draggar i den kulturella myllan med så många krokar att den drar upp allt möjligt från katolsk dogma till de hårdast kokta kioskdeckare. Som en … varför har vi inget ord för motsatsen till att hämnas? … ängel går Budbäraren genom ett helvete där du dör av att andas, där det mest upphetsande en strippa kan göra är att ta av sig munskyddet, där våldet är vardag och ingen nåd finns att få. Det är samma machohelvete som i Bolaños 2666, men nerkokat till en en handfull människor som knappt ens klarar av att uppmana någon entusiasm för hatet längre. Och ändå gör han det på något vis med både svart humor (bara namnen han ger sina losers: Njandertalaren, Trippelblondinen, Delfinen…) och den där lilla strimman hopp som kommer av insikten att ingen annan kommer att rycka upp en ur det här. Och någonstans däruppe ovanför rännstenen glittrar stjärnorna ändå.

Jennifer Clement "Basquiats änka"

Tomas Eklund — Wed, 22 Feb 2017 23:00:43 +0000

Det manliga självförbrännande geniet och hans kvinnliga musa i varianten skitstöveln och disktrasan; det är en story som vi hört berättas många gånger och vi lär väl få höra den många gånger fler. Så det är tur att det fortfarande går att nyansera och variera det här lite slitna temat.

”Based on a true story”, står det som tur är inte på omslaget till Basquiats änka. Det hade varit allt för corny. Men Jennifer Clement var god vän till Suzanne Mallouk, kallad för Basquiats änka efter att ha överlevt ett stormigt förhållande med konstnären Jean-Michel Basquiat, och i högsta grad närvarande under de stormiga år som skildras i romanen.

Basquiat, av karibisk härkomst på fädernet, var en komplicerad natur. Uppvuxen under rätt ordnade förhållanden och med viss konstnärlig skolning bakom sig gav han sig i slutet på 70-talet ut på gatorna och målade graffiti som till stor del kännetecknades av slagkraftiga one-liners. Hans konst blev så småningom populär, han själv blev vän och konstnärspartner till Andy Warhol och internationellt berömd och upphöjd som konstnär.

Men han kunde aldrig försona sig med att han, ibland välvilligt men inte sällan med rasistiska förtecken, beskrevs som ett naturbarn, ett otyglat geni från djungeln och inte som en konstnär som verkade på samma villkor som sina vita kolleger. Detta verkar ha varit en av orsakerna till att han drogs till droger och det minst sagt nyckfulla beteende han visade upp.

Suzanne, å sin sida, uppvuxen med en våldsam far och excentrisk mor, lämnar sitt barndomshem i Ontario och drar till New York på Alla hjärtans dag 1980. I början på 80-talet är New York en farlig, vibrerande och smutsig stad men också full av kreativitet; punkmusik, new wave, konst och poesi korsbefruktar varandra. Det självförbrännande livet bland knarkare, horor, bögar och transvestiter på såväl bakgator som bland jetsetet på Studio 54 är fonden till Suzannes och Jean-Michels historia. Det är som en Lou Reed-låt.

Clement berättar deras story genom korta kapitel som oftast endast består av några korta stycken, ibland bara några ord, avdelade genom blankrader. Det är lite som Basquiats konst; på en svart bakgrund rör sig meningar och lösryckta figurer som tillsammans bildar ett sammanhang. Det är märkvärdigt effektivt när Clement skippar berättarekonomisk barlast och koncentrerar sig på hjärtat och själen i berättelsen.

Det är en mörk historia. Drogerna och, efterhand som 80-talet utvecklar sig, AIDS skördar sina offer och det understryker den hedonistiska undergångsstämningen. New York blir till ett modernt Sodom där festen pågår ända tills liken räknas in. Men det saknas ändå inte humor. Som när Basquiat kommer på att han borde lära sig att teckna:

En dag säger han: ”Jag är nästan en berömd konstnär nu, Suzanne och jag kan inte teckna. Tycker du att jag ska vara orolig?”

Hon säger: ”Du får väl helt enkelt ta och lära dig, så är det inga problem sedan.”

Senare den dagen kommer Jean-Michel tillbaka med sju stycken ”Lär dig-teckna”-böcker – Lär dig teckna hästar, Lär dig teckna blommor, Lär dig teckna landskap och så vidare.

Drogerna och berömmelsen bryter efter hand ner Basquiat. Han är ständigt otrogen och barnsligt nyckfull. Här kan man ställa några intressanta frågor. Vad innebär Suzannes medberoende? Varför låter sig Suzanne förnedras? Vad är det egentligen hon vinner på det? Är hennes kärlek sant självuppoffrande eller är hon beroende av Basquiats kreativitet mer än allt annat, även till det höga pris hon får betala?

Det ges förstås inga raka svar på det i Clements roman, som tur är. Det är en öppen och bitvis poetisk text, skenbart enkel som en punklåt, men där du som läsare ändå får ditt eventuella lystmäte av kändisar, droger och sex tillfredsställt. Språket är en fröjd, lyhört översatt av Niclas Hval på det sätt som man kommit att förvänta.

Är historier från postpunk-eran i 80-talets New York din grej är Basquiats änka förstås ett måste, men berättelsen är även intressant i förhållande till nutiden. Mycket kan på ytan verka annorlunda i dagens digitala tidsålder, men har något egentligen förändrats? Är det inte så att människor som vill och känner för mycket fortfarande går under på samma sätt som Jean-Michel?

Basquiats änka kom ut i original år 2000 men förseddes senare med ett efterord där det beskrivs hur Clement, Suzanne och några andra vänner besöker en retrospektiv Basquiat-utställning i Basel år 2010.

Vi träffas i galleriets lobby och går runt tillsammans bland målningarna. Jag hör vännernas röster omkring mig precis som när vi var dryga tjugo år och befann oss på New Yorks klubbar, utställningar, tunnelbanetåg och gator. När vi rör oss genom de stora salarna kommenterar vi målningar som vi är välbekanta med och förundras över sådana som vi aldrig har sett. Basquiats konst för oss tillbaka till våra gamla liv: våra unga liv.

Plötsligt står Clement och Suzanne öga mot öga med hennes gamla kylskåp som är täckt av Basquiats klotter. Det är en ljuvligt sublim scen där objektet på sätt och vis bevisar för dem att det som hänt verkligen hänt, de påminns om Suzannes lägenhet full av färgfläckar och kritstumpar, de minns hur det var att öppna den där kylskåpsdörren nästan trettio år tidigare. Men Suzanne punkterar effektivt nostalgin med sin replik.

”Alltså, jag behöll aldrig några souvenirer. Jag ville inte bli turist i mitt eget liv.”

Hon har gått vidare. Men för oss är det som om det är där någonstans som historien börjar.

Yuri Herrera "Tecken som föregår jordens undergång"

Björn Waller — Sun, 25 Dec 2016 23:00:14 +0000

Förra året läste jag två fantastiska mexikanska romaner: Jennifer Clements En bön för de stulna och Yuri Herreras Tecken som föregår jordens undergång, som nu också kommer på svenska. Det är romaner som berör liknande ämnen men ändå är så väldigt olika; båda handlar om Gränsen mellan olika världar i både geografi och själar, våldet i ett patriarkalt samhälle där ingen förväntas dö av hög ålder, och hur kvinnor överlever i den. Du borde läsa båda.

Skillnaden: Clement skriver om en värld som är, Herrera skriver om en som är i tillblivande, i ständig förvandling. Tecken som föregår jordens undergång är en subjektiv roman, nästan berättad i konjunktiv. Handlingen är rätt enkel: Makina (som i ”deus ex”?) bor i en liten stad i Mexico, full av kulhål och försvinnanden. Hon är växeltelefonist eftersom hon är en av de få som talar både det lokala indianspråket, spanska och engelska – det senare nödvändigt eftersom alla som kan försvinner norrut och ofta bara hörs av sporadiskt igen, om alls. Nu måste hon själv ge sig av över gränsen in i USA för att hämta tillbaka sin bror, som åkte dit flera år tidigare, i jakt på något som skulle vara deras lagliga egendom, och aldrig kom tillbaka. Hon måste göra diverse riskabla affärer för att ta sig dit, men hon måste också förvandlas. Den hon är hemma är inte den hon är där. Men å andra sidan, är någon det?

Om man hämtar ordet för ett ting från det ena språket till det andra, genljuder språken av varandra: om man själv säger Ge mig eld, medan de andra säger Ge mig ett ljus, vad lär man sig då inte om elden, om ljuset och om givandet? Det är inte ett annat sätt att tala om tingen, det är tingen som är nya. Det är världen som kommer till på nytt, upptäcker Makina: den lovar annat, betyder annat, den skapar andra ting. Vem vet om de varar, vem vet om deras namn kommer att erkännas av alla, tänker hon, men här är de i alla fall och ställer till besvär.

Bilden Herrera målar upp i korta skarpa kapitel är oerhört detaljrik, från den långa bussresan till gränsen, pärsen att ta sig över floden, smygandet för att inte bli avslöjad när hon väl är där, sökandet efter den saknade och en förståelse för världen han valde. Språket formar vår värld, så han leker med språket medan Makina rör sig norrut, väljer ord lastade med mening och sätter ihop dem på nya sätt. Det finns massor med dialog men inga citattecken, ingen vägg mellan berättelsen och de som är fast i den, vare sig de sedan är diskare, kartellchefer eller poliser. I centrum för både originalet och den engelska översättningen jag läste ifjol, men tyvärr skippat i den svenska översättningen, står nyordet jarchar, to verse på engelska; ett verb som betyder att gå, att lämna, att korsa, att passera, att transsubstantiera, att byta historia. Att Maria Cederroth förenklat bort det är inget som förstör romanen, vi pratar om ett ord, men det känns ändå som om något saknas, som om Makina har förlorat en superkraft hon behöver; det är ju sättet hon lär sig att vandra mellan världar som gör Makina till en av senare års mest minnesvärda romanhjältar. Även titeln undrar jag över; det är en skillnad mellan jordens undergång och världens undergång – det finns bara en planet, men många världar i den. En av dem – den där man kunde sätta upp murar mellan Vi och Dom, där berättelsen var en uni-vers som bara hade ett budskap – har redan gått under och i dödsryckningarna valt en president som lovar peka ut henne som ett monster. Men Makina navigerar, vrider historien med alla sina baradärföratt runt sig tills hon hittar någonstans att passa in i den.

Vi är de skyldiga till all denna förödelse, vi som inte talar ert språk, men ändå inte kan hålla tyst. Vi som inte kom hit med båt, vi som drar in smuts i era trappuppgångar, vi som har sönder era stängsel. Vi som kommer för att ta era arbeten, vi som bara strävar efter att få torka upp er skit, vi som längtar efter att få arbeta dygnets alla timmar. Vi som sprider vårt matos över era skinande rena gator, vi som tog hit ett våld som ni aldrig mött förut, vi som levererar era droger, vi som förtjänar halsjärn och fotbojor, vi som gärna dör för er skull, vad annars skulle vi göra? Vi som går och väntar på gud vet vad. Vi, de mörka, kortvuxna, flottiga, vi lömska, feta, blodlösa. Vi, barbarerna.

Den där titeln. Många varnar just nu för världens undergång om man inte stoppar den ena eller den andra gruppen. Och jo, på sätt och vis befinner sig väl varje värld alltid i undergång, på väg att förvandlas till något annat. Sen börjar Mayakalendern alltid om igen och en ny värld reser sig, hur mycket vissa än må klamra sig fast vid den gamla, ur askan. Tecken som föregår jordens undergång slår ner som en bomb i skallen på mig, men när dammet skingras kvarstår en av de mest relevanta och klarsynta romaner jag läst på länge.

Jennifer Clement "En bön för de stulna"

Gäst — Fri, 25 Mar 2016 23:00:30 +0000

”Vad ska du med en pistol till, mamma?”
”Vissa män behöver dö”, svarade min mamma.

I en varm och svettig värld långt borta pågår den typ av liv som beskrivs i Jennifer Clements En bön för de stulna. Ett liv där ensamma mödrar bor med sina döttrar, avskärmade från resten av civilisationen, på ödsliga och extremvarma berg i Mexiko. Männen har lämnat berget, och de flesta av dem är verksamma i landets utbredda droghandel. Kanske har de fallit offer för drogkartellernas hänsynslöshet, kanske har de flytt landet och arbetar som trädgårdsmästare i USA, kanske har de skaffat sig en annan familj någon annanstans. Kanske är det mindre varmt där.

Bokens huvudkaraktär är den unga tonårstjejen Ladydi Garcia Martinéz, döpt efter prinsessan Diana. Namnet fick hon av sin karaktäristiska mamma, inte för att hon var ett stort fan av prinsessan, utan för att för evigt påminna om faderns otrohet. Ladydi har en halvsyster på berget, Maria, som förutom att hon är harmynt ser ut precis som Ladydis far. ”Jag lovade mamma att inte berätta för Maria att hon var min halvsyster”, inleds ett kapitel.

Det är bra att vara harmynt i den värld de lever, i alla fall om man är en ung tjej. Det är bra att vara ful, annars kan man bli stulen. Stulen, som Paula blir. Hur ful hennes mamma än försöker göra henne, som alla mammor gör med sina döttrar, är hon för vacker. Så vacker att hon en dag när män ur drogkartellerna kommer, inte har en chans.

”Nästa dag var första dagen utan Paula”, inleds ett annat kapitel. Mer än så får vi inte ta del av Ladydis känslor kring den saknade vännen, men på något sätt lyckas Clement få mig att känna mörkret det innebär i byn när någon helt plötsligt är borta, samtidigt som det inte är något ovanligt där och samtidigt som tillvaron fortsätter som den alltid gjort. Likadant känner jag hettan och jag blir ledsen, sorgsen och arg över utsattheten och orättvisan som tillskrivs barnen och kvinnorna på berget. Detta trots att Ladydi inte reflekterar kring den särskilt mycket eller länge.

Vidare får vi följa Ladydi, vara med henne hemma i det varma hemmet med stampat jordgolv och storbildsteve med parabolantenn. Mamman sitter med en öl framför TV:n och fylleyrar om romarriket efter att hon sett för länge på History Channel. I hemmet finns ett altare för Oprah, inrett av modern. De har inte levt i någon annan del av världen, men de har sett den på teve.

Ladydi lyckas genom en kontakt på berget få jobb som barnflicka i Acapulco. Hon hamnar i en övergiven lyxvilla där familjen är bortrest, och de enda som är där är hushållerskan och trädgårdsmästaren. Dessa två och Ladydi blir en udda trio som stannar i den här lyxvillan i flera månader utan att familjen kommer hem. En dag ringer polisen på dörren; Ladydi står anklagad för ett mord. Kanske har det någonting att göra med blodet och barnklänningarna hon bevittnade på vägen till Acapulco.

Jag, som brottats med en svår lässvacka det senaste året, sträckläste denna bok under en ledig dag. Handlingen, som kan låta och i mångt och mycket ÄR extremt mörk, balanseras upp av de fantastiska karaktärerna och den underliggande cyniska humorn som genomsyrar hela boken. Som redan nämnts, fascineras jag av hur jag på ett ganska platt och lakoniskt sätt får ta del av Ladydis känslor, samtidigt som jag ändå lyckas känna så mycket med henne och bli berörd gång på gång. Berättelsen väcker många tankar kring vilka de egentliga offren är för dagens narkotikabruk, och vänder upp och ner på västvärldens utseendehets. I Ladydis värld är det farligt att vara vacker.

Clement skrev En bön för de stulna efter att i år arbetat med och skrivit om utsatta människors situation i dagens Mexiko. Ladydis historia beskrivs av Clement som inspirerad av verkliga händelser, men uppdiktad.

Guadelupe Nettel "Kroppen jag föddes i"

Björn Waller — Tue, 11 Aug 2015 22:00:55 +0000

Kanske, när jag till sist blir färdig, kommer den här boken inte vara mer än en rad lögner för mina föräldrar och för min bror. Jag tröstar mig med att tänka att all objektivitet är subjektiv.

Kroppen jag föddes i är en självbiografisk roman, autofiktion. Detta är tydligen viktigt eftersom det påpekas i baksidestexten. När vi här alltså läser berättelsen om Guadelupe Nettel och hennes uppväxt ska vi alltså läsa den som sann; det som händer här hände också i verkligheten. Guadelupe Nettel föddes i Mexico City, växte upp i den före detta OS-byn från 1968 bland flyktingar från bananrepubliker över hela Sydamerika, slets mellan sina sjävbedragande föräldrars laissez faire-attityd och öppna förhållanden och sin ärkekonservativa mormor, flyttade till Frankrike som tonåring och lärde sig prata invandrarfranska, och blev till sist vuxen, lade sig på sin psykonalytikers soffa och berättade alltihop i form av den här romanen om Guadelupe Nettel som föddes i Mexico City…

Vi har en tendens att kräva sanning av allt som på något vis framställer sig som självbiografi, och bli väldigt upprörda när det visar sig både att författares minnen inte är pålitligare än någon annans, och att de (som författare, duh) inte nödvändigtvis är intresserade av objektiva sanningar. (Det heter ju ”berätta” – ”att rätta till”.) Vad kan man egentligen veta säkert om sig själv? När man sen ska använda romanspråket också blir det etter värrre – hur hanterar man kraven att dels skriva sanningsenligt om sig själv, och få läsaren att säga ”Just det! Precis så är det!” och fortsätta vända blad för att se vad som händer.

Man kan göra som Knausgård och återge varenda liten detalj av sitt liv i så minutiös detalj att det omöjligtvis kan vara annat än sanning även om det uppenbarligen är efterkonstruktioner. Eller så kan man göra som Hoppe, kasta autenciteten åt helvete och skamlöst ljuga som en häst travar. Eller så kan man göra som Nettel – inte helt olikt Nina Bouraoui – gör: ställa sig själv utanför, och nyfiket försöka förstå.

Det är märkligt, men sedan jag började med det här har jag en känsla av att jag försvinner. Jag har inte bara upptäckt hur okroppsliga och flyktiga alla dessa händelser är, att de existerat är i de flesta fall omöjligt att bevisa, det handlar också om något fysiskt. Vid vissa ögonblick som är helt oförutsägbara, känner jag ett oroande främlingskap i delar av min kropp, som om de tillhörde en annan person som jag inte känner

Det utlösande är detta: Som väldigt liten visar det sig att lilla Guadelupe har ett födelsemärke på hornhinnan. En operation kostar inte bara en förmögenhet – inte omöjligt, hennes familj har det ganska gott – utan måste också vänta tills hon vuxit färdigt. Under hela barndomen går hon alltså omkring med vetskapen att hennes ögon inte ser det andra ser, ofta med en lapp för det friska ögat för att träna det dåliga, en påtvingad vetskap om att alla intryck är ofullständiga men inte blir mindre verkliga för det. Hennes mor kallar henne cucaracha, kackerlackan, i den vuxna Guadelupes facetterade ögon blir hon en omvänd Gregor Samsa som tvingas bete sig som en människa, agera utifrån vad andra ser eller lita på sina egna intryck.

Om jag inte kunde räkna med mig själv, vem kunde jag då räkna med?

Det är en idé som då och då blir mer intressant på papper än på… eh, papper, om man nu fortfarande läser romaner så. Nettel berättar kyligt, rakt på sak, som om hon hela tiden vill klä ut sina intryck till sanning – vilket de ju faktiskt är, för vissa värden av ordet ”sanning”, men i slutändan ger jag höge farao i hur sann en berättelse är så länge den griper mig, och delar av Nettels medelklassuppväxt känns som något som kunde stannat mellan henne och hennes familjemedlemmar. Per definition blir ju autofiktion egocentrerad, men som läsare vill jag ändå känna att jag är välkommen. Men när den är bra, och det är den ofta nog, är det en läshungrig, stilsäker roman som balanserar snyggt mellan att bekänna och berätta.

dagensbok.com » Mexikanska författare

Guadalupe Nettel "Det enda barnet"

Similar Posts:

Fernanda Melchor "Orkansäsong"

Similar Posts:

Valeria Luiselli "Historien om mina tänder"

Similar Posts:

Yuri Herrera "Kungens trubadur"

Similar Posts:

Valeria Luiselli "De tyngdlösa"

Similar Posts:

Yuri Herrera "Kropparnas själavandring"

Similar Posts:

Jennifer Clement "Basquiats änka"

Similar Posts:

Yuri Herrera "Tecken som föregår jordens undergång"

Similar Posts:

Jennifer Clement "En bön för de stulna"

Similar Posts:

Guadelupe Nettel "Kroppen jag föddes i"

Similar Posts: