Tjugofem röster träder fram i berättelserna som har minimal längd – någon är bara en halv sida lång. Platserna läsaren lotsas till, ligger i små städer någonstans i centrala Europa. Där finns som sagt parker, åar och låga hus med gränder. Rummen som novellpersonerna befinner sig i kallas ibland för hem. Ändå är det hemlösheten som fyller varje kubikcentimeter.

Hade jag läst den här boken i mina yngre dagar, skulle jag nog blivit irriterad. Viftat med mina händer av otålighet. Sagt något om att det finns mycket att glädjas åt också för den som är olycklig. Jag hade hävdat att det finns underhållning, konst samt djup och hållbar vänskap. De väger upp när motgångarna i livet tar kraften ur en.

Men med vetskap om författarens egna öde kan jag i stället läsa texterna med andra ögon. En riskabel flykt från hemlandet Ungern i tjugoårsåldern innebar ett liv i Schweiz med ett nytt språk. Landet erbjöd trygghet men verkade aldrig bli den plats där själen rotade sig.

Inte bara hemlöshet präglar novellernas atmosfär. Också andra melankoliska känslor och/eller starka upplevelser av alienation är påtagliga. Märkligt nog verkar människorna finna en fristad i detta dova tillstånd.

Kristofs novellsamling har vissa drag gemensamt med Marlen Haushofers eller Olga Tokarczuks noveller men de är betydligt mer desillusionerade. Formatet gör sitt till eftersom historierna slutar abrupt. Intrycket blir att ingenstans finns en strimma ljus eller hopp.

Jag kan höra protesterna från några av novellens personer. De argumenterar stilla men envist och berättar för mig att det finns visst något ljust att se fram emot. Deras bästa vän väntar på dem. Vännens namn? Personerna ler svagt mot mig men låter mig räkna ut saken själv.

Ja. Döden är en vän på sitt sätt. Kanske är tanken på döden skrämmande när livet fylls av värme och gemenskap. Men för mig blev mötet med Kristofs korta berättelser en berikande upplevelse.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Kärlek i en flytande verklighet
• Underfundiga noveller av Olga T.
• Att sopa rent i en gammal stuga

Frans G gillade det äkta, det som var gjort med möda och eftertanke, det som hade något att säga. Han kunde rasa rätt häftigt mot det som väl kunde kallas ”slarvlitteratur” –

…modern i varje givet ögonblick, epokgörande under en dag eller två, psykologisk i hittills oanad grad, påklistrad någon ny namnetikett enligt de för ögonblicket gängse grillerna, mer eller mindre skandalkryddad, intrigant, slarvigt skriven, originell och värdelös. Denna sist nämnda sort alstras av och vänder sig till sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…

Frans G´s tes är bland annat att böcker som anses vara klassiker eller som kan beskrivas med ordet litterära, har fått en air omkring sig av att vara otillgängliga för den allmänne läsaren. Istället har det skrivits litteraturvetenskapliga avhandlingar och analyser OM böckerna, som Frans G skriver: ”Vi kunna endast nalkas dem genom ett moln av lärt svammel.” Och att Shakespeare nog skulle ha blivit sur om han fått veta att man i eftervärlden ansett att han hade uttryckt sig så språkligt uselt att det skulle behövas hela bibliotek med böcker som uttolkar hans verk.

Ett exempel jag själv kan ta är Thomas Mann, som levde här i Lübeck där jag bor. På Mengstrasse finns ett Thomas-Mann-museum där det i bottenvåningen finns en museibutik. Och ja, Frans G har rätt – det finns en uppsjö av böcker som handlar OM Thomas Manns böcker och jag frågar mig varför de behövs. När en läsare bara behöver börja på sidan 1 i Buddenbrooks och läsa vidare, boken är inte ett dugg svårtillgänglig för en normalbegåvad person.

Frans G vänder sig som sagt också mot att litteratur ska vara nyttig på något sätt. Jag förstår vad han menar för jag har ofta tänkt över det här med att det finns något outtalat om att läsande av böcker förädlar människor, gör dem till moraliskt bättre individer. Vilket är nonsens när man tänker på att åtskilliga diktatorer och övriga skitstövlar, en del kan ha upphöjda positioner i kulturvärlden, läser böcker och att det som motsats finns moraliskt högtstående människor som aldrig öppnat en bok.

Så är det någon nytta med böcker? Självklart är det så att läsande av böcker bidrar till språkutveckling, svenska barn som läser svenska böcker blir bättre på svenska språket. Sedan kan man förstås också lära sig något av böcker. Om andra tider, andra kulturer och andra människors jag som man kan spegla sig i. Men att kalla det nytta … jag skulle hellre kalla läsande en kombination av verklighetsflykt och av att få glömma sig själv, gå utanför sitt eget jag, flyga upp en bit i luften och få sitta där i upphöjd betraktande ro innan man måste landa igen (när boken är slut). Men då när boken är slut, om det är en god bok, stannar det ändå kvar en känsla i läsaren som passar med uttrycket ”greater than life”, större än livet. Det passar också in i vad som menas med ordet katharsis som enligt Wikipedia definieras:

Katharsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Begreppet ‘katharsiseffekt’ används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.

Det är, tänker jag mig, samma sak som att se solen gå ner i havet en vacker sommarkväll eller som att böja näsan mot en bebis huvud och känna den där speciella doften som bebisar har, en blandning av puder och söt mjölk – och andra liknande saker som kunde beskrivas med ordet lycka som väl är en upphöjd känsla av att vara fri från vardagens bekymmer kombinerat med en insikt att nu, just i detta ögonblick, konvergerar allt och det får en mening, om än svårfångad och obeskrivbar, av att man har svar på frågorna Varifrån? Varthän? och Varför? Egentligen är det väl ett limbo-tillstånd, en bubbla, men det märkliga blir att i denna bubbla vars innehåll inte kan beskrivas med ord, är det just där man hamnar efter läsningen av en god bok.

Denna känslas eventuella nytta går förstås att diskutera. Producerar man bättre på jobbet om man får uppleva den? Alltså att den går att omvandla i ekonomiska termer? Mot det kan ställas argumentet att får man denna känsla är det kanske inte längre så viktigt att konsumera prylar och då sjunker BNP…

Det är lite som med kunskap, att också där finns ett nyttighetsmotiv som framsägs mer eller mindre outtalat. Att lära sig något måste vara bra för något, resultera i något, och gärna då något som kan räknas i kronor. Även här är jag väl en anarkist, för jag kan tycka att det är underbart att som jag nu gör, gå på gudstjänster varje lördag kväll där predikan utgår från olika grekiska kyrkofäder. Jag lär mig om dessa döda tänkare men kommer aldrig att kunna profitera på det. Det blir ”le savoir pour le savoir”, kunskap för kunskapens skull. Som att ha roligt för att det är roligt att ha roligt.

Åter till böckerna. Det talas om kvalitetslitteratur och vad är då det? Frans G kan svara på det – något som håller genom tid och rum och är mänskligt och universellt. Min förklaring är ungefär densamma, litteratur som handlar om vad det är att vara människa. Människan som gör det hon inte vill och vill det hon inte gör som Paulus säger, hon som jagar efter mening, strävar efter förståelse i kaos. Var kommer hon från? Vart är hon på väg? Varför? Och ja, förutom solnedgången och bebisdoften som kan ge ögonblickskort insikt att man har svar på dessa frågor så inställer sig också samma svar, eller icke-svar eftersom det inte går att fånga med ord, när man avslutat en god bok. Greater-than-life-känslan.

Vem som helst kan skriva trehundra sidor snårig obegriplighet men bara en konstnär kan skriva lättläst om vad det att vara människa handlar om. Och här ska jag ta ett exempel. Boken Ett helt liv av Robert Seethaler. En bok på bara 150 sidor. Den handlar om en mans liv från vaggan till graven. Andreas Eggers lycka och olycka, hans längtan och hans plats i världen. Inte märkvärdigare än så. På ytan så enkelt, så lättläst. Men när jag läst sista sidan infinner sig denna renande bubbla inom mig, jag har läst något där helheten är större än summan av delarna, jag har inga ord för det, kan inte fånga det, det enkla är omöjligt att förklara, det blir ett ting i sig, en glimt av något bortom ord och förståndet.

Det är Bokförlaget Thorén och Lindskog som har gett ut Seethalers Ett helt liv och även hans bok Tobakshandlaren som utspelar sig i Wien 1938 där en ung pojke inleder en ovanlig vänskap med Sigmund Freud. I förlagets utgivning finns andra greater-than-life-böcker. Marlen Haushofers Väggen som handlar om en kvinna som blir enda överlevande människan i ett bergigt landskap innanför en vägg, utanför är allt liv dött, och hur hon med sina djur kämpar för att överleva. Också Astrid Rosenfelds Adams arv hör dit, enligt en kritiker: ”Den här boken är farlig, vansinnigt rolig och sann. Den binder samman Berlin och Warszawa, 1989 och 1933, kriminella och helgon. Adams arv är underbar.” En annan underbar bok som förlaget ger ut är Benedict Wells Ensamhetens slut.

Det är en bok om att låta tiden förgå av rädsla för att än en gång bli bestulen på lyckan, om kärlek, vänskap och syskonsammanhållning som allt fördrager, allt tror och allt uthärdar. Boken ställer frågan om livet är ett nollsummespel mellan det goda och det dåliga som sker. Det handlar om ångesten att mista, hoppet som alltid glöder och om oförmågan att våga vara lycklig innan man fått döden till följeslagare. Boken är en mans färd mot insikt och försoning, en bok som är som en lång, vacker, stundtals mödosam resa mot ett trösterikt slut.

Så – behöver ni som läser detta sommarläsning rekommenderas närmsta bibliotek, bokhandel eller internetbokhandel – för även sommaren i sig är greater-than-life och vad är en sommar utan böcker? Att läsa för att det är roligt att läsa och för att det är roligt att ha roligt.

Similar Posts:

• Om Frans G Bengtsson
• En frostskadad viking
• Vad en sexbenägen människoapa har att lära oss om moral
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet

Ska inte du ramla omkull nu. Ska inte du trassla in dig i några kablar framme vid projektorduken på vägen ut och ramla och slå i huvudet i ett mycket vasst hörn av det bord där jag just satt och höll mitt söta lilla anförande, så att du bara får ett alldeles ytligt jack i huvudet och det kommer ut lite blod. Bara en liten rännil, så att du inte ser skadad ut, utan bara löjlig och lite förvirrad.

Kvinnan utan namn i boken Damm har akademisk bakgrund. Hon bor på en plats som inte heller får något namn. Varför hon har flyttat till en stuga som ligger i den ensliga bygden är inte uttalat. Hennes huvud fylls av tankar och leds ofta in på sidospår. En fruktskål ingår i hennes funderingar och tillmäts lika mycket vikt som tankarna på vad en plats betyder för olika människor.

Många skenande tankeströmmar är svåra att följa. Jag försöker läsa bokens avsnitt som en helhet men lyckas nätt och jämnt eftersom de är väldigt löst sammanhållna. Antagligen är det möjligt att läsa dem helt separat från varandra. En massa inflikade ”kanske”, ”om” och ”skulle jag” gör meningarna osäkra och bidrar till ett förbryllande innehåll. Som läsare knuffas jag ofta ut i en rymd där jag får famla utan att veta vad som är upp eller ned.

Ändå finns ett centrum i berättelsen, nämligen platsen. En avfolkningsbygd och ett hus som behöver omfattande renovering. Som metafor fungerar bilden av ett hus med strulande varmvattenberedare; att här berättas också om en människas inre system som saknar fungerande värmecirkulation.

Det bästa är gestaltningen av hur bedrägligt minnet är. Ett allmänmänskligt behov att förtränga ligger i den ena vågskålen. I den andra vågskålen ligger de kraftfulla orden. Kvinnan i Damm registrerar sitt inre och minns andras bedömningar av henne. Hon lägger stor kraft i sitt sökande av de egna orden. En av insikterna som slår henne är att hon druckit mycket alkohol för att kunna umgås med det motsatta könet. Tankarna kring denna insikt verkar utgöra en sorts vändpunkt men utvecklas inte särskilt väl. Associationsflödet fortsätter att fyllas med nya bilder och många gånger rycker hon på axlarna både bildligt och bokstavligt.

Isoleringen verkar ändå ge kvinnan mer sinnesro vilket omvandlar den mörka tonen i hennes mentala tillstånd. Konkreta detaljer i hennes tillvaro blir mer igenkännbara och hon tycks öppna dörren för att släppa in ljus.

Det är intressant att läsa om människor som befinner sig i ett nytt skede i sina liv. Det gamla är lämnat och nog känner jag igen nyhetens behag i att sopa rent golvet i en liten stuga. Två jämförbara böcker med samma tema är Väggen av Marlen Haushofer och Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten. Fast sett på en deppighetsskala är Haushofers och Malmstens böcker feelgoodlitteratur i jämförelse med berättarstrategin i Damm.

Dessvärre blev jag inte så förtjust i den här uppbrottsskildringen. Men jag kan ändå tänka mig att andra läsare uppskattar Bennetts gestaltning som variation till mer traditionella berättelser.

Similar Posts:

• Ett eget rum
• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• En kopp te med Barbara Pym
• ”Själv är jag som vanligt sedan åratal sysselsatt med att skriva en roman som jag inte skriver”
• I melankolins landskap

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

I den namnlösa kvinnans anteckningar varvas existentiella tankar med praktiska redogörelser för hur hon går från att så bönor på ren chansning till att lära sig erfarenhetsvägen om vad som kan vara ödesdigra val och händelser för en person som måste klara sig själv. Tanken på självmord snuddar hon bara vid hastigt; inte heller lägger hon möda på att försöka ta sig därifrån eller hitta andra människor på väggens insida.

Häri ligger en av romanens största behållningar: den skarpögda skildringen av ambivalensen inför mänsklig samvaro, som kvinnan ibland saknar – särskilt saknar hon skrattet – men oftare ser på med en allt klarare, kritisk blick. Hon reflekterar över den roll hon haft som kvinna, över det ansvar som lades på henne och hur små möjligheter hon hade att gå sin egen väg. Sina barn tänker hon på allt mer sällan. Samtidigt känner hon stort ansvar för de djur hon har hand om i jaktstugan – ibland är det som att hon lever vidare för deras skull. Hennes kvinnliga former har runnit av henne i takt med de sinande matförråden, men omhändertagandet kvarstår. Vad krävs för att vi ska kunna frigöra oss helt från de normer som format oss?

Haushofer låter kvinnans berättelse växa fram med en fullständigt osentimental ton. Att ett hot finns påminns läsaren ibland om i korta varsel, som nämns och lämnas i samma andetag. Bakom kvinnans kronologiska hopp och ämnesbyten gömmer sig en skicklig dramaturgi från början till slut. En smärtsam vändning kommer när läsaren slutat oroa sig och de sista sidorna är så tätt skrivna att jag plågas av vetskapen om att när kvinnan får slut på papper att skriva på upphör hennes redogörelse. Jag lämnas lika ensam som hon, med många frågor, få svar, och ett av mitt livs mest omvälvande läsupplevelser.

Väggen är en roman om konsten att leva – inte bara överleva, utan att finna mening bortom det vi lärt oss genom socialisering. I en tid då begreppet prepping är på mångas läppar är det nyttigt – men kanske alltför skrämmande – att även ställa frågan vad överlevnadsstrategierna är värda när man står ensam kvar.

Similar Posts:

• Att trassla in sig och agera tvärtemot
• Att sopa rent i en gammal stuga
• Lugna kvinnor ger sig av
• Att insjukna i minnessjukdom
• Storslaget om ostron

Läsaren får i 18 noveller möta människor som tycks flyta ovanpå andra världskrigets händelser och de efterkommande åren av rannsakan i Österrike. På något sätt betraktar de i stället hur ångesten tar plats hos andra. En scen som illustrerar detta är när några löst sammanförda grannar ses över en julmiddag och en flaska vin. De vilsna själarna försöker konversera belevat men oron ligger och trycker, vem ska börja gråta först?

Långtråkighetens plats i livet är ett återkommande tema. Några novellfigurer verkar söka vändpunkter för att stå ut med sin upplevda tristess. Tydligast syns den hos den ensamstående mamman som ångrar att hon sände sin ende son till internatskolan:

Hon hörde nämligen till den sorts människor som med öppna ögon, gång efter annan, kastar sig in i olyckan utan att lära sig det minsta. Dessa ständiga återfall blev med tiden tjatiga. Så snart hon hade beslutat sig för att göra det ena eller det andra, kunde ingenting i världen avhålla henne från beslutet, allra minst hon själv.

Också mannen som blir förtjust i kvinnan med de intressanta drömmarna hör till typen som vill få puls i sitt eget liv. Först känner mannen en pockande lust att få ta del av alla detaljer i kvinnans drömmar. Efterhand ersätts nyfikenheten av en växande irritation; de absurda inslagen i kvinnans inre synbilder tycks skrämma honom.

I relationerna mellan människorna hörs ofta en sorts missljud. En strävan att visa värme och omsorg möter ideligen hinder. Eller så testas gränserna för kärlek på ett sätt som är vanskligt att redogöra för.

Många saker ses även ur barnens perspektiv. Barnens känsloregister är rikt. Här finns ingen storögd Shirley Temple eller några rättrådiga pojkar à la bröderna Lejonhjärta. Likväl ser jag barnen växa i en jordmån som senare gav en utlöpare i Pippi Långstrump här uppe i Norden. Här finns alltså inslag av Klarspråk och Tvärtemot-agerande.

Ibland dyker det upp djur som förmedlar hopp om framtiden. I en annan novell motar en mamma bort krigets elände med drömmen om att plantera nejlikor i balkonglådan. Hoppet tycks också finnas i historieberättandet – ett tidsfördriv som återkommer i flera noveller. Det verkar som om barnen, kvinnorna och männen andas lite lättare när de får en historia berättad för sig.

Samlingens första trevande skrivalster förbryllade mig i början. Men de starkare berättelsernas flöde spillde så småningom över på sina mindre tillväxta syskon så att också dessa – enligt mig – blev kraftfullare vid en andra läsning. Haushofers författarskap håller över decennierna både med de här novellerna och med den gäckande romanen Väggen.

Similar Posts:

• Kamouflerade aktiviteter i engelsk efterkrigstid
• Friskt vågat – allt förlorat
• Sylvias egna noteringar
• Köttbullar är också omtanke
• Om att veta när man skall dö