Nåväl, jag har kommit att omfamna minimalism mer och mer med åren. Inte av försiktighet, tror jag, utan för att rena, neutrala ytor ger plats åt färg och form. Kasthalls gröna matta som ser ut som gräs inbjuder till att man lägger sig raklång för utblickar uppåt mot himlen genom fönstret, fastän det kanske är vinter. Stig Lindbergs retroblommiga tapeter är underbara, liksom William Morris maffiga arts and crafts-mönster. Perfekta som enskilda fondväggar. Fast en gång har jag haft den senares The Brook kombinerad med en lövmönstrad tapet i hela sovrummet!

Färg och form fyller också en högst konkret funktion i bokhyllan. Tillsammans med rudimentär ämnesindelning och ett lättsamt förhållande till alfabetisk ordning gör minnet av en boks färg att det går snabbt att hitta rätt. Även när man, som jag, har ganska många böcker.

En som omfamnar färg och form och inte räds blandning är Lotta Kühlhorn. Jag känner henne främst som bokformgivare. Under en era av Panacheseriens långa utgivning var det hon som begåvade denna avantgardelitteratur i svensk översättning djärva omslag.

Men Lotta Kühlhorn har också arbetat med kläddesign, förpackningar, reklam och heminredning. Hon är stor i Japan. Stilen är kraftfull och hon har någon gång sagt att hon ser dåligt på långt håll och därför gärna gör tydliga grejer.

Uppenbarligen är hon även en god pedagog för den handbok hon släppte härom året tränger ganska djupt in i ämnet mönster, det vill säga repetition av färg och form. Ändå är den synnerligen begriplig. Till slut finner jag mig läsandes om ”de 17 symmetrigrupperna ” så som de kan betraktas av en matematiker eller kanske konstnären H.C. Escher.

Men Lotta Kühlhorn är prestigelös och bjussig på ett sådant där sätt som bara mästare kan vara.

Det här är inget man behöver kunna eller ens förstå. Konstnärer har gjort mönster i alla tider utan att följa några regler, bara gjort det som går att göra. Men det här är den matematiska uträkningen för hur mönster fungerar.

Hon lägger mycket omsorg på att inspirera. Läsaren uppmanas att ”samla på” färger och former, att fånga impulser som ytterst kan leda till färdiga mönster. Och hon delar med sig av sin egen arbetsmetod i det avseendet.

Man kan ha den här boken som en handfast guide vid egenhändig tillverkning av mönster. Men den är förstås minst lika härlig som blädderbok när hjärnan behöver stimulans. För den bokintresserade finns här också mycket att hämta i kapitlet ”Rapporter från min mönstervärld”. Man får så att säga en inblick i tankarna bakom flera kända bokomslag. Till Brott och straff, exempelvis, och till en rad böcker av Natalia Ginzburg. Eller till en klassikerserie av pockets av Sylvia Plath, John Steinbeck och Hermann Hesse där bokstäver utgör grundelementen i mönstren.

Att få släppa tyglarna och använda tecknens former, mellanrumsformer och att läsbarheten inte är högsta prio, gör mig på särskilt bra humör.

Similar Posts:

• En lagom trevlig turistsouvenir
• Vackra bilder till trist text
• Hip to be square?
• Matinspiration med extra allt
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria

Bruno Liljefors’ barndom kan placeras i Uppsalas trakter. En teckning från tidiga år visar att hans fantasier handlade om äventyr och att jaga vilda djur. Han plundrade fågelbon på ägg och använde slangbella för att pricka mindre djur. Mamman hade fåglar och pappan var handlare i krut, men ingen ekonomisk stjärna (två konkurser). I de övre tonåren begav sig ynglingen ut på vandring i Sveriges sydvästra fjällvärld kring Lima, Transtrand och över på norska sidan (javisstja, på den tiden var Sverige i union med Norge).

Hans talanger för bildkonst måste ha uppmuntrats i något skede för han ges 1879 inträde på Kungliga Akademien för de Fria Konsterna på Fredsgatan i Stockholm. Han är då 19 år fyllda. Bland professorerna fanns dalmasen Per Daniel Holm och Anders Kallenberg från Skåne, som blev känd som komålare. Bildkonst + djurintresse blev alltså den lyckade kombinationen för Liljefors.

Här är det värt att gå in på hur stark sammanhållningen växte sig bland tidens målarkonstnärer. Trenden med att gå ut i naturen för att porträttera djur, landskap och människor från arbetande klassen bidrog med frisk luft i konstkretsarna de sista årtiondena av 1800-talet. Resor gjordes till den europeiska kontinenten och man grundade konstnärskolonier exempelvis i Grez och i Skagen. I likhet med många lyckosamma konstnärer från de nordiska länderna fick också Liljefors konstverk uppsatta på salongen i Paris.

Myllan för de svenska konstnärerna förändrades när Zorn, Larsson och Liljefors verkade. I stället för att hålla sig väl med professorer och konstnärliga akademier blev finansmän allt viktigare:

Konstmarknaden var stadd i förändring; länge dominerades fältet av kyrkan, furstarna och staten, och Konstakademien var både i undervisning och stipendiebyråkrati en frukt av denna tingens ordning. Men nu fanns också en allt starkare borgarklass företrädd av handelsmän som inte sällan hade skrapat ihop ansenliga förmögenheter. De stora impressionisterna i generationen före Opponentrörelsens målare var nog så viktiga för det som skedde, men frågan är om inte konstköparna med män som Pontus Fürstenberg och Carl Robert Lamm i spetsen var av större betydelse. De och andra stormrika fabrikörer och bankirer dyker nu upp i handlingen som ett exempel på att konstnärerna, sällan helt fira, bytte beroendet av Konstakademien mot ett annat.

När Liljefors sålde sina första verk ingick alltså snart überrika fabrikörer bland konstköparna. Jaktmotiv sålde bra och motiven med rävar och harar i detaljerat återgivna snår och skogspartier är allmänt berömda. Liljefors hade ärvt sin fars dåliga ekonomiska sinne och flera gånger var han svårt skuldsatt och han tog illustrationsuppdrag i hög fart. Tydligen var det inte alltid så kul. Å andra sidan behövde Liljefors ett stort inflöde av pengar för att försörja exfrun Anna Olofsson, som han skilde sig ifrån för att i stället gifta sig med hennes lillasyster Signe Olofsson. Husdjuren behövde plats att bo på – han födde upp vilda fåglar, illrar, rävar på sina hustomter. Han byggde hus och ateljéer, bröt upp och flyttade för att bygga nytt. En period ägde han ön Bullerön och vid den tiden beställde han tillverkning av en lyxjakt som måste ha bländat de flesta i Stockholms skärgård. Familjen växte med alltfler barn.

När en biografiförfattare tar sig an sitt studieobjekt som varit död sedan 1939 är direkta ögonvittnen inte kvar i livet. Kvar finns förstås berättelser hos senare generationer; Bruno Liljefors hann få 13 barn (3 dog dessvärre i unga år) som i sin tur fått barn och barnbarn. Därtill kan ett gäng syskonbarn och syskonbarnbarn räknas in, vilket ökar chansen att hitta spår förutom att Liljefors blev omskriven i pressen flera gånger. Över 900 konstverk fanns i kvarlåtenskapen vid konstnärens död, brevsamlingar och fotografier har bevarats hos släktingar.

Fredrik Sjöberg har ett brett tilltal när han skriver sin biografi. Den nyfikna och sökande energin är smittsam och hans formuleringskonst är god underhållning. Man förstår att material i arkiv, tidskrifter, litteratur frestar till oräkneliga sidospår och att han måste ta tag i sig själv för att inte tappa bort sig helt. När han är mer seriös nyttjar han sina fältbiologiska kunskaper i berättandet, vilket gör att läsaren blir upplyst om hur naturskydd börjar ta form under 1900-talets början. Skogarna dikades ut allt oftare, vilket påverkade artrikedomen negativt. Naturskyddsföreningen grundades 1909 och värt att nämna är att många av de första styrelsemedlemmarna hade sin tillhörighet i de humanistiska konsterna, inte naturvetenskapen.

I sin resa genom Liljefors’ levnad har Sjöberg förstås inte bara intresserat sig för sitt studieobjekts familj och vänner. Främst i fokus är förstås de vackra och många gånger imposanta målningarna. De är omtalade både i Sverige och utomlands, och i boken finns exempel på målningar som stulits och aldrig återfunnits. Vad som rört sig inuti Nina Ulmaja när hon formgivit boken kan jag bara spekulera i – jag låter mig fyllas av skönheten – och vad mer? Jo, jag rekommenderar den här konstnärsbiografin som present till alla över 10 år och uppåt.

Similar Posts:

• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Konstnärslivet och självständigheten

Berättelsen är uppdelad i flera delar. De första delarna är ljusa och skimrande. Karin målar, utvecklas och umgås. Hon blomstrar i de andra konstnärernas sällskap och hennes måleri i mötet med både fiktiva och verkliga konstnärer. Sen kommer Carl, och den himlastormande förälskelsen som skimrar på ett alldeles eget vis. Väninnan Julia kan inte göra annat än att se på när Karin ohjälpligt förlorar sig i kärleken till Carl och offrar sitt eget målande för husfridens skull.

Jag är en fiktiv roman om riktiga personer. Karin Larsson blir mer och mer känd för sitt eget konstnärskap och den roll hon spelat i att skapa bilden av svenskhet. Den här boken kommer troligtvis leda till att ännu fler får upp ögonen för den roll hon spelade i Carl Larssons konstnärskap. Trots att jag vet att boken är fiktiv lyckas Ulrika Ewerman ge mig känslan av att jag var där, jag var på plats när Karin upptäckte kärleken till utomhusmåleri. Jag var på plats när konstnärsvännerna återsamlas på kvällen för att bedöma och berömma de tavlor som skapats under dagen. Jag var på plats när Karin insåg att hennes tavla var bättre än Carls.

Berättelsen rör sig drastiskt från den första delens ljus och framtidshopp till att bli mer och mer ångestfylld. Ewerman skildrar på ett skickligt sätt hur glidningen från egna framtidsplaner till att vara den som står bakom och bredvid kan ha sett ut. Hur Karin, genom att läsa av Carls humör skyddar, stärker och räddar honom från sig själv. Det är smärtsam, men vacker läsning.

Similar Posts:

• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Att ha en längtan i sig
• Fascinerande konstnärsöde
• En vacker biografi om Bruno Liljefors
• En resa i surrealism

Påskafton, eller snarare påskdagen, 1989 försvinner en femtonårig pojke. Efter midnattsmässan har Erik och hans kompisar cyklat till Sanningsberget men medan de andra kommit hem har han inte gjort det. Polisen hittar inte ett spår och förhören med kompisarna ger ingenting.

Kvar finns föräldrarna och den yngre systern Hanna. Hon saknar sin bror men hon avskyr att förlusten av honom är det som definierar henne i andras ögon och har svårt att hitta sin plats bland de jämnåriga, bortsett från Marcus, som hon lärde känna som femåring. Deras relation har alltid varit något särskilt men nu blir den alltmer symbiotisk.

Therese Bohman skriver återhållet om stora känslor men spänningen är en intensiv underström. Läsaren undrar nästan lika mycket som Hanna: vad var det egentligen som hände? Och jämte det mystiska och poetiska pågår det ytterst vardagliga, en sorts upprepningens tröst.

Det finns ett mysterium kring ett försvinnande men mest finns de som är kvar och deras sätt att hantera – eller inte hantera – sin förlust och sin sorg. För Hannas del blir konsten vägen framåt men det är inte någon enkel vandring hon har givit sig in på. Motgångar och omvägar travas innan hon ens kommer igenom konsthögskolans nålsöga och väl där får hon en handledare som stryker mothårs och ifrågasätter – en obekväm katalysator.

I Therese Bohmans förra roman, Andromeda, var det litteraturen som huvudpersonerna tog spjärn mot och levde delvis genom, här är det konsten som får inta en liknande position. Och i båda fallen slingrar sig ett idealiserande av konstformerna om en kritik av branscherna och de som verkar i dem.

Det är många år som passerar på relativt få sidor genom intensiva nedslag i de väsentliga händelserna och de olika decennierna känns väldigt väl fångade; 1980-talet är väldigt 1980-taligt och på samma sätt är det senare. Markörerna är tydliga men ändå smälter de väl in i helheten.

Stämningen stannar kvar hos mig länge efter läsningen. Sorgen och vemodet men också något vackert. Det var mycket som tog slut den där påsknatten men också mycket som inte gjorde det.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Dråpligt och finstämt i alkoholens spår
• Drömmen om det lite bättre
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Här finns de allra tidigaste, som Sandra Botticelli (1445–1510) och Rafaella (1483–1520), och även konstnärer som Petra Paula Rubens (1577–1640) och Francesca Goya (1746–1828). En favorit är såklart The Snog av >Gertrude Klimt (1862–1918) samt Tamarin Dancers av Henrietta Matisse (1869–1954). Senare namn inkluderar Renée Francoise Magritte (1898–1967), Fiona Bacon (1909–1992) och Davinia Hockney (f. 1937).

Där finns såklart även de allra största:

Michelangela Buonarrata Simoni (1475–1564), best known as simply Michelangela, was a true Renaissance woman. An Italian sculptor, painter, architect, and poet of the High Renaissance, she exerted an unparalleled influence on the development of Western Art. From her monumental scultpure David to the frescoes of Genesis on the ceiling of the Sistine Chapel, the artist’s expertise in several mediums was comparable only to that of her countrywoman and rival Leona da Vinci.

Boken är väl inte direkt gjord för att läsas från pärm till pärm, även om det också gick alldeles utmärkt. Sista sidan utgör en praktisk överblick över alla konstnärerna och deras verk, för den som snabbt vill leta fram till sin favoritkonstnär eller söka efter ett särskilt intressant konstverk.

Jag läste i alla fall boken från början till slut och det kändes som en fantastisk, härlig promenad – en paus från den där andra (konst-)historien som fyllts med ett annat kön. Det väcker många tankar och självklart har de bekanta motiven påverkats i Anita Kunz feministiska tolkningar. Med en kvinnlig pensel och en kvinnlig blick, blir resultatet ett annat. Kunz målar fram en konsthistoria med stor humor och stort allvar som påminner oss om att ingenting är förutbestämt eller självklart, utan allt är möjligt – som när Hans Memlings 1400-talsverk Porträtt av en ung kvinna blir Johanna Memlings Woman Being Mansplained.

En av de kanske allra mest intressanta bilderna är den på omslagets insida, med titeln L.H.O.O.Q.L.G.B.T.Q., tillägnad konstnären Margaux Duchamp (1887–1968). Bilden är ett självporträtt av Kunz, i Mona Lisa-pose, med ditmålad mustasch och pipskägg – efter Marcel Duchamps ”assisted readymade” L.H.O.O.Q., som utgår från ett vykort med Mona Lisa. En readymade av en readymade av en readymade…

Kunz beskriver Duchamp:

Considered by many as a charlatan and by others as an incredible innovator, her witty take on defying conventions broadened the definition of what art could be and had a seminal influence on the development of conceptual art.

En charlatan eller en otrolig innovatör? Jag vet i alla fall vad jag kallar Anita Kunz. Förhoppningsvis har du blivit tillräckligt nyfiken för att ta reda på vad du tycker.

Similar Posts:

• Kreativt och lärorikt
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Stockholmskonst för dig och mig
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Färgstark feminism och uttrycksfull smärta

”Vänskap är som spår i sanden
de måste ständigt trampas upp”

Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, närmare bestämt den danska västkusten. Hon växte upp i det inre av Jylland och blickade ut över åkrar och fält. Att bekanta sig med havet var inte självklart. Men vid utflykterna under barndomens somrar började någonting gro i henne. Oberäkneliga vågor fascinerade. En gång när hon var elva år förde strömmen ut henne men mamman hann greppa hennes ben och dra henne tillbaka.

Nors berättar att hon haft perioder när staden betytt mer för henne. Studier och en ständig kunskapstörst har fyllt vardagen. En annan sida i henne längtade bort från det urbana. Idag äger hon en boning vid kusten, där hon kan fyllas av den stora respekt hon känner inför havet och dess krafter.

I 14 essäer formar sig tankar kring behovet att finna sig en plats. Inte nödvändigtvis i betydelsen att äga ett ställe utan mer att hitta sin omgivning. Där får känslan av tillhörighet breda ut sig.

Nors essäer är varken självupptagna eller högtravande. Hon är en jordnära berättare utan krusiduller. Resorna gör hon högst konkret i en bil som tar henne till danska småstäder. Fingret följer linjen på kartan i en vägatlas hon fått av föräldrarna. På några utflykter har hon med sig Signe Parkins, vars illustrationer smyckar inledningen till varje essä. Nors träffar personer som kan öppna fyrtorn, visa konstverk i säsongsstängda byggnader eller berätta anekdoter.

De personliga betraktelserna vävs samman med inslag från naturvetenskapliga, konstnärliga eller politiska ämnesområden. Saker är inte alltid som de ser ut på ytan. Gifter har dumpats och övertäckts med betong. Kyrkvalvens medeltida målningar visar på konstnärens brinnande intresse för ett motiv men nonchalans för annat. Att bli del av lokalbefolkningen tar tid. Vilka frågor hon som ”utifrån kommande” kan yttra sig om är ingen enkel historia.

Många gånger påminner Nors essäskrivande om Bodil Malmstens betraktelser av livet i Finistère. Ett visst systerskap ser jag också med Kerstin Ekman, som dessutom är citerad på ett ställe. I deras anda formar Nors sina tankar i en ton av frustrerad vänlighet. Närheten till människorna och kustlinjen tar sig många uttryck. Den ömsesidigt visade omsorgen mellan föräldrarna och henne är fin läsning.

Jag tycker om texternas blandning av trivsamhet och vässad analys – att Nors inte nödvändigtvis vill stryka alla medhårs. Volymen i sig är vacker både utanpå och inuti. Att vilja slå rot på en plats med vidsträckta vyer är fullt förståeligt och även lusten att vilja skriva om det.

Similar Posts:

• Rymd och relationer ute på danska landsbygden
• Små stora betraktelser
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Vindlande och tankeväckande havshistoria

Pablo Picassos begåvning upptäcktes tidigt. Han var ett underbarn och betraktades som fjortonåring av sin omgivning som jämbördig med Velazquez. Men konstkritikern John Berger visar i denna klassiska essä hur Picassos skapande inte företer någon utveckling, hur han genom sitt liv är beroende av mysteriet kring underbarnets kreativitet. Det finns dock ett självlysande undantag: perioden 1907 till 1914, tiden för kubismens genombrott och mognad.

Det är ofta traderat att den berömda målningen Flickorna från Avignon från 1907 är det första kubistiska verket. John Bergers analys ger snarare vid handen att målningen utlöser den rörelse som redan var i vardande. Från den bilden och fram till första världskrigets utbrott 1914 ingår Picasso för första och enda gången i sitt liv i en grupp, en konstnärlig rörelse. Georges Braque beskriver det som att han och Picasso klippklättrar ihop med ett rep emellan sig.

Kubismen är enligt John Berger en av konsthistoriens mest betydelsefulla revolutioner. Detta av flera skäl. Kubisterna befriade konstnärerna från kravet på ”ädla” motiv som den döende hjälten eller det sublima landskapet. I stället kunde de, om de så valde, måla massproducerade ting som en stol eller dagstidning. Kubisterna introducerade kollaget och mixed-media. Dessutom, och kanske mest fundamentalt, komplicerade kubisterna människans sätt att se på seende. Bara genom att växelvis blunda med ena och sedan andra ögat, förändras synvinkeln vid betraktandet av något. Genom att röra sig runt ett objekt får betraktaren olika synintryck. Dessa naturliga fenomen prövade kubisterna att fånga i sina målningar och skulpturer.

John Berger är materialist och marxist och värderar kubismen betydligt högre än exempelvis den abstrakta konsten. Han anser att kubisterna var de sista optimisterna i västerländsk konst. Kubismens framåtskridande utveckling får ett abrupt slut i och med krigets utbrott då de franska konstnärerna blev inkallade och andra länders medborgare fick lämna landet. Pablo Picasso återgick till det, huvudsakligen, ensamma skapandet.

Därefter fick Picasso kämpa med den roll som det borgerliga samhället tilldelar konstnären, anser John Berger. Essän gör en utflykt in i Jean-Jacques Rousseaus idévärld. Pablo Picasso har accepterat rollen som den ”ädla vilden”, en romantisk figur som påminner om ett förflutet, mera äkta tillstånd. Picasso har tvingats bli sentimental och i sitt motivval härmande. Till slut har han ätits upp av sin egen popularitet. John Berger visar hur den enda dramatiken som existerar i vissa bilder är den att det är Picasso som har hållit i penseln.

Picasso levde i exil från sin barndoms Spanien. Han tillhörde ett förgånget århundrade, resonerar Berger.

Han idealiserar det primitiva i sin egen genialitet för att kunna fördöma sin korrupta samtid. Men för att bevisa sig för sig själv måste han ständigt arbeta. Detta i ensamhet. Men vad ska han måla? Frågan måste Picasso besvara på egen hand. Till slut vet han inte vad han ska måla. Motiven tar slut.

Så skissar John Berger på kärnan i Pablo Picassos misslyckande. John Bergers kritik kan framstå som paradoxal. Picasso var en mycket flitig konstnär som lämnat efter sig en stor produktion. Men med text och bild driver John Berger sin tes. Essän gör spännande exkursioner till det feodala Spanien, den borgerliga revolutionen och till realpolitikens första världskrig.

I sin avslutning diskuterar John Berger varför den enskilda, geniala konstnärens misslyckande är allas vår angelägenhet. Gåvorna som de bästa konstnärerna kan bära fram åt sin samtid är ovärderliga, nästan som fantastiska uppfinningar. Men det borgerliga samhället har behövt sitt mystiska geni. Picasso kollrades bort från chansen att utvecklas fullt ut.

John Bergers essä publicerades på engelska 1965 medan Pablo Picasso fortfarande levde och åtnjöt omåttlig popularitet. Den är inopportun och modig. Dessutom trotsar John Berger den gillrade fällan att hamna i samma läger som konservativa och reaktionära belackare av all slags modernism. Det löser han genom vältalig och med bilder underbyggd analys som står på egna ben. Ibland ställer han bara två målningar mot varandra och läsaren förstår poängen. Brombergs gav ut essän på svenska 1989.

Similar Posts:

• Konstifik Konstig Konst = Kul!
• Motarbetad av teologer
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Salongskvinnor i skuggan
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar

Den sjunde vännen är Sara Granérs sjunde bok. På ett plan är bilderna grymt kreativa. Så här skulle man vilja doodla! På ett annat plan är de mestadels stillastående och tvådimensionella, det vill säga platta.
Bildrutorna ligger där tillsammans med sina textrutor, oftast utan att vara med och driva berättandet. Så här kan det stå:

Inuti kroppen ligger organen tätt, tätt. Som rävungar i ett gryt. Dom håller värmen medan dom väntar på att nån ska komma med mat. Kolla nu sover dom:

Till denna textruta finns en bild på en person vid en diskbänk. Man kan se personens inre i genomskärning och där ligger mycket riktigt fyra rävar nära varandra med slutna ögon. Det som står i texten avbildas strax intill. Bilderna är alltid väldigt egensinniga, men som sagt stillastående. Ibland uppstår en viss laddning mellan text och bild, en slags spännande kontrastverkan, men dessvärre för sällan.

Tanken att kroppens organ är små rävungar är ju också synnerligen originell. Men, som sagt, över alltsammans vilar en känsla av att det kunde tagits längre, laddats med mer riktning.

Den inledande berättelsen, ”I begynnelsen var mordet”, handlar om Kain och Abel från Första Mosebok. Det är nog albumets vassaste kapitel. Sara Granér kan konsten att kombinera klassiker med vetenskap, populärkultur och halsbrytande associationer, ofta på ett sådant sätt att det blir träffsäker samhällssatir, främst arbetskritik. Hon har en fäbless för humoristiska ordvrängningar som ”bråte och straff” eller ”mindervärdes kom och ät kex”.

När det är som bäst är det precis så. När det är som sämst känns det planlöst och lite repetitivt.

Similar Posts:

• Recensionen, ditt as
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Lekfullt, skarpt och underbart tramsigt
• Rått och blandat
• All I need for Christmas is Sara Granér!!!

Den handlar om fyra olika förälskelser från två olika tider – två samtida och två från förra sekelskiftet. Det är ett försök att fånga den förtrollning som en förälskelse innebär. Hugo Alfvén blir förälskad i Marie Kröyer (som är gift med den kände Skagenmålaren), Johannes Brahms blir förälskad i Robert Schumanns fru (Clara), förlagsredaktören Mikael blir störtförälskad i den ”hyperestetiska” Gunilla, och så vidare … Kort sagt kretsar berättelserna kring vilsna och ensamma människor som tror sig finna sin själsfrände. Denna själsfrändskap visar sig i en gemensam passion för kultur.

Det är en idyllisk presentation av konstnärslivet där de olika personerna besöker kända platser som andra kända konstnärer besökt. Författaren har tidigare skrivit noveller och poesi, men det är främst hans kärlek till kulturen som skiner igenom i romanen. Det jag uppskattar mest i romanen är en essä om Artur Lundkvist, vars insprängda citat bidrar till att göra texten mer levande och fräsch.

Karaktärerna blir dessvärre bara stafflifigurer för berättelsen och har därför inget djup. Innan vi vet något om Mikael blir han plötsligt störtförälskad i Gunilla, och på ett liknande sätt gestaltas de andra karaktärernas upplevelser. Språket blir aldrig tillräckligt levande utan dialogen kännetecknas snarare av banala fraser som skulle kunnat stå på just vykort.

Boken skulle behövt ha mer av en redaktör för att centrera dramaturgin så att berättelsen blir starkare och mer aktuell. Vad är det som dessa berättelser har gemensamt förutom att personerna kommenterar varandra genomgående? Betoningen på själsfrändskapen räcker inte riktigt till för att förena romanens olika spretiga delar. Det blir inte bättre av att författaren även tar med stycken om andra världskriget och en lista på olika anti-nazister under 1930-talet; detta känns överflödigt och har ingen korrelation till berättelsen.

Romanen är mer av ett lättdrucket vin, men ett vin som möjligen gör anspråk på att uttrycka något om världen, om förälskelsens natur och om oss som människor. Det är visserligen lättläst och njutbart att i fantasin ryckas med av den hastighet varmed de olika miljöerna besöks (Köpenhamn, Rom, Tyskland, Sverige) men man hinner aldrig riktigt landa i någon av platserna. Intrycket man får är någon som försöker artikulera sin egen kärlek till kultur, men som inte riktigt lyckas utan istället lämnas läsaren med associationer som snarare liknar namedropping än en gedigen skildring av det fantastiska djup som kan upplevas i mötet med stor konst.

Similar Posts:

• Konstnärslivet och självständigheten
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Vackra bilder till trist text
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!

Citationstecknen är ett uttryck för att den bild som spreds var en anpassning till västerländsk smak och västerländska idéer om det fjärran östern men det Monica Braw beskriver i sin bok Geisha eller samuraj? Japan och japonismen är att det inte var så enkelt som att den helt uppstod på avstånd från ursprungslandet som en form av kulturell appropriering. I stället handlade det delvis om resultatet av Japans sätt att marknadsföra sig. För att motverka bilden av ett u-land visade man upp högtstående konst och konsthantverk på världsutställningarna men man började också tillverka stora mängder föremål som skulle tilltala européer och amerikaner. Och i den explosionen var det många som inspirerades till egna verk med inslag av det ”japanska”.

Här myllrar det av främst män som saluförde den japanska stilen och det blir lite plottrigt med alla namn och kortbiografier över de som var inblandade, såväl i Japan som utomlands, som rådgivare, tillverkare, importörer, försäljare, köpare och samlare, ofta i flera roller samtidigt. Det myllrar också av konstnärer som inspireras till egna verk med exotiska inslag eller till att göra något helt nytt. Ett antal illustrationer finns med för att visa läsaren bl.a. såväl ”genuina” föremål och sådana som producerats för export som de västerländska konstverken. Jag hade gärna sett ännu fler illustrationer av det som beskrivs i texten men urvalet är bra.

Det är ett bredare område än ursprunget till konstriktningen som omfattas – här finns fler aspekter av den inhemska synen på den egna konsten och kulturen som en del av den nationella identiteten. I den stängda tillvaron fanns inte heller ett behov av att samla och befästa en sådan identitet på samma sätt. När populariteten ökade och många familjer såg sin försörjning hotas genom politiska omvälvningar såldes en mängd föremål till utländska samlare och så uppstod ett behov av att bevara konstverk på ett nationalmuseum.

Det var inte heller så att japonismen uteslutande gällde konst och konsthantverk utan även inom skönlitteratur, teater och opera förekom inslagen från Japan men där framstod stereotyperna redan tidigt som just stereotyper och mycket har fallit i glömska med Puccinis Madama Butterfly som det största undantaget.

Geisha eller Samuraj? är en till formatet liten bok men den innehåller mycket, någon gång kanske lite för mycket då det dyker upp anekdoter som inte riktigt hör hemma i tematiken. Samtidigt är det svårt att begränsa på det sättet – konst och kultur har ju en tendens att inte riktigt hålla sig inom givna gränser och den stängda världen som öppnas upp blir en möjlig projektionsyta för vitt skilda saker.

Similar Posts:

• Färgsprakande och tankeväckande
• Århundradenas fördomar
• Bilder att leva med
• Nya vindar i Japan
• Ovanligt livsöde i smaklös förpackning