I den här boken vill Jan Selling istället skildra historien ur ett lite annat perspektiv. Här ligger fokus på den kamp som romer och resande har bedrivit för sin egen frigörelse, och mot det förtryck och de fördomar som de upplevt. Boken inleder med en god allmän historisk översikt på temat, både i Sverige och internationellt. Därefter ger författaren oss en fördjupande del specifikt om romers och resandes politiska kamp, och vilken betydelse den har fått. Han redovisar exempelvis olika kommissioner som tillsatts i olika länder för att utreda hur romer har behandlats, och vilka former av gottgörelse som har erbjudits. Han diskuterar också olika former av utomparlamentarisk kamp som romer har fört. Ett kapitel i denna del ägnas specifikt åt hur ett akademiskt sällskap – Gypsy Lore Society – har agerat kring beskyllningar om såväl antiziganism som exotisering av romer. Boken avslutas med en mer analyserande del om frigörelsens förutsättningar.

Bokens stil är tyvärr inte så engagerande som ämnet inbjuder till. Bokens andra, fördjupande del, ger mig exempelvis snarast associationer till en tämligen stel katalog, snarare än en levande skildring av historiska öden, händelser och förlopp. Kapitlet om Gypsy Lore Society känns som en extremt inom-akademisk diskussion med tämligen marginell betydelse för de allra flesta såväl romer som gadjos (icke-romer). Och bokens avslutande del känns som om den i allt för hög grad innehåller upprepningar från såväl den inledande historiska översikten som fördjupningen.

Men ämnet är utan tvekan viktigt, och författaren gör ett viktigt bidrag genom att lyfta dessa grupper som så ofta osynliggjorts. Det är också väldigt positivt att Selling då försöker lyfta deras historia inte bara som offer för förtryck, utan utifrån perspektivet att framhålla deras kamp och de framsteg som i många fall uppnåtts. Så för den som exempelvis fastnat för Lawen Mohtadis bok Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon så kan den här boken vara ett gott, och historiskt lite mer heltäckande, komplement.

Similar Posts:

• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Romers historia i Stockholm
• Att plötsligt vara suspekt
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Lysande om en av Sveriges etniska minoriteter

De långa ordagrant utskrivna samtalen påminner en del om den gamla tidskriftsfavoriten Sex där alla ifrån shoegazebandet My Bloody Valentines Bilinda Butcher, över omtalade författaren JT LeRoy till skräckkonstnären Hans Arnold fick lägga ut texten i långa oklippta intervjuer. Moa Gammel har träffat en hel rad av personliga förebilder, som alla på sina egna vis skapat sig en plats och därigenom utvecklat synen på konst, skrivande och politik. I varsitt kapitel diskuterar hon med, bland många andra, författaren Märta Tikkanen, journalisten Malou von Sivers och regissören Farnaz Arbabi om gränslandet mellan kreativa, personliga och politiska drivkrafter. Att skjuta undan förlegade föreställningar om konst, kön och kreativt arbete och i det ett ifrågasättande av vilka uttryck och personer som genom tiderna klassats som genialiska. Av de poddintervjuer som gjorts är det bara den med förläggaren och journalisten Lawen Mohtadi som saknas, undrar varför… En osänd text med Suzanne Brøgger finns med i stället.

Moa Gammel är en skicklig och inlyssnande samtalsledare som fångar upp intervjupersonernas resonemang med spännande följdfrågor. Resultatet blir genomgående medryckande läsning, och även om alla svar förstås inte känns lika mycket som andra finns i varje text citat eller tankegångar som stannar kvar. När till exempel Birgitta Stenberg, här i en av sina sista intervjuer, berättar om historisk ofrihet och sin egen oförskräckthet eller när Suzanne Osten talar om nödvändigheten i att slåss för teatern bränner det verkligen till. Engagemanget lyser genom papperet.

Antologin knyter trådar mellan dessa väldigt olika men allesammans banbrytande och inspirerande kvinnor från flera generationer och den kvarblivande känslan efter läsningen är en nyfikenhet att fördjupa sig än mer i de medverkandes gärningar. Att fylla i luckorna, förkovra sig i Stenbergs bibliografi och plocka upp Tikkanens klassiska Århundradets kärlekshistoria till exempel. Men även inspiration till att blicka framåt politiskt och kreativt. Det är en vackert formgiven utgåva att låta ligga framme, beta av förslagsvis ett tankeväckande samtal per kväll och att låta sig smittas av.

Similar Posts:

• Pod blir bok – men varför då?
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Litteratur är att vilja?

Jag tror ju att det ligger något i det där, det gör jag, men inte med nödvändighet, inte oproblematiskt. Elise Karlsson, som gett sin bok med antirasistiska boktips just titeln En god bok, gör i den skillnad på böckerna i sig och läsningen. Läsning kan lära oss saker och öva oss i empati, men den kan också förstärka våra fördomar.

Urvalet i En god bok, skriver Karlsson i förordet, består av ”böcker jag har träffat på genom åren, som jag tror har hjälpt mitt tänkande och kännande framåt”. En del av dem hon gillar bäst är sådana som ”krånglar med empatin och inlevelsen”, formulerar hon det.

Även goda böcker bör läsas kritiskt, och det är det kritiska läsandet som jag tror är viktigast av allt när man sysslar med böcker. Jag tror självklart att litteraturen är viktig, men på flera olika och kanske motsägelsefulla sätt. Till exempel tror jag det är viktigt att vi fortsätter att läsa klassiker, men inte okritiskt och inte utan att reflektera över varför något har blivit klassiskt. Är det här verkligen en klassiker för mig?

Exakt vad som är ett antirasistiskt boktips – och för vem – hade kunnat diskuteras mer utförligt, men att vidga perspektiven är förstås grundläggande. Att läsa om livet och världen utanför vår kanoniserade västvärld (såväl i skönlitterär form som i fackböcker). Om erfarenheter av migration, utanförskap och rasism, men också av kolonialism. Historia, vad världen, resursfördelningen och människosynen har för bakgrund, ges också plats i Karlssons bok. Här finns såväl Edward Saids Orientalism, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad som Gellert Tamas Lasermannen och Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri.

Mohtadi hör dessutom till de författare och kulturarbetare som finns intervjuade om sitt antirasistiska arbete. Det gör också Nathan Hamelberg, Elisabeth Hjorth, Viktor Johansson och Gunilla Lundgren. Det är ett fint drag, att ge lite olika perspektiv och tips. Att lyssna in andra röster hör ju liksom till bokens själva kärna, men möjligen skulle man ha bestämt sig för antingen det ena eller andra – flera röster eller mer boktips – för i nuläget blir En god bok något tunn. Varje enskilt boktips tar förhållandevis stor plats, ofta två-tre sidor, och det gör att det inte får plats så många. Därför blir också överraskningarna få och åtminstone jag känner inte att boken egentligen tillför mig enormt mycket.

Som en inledning, inte minst till diskussioner om vad antirasistiska boktips skulle kunna vara, är den i alla fall en sympatisk start.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Skattkammare bortom regnbågen
• Allt vi inte hör och ser
• Känsloporr eller samhällskritik?
• Från Cyklopen till The Blob

Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte

Under 1960-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världens folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.

Så skriver Lawen Mohtadi i förordet till Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon. En bok om Taikon, ja, men minst lika mycket en bok om situationen för romer i Sverige, en bok om diskriminering, fördomar och kampen för lika rättigheter.

Visst är det nedslående att höra samma unkna, irrationella argument eka genom decennierna. Samma ”jag är ju inte rasist, men …”. Inte minst för att jag läser Mohtadis bok tätt inpå Sveriges radios Ekots undersökning av diskrimineringen mot romer, där personalen på tjugotvå olika bensinmackar ljuger människor rakt i ansiktet om att där inte finns några bilar att hyra, för att strax därefter presentera ett tillgängligt utbud för det som numera kallas ”etniskt svenska” kunder.

För de romer som deltog i Ekots undersökning var dagen på bensinstationen bara ännu en dag, en vardaglig erfarenhet i en oändlig räcka. Jag kommer ihåg känslan från Katarina Taikons självbiografiska barnboksserie om Katitzi. Läste de där romanerna som barn med självklar, okomplicerad indignation: hur kunde så många främmande människor vara så ogina mot Katitzi och hennes familj? De kände dem ju inte alls!

Kanske är Taikons barnböcker om den frågvisa, envisa Katitzi, hennes syskon och deras liv med pappans kringresande tivoli en av författarens mest hållbara insatser? För den som känner henne genom Katitzi tycks i alla fall stora delar av biografin bekant, och det är spännande att plötsligt kunna ana de verkliga människorna bakom berättelserna. Så mycket man nu kan veta.

För det finns något undflyende med inte minst huvudpersonen i Mohtadis biografi. Delvis har det säkert med respekt att göra, delvis kanske med bokens anspråkslösa längd. Det är utmärkt att det äntligen kommer en biografi över Katarina Taikon och Mohtadis bok har många förtjänster. Den sätter in Taikon i ett personligt sammanhang och i ett politiskt. Den tecknar ett spännande livsöde och fungerar lika bra som en introduktion till svenska romers nutidshistoria. Jag hoppas ändå att det här bara är början.

Similar Posts:

• Att plötsligt vara suspekt
• Ett kämpande folk
• Ett barnäktenskap
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Att läsa om ondskan

Jämförelsen med min Japan-resa är direkt löjlig. Det handlar nog mest om att de där berättelserna i Ekot om att ständigt behandlas som suspekt, de där dagen på bensinstationen bara är en vardaglig erfarenhet i en oändlig räcka, biter sig fast. Och om att i min brevlåda precis när jag kommit hem igen landar Lawen Mohtadis lilla biografi över Katarina Taikon, mest känd åtminstone för min generation som författare till den självbiografiska barnboksserien om Katitzi.

Japan är ett av de vänligaste, trevligaste – och fräschaste – länderna jag varit i. Men jag är en främling där. Språken jag kan är nästintill värdelösa för att ta sig fram. Jag förstår inte ens de mest basala tecken, och till och med mitt välfyllda Visa-kort visar sig vara skärrande svårhanterbart: ”Japanese issued Visa only” står det på de flesta bankomater. På flygplatserna hamnar vi ständigt i de långsamma köerna. Vi måste noga redogöra för våra ärenden, fylla i blanketter. Garantera att vi har någonstans att ta vägen. Att vi inte är terrorister (man undrar ju om de fångar många terrorister med de blanketterna?) Att vi lovar att åka hem snart igen.

Katarina Taikon var förstås en främling i Sverige lika lite som de där romerna i Ekots reportage. De har levt här i generationer, har rätt språk och rätt pengar. Ändå duger deras pengar tydligen inte till något så vardagligt som att hyra en bil.

Jag minns hur exotiskt jag tyckte det var som barn när Katitzi och hennes syskon fick slåss för att få gå i skolan. För att få gå i skolan. I Sverige.

Ännu tycks den svenska skolplikten ibland sitta liksom lite lösare för romska barn. Ändå uträttade Katarina Taikon och hennes generation storverk på den punkten. Bland andra.

Lawen Mohtadi beskriver i sin bok Taikon som aktivist, vid en manifestation i Stockholm 1964 faktiskt sida vid sida med Martin Luther King. Hon var en av våra riktigt stora människorättskämpar – som bokens baksidestext avslutar med ”fortfarande stor aktualitet”. Det är en beskrivning som tyvärr närmast understryker sig själv.

Similar Posts:

• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• Ett barnäktenskap
• Omläsning av älskad bok från barndomen
• Ett kämpande folk
• Att läsa om ondskan