Visserligen befolkar de döda den 83-åriga Agnetas medvetande i lika hög grad som de levande, varför hon också låter bli att radera deras namn i mobilen. Men att ge sig på att summera ett halvt sekel av ett liv är ett vanskligt projekt, minst sagt. ”Minnen är opålitliga och förändras medan man lever ”(så sant!). Agneta distanserar sig ytterligare med orden: ”hon som inte är jag men som jag delar minnen med”. Författarjaget är oerhört självkritisk, går formligen fram med storsläggan mot sitt yngre jag. Dock inte utan ett välbehövligt stänk av självironi.

Agneta kan blicka tillbaka på en gedigen karriär i litteraturens tjänst, som recensent och kulturdebattör, kulturredaktör på Aftonbladet (inte bara den yngsta utan också den första kvinnliga), ordförande i Svenska Pen-klubben, ledamot i Samfundet De Nio, professor i regi vid Dramatiska Institutet, översättare för Bibelkommissionen med mera.

Alla yttre framgångar till trots förmedlar Agneta en bild av en obeslutsam kvinna med låg självkänsla. Även om hon utåt sett är nog så styv i korken. Hon tonar ned intrycket av den framgångsrika författaren som frotterar sig med kultureliten. Istället låter Agneta läsaren ackompanjera henne när hon tar en öl med vännen och författaren Birgitta Trotzig, pratar om livet eller krishanterar.

Karriären går som sagt spikrakt uppåt och det kommer an på Agneta att försörja männen i sitt liv. Först L (psykoanalytikern Lars Sjögren) och sedan den stora kärleken M (journalisten och författaren Maciej Zaremba). De sviker henne, är otrogna och får barn med andra kvinnor. Ett par veckor före sin bröllopsdag får Agneta vetskap om att M väntar barn med en yngre kvinna i Polen. Samtidigt längtar hon ihjäl sig efter fler barn, fast misslyckas med att bli gravid. Äktenskapet är tidvis stormigt och smärtsamt, men överlever trots allt. Deras komplicerade kärlek är också inspirationskällan till den förträffliga lilla romanen En vinter i Stockholm (1997).

Agneta har ständigt släpat på känslan av att vara ”fel person på fel plats”, brottats med malande skuldkänslor och upplevt sig som misslyckad och kluven. Att vara kvinna med barn i en mansvärld har kostat på. Hon klandrar sig själv i rollen som mamma och relationen till dottern är också tidvis sårig. 1970-talets tidsanda, som dikterar frihet och frigjordhet, är ingalunda oväsentlig i sammanhanget. Agneta beskriver därtill målande dramatiken kring sina åldrande, skilda föräldrar och känner sig smärtsamt otillräcklig även här.

Vid första anblicken förefaller författaren brutalt öppenhjärtig. Men vid en närmare granskning är så gott som samtliga faktiska upplysningar relaterade till hennes subjektiva känslor. Så till syvende och sist är det framförallt sig själv som Agneta lämnar ut. Den enda som hon karaktärsmördar med besked är hennes styvmor, pappans andra fru pseudonymen Marga (förutom möjligen Jan Myrdal, som hastigast). Maken till snikenhet, självupptagenhet, gränslöshet och hänsynslöshet har väl sällan skådats. Marga går exempelvis på Nobelfesten eskorterad av en man som utger sig för att vara Agnetas far, allt medan denne tynar bort på hemmet. Fast sedan tar författaren delvis udden ur fördömandet genom att hävda att det är lika mycket sig själv som hon beskriver. Jag kan inte komma på något bättre uttryck för detta än: ”det är inte ens fel när två träter”.

Agneta är väluppfostrad och har svårt att säga nej, vilket gör att hon inte får någon tid över för sitt eget författarskap. Det är också en pengafråga. I slutändan tvingas Agneta konfrontera sig själv för att finna ut vad hon egentligen vill och hur hon vill leva. Här ligger också tyngdpunkten i romanen. När allt kommer omkring är det ändå skrivandet som betyder mest. Pleijel följer till punkt och pricka rådet hon en gång i tiden fick av sin gode vän författaren P.O. Enquist om att gå direkt på smärtpunkterna i sitt skrivande. Att ha mod att stirra livet i vitögat.

Pleijels språk är magiskt. Anslaget är fjäderlätt, prosan naturlig, elegant och musikalisk. Första gången jag fick erfara detta var i början på 1980-talet, då jag i skydd av biografmörkret kunde njuta av filmen Berget på månens baksida, där Agneta Pleijel stod för manuset. Jag har dessvärre aldrig lyckats se om den och kommer handen på hjärtat inte längre ihåg så mycket av handlingen. Men Gunilla Nyroos spelade den ryska matematikern Sonja Kovalevsky (1850-1891) med bravur, så mycket minns jag. Jag antar att ämnet låg Pleijel varmt om hjärtat eftersom både hennes far och farfar var matematiker och ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien.

Året för hennes romandebut tillika publika genombrott med familjeromanen Vindspejare var 1987. I Sniglar och snö avslöjar Pleijel en hel del om dess bakgrund och tillblivelse, vilket gör är att jag blir riktigt sugen på att läsa om boken. Ett sommarprojekt så gott som något, kan man tycka.

Similar Posts:

• Besatt av vetenskapen
• Enkelt och förunderligt
• Att växa upp och bli sin egen
• Nominerade till Augustpriset 2015
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”

Zaremba föds och växer upp i ett kommunistiskt Polen. Vad han inte vet, men som han en dag, sjutton år gammal, plötsligt får veta är att hans mor är av judisk härkomst – i ett Polen där antisemitismen åter har börjat gro, med de kommunistiska myndigheternas goda minne. Flykten går till Sverige, mest av en slump, och det är där han kommer att skapa sig en framtid.

I den här boken söker sig dock Zaremba tillbaka till sina rötter. Till sin mammas och pappas historia, men också till generationen innan dess, om mormodern och morfadern och deras öden under mellankrigstiden. Nazisternas folkmord på judar, både i Tyskland och i ockuperade områden som Polen, är förstås välkänt sedan tidigare, och det finns många som vittnat om det redan i både dokumentär och litterär form. Det som gör den här boken än mer intressant är därför skildringen av familjens öde både före och efter nazisternas ockupation av Polen. Det blir en historia om diskriminering och förföljelse, och om överlevnad mot alla odds i ett Polen genomsyrat av antisemitism såväl före som efter nazismens förödelse.

Att Zaremba är en god skribent är väl bekant. Här ger han sig i kast med en historia som uppenbarligen ligger honom personligen väldigt nära. Men än viktigare är väl kanske att ämnet på sätt och vis också är dagsaktuellt i allra högsta grad: med nazister som marscherar på gator och torg i flera av landets städer, med ett riksdagsparti som hetsar mot invandrare av alla de slag, men kanske allra mest mot muslimer. Historiens lärdomar har tydligen bleknat för en väldigt stor del av landets befolkning. Kanske kan Zarembas bok hjälpa en del att minnas vilka fasor som antisemitism – och i förlängningen därmed också andra former av rasism – kan ta sig, innan historien tillåts upprepa sig.

Similar Posts:

• Värdet av ett liv
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner
• Förintelsen i krigets skugga
• Vikten av vittnet

I Hem till skolan skriver DN-journalisten Maciej Zaremba att ”den svenska skolkrisen har vållanden på alla kanter. Exempelvis hade inte ’högern’ kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ’vänstern’ dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra”. Finns det någon punkt i Hem till skolan, från början en reportageserie i nämnda tidning, där den svenska skolan tycks ha gått riktigt åt skogen så är det nog ändå när Göran Persson som skolminister drev igenom kommunaliseringen.

Det var så han bevisade sin duglighet. Körde över det ena lärarfacket, tubbade det andra med lönelyft, avpolletterade motståndsmännen inom rörelsen. Många blev imponerade av dådkraften. Kommunalråden, som länge önskat att få bestämma över sin näst största budgetpost, blev tacksamma förstås. Det är nog riktigt som det sägs, att detta kraftprov var Göran Perssons väg till makten. Två valförluster senare kan man undra om inte den bedriften kostade socialdemokraterna makten.

Det handlar långt ifrån bara om försämrade ekonomiska villkor – ”Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder).” – utan minst lika mycket om klåfingrigt ledarskap och nedbruten professionalitet.

Förfärande exempel leder Zaremba ingen brist på. I vissa fall skulle man kunna tro att man råkat plocka upp en bok om kulturrevolutionens Kina eller något fascistiskt maktövertagande, nästan. Ut med det gamla, beprövade. In med nya dogmatiska slagord, verklighetsfrämmande ledare och principer. Det är lätt att förstöra, men svårare att bygga upp igen.

Möjligen kan jag tycka att Zaremba här hade tjänat på att skriva om sin artikelserie till bok, snarare än att rakt av samla artiklar, eftersträvat lite mer av en helhetsbild. Delvis har det att göra med att jag, precis som i Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall, har så svårt att känna igen mig. Inte i att det tycks ha gått troll i den lokala styrningen av skolan, där har jag inte en erfarenhet som talar emot, men i själva föreställningarna om pedagogiken.

Uppenbarligen finns det helt vanvettiga tolkningar av vad socialt eller elevcentrerat lärande går ut på där ute. ”Flumskolan”. Men hur i hela helskotta kunde det bli så? Hur kunde tankar om hur man faktiskt lär sig saker som de allra flesta människor nog inte skulle ha några problem att skriva under på, förvandlas till en dålig ursäkt för att släppa ambitionerna, inte minst när det gäller en skola och en framtid för alla, helt? Där skulle jag vilja att nästa bok om krisen i skolan jag plockar upp tog sin utgångspunkt.

Similar Posts:

• Hur hejda en skola i fritt fall?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Där industri och myndighet växt samman
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• En familj drabbad av antisemitism

Om femtio år kommer de flesta av furorna söder om Dalälven att ersättas av granplantage och nästan samma gäller för lövträden i Skåne. Och vad gör det? undrar någon. Det vet vi faktiskt inte. Inget landskap är oföränderligt. Men det har nog inte inträffat tidigare att en kultur på tre generationer ersatt den natur som varit dess källåder under ett millennium – med en vedfabrik.

Skogen vi ärvde var från början en reportageserie i Dagens Nyheter och tar sin utgångspunkt i den högst konkreta situationen för Hans Åfeldt och hans grannar i Storfors i Värmland. Åfeldt har flyttat till Storfors för skogens skull. Nu upptäcker han att den ska huggas ner.

Hela samhället mobiliserar sig i protest. Hembygdsföreningen, jaktskytteklubben, företagarföreningen och pensionärerna. Nog måste de kunna få behålla åtminstone de närmaste kanterna av skogen, som är så viktig för dem? De läser miljöbalken och skogsvårdslagen och de känner sig ganska hoppfulla. I skogsvårdslagens paragraf 30 står till exempel:

Skyddszoner med träd och buskar ska lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark samt vid bebyggelse i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden.

Men ingenting hjälper. Redan när Hans Åfeldt skriver sitt första protestbrev är beslutet om att ta ner träd ända fram till husknuten godkänt av Skogsstyrelsen – och omöjligt att överklaga. Det hjälper inte att skogbolaget ansökt om avverkningstillstånd utan att tala om att där finns både bebyggelse och vandringsled. Givet tillstånd kan ändå inte återkallas, och tillstånd får man automatiskt om inte Skogsstyrelsen gjort invändningar mot ens avverkningsanmälan inom sex veckor. (2010 gjordes det i åtta fall av 67 000. 2006 i inga fall alls.) Dessutom upphör miljöbalken att gälla när skog ska avverkas.

Ja, så där fortsätter det. Kafkaeskt så det bara sjunger om det. ”Vi är många här som är djupt frustrerade”, berättar en anonym mellanchef på Skogsstyrelsen för Zaremba, ”men det anses illojalt att tala ut.”

Han säger att varje gång skogskonsulenterna försöker skärpa sin tillsyn kommer order från departementet att låta bli. ”Vi får lov att putsa på föreskrifterna då och då, hitta på nya rubriker och tjusigare formuleringar. Men våra order går ut på att hänsyn till människa och miljö inte får kosta skogsbolagen någonting.”

2011 gjorde personalen på Skogsstyrelsen i Dalarna en inventering. Nästan hälften, 47 procent, av avverkningarna där borde ha blivit underkända, menade de. Men Skogsstyrelsens ledning (eftersom den här boken har några år på nacken pratar vi alltså om förre landsbygdsministern Eskil Erlandssons utsedda) består av folk från den bransch myndigheten ska överse, skogsnäringens lobbyister, aktieägare och före detta chefer. De är gifta med varandra, umgås och jagar ihop. I branschen pratar man, skriver Zaremba, om Skogsstyrelsen som ”vår myndighet”. Skogsnäring och myndighet har smält samman.

Det är en levande, faktaspäckad och upprörande reportagebok Zaremba skrivit. Han rör sig med lätthet mellan konkreta skogsstigar och ekande tomma lagrum, pratar med ministrar, tjänstemän och vanligt folk som bara vill se ett och annat träd utanför fönstret. Lite grann av ett historiskt sammanhang får man sig också till livs, inte minst genom Torgny Lindgrens fina lilla förord.

En petitess att invända mot är kanske varför Zaremba och förlaget valt att ge boken (och reportageserien) precis samma titel som Eva-Lotta Hulténs några år äldre bok i samma ämne. Nog för att det finns plats för (minst) två riktigt bra reportageböcker om den svenska skogen, men varför i hela friden måste de ha samma namn?

Båda är emellertid mycket läsvärda – och alldeles, alldeles hjärtskärande.

Similar Posts:

• Debatten som växer i skogen?
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Hur kunde det gå så fel?
• Drömmar om ett annat liv
• En familj drabbad av antisemitism

Nej, skulle Fanny Ambjörnsson förmodligen säga. Generellt är killgrejer högstatus, något som alla vill ha, medan tjejgrejer är lågstatus och något som killar inte suktar efter.

Att säga att en tjej uppför sig som en kille är sällan fel, men att säga att en kille uppför sig som en tjej, det brukar vara ett försök att håna.

Rosa är en farlig färg eftersom den signalerar vår inställning till samhällets könsroller. Säg att två pappor sitter i sandlådan med barn helt i rosa.

”Hon heter Alice”, säger den ena föräldern.

”Han heter Kim”, säger den andra föräldern.

En diskussion om barnuppfostran och barnpedagogik kan nu bli rätt jobbig.

Ambjörnssons bok bygger på intervjuer kring folks inställning till rosa. Hon pratar med vuxna om barnrosa, med barn om flickrumsrosa, med män om rosa skjortor och med unga feminister om att reclaima (återta) det lågstatusrosa.

Det är ofta intressant läsning.

Som en introduktion till hur vi förhåller oss till könsroller är boken utmärkt. Nivån är någonstans mitt emellan dagstidningsreportage och akademisk grundkurs i genus. Men för den som redan tycker rosa är en farlig färg så är boken inte lika självklar.

Jag hade gärna sett att Ambjörnsson tog ställning då och då. Som forskare bör man vara neutral, man skall låta materialet tala. Men jag tror boken egentligen vill vara mer långreportage än akademiprosa. Och som journalist vinner man normalt på att ha en åsikt, på att tycka att det är ett ”jävla nuläge”, utan att för den skull tappa förnuftet (alltså inte göra som Maciej Zaremba tillåts göra i DN).

En sak jag undrar över är varför intervjupersonerna inte förankras i verkligheten. Jag kan ha fel, men det känns som om intervjumikrofonen aldrig varit längre bort än 5 kilometer från Stockholms slott och just därför – för att denna miljö är den osynliga bakgrund som 95% av mediasverige utgår ifrån – behöver man inte redogöra för vem man pratar med.

Ambjörnsson är könsrollsexpert men jag är osäker på om hon gett sig tid till att bli expert på rosa.

Varför inte mer om färgen rosa och dess historia? Vad säger forskare om rosa? Vad säger godistillverkarna? Är det bara på Stureplan män har rosa skjortor, hur ser det ut i London, New York och Beijing? Hur såg det ut för femtio år sedan? Vem är det som har bestämt hur det skall se ut på H&M och BR?

Som det är nu finns det en risk att boken hamnar någonstans mitt emellan Alice och Kims föräldrar i sandlådan. Bägge tycker att det är för lite om rosa och för mycket om könsroller, Alice förälder för att han tycker könsrollssnack kan bli lite tjatigt och Kims förälder för att han redan läst grundkursen i genusvetenskap.

Similar Posts:

• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• ”ja mina fötter passar inte i de där trånga skorna”
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Ta tillbaka allt som är ditt
• Bland kufar och drömmar

Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, personlig och finurligt gestaltad berättelse – och samtidigt så uppenbart en grundkurs i genusvetenskap och feminism. Briljant.

För det är väl den där insikten som vi så ofta under min livstid saknat, den där gamla 70-talsklyschan om att det personliga är politiskt. För det är ju precis vad det är.

Det politiska är i hög grad personligt i Den polske rörmokaren, en antologi med undertiteln ”Fyra pjäser om det nya Europa och solidaritetens gränser”. Det är personligt för den arbetslöse byggjobbaren som i Alexander Ahndorils ”Socialistisk tävlan” tigger och ber att få jobba för vilken skitlön som helst, men ändå blir utkonkurrerad av baltiska byggare i Vaxholm. Det är personligt för America Vera-Zavalas Hugo I och Hugo II som verkar bli lurade på sin ynkliga lön av en byggbas som aldrig dyker upp. Det är personligt för alla pjäsernas stelnade fackrepresentanter som har Internationalen som ringsignal på mobilen men inte kan få ihop någon internationell solidaritet med känslan av akut hot.

Vad som slår en är förstås hur väl dramatik lämpar sig för den här typen av diskussioner, för människors intressen hopplöst ställda mot varandra. Lena Andersson gör det på sitt karaktäristiskt träffsäkra, lite skruvade sätt i ”En svensk pitbull”, i samtalen mellan å ena sidan fackmannen Göran, den lettiska tolken Jelena som väntar på sin make som lagar taket på riksdagshuset och reklamaren Cecilia som ska hjälpa Göran att formulera hur internationell solidaritet går ihop med att göra sig av med balterna.

Det är lätt för dig att sitta här och säga ”dom där stackars balterna”. Dom kommer aldrig hit och tar ditt bekväma jobb på det här svala kontoret. […] På grund av språket. Era jävla ord! Man behöver inget språk för att täta taket på riksdagshuset. Man behöver en kropp. Och det har varenda idiot på det här klotet. Ett par händer. Ett par ben! Som dom säljer till lägstbjudande. Men vänta bara tills språket blir konkurrensutsatt. Då får vi se hur fin moral ni har.

Maciej Zaremba fångar också motsättningarna skickligt i sin monolog ”Dialog med ett spöke”. Här är det en ensam skribent som skrivit något om polska rörmokare och som nu sitter och försöker hantera olika läsarreaktioner. I ett otroligt enkelt och avskalat upplägg lyckas han inkorporera ett myller av röster, läsarreaktionerna såväl som skribentens egna när han är sarkastisk, retorisk, förlöjligande, förstående, beskyllande och skyldig.

Framför allt kämpar han med svaret till rörmokaren Ingemar som skriver att det var rätt att försöka slänga ut letterna från Vaxholm – lite tråkigt är det att samtliga pjäser tycks kretsa just kring lettiska byggjobbare kontra svenska fackgubbar – eftersom ”det är arbetsgivarna som tjänar på låga löner” och ”Lika lön för lika arbete är grundstenen i ett rättvist samhälle.” I svaret kommer Zaremba åt själva den begränsning som finns i pjässamlingens undertitel om ”det nya Europa”:

Gå runt i din våning, vänd på stereon, lyft på mattan, glutta i … skorna och kolla varifrån de kommer. Skulle du få råd med dem om de som gjorde dessa saker hade samma lön som du? Eller tycker du kanske att det inte hör hit?

[…]

Det går inte ihop, Ingemar. Vi protesterar inte mot svältlöner utomlands. Dem njuter vi av, som konsumenter. Men när de kommer för nära – då blir vi upprörda, som producenter. Om de här (lyfter fram ena handsken) gjordes i Borås av en jobbare som fick tre spänn i timmen, det hade blivit blockad och bojkott och teveprogram… Solidaritet – Wow! Men när de görs i Lettland eller Kina av samma människor – puh… vem bryr sig…

Nog har solidariteten gränser, alltid. Den här skrämmande enhetliga bilden av facket som en oändligt defensiv, lönnfet, medelålders man som heter Göran känns igen från fackböcker som Stina Blomgrens Svart notis. Det är en farlig väg att gå, den som Jelena får problem med när hon ska tolka för Lena Anderssons Göran-variant:

Jag tänker på en mening jag inte lyckades översätta korrekt igår. Det var nån av dina kolleger. Jag förstod inte vad han sa. Eller jag förstod allt han sa men det hängde inte ihop. Det handlade om facklig solidaritet. Fast innebörden blev liksom tvärtom.

Similar Posts:

• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Vår tysta förutsättning
• Alla är Ester Nilsson
• Inblick i nutidsdramatiken
• Hopplöshetens historia