Linda Jones ungdomsroman Lejonflock kom ut i januari och missades därmed precis, men den platsar verkligen på den här listan av båda skälen. Den är fängslande läsning, fångar ungas livsvillkor och dilemman, och skickar också ut som en frusen hand mot vuxenvärlden. Var är ni?

Här är gott om oförstående föräldrar och duckande lärare. En del av mig förstår så väl varför de duckar, samtidigt som jag blir förbannad. Det är ett hårt klimat på skolan där Linda Jones ungdomar går. Benhårt. Men om inte vi vuxna tar ansvar för att förändra det, vem ska då göra det?

Någonstans är det ju det huvudpersonen Vera och några andra högstadietjejer försöker göra. De är så less på sexismen på skolan, på killar som tafsar och utnyttjar och kommer med tillmälen. Är det inte killarnas tur att bli osäkra nu? Killarnas tur att vara rädda?

Tjejers hämnd mot killar är ett tema jag länge har dragits till, och det är såklart ett knepigt tema. Det är en magkänsla, en fantasi som inte alldeles lätt lånar sig till det konkreta, för vem har egentligen rätt att utkräva hämnd av vem, och för vad? Vem bär skulden för något som är fundamentalt skevt och orättvist?

Är det alla män, vilka män som helst som behöver känna på det där ständigt underliggande hotet? Så resonerar till exempel en grupp kvinnor i Maria Svelands roman Befrielsen (allra bäst som pjäsen Befrielsefronten på Örebro teater). Betydligt mer individuellt blir det i Märta Tikkanens klassiska Män kan inte våldtas, där huvudpersonen beslutar sig för att våldta sin våldtäktsman.

Tjejerna som kallar sig Bunny i Linda Jones roman kör kanske på något slags mellanting. De har som en nomineringslista med killar som uppfört sig illa mot tjejer. Sen låter de tärningen bestämma. Åtminstone till en början.

Och det är en kick att äntligen ta makten i sina egna händer. En jättekick. Att vara de som sprider skräck istället för som hukar i vardagsrädsla. De som jagar istället för den jagade. Lejonflocken.

Det är en kick att uppgå i någonting större, men inte ens en flock är egentligen ett. Vera och hennes kompis i sjuan är inte desamma som tjejerna i nian som styrt upp Bunny. Och hur är det med den tredje bästisen som inte ens blev inbjuden? Trion som skulle hålla ihop för alltid?

Där ligger Linda Jones styrka, i relationerna som sträcker sig åt alla håll, vertikalt och horisontellt. Inte alla killar är svin. Inte alla tjejer är allierade. Inte alla vuxna uppför sig som vuxna. Inte allt man gör är saker man i slutänden kan stå för.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Ge igen
• Om att slå sig fri och gå vidare

En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?

Similar Posts:

• USA:s mest förbjudna bok?
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Ett sannare jag
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Auschwitz och den stora kärleken

I Katrin Seddigs sjätte roman, Nadine från 2023, skildrar Seddig på sitt karakteristiska och genomträngande sätt sina protagonister och det är få av dem som kommer undan med äran i behåll. Nadine lär vi känna genom situationer som format henne först som dotter och kvinna, sedan som maka och mor men parallellt även som yrkeskvinna.

Romanen börjar med att Nadine sitter i sin solstol hemma i trädgården och är lika irriterad på sina fula ben som på sin 20 år äldre make Frank. Det ringer på dörren och en avgrund öppnar sig, för det är ett dödsbud som levereras. Deras enda dotter Mizzi har begått självmord. Nadine börjar känna att hon har misslyckats som mor och det blir den katalysator som får henne att sakta men säkert förändras.

Vi får i tillbakablickar möta Nadine som barn, tonåring och ung vuxen. Nadine växer upp med att alltid få höra att hon är för mycket: för högljudd, för fysisk, för stor och för arg. I den nutida berättelsen får vi uppleva hur Nadines liv gestaltar sig efter Mizzis död. Katrin Seddig låter oss se hur hon handskas med sin despotiske far som numera är gammal och i behov av hjälp, hur hon fortsätter att gå till jobbet och sköta kontoret åt den ganska vidrige ynkryggen advokat Wiedenberg och hur hennes syn på Frank blir alltmer skoningslös. Det är långt ifrån en promenad i parken, när Nadine örfilar upp sin gamle far och nyktert betraktar sin makes åldrade gång, men Katrin Seddig låter oss inte vända bort blicken. Hon riktar vår uppmärksamhet mot de ställen där det är som mest obehagligt.

Den vuxna Nadine är en produkt lika mycket av sin fars stränga uppfostran som av samhällets normer om hur en kvinna ”ska” vara och har inte mycket att göra med den hon själv hade velat eller kunnat vara. Efter Mizzis död får hon nog av att spela den kvinnoroll som hon påtvingats och hon slänger av sig skikt efter skikt av “uppfostran”. Hon blir mer av den Nadine som hon skulle kunna ha blivit om livet varit annorlunda. Hon blir större och större, hon slutar att hålla tillbaka och att anpassa sig och i takt med det växer hennes ilska. Hennes far, man och chef gör klokt i att hålla i hatten när den nygamla Nadine-versionen äntrar scenen.

Katrin Seddig dissekerar föräldraskap och äktenskap med samma vassa kniv och håller samtidigt upp en spegel framför oss. I den spegeln ser vi oss själva i ögonhöjd med Nadine, Frank och den gamle fadern. Och det är inte alltid en smickrande blick, för publikfrieri, det är inget som Katrin Seddig ägnar sig åt!

Similar Posts:

• Den äktenskapliga rävsaxen
• Ett rosa paket med luft
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Löjligt lycklig läsning
• Roman om rädsla

Hon upptäcker en död kropp, dränkt i blod.

Det är knappast en ovanlig inledning på en deckare, men här tar sig dödsfallet en särskild vändning. Dagen efter upptäcker polisen att den unga kvinnan inte direkt blivit mördad, utan att hon dött genom en illegal abort. Det var förstås den enda form av abort som existerade vid den här tiden, och slutsatsen blir alltså att den tonåriga tjänsteflickan var en synderska som bragt sig själv om livet. Inte mycket att utreda där. Gärningspersonen är, i omgivningens ögon, död genom egen förskyllan.

Hildur kan emellertid inte släppa bilderna av den döda. Det gäller, av olika skäl, flera av kvinnorna som bor i samma hus som hon på Söder i Stockholm. Där finns Edit, också hon ung tjänsteflicka, och i samma desperata situation som den avlidna Emma Josefina. Där finns Edits matmor, änkefru Olga Laurell, i helt andra ekonomiska omständigheter, men också hon ett offer för tidens sexuella dubbelmoral. Där finns också tjugoåriga Fredrika, som nyligen förlorat sina föräldrar. Precis på nyårsdagen har hon flyttat in som sällskapsdam åt sina mer välbärgade kusiner, men drömmer om att göra något mera meningsfullt.

Genom dessa fyra kvinnor och deras olika samhällsställningar nystar Katarina Wennstam i ett dödsfall som samhället rycker på axlarna åt, och tecknar därmed en oerhört spännande och mångfacetterad bild av det förra sekelskiftet. Det märks att historien i allmänhet, och kvinnors villkor i synnerhet, fascinerar författaren, som i sin tur lyckas förmedla samma fascination till sin läsare. Det här är påläst, ja, folkbildande, i ordets bästa bemärkelse. Det betyder på inget sätt att man lär sig på bekostnad av berättelsen, utan historisk kunskap och romanintrig går samspelt hand i hand. De förstärker varandra.

Tematiken går på många sätt igen från Wennstams tidigare deckare, men det historiska är samtidigt en verklig injektion av ny berättarglädje. I höstas läste jag hennes senaste (och möjligen sista?) bok i den nutida Justitia-serien, en serie jag annars läst och uppskattat länge, och upplevde att både jag och författaren tröttnat på de karaktärerna och miljöerna. Då tänkte jag att hon flyttat över sitt engagemang och hjärta till det nya projektet, Sekelskiftesmorden, och jo, det finns här. Hela det där envisa hjärtat med sitt envetna engagemang för kvinnors stora utsatthet och stora, lika envisa kraft.

Similar Posts:

• Mordmys och historiebildning kring sekelskiftets jultraditioner
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• De skapande systrarna de Beauvoir

Där upptäcker polisen Edgar Stephens några väskor innehållande en kvinnokropp i tre delar. Eftersom tankarna går till trolleritricket med den (skenbart) itusågade damen tar han kontakt med en gammal bekant, trollkarlen Max Mephisto. Edgar och Max tjänstgjorde tillsammans under andra världskriget, i ett förband med uppdrag att lura tyskarna att den skotska kusten var bättre försvarad än den egentligen var genom att skapa falska krigsfordon och fartyg. Illusioner.

Denna lilla styrka, The Magic Men, kastar på olika sätt sin skugga över Edgars och Max efterkrigsår. Det gör också intrigerna kring varietéscenen, där Max uppträder och kan fungera som informell ingång.

I deckarseriens sjätte bok, The Midnight Hour – som såklart är omöjlig att presentera utan att avslöja en del av vad som hänt i de tidigare romanerna – har vi hunnit fram till år 1965. Varietéscenens dagar är räknade, Max är numera en etablerad filmstjärna med glamorös Hollywoodfru och Ed har hunnit få tre barn med sin fru Emma, tidigare en av Brightons första kvinnliga poliser och numera privatdetektiv.

Det där med könsroller började som en av seriens nackdelar. Med sitt fokus på The Magic Men och polisarbete gjorde den historiska miljön, och såklart författarens val, den första boken lite trist enkönad. Kvinnor var reducerade till lättklädda assistenter att i bästa fall sukta efter och försöka rädda, i värsta fall mörda. Möjligen tröttnade Griffiths själv snabbt på detta, och plockade in Emma och Max vuxna (”oäkta”) dotter Ruby.

Därefter har rollistan fyllts på. Den skarpa journalisten Sam är numera Emmas partner som privatutredare, och på polisstationen visar den unga Meg framfötterna. Hon får förstås fortfarande inte köra polisbil eller andra okvinnliga saker, och nu har Griffiths vänt skildringen av kvinnornas begränsningar till en klar fördel. Visst bubblar man av frustration när Meg hela tiden är beroende av att få skjuts (fast hon mycket väl kan köra bil), och jublar när Emma lyckas dumpa minstingen på fadern för omväxlings skull och lösa brott istället. Hon är ju så bra på det.

I The Midnight Hour har den gamle teatermogulen Bert Billington hittats död. Förgiftad, visar det sig, med råttgift. Han hustru, den bedagade varietéstjärnan Verity Malone, blir såklart misstänkt och anlitar därför Emmas och Sams detektivbyrå. En av parets söner antyder faktiskt att det är modern som läst Betty Friedan, fått konstiga (det vill säga feministiska) idéer, och ledsnat på att ta hand om sin sjuklige, ständigt otrogne make.

Samtidigt dyker det upp anspelningar på en föreställning som Billington medverkade i 1949. Där spelade han rollen som Råttkungen. Är det möjligt att orsakerna till mordet finns i det förflutna?

Mellan bok fyra och fem i serien gjorde Griffiths ett hopp i tiden på tio år. Det var ett hopp från en lite nedgången efterkrigsvärld till ett påtagligt modernare 1960-tal, en värld där allt ännu inte helt ställts på ända, men definitivt börjat bubbla. Kvinnor ifrågasatte alltmer sin självklara plats vid spisen, och på stranden i Brighton drabbade ungdomsgrupperna Mods och Rockers samman. Det var också ett hopp i karaktärernas liv som jag först hade lite svårt att förlika mig med. De blev liksom medelålders i ett slag. Lite tröttare, stundtals bittrare.

Nu har jag hunnit komma in i dem igen. Emma har fått ett nytt utlopp för sin begåvning som detektiv – även om det är befängt att hennes och Eds giftermål ska vara en fjäder i hatten för hans karriär och slutet på hennes. Nu vill jag veta hur det ska gå för dem vidare: Vilka nya turer tar Max och Rubys liv? Vilket blir Sams och Emmas nästa fall? Kommer deras intressen att krocka med polisens? Och när ska Meg egentligen få köra polisbil?

Nästa bok i serien ges ut i slutet av oktober.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• De sista kvarlevorna?
• En deckare som lovar mer än den håller
• Människor förrädiska som tidvatten

Om jag inte får dansa är det inte min revolution.
Guldtråden får bokstäverna att gnistra. Nu ska jag bara göra rosa hjärtan så är broderiet klart. Det är till Emy.
Emy är min kusin, och världens bästa. Hon fyller tjugo om två veckor och då ska hon få mitt broderi. Emy är ärligt den viktigaste som finns i mitt liv. Utan henne skulle min kropp gå sönder och jag skulle falla ut som spilld mjölk, som nån jag-vill-bara-ditt-bästa-lärare skulle torka upp med torrt hushållspapper.

Dessvärre har Emy flyttat till Göteborg så Maddi kan inte träffa henne lika ofta. I Göteborg bor hon i kollektiv med några vänner och ett par katter. Emy har sagt att Maddi är välkommen att hälsa på, men mamma tycker att hon är för liten för att åka själv dit ifrån Åmål, där de bor.

Samtidigt är det rätt outhärdligt i skolan. Två vidriga killar i klassen tar sig friheten att gång på gång kommentera Maddis kropp. Det får i sin tur henne att känna sig äcklig och fel. För visst måste det vara något fel på henne? Annars skulle de väl inte hålla på sådär?

Men när allt känns mörkt, deppigt och trist dyker en ny klasskompis upp. Elli ser ut som en ängel och är ickebinär. Det betyder att hen inte vill identifiera sig som tjej eller kille. Äntligen kommer det någon som också har drömmar som tar sig utanför Åmål. Dessutom gillar hen också att dansa.

Maddis älskade kusin Emy är med i en dansgrupp borta i Göteborg. De kallar sig Fat Dance och ägnar sig åt kroppsaktivism. På sista tiden har de blivit rätt uppmärksammade och till och med fått vara med i morgon-tv. När det är dags för grupparbete i klassen kommer Maddi och Elli på att de kan göra ett arbete om Fat Dance. Intervjua dem och kanske till och med få dansa tillsammans med gruppen? Fat Dance är kroppsaktivister och slåss för alla som inte är normsmala. De krigar för förändring, för de menar att kroppsidealen är livsfarliga och får folk att bli rädda och skämmas. Vilken revansch det skulle bli, tänker Maddi. Att få visa mobbarna att hon är någon att räkna med. Tillsammans med Elli blir hon modigare. Då vågar hon sådant som hon annars inte skulle.

Men vänskapen med Elli är inte alltid enkel. Maddi är livrädd för att förlora hen. Tänk om Elli inte tycker om henne längre? Om hen tröttnat? Att vara tolv år kan vara en berg- och dalbana. Det kan vända när som helst. I alla fall i ens tankar och känslor. Allt är så viktigt, stort och betydelsefullt i den åldern.

Det är fint beskrivet och jag tror att många kan känna igen sig i boken. Vi är alltför många som varit utsatta på olika sätt under skoltiden. Det gör ont att läsa hur barn kan bete sig. Men det är hoppfullt att läsa att det går att vända.

Fat Dance är en stark historia om vänskap, kärlek och inte minst om rätten att få vara den en är. Det är en berättelse som står upp för alla kroppars lika värde. En tjock kropp är lika mycket värd som en smal. Den kan dansa och får synas precis lika mycket som någon annan kropp.

Similar Posts:

• Om kött och pixlar
• Kroppspositivt med (eller utan) begränsningar
• Ge igen
• Häxkraft och mod
• Dans och smärta

Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek

Romanen om Mungo, som är uppkallad efter ett skotskt helgon från 600-talet, är en coming of age om en ung man som inte har mycket till övers för den hypermaskulina kultur som hans kriminella bror Hamish och hans gäng står för. När Mungo till råga på allt blir nära vän med katoliken James, blir det allt svårare att hålla ihop de olika världarna. Han har inte mycket hjälp att vänta från sin mor, Mo-Maw, som är mest upptagen med att skaffa alkohol till sitt galopperande missbruk, jobba natt på något snabbmatställe och snärja män för att fortfarande få känna sig attraktiv. Mungos far knivhöggs till döds innan Mungo ens var född. Den enda som verkar bry sig om Mungo och ta hans parti är den ett år äldre systern Jodie.

Det här är faktiskt inte bara nattsvart sorg och elände även om det finns mer än nog av svåra situationer som Mungo och de andra måste klara av. Mammans missbruk som ofta innebär att hon helt enkelt försvinner i ett par dar, sexuella tjänster och gentjänster samt rena sexuella övergrepp hör kanske inte till syskonens vardag, men det förkommer. Skildringarna av när Mungo hälsar på James i duvslaget och när de sakta men säkert kommer varandra närmare även fysiskt, är så varmt och vackert beskrivet att det faktiskt väger upp en hel del av svärtan.

Mungo tittade på James när han arbetade. Han tyckte om att betrakta honom utan att han visste om det. Han visste inte hur länge till han skulle få lov att göra det och ville spela in så mycket som möjligt på hjärnans videoband.

Som gammal socialarbetare är det svårt att inte se att var och en av protagonisterna har nog av sitt eget krig. De flesta vill inte vara aktivt elaka, men de kan helt enkelt inte agera på annat sätt än så som de brukar. För Hamish är att slåss och sälja droger ett sätt att vara man och familjeförsörjare på, och det finns inte i hans föreställningsvärld att hans bror Mungo skulle kunna vara annorlunda eller vara av annan åsikt. Mo-Maw födde tre barn innan hon hunnit bli tjugo, och blev änka lika snabbt. Hon kommer alltid att jaga efter det som ska ge henne den lycka som hon tycker sig ha rätt till. Under korta stunder kan det vara hennes yngste son, men det är aldrig tillräckligt länge för att det ska ge honom den grundtrygghet som han så väl skulle behöva.

Jodie och Mungo gör även de så gott de kan för att överleva och för att skapa sig en framtid. Jodie flyr genom att drömma om vidare studier, Mungo genom att planera sin flykt med James. Det är hjärtskärande, rörande och inte helt utsiktslöst. Jag önskar dem all lycka och hoppas innerligt att Douglas Stuart inte får för sig att skriva en fortsättning på just den här historien och möjligen grusa mina ljusa framtidsplaner för de två syskonen.

Similar Posts:

• Segt om ett äktenskap i stå
• Drömmar om frihet
• Roman om rädsla
• Kärlek, könsroller och uppehållstillstånd
• Frankofil julafton

Eller är den så ljuv, den där musiken? I mina öron klingar det ganska så falskt ibland, för även om de är överens om att de inte vill leva som sina föräldrar, så vet de inte riktigt hur de ska bära sig åt för att bygga upp något som mer liknar det som de önskar sig. När 50-tal blir 60-tal är konventionerna sådana att mamma är hemma och tar hand om barnen, pappa jobbar och drar in kosingen. Och att bryta mot dessa tradtioner är inte bara svårt, det är snudd på omöjligt om man inte pratar med varandra.

Tyvärr har Ingrid och Georg inte så mycket tid på sig att förhandla fram premisserna för sitt äktenskap, för det går väldigt fort att bli ett etablerat par. Ingrid blir nämligen gravid och Georg tar förstås ”sitt ansvar” och gifter sig med henne.

Helena von Zweigebergk är oerhört bra på att beskriva vad som händer inuti Ingrid och Georg. Det är frustrerande att de inte kan prata med varandra om vad de tänker och känner utan bara gissar sig fram på ett sätt som känns bäddat för olycka. Ingrid försöker vara Georg till lags och Georg tar beslut som påverkar hela familjen utan att prata med Ingrid. Det kanske var ett helt acceptabelt sätt att manövrera sitt familjliv på den här tiden, men det kan ju inte ha gjort dem lyckliga?

Ingrids son Tom är bara fem år men det känns inte som om Ingrid riktigt ser honom efter att hon har gift sig med Georg. Hon vill att han ska uppföra sig och inte ställa till besvär för ”farbror Georg”.

”Du gör mamma ledsen och besviken när du beter dig på det här sättet, Tom. Och farbror Georg som är så trevlig mot dig. Du gör honom beviken också. Vi förstår inte vad det är som tar åt dig!”

Det känns sorgligt att Ingrid även ”offrar” sin bästa vän Britt på äktenskapets altare och till och med har svårt för att prata med henne på telefon när Georg finns i närheten.

Ingrid känner sig hämmad att prata eftersom Georg också är hemma. Han sitter i soffan i vardagsrummet med en whisky, tidning och cigaretter och väntar på att de ska äta middag. På radiogrammofonen spelar han Billie Holidays ”Blue moon” och ser bister ut. Han spelar ofta den amerikanska jazzsångerskan när han är på melankoliskt humör eller uppretad över något. Är han uppåt spelar han ”All the things you are” med Charlie Parker. På så sätt får Ingrid och Tom en ledtråd om var han befinner sig mentalt sett.

Förmodligen är jag inte ensam om att tycka att det hade varit både vuxnare och ärligare att ha pratat med varandra istället?

Huruvida Ingrids och Georgs äktenskap blev lyckligt eller ej, kommer vi förhoppningsvis att få redan på när andra delen i den här serien ”Drömmar om frihet” kommer ut. Den utspelas 1981 och har Toms lillasyster i centrum.

Similar Posts:

• Spänning från början till slut
• Segt om ett äktenskap i stå
• Kärlek, könsroller och uppehållstillstånd
• Vars är intrigen?
• Roman om rädsla

Och varför i herrans namn måste Karolina välja mellan Christian och Adam? Det känns varken feministiskt försvarbart eller ens särskilt troligt i detta årtusende. Jag kom att tänka på den gamla franska 80-tals-klassikern Saltstänk på huden av fransyskan Benoîte Groult, om den intellektuella parisiskan som mellan varven unnar sig att tumla runt i sänghalmen med den bretonske fiskaren. Nu är det väldigt länge sedan jag läste den, så det kan vara så att liknelsen haltar, men i mitt minne var det så sorgligt att kvinnan i romanen gifte sig med ståndsmässigt rätt karl, men inte fan blev hon lycklig för det. Konventionerna i Frankrike på 50-talet förutsåg inga giftermål över ståndsgränserna, men Stockholm i vår tid, borde väl ha kommit längre?

Karolina är inte heller särskilt lycklig med Christian, även om hennes mamma anser att dottern har gjort ett fantastiskt kap. I jämförelse med Karolinas väninna Joannas otrogne man, så är ju Christian inte så pjåkig, men jag blir inte klok på hon varför hon jämför dem överhuvudtaget.
Peppe Öhman skriver med lätt hand men tyvärr komplett utan broms. Jag tycker att vi borde ha kunnat klara av den här åsnan mellan hötapparna på betydligt färre sidor än de 391 som romanen stannade på. Ett litet tips från mig på hur man åtminstone kunde ha sparat ett femtiotal sidor, hade varit om vi sluppit att ideligen läsa om hur håret lockade sig i nacken på Christian (ljust) och på Adam (mörkt). Och i min värld spelar det inte så himla stor roll om Adam har en mörkblå eller grön tröja och om hans t-shirt under är vit eller ljusblå. Ett par färre situationer av allt hade faktiskt räckt. När Karolina för sjuttielfte gången borrar ner näsan i någon av bonusdöttrarnas hår och låter kärleken fladdra, börjar jag tänka att Peppe Öhman tror att jag är dum i huvudet. Och det är inte så att sexet med Adam är dåligt skrivit, det tar bara för mycket plats i romanen – i all synnerhet som de inte ses mer än en gång om året… Och alla gånger Karolina och Adam nästan avslöjas, men i sista stund så ”klarar de sig”- Skönt för dem, men tråkigt för mig som läsare. Det hade onekligen gett historien mer schwung om Karolinas svärmor hade sprungit på dem i hotellreceptionen och inte fejdat ut i intet.

I ärlighetens namn måste jag ändå erkänna att jag inte hade tråkigt när jag läste, trots både upprepningar och ”too much information”, men jag slog igen boken med känslan av att vara blåst på konfekten. Jag hade väntat mig någon form av upplösning, där vi fick veta varför Christian var så ointresserad av sex, till exempel. Typ att han egentligen var kär i sin bäste vän, men att ett sådant liv var omöjligt för en man i hans position. Men nej, det kom aldrig.

Kan det vara att det som störde mig var att hela händelseförloppet var trovärdigt, att det helt enkelt var för mycket realitet? Ingen man är perfekt, inget liv är perfekt och alla gör så gott de kan för att hantera sina små ynkliga liv. Tja, rätt åt mig – nu är det jag som är åsnan och inte kan bestämma mig mellan hötapparna ”diksbänksrealism” och ”eskapism”. Och det, det kan man ju inte lasta Peppe Öhman för.

Similar Posts:

• Roman om rädsla
• Grått och gråt i Glasgow
• Drömmar om frihet
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Kärlek, könsroller och uppehållstillstånd