dagensbok.com » Klimat

Emma Virke "Lilla molnet"

Anna Liv Lidström — Sun, 14 Aug 2022 22:00:07 +0000

Det är sommar.
Himlen är alldeles klar och så där knallblå.
För alla moln har tagit semester.

Alla utom ett litet moln
som de råkade lämna kvar.

Så börjar historien. Det lilla kvarglömda molnet bestämmer sig för att klara sig. Små moln kan vara bra att ha och det kan säkert få nya kompisar. Molnet får syn på en kille i badbyxor. Han behöver säkert ett litet moln så att han inte bränner sig. Men pojken blir arg för att det lilla molnet skymmer solen. Men kanske att det vore bra med skugga borta vid glassvagnen så att inte glassen smälter, tänker det lilla molnet och skyndar dit. Men glasstanten skriker att ingen köper glass och molnet hänger där.

Lilla molnet svävar dystert bort från stan.
Bort mot skogen, där man kan gömma sig
bland trädtopparna.

Där ingen märker om man gråter.

Men det hjälper inte. I skogen klagar en irriterad ekorre som skalar kottar i ett träd. Den har bråttom och har absolut inte lust att bli blöt. Nu börjar det bli riktigt jobbigt för det lilla molnet men det håller allting inom sig. Stänger in känslorna. Det blir så tungt att det sjunker ända ner till marken. Förvandlas till ett åskmoln.

Då dyker plötsligt en möjlig vän upp och retas lite. Undrar varför det lilla molnet är så grått? Tycker att molnet ska vara mer positiv och försöker kittlas. Då brister det för det lilla molnet och BOM! BANG! Blixten slår upp i himlen och ner i marken. Skogen börjar brinna och träden blir oroliga. Det lilla molnet får panik. Vad har det gjort? Stackars gräs och blommor! Jag är världens dummaste moln, tänker lilla molnet. Och nu släpper allt. Tårarna svämmar över och blir till ett ordentligt ösregn. Skogen uppmuntrar det lilla molnet till att gråta mer, att fortsätta regna.

Ju mer molnet gråter, desto lättare blir det. Det slutar fint. Det lilla molnet får känna sig behövd och till slut återförenas det med de andra molnen i en riktigt fluffig kram.

Det här är en berättelse om känslor. Vad som händer när en håller allt inom sig och biter ihop. Jag tycker att det är så finurligt och fint att ett moln kan få gestalta detta. Det blir så tydligt vad som händer när en biter ihop och håller allting inom sig. Till slut exploderar det som för det lilla molnet. Fast det är ingen fara om det blir så ibland. Är du bland vänner så ordnar det sig.

Språket är självklart och fullt av utropstecken. Enligt mig ska det inte strösslas med det, men i denna berättelse funkar det. Berättelsen får tyngd och vi förstår det lilla molnets tilltagande frustration. Det är inte lätt att bli övergiven och därifrån försöka hitta vänner och ett sammanhang där en behövs.

Illustrationerna är gjorda av den japanska illustratören Fumi Koike. Det är rätt enkelt och lekfullt skildrat samtidigt som det finns många detaljer att titta på. Det lilla molnet förekommer på varje bild och hens känslor speglas väl dess ansikte. Barnen jag läst boken för fascinerades över att de såg att bilderna var målade. Jag vet inte om det är pensel- eller penndrag men det ger liv åt berättelsen på ett väldigt fint vis.

Johan Rockström och Owen Gaffney "Jorden"

Klas Rönnbäck — Mon, 21 Feb 2022 23:00:58 +0000

Jordens klimat förändras. Vi människor är ansvariga för utsläpp som bidrar till den här utvecklingen. Vi lever nu i en tidsålder där Jorden har påverkats så till den grad av oss människor att vi också bör namnge den tidsålder vi lever i därefter: antropocen. Situationen är allvarlig eftersom vi på många områden lever långt bortom de planetära gränserna, och konsekvenserna kan bli katastrofala om inget görs. Framförallt kan konsekvenserna bli katastrofala om vi passerar någon brytpunkt bortom vilken vi kanske inte kan vända utvecklingen längre. Men vi kan ännu vända utvecklingen, även om det brådskar. Inom det närmaste decenniet måste världen ha genomfört en stor omställning för att konsekvenserna inte ska börja skena iväg. Det är det centrala budskapet i den här boken. Men det är också ett hoppets budskap som författarna vill förmedla. Det är nämligen inte bara så att en omställning är nödvändig – den är fortfarande också möjlig, och det finns flera faktorer som bidrar till att göra den både möjlig och realistisk. Boken genomsyras, trots domedagsscenarion om vad som kan hända om klimatförändringarna slår igenom med full kraft, av en försiktig optimism om att vi fortfarande kan leva upp till namnet Homo Sapiens, den visa människan.

Johan Rockström och Owen Gaffney är världsledande klimatforskare och debattörer i frågan, så när de nu skriver den här boken tillsammans är det föga överraskande ett tungt och viktigt inlägg i klimatfrågan. Boken är indelad i tre ”akter”: en första som skildrar Jordens historia från att klotet blev till fram till vår samtid, och vad vi vet om hur klimatet förändrats över de senaste 800 000 åren; en andra akt som skildrar de senaste decenniernas forskning om planetens gränser för vad som är hållbart, och på vilka områden vi människor har kommit att passera dessa gränser; och en tredje akt om det författarna kallar för ”Jordresan”, det vill säga vad vi behöver göra för att vi ska kunna leva inom de planetära gränserna.

Boken är över lag mycket pedagogiskt skriven. Man har som lekman lätt att följa med i skildringen av den naturvetenskap som ligger till grund för vad vi vet om Jordens klimat och de samtida klimatförändringarna. Boken är också i sin tredje ”akt” förhållandevis konkret i diskussionen om vad som behöver göras på en lång rad områden – alltifrån vad vi äter och hur vi producerar vår mat, till hur vi skapar hållbara städer eller transportsystem. Vi måste också utjämna socio-ekonomiska skillnader såväl inom som mellan länder, röra oss bort från konsumtionshets och en ständig strävan efter ekonomisk tillväxt, och börja tillämpa mer av ett ”katedraltänkande” (med långsiktig planering av ekonomin).

Författarna skriver att det finns fyra positiva krafter som idag drar åt rätt håll: folkrörelser som kämpar för en radikal omställning, politiker i de världsledande ekonomierna som bidrar, ekonomiska drivkrafter som gör att fossilbränslen inte längre är konkurrenskraftiga mot hållbara alternativ, och tekniska innovationer som kan leda till omvälvande förändringar på många områden. Men när de i bokens tredje akt sen konkretiserar diskussionen om de förändringar som behövs – och vad som är på gång – så blir jag inte helt övertygad av realismen i den ”Jordresa” de förespråkar. Författarna kan exempelvis diskutera hur en del stora företag – som exempelvis Scania, Harley Davidson eller Puma – säger sig vilja ställa om sin verksamhet mot hållbarhet. På samma sätt menar de att politiker i många länder driver på för en omställning, och att flera ledande globala institutioner – till exempel IMF och ECB – idag vill genomföra en ”radikal översyn” av det ekonomiska systemet, och bland annat verka för en rättvisare fördelning av välståndet. ”Kapitalismens överstepräster kräver radikala förändringar”, som författarna formulerar det. Kalla mig pessimist, men jag har svårt att tro att många av dessa företag, politiker och institutioner verkligen menar allvar med sin retorik, och misstänker att de förändringar de i realiteten kommer försöka genomföra egentligen är ganska blygsamma sett mot bakgrund av vad Rockström och Gaffney menar behövs. Och framförallt: Kommer man att ha särskilt många politiker eller storföretag med sig på tåget om man faktiskt skulle börja genomföra mer radikala omställningar av det ekonomiska systemet (med bl.a. höjd beskattning av de rika eller ökade kostnader för utsläpp)? Detta får mig osvikligen att fundera på om Rockström och Gaffney själva verkligen tror på sina egna ord om de här aktörernas vilja att genomföra radikala förändringar, eller om det i sin tur är medveten retorik från deras sida för att locka med så många som möjligt på tåget för den omställning de menar är så akut nödvändig?

I sin helhet är det dock en både viktig och pedagogisk bok, som jag hoppas att många – politiker såväl som en bred allmänhet – läser och tar till sig av. Jag hoppas också att jag om tio år kan se tillbaka och konstatera att författarnas optimism var berättigad, och min skepsis obefogad. Förhoppningsvis kan det optimistiska budskapet smitta av sig, så att boken kan bli en katalysator till positiv förändring.

Lisen Adbåge "Furan"

Anna Liv Lidström — Mon, 15 Nov 2021 23:00:36 +0000

Det började med att familjen äntligen hittade sin drömtomt.
”Här ska vi leva, här ska vi bo. Här ska vi bygga vårt hus!” ropade pappan.
Barnen applåderade.
”Men först”, sa mamman, ”så måste vi riva det här gamla rucklet. Och de här stora träden måste vi också ta ner, så vi har något att bygga det nya huset av!”

Så här inleds Furan. I en annan tid hade dessa rader känts fräscha. En nystart. Men i dessa brinnande klimatkristider börjar det att skava på en gång. Familjen börjar genast skövla. Mamman är en van trädfällare och skicklig med motorsågen. Men det är som att de stora furorna spjärnar emot. Nästan som att barken skriker under sågens vassa tänder. Av träden blir det brädor som används för att bygga det nya huset och möblerna däri.

Den sista furan faller till hösten eftersom dess skugga förmörkar rummet på ett sätt som stör. Den kan de använda till att bygga ett garage kommer mamman på. Men trädet betedde sig konstigt. Ur grenarna rinner det så mycket kåda att de inte går att använda.

”Usch, vad kladdigt”, pustade mamman och släpade iväg de hopplösa grenarna.

Trots detta tycker familjen att de hamnat på den vackraste platsen på jorden. Barnen leker vid sjön och solen skiner. Allt är frid och fröjd med andra ord. Men så börjar mamman klaga över att ungarna drar in så mycket barr. Trots att hon städar varje dag kommer det nya. Ungarna säger att furorna är ju borta, så var skulle de få barren ifrån?

Det kommer krypande. Hur osynliga grenar vispar mot fönstren om natten och kottar faller mot taken medan familjen ligger sömnlös i sina sängar. Och en morgon är lilla Rodis tidigare så mjuka kinder skrovliga och barklika.

Det vore fel av mig att avslöja så mycket mer än att det, som ni nog förstår, barkar åt helvete. Lisen Adbåge behandlar alltid viktiga ämnen i sina bilderböcker. I Dom som bestämmer (2018) resoneras det om varför de som bestämmer alltid bestämmer? Och vad ska vi som inte får vara med göra för att få vara med? Vill vi ens vara med? Vi kanske bara vill vara ifred.

Furan är en riktig thriller. Bilderna går i sepiatoner med olycksbådande skuggor. Karaktärernas uttryck förändras under bokens gång. Från början är miner och kroppsspråk glada och förväntansfulla men sedan går de mot förvåning, osäkerhet alltmedan skogen kryper närmare.

Mot slutet är det mer uppgivet samtidigt som ett beslut gror. Jag lovade ju att inte berätta mer om hur det slutar men en
liten spoiler kan jag inte låta bli att ge i form av en rätt talande illustration där mamman inte längre kan prata för att en fågel byggt ett bo i hennes mun. Blunda om du inte vill veta mer.

Det här en bok att läsa tillsammans. Den måste få ta tid och räkna med att frågor och funderingar väcks och att samtal säkert behövs. Furan av Lisen Adbåge är en viktig och skrämmande bok. Det är en berättelse som vi alla behöver.

Axel Lindén "Tillstånd"

Lena Nöjd — Sun, 16 Aug 2020 22:00:18 +0000

En fysisk känsla fyller texterna i boken Tillstånd som gavs ut i början av år 2020. Årstiderna växlar. Det är ömsom lätt att ta sig fram i skogen, ömsom snårigt. Kläder blir blöta av regnet. Omöjliga är stockarna som ska baxas upp i klyvningsmaskinen. De är knotiga och fastnar som om de har en egen vilja.

Berättaren har lämnat den akademiska världen och längtar inte tillbaka. Han äger mark och tänker mycket på skogsbruk, så som den utformats för att ge största möjliga avkastning. Men mest går han i skogen. Han har virat ett måttband runt ett av träden för att kunna följa hur det växer. Ibland hittar han inte tillbaka till det utvalda trädet men ibland lyckas han. Då upptäcker han att måttbandet inte förflyttat sig alls. Omkretsen på trädet är samma antal centimeter som för flera månader sedan. Det tycks helt meningslöst att gå och titta efter och hoppas att något har hänt.

Ifrågasättandet av tillväxt och skogsindustrins modeller breder ut sig. Det borde gå att vara skogsägare med andra mål. Skogens ekologi skulle gynnas om där gavs plats åt annat än gran och tall. Varken inspektörer eller bygdens grannar låter sig imponeras av berättarens tankar. Han presenterar taffligt en motion på skogsägarmötet, vinner inte gehör på något sätt. Några vänner finner han inte heller bland skogsmaskinsförarna som får uppdrag att hämta de träd som valts ut för avverkning.

Läsaren får möta en syn på världen som är dyster och grinig i en sällsam blandning. Dock inte på det sätt som det yttrar sig i sociala medier med klick-alstrande rubriker som ska måla upp en samhällsordning av ondo med syndabockar av olika slag. I stället är det en butter gubbe av ett annat slag. Fram träder en människa som inte bryr sig om sitt varumärke. Inte heller intresserar han sig för effektsökeri.

Att bosätta sig någon annanstans och leva på ett annat sätt var en gång viktigt men beslutet kantas av återkommande tvivel. Han har alltjämt kontakt – om än motvilligt – med bekanta som fortsatt leva i staden med akademiska förtecken. Livet med fru och barn rullar vidare och han får kommentarer på sitt uppträdande. Barnen i familjen kritiserar sin far, eftersom de får leva med hans val att bosätta sig på landsbygden. Det är inte enbart negativt, menar jag. Ett barn som har möjlighet att klandra sin förälder har inte kuvats. Barnets grund är trygghet – hur motsägelsefullt det än kan låta (eller kännas) när den unga människan nyss fällt sin syrliga replik.

Skildringen blir både ett porträtt av en man och av vår samtid. Mellan raderna skymtar klimatengagemang och ett engagemang för människor. Trots att mannen inte ser poängen med att rösta i allmänna val handlar hans agerande om att han önskar ett förändrat samhällssystem.

Tjurskalligheten kan förväxlas med svartsyn. Ansträngningar som handlar om att hitta ett alternativ till skogsbruket med monokultur betyder nästan ingenting. Inte heller insatsen han och hans fru gör som fadderfamilj åt ensamkommande flyktingar.

Ändå betyder det allt.

Jonathan Safran Foer "Det är vi som är klimatet"

Anna Magnusson — Thu, 07 May 2020 22:00:44 +0000

Hur fångar man en läsare? Genom att fokusera på att berätta om en sak för att sedan helt ändra grepp är en taktik. När detta händer en bit in i Det är vi som är klimatet känner jag mig redan trött på berättarstilen. Detta trots att jag har insikt om vad boken faktiskt ska handla om.

Boken är en uppräkning av de otaliga saker som förstör vårt klimat – djuruppfödningens konsekvenser, överkonsumtion med mera. Alla är väldigt viktiga ämnen som vi måste sluta prata om och börja agera på.

I boken försvinner tyvärr många väsentligheter i långa monologer om de ändliga resurserna på jorden och möjligheter att kolonisera Mars med Elon Musk i spetsen.

Safran Foer väver även in berättelser från förintelsen och nazisternas intåg i Europas länder. Från hans egen gripande familjehistoria, det judiska folkets flykt undan nazismen, till det livet han lever idag i överflöd. Hur tillgången till pengar tycks självklar idag mot förr. Han jämför förfädernas gnetande och ständiga sparande med dagens konsumtion av lyxartiklar. Saker som idag inhandlas utan större reflektion och tas för givet.

Avsaknaden av struktur i boken är uppenbar. Det känns mer som en bok med samlade krönikor än ett litterärt verk avsett att hålla ihop. Som läsare försöker jag förgäves lägga pusslet – vart är det Safran Foer vill ta vägen med mig som läsare?

Att jorden är den enda planet i sitt slag som mänskligheten har att tillgå just nu är ett faktum. Ett annat faktum är att vi redan har förbrukat mer resurser än vi har. Enligt boken förbrukar vi 50% mer resurser i västvärlden än jorden kan producera. Livsstilen vi har är ohållbar men ändå fortsätter vi. Varför beter vi oss som vi gör är en fråga som dyker upp. Här är det intressanta filosofiska frågeställningar som tas upp. Att fortsätta med något som alla vet är dåligt. Varför gör vi så?

Den pågående Coronakrisen i vårt samhället har ställt mycket på sin spets gällande sättet att leva. Allt resande, all konsumtion och våra matvanor.

Denna pandemi kunde förstås inte Safran Foer förutse när han skrev boken. Det finns dock många paralleller att dra till tankar om djurhållning, lokal produktion av mat och hållbarhet.

Oavsett om det gäller hantering av de djur vi äter, vårt sätt att resa eller vårt sätt att behandla medmänniskor måste en ändring ske. Där har Safran Foer rätt.

N. K. Jemisin "Obeliskporten"

Sofie Eliasson — Mon, 24 Feb 2020 23:00:07 +0000

Andra delen i en trilogi är ofta den sämsta. Det händer inte så mycket. Världen har man redan lärt känna, karaktärerna förändras inte och boken verkar inte åstadkomma så mycket mer än att leda upp till seriens sista del.

Nu kan jag såklart inte svara på om Obeliskporten är den sämsta delen i trilogin när jag inte läst den avslutande, men jag kan däremot bekräfta att den i övrigt inte trillar i någon av de fällor som vanligen giras för just uppföljare.

Det som Jemisin gör bäst, och som verkligen imponerar, är hur hon lyckas expandera världen. I den första delen lär vi oss hur allting fungerar: om orogenesin, kommarna, Navet, själva Jorden. I Obeliskporten ifrågasätts precis allting. Det görs på ett sätt som i samma veva rör händelseförloppet framåt och fullständigt förtrollar läsaren.

Kanske är det inte riktigt lika mycket som händer i den här romanen, men främst beror det på att vi har färre perspektiv att se dem ifrån. Men det är inte hela världen när själva läsningen drivs av en nästan extatisk nyfikenhet. Hur hänger egentligen allt ihop? Har årstiderna alltid funnits, eller vad var det som utlöste dem? Finns det en gräns för vad orogenesi kan åstadkomma? Varför finns det saker som Navet inte kan förklara när det kommer till Essuns krafter?

Såklart byggs spänningen också upp inför den avslutande delen. Sakta men säkert börjar man ana vart historien ska ta vägen, vad som måste hända. Vad som skulle kunna bli historiens klimax. Men det går inte att gissa sig till hur vi kommer att hamna där.

Den söndrade jorden är en otroligt välskriven fantasyserie som vägrar släppa taget om sin läsare. Fullständigt unik och fascinerande. Samtidigt som jag längtar intensivt efter att få veta hur allt slutar, och efter att spendera mer tid i den här kaotiska världen, kan jag inte låta bli att dra ut på det. Måtte serien aldrig ta slut.

N. K. Jemisin "Den femte årstiden"

Sofie Eliasson — Mon, 13 Jan 2020 23:00:52 +0000

N. K. Jemisin har med sin trilogi, Den söndrade jorden, lyckats med det till synes omöjliga. För alla tre delarna tilldelades hon The Hugo Award, ett enormt pris inom fantasy och science fiction. En sådan bedrift medför garanterat höga förväntningar, men den första boken gör en knappast besviken.

I Den femte årstiden börjar allt med våldsam seismisk aktivitet. Undergången är här, för femtioelfte gången, men kanske också den sista. I världen som Jemisin presenterar går civilisationer under med jämna mellanrum på grund av fruktansvärda naturkatastrofer. Detta har orsakat att alla samhällen ständigt står i beredskap, och deras status avgörs av hur många så kallade ”årstider” de har överlevt.

I världen finns också så kallade orogener, människor som kan kontrollera jordens rörelser. På grund av hur världen ser ut blir de inte hyllade som man kanske skulle tro, utan förtryckta, kontrollerade och förföljda.

I historiens mitt finns tre huvudkaraktärer, som alla befinner sig på olika platser i världen. Oftast när perspektivet ändras snabbt på det här sättet fäster man sig tydligt vid ett av dem. Hos Jemisin byter man ständigt favorit, och engagemanget i deras historier förstärks kontinuerligt allteftersom historien fortskrider. I slutändan är de alla jämlika, och imponerande.

Den femte årstiden är en skrämmande välskriven och drabbande historia om mänsklighet, överlevnad och vad vi gör mot varandra och vår planet. Samtidigt djuplodande och otroligt spännande är det en bok som inte går att släppa ifrån sig, vare sig under läsandet eller efter det.

Den gör vad alla riktigt bra fantasyböcker gör bäst: berättar om vår värld genom linsen av en annan. Aldrig blir väl orättvisor och svårigheter så tydliga som när vi distanserar oss från dem. Den är också aktuell på ett sätt som kommer nästan för nära, när nyhetsflödet varje dag varnar inför klimatets kollaps.

Julia Degerth "Min lilla gröna"

Barbara Strand-Blomström — Sun, 04 Aug 2019 22:00:14 +0000

Min lilla gröna av Julia Degerth är en liten, fräsch bok om en mera klimatsmart vardag. Texterna bygger på Degerths blogg ”Grön i Åbo”. Boken är skönt grön till färgen och de flesta foton är Julia Degerths egna (om inte annat anges).

Degerth skriver om enkla val och tips i vardagen såsom att använda kollektivtrafik, köpa närproducerat och second hand, återanvända kläder och material, kompostera och odla kryddor. Mycket kan ärvas, lånas, hyras eller delas. Att lära sig reparera till exempel kläder och cyklar är klokt. Resor kan man göra i den egna hemmiljön, det egna landet eller åka på interrail i Europa.

Här finns mycket statistik och hänvisningar till forskning och andra som lever enligt zero waste-principen. Julia Degerth strävar själv efter ett ”nollavfalliv”, och köper till exempel få plastpaketerade matvaror. Hon tar med egna kärl och påsar när hon handlar, om det så är på torget i Åbo eller i närmaste snabbköp. Engångskärl av plast undvikter hon alltid. Äggkartonger av papper är mycket användbara för att till exempel odla egna kryddor eller lägga i komposten. Kött och flygresor avstår hon från. Det finns många platser i näromgivningen att upptäcka och tåget är ett gott alternativ. Att resa långsamt, att ta pauser, gör att hon känner sig friare när hon kan röra sig. Hon är intresserad av kläder och hon har upptäckt att många äldre släktingar och vänner gärna ger bort sina kläder av god kvalitet (vintage) – de ser gärna att en yngre generation återanvänder.

I boken finns massor av tips: mat- och godisrecept, eget smink, nöjen, bloggar, inredning … Och följer man många instagramkonton som alltför hårt lockar och uppmanar till konsumtion och slit och släng-mentalitetet; då rekommenderar Degerth att man helt kallt ska avinstallera dem och i stället välja sådana konton som uppmanar till hållbart mode, som till exempel @1millionwomen, @trashisfortossers eller @sustainableinfluencers. I boken finns otaliga personliga tipslistor. Det är ju också just tips som bokens titel utlovar.

Degerth har en liten glasburk där hon samlar sitt icke-sorterbara, icke-komposterbara och icke-återanvändningsbara skräp och på så vis håller hon koll på sig själv, sin konsumtion och framför allt sitt ”fotspår”. Det går ibland bättre och ibland lite sämre, men hon har iallafall gjort en stor förändring i sitt eget liv, som hon gärna vill dela med sig av. Hon tycker framför allt att hon nu mår bättre, känner sig bättre, när hon vet att hon faktiskt gör något för miljön och inte bara tänker tankar att göra något (något som hon gjorde i flera år innan hon på allvar började leva klimatsmart).

Man kan testa sig själv: laidback, lagom eller hardcore. Degerth hänvisar till sidor på nätet där man kan testa sig och läsa på. På inga vis är boken ute efter att skuldbelägga. I stället vill Degerth föra fram att allt som man gör är bra – även det lilla är bättre än inget. Förstås har vi läst och hört liknade förut men Degerths ungdomliga ansats och framför allt pålästhet är inspirerande. Hon har vänt sin egen klimatångest till handling. Det är tid att göra något nu och det behöver inte vara så svårt.

Degerth vill föra fram att ett mera minimalistiskt och ekologiskt leverne ger ett enklare och framför allt lugnare livstempo.

Kyle Harper "Roms öde"

Mattias Lahti Davidsson — Thu, 20 Jun 2019 22:00:13 +0000

Gregorius den store blev påve år 590, mitt emellan antiken och medeltiden. De är förstås påhittade begrepp, ”antiken” och ”medeltiden”, grova förenklingar menade att hjälpa oss att placera in historiska skeenden på sin rätta plats.

Själv var Gregorius övertygad om att han levde i den yttersta av tider, ja i mänsklighetens slutskede. Det kan låta melodramatiskt, men man bör komma ihåg att Gregorius framlevde sina dagar i lämningarna efter det en gång mäktiga Rom. Staden, som hade varit världens centrum med en miljon invånare, hade endast omkring 20 000 i slutet av 500-talet. Ett mått på ödsligheten är att Colosseum stod kvar, byggt för att husera en publik på 80 000!

Rom i sin glans dagar var ett storslaget minne. Det skulle dröja 1200 år innan en stad åter växte sig så stark. London passerade miljongränsen först år 1800. Det är inte så konstigt att orsakerna bakom Roms fall har intresserat historikerna allt sedan Gregorius dagar. Det finns 210 hypoteser till varför det gick som det gick.

Förklaringarna brukar handla om ett liv i sus och dus som försvagade romarna. Det är en populär bild. Trycket från yttre fiender, barbarerna, är en annan. Till det kan läggas att myntväsendet kraschade och att rivaliserande generaler kämpade om kejsartiteln.

Men i boken Roms öde kastar den amerikanske historikern Kyle Harper ljus över två undergångsfaktorer som på allvar sysselsatt forskarna bara de allra senaste decennierna: epidemier och klimatförändringar.

Vi känner romarna som tekniskt överlägsna alla andra samtida folk, möjligen undantaget Han-dynastin i Kina. Men många betydelsefulla innovationer var enkla och bokstavligen jordnära, påpekar Kyle Harper:

Spridningen av metallverktyg, bättre plogar, nya harvar och ett nytt slags skördemaskin från Gallien innebar reella förbättringar (…) Vattenkvarnar var för första gången allmänt utbredda.

Rom blomstrade under särskilda miljömässigt gynnsamma betingelser. Klimatet var varmt och nederbörden riklig och jämnt fördelad över året. En period på ungefär 350 år har kommit att benämnas det romerska klimatoptimumet.

Planeten Jorden har varit en instabil plats. Omväxlande har här rått stark kyla och kraftfull värme. Översvämmande nederbörd har följts av perioder av förödande torka. Men för 12 000 år sedan inleddes en människovänligare period – holocen.

”Det romerska klimatoptimumet kan ha varit den sista fas av holocen då de subtropiska trakterna i denna del av världen fick någon sommarnederbörd att tala om” resonerar Kyle Harper.

Under optimumets betingelser kunde människorna odla upp större arealer. Det var romarrikets lyckligaste tid.

Historiker har numera ”naturliga arkiv” att ösa ur vid sidan av mer traditionella historiska källor. Iskärnor, droppstenar i grottor, sjöavlagringar och havssediment säger oss en hel del om klimatförändringarna. Kyle Harper är en skicklig pedagog som gör komplicerade orsakssamband begripliga.

Optimumet upphörde omkring år 150. Det blev torrare i södra Medelhavet och regnen föll mindre jämnt i norra imperiet. Öknarna bredde ut sig i söder. Översvämningar orsakade problem i norr.

Det mesta pekade i sämre riktning från omkring år 250. Gränsförsvaret bröt samman och goter, på flykt undan hunner, vällde in. Från år 450 rådde den så kallade senantika lilla istiden.

Till detta ska läggas de smittsamma sjukdomarna. Kyle Harper visar hur smittkoppor och senare böldpest sargade det romerska riket. Efter klimatoptimumet utbröt åtminstone tre pandemier. En av dem, den Justinianska pesten, pågick i 200 år! Konstantinopel hade sju eller möjligen åtta utbrott mellan år 542 och 747.

Pesten och klimatförändringarna uttömde rikets krafter. Den oförklarliga bedrövelsen ingav de överlevande en ryslig känsla av att själva tiden närmade sig sitt slut.

Roms öde väver skickligt samman naturvetenskapliga fakta med historiska texter och arkeologins hypoteser. Författaren bjuder in läsaren att vara med och pröva och värdera olika teorier. Boken skildrar ett skeende som ter sig fjärran och på samma gång nära. Imperiets undergång belyser vår egen tid där klimatkris och globala epidemier tar stor plats i debatten. Antikens folk kunde inte själva rå för klimatförändringarna. Nu är människans roll annorlunda. Romarna var direkt påverkade då missväxt slog till, alla var beroende av skördarna. Vi i den rika världen kan numera köpa oss fria från krisstämning, åtminstone än så länge.

Inför den lika osynliga som dödliga böldpestbakterien hade romarna endast religiösa processioner, böner och djuroffer att sätta emot. I dag vet vi mer och kan bygga ett försvar mot ebola såväl som H1N1, vi skakar kanske skrattande på huvudet åt det antika samhällets oförmåga. Men hur kommer framtidens människor att bedöma vår oförmåga till internationellt samarbete mot ytterligare koldioxidutsläpp?

Björn Wiman "Sent på jorden"

Gäst — Fri, 15 Mar 2019 23:00:06 +0000

Det går inte idag att blunda för att klimatet är en ödesfråga för mänskligheten. Vi är nu inne i vad som skulle kunna sägas vara en andra våg av nutida klimatengagemang, där sociala rörelser möter politiken och ekonomins realiteter i konfrontation och dialog.

Det handlar som så ofta om moral och politik, och den smärtsamma relationen däremellan. Mitt i detta finns en rad röster och Björn Wiman är jämt ingen duvunge. Han har ett flerårigt engagemang bakom sig att skriva om klimatkrisen: ”världens genom tiderna största nyhet”.
I sin bok som utgavs i höstas finns 33 kronologiskt återgivna krönikor, publicerade mellan åren 2012 och 2018. Wiman skriver kortfattat med hela sin litterära och poetiska talang investerad, i den standardlängd som man kan förvänta sig från en dagstidning.

Det finns mycket att uppskatta i krönikorna, men också en del att reflektera kring. Längden på texterna, som passar Dagens Nyheter utmärkt, upplevs annorlunda i bokform. Då man läser flera texter i stöten är det svårt att värja sig från känslan av saknad. En saknad efter något mer. Det handlar om längden, det handlar om att tankarna skulle behöva mer utrymme för att vecklas ut, bli mer rejäla.

Tvivla nu inte. Krönikorna är nästan alltid läsvärda och det är lätt att ryckas med i enskilda uppslag och kombinationer av referenser till såväl film, litteratur, kulturpersonligheter, aktivism och politik. Ibland är kopplingarna halsbrytande, oftast är de tänkvärda och vid några tillfällen mindre pricksäkra. Wimans kunskap spänner hur som helst vitt och brett.
Nu är inte Björn Wiman den förste skribenten att släppa sina krönikor i bokform, men då texterna är så täta på referenser blir en annan typ av bok en naturlig följdtanke.

Torbjörn Elensky sätter i Svenska dagbladet ordet på ett sätt att uppfatta denna korthuggenhet, då han liknar boken vid ett extravagant visitkort. Riktigt så långt vill jag inte gå, snarare ser jag i boken en rad vykort, fyllda till bredden med händelser som nästan svämmar över på information.

Om man accepterar formatets begränsning finns det dock åtskilligt att gilla. Med tanke på klimatfrågans dignitet och behovet av fler människor att sätta ord på såväl hot som hopp, är det inte färre röster vi behöver, utan fler.

Personligen hoppas jag att Wiman återkommer till oss i det längre formatet. Kanske i form av lite längre essäer. Inte minst därför att vi behöver tänka till om annan farsot som lägrat vår tid, den enorma polarisering som högerextrema trivs bra i, men i rimlighetens namn även goda demokrater och aktivister kan drabbas av. Denna sorts närsynthet har skapat ett fördjupat dödläge där själva det demokratiska samtalet hotas.

Och vad säger vi om de framstegsoptimister som tuffar på i sin business as usual och inte korrigerar sin egen tankevurpa; som eldat på grogrunden till klimatproblemet genom att konsekvent placera ekonomi ovanför ekologi?

Det är kanske de sistnämnda som boken är publicerad för tänker jag, de som lever i omprövningens tid. De äventyrslystna tonåringarna, framförallt rasande kloka tjejer, som står rotade med ena foten i protest och den andra i moral genom skolstrejker och Fridays for the future blir kanske uttråkade av boken. Björn skriver på gott och ont för en kulturintresserad medelklass som vantrivs i konsumtionssamhället men som gillar att läsa vykort.

Gott så, tänker jag trots allt. Gott så!

dagensbok.com » Klimat

Emma Virke "Lilla molnet"

Similar Posts:

Johan Rockström och Owen Gaffney "Jorden"

Similar Posts:

Lisen Adbåge "Furan"

Similar Posts:

Axel Lindén "Tillstånd"

Similar Posts:

Jonathan Safran Foer "Det är vi som är klimatet"

Similar Posts:

N. K. Jemisin "Obeliskporten"

Similar Posts:

N. K. Jemisin "Den femte årstiden"

Similar Posts:

Julia Degerth "Min lilla gröna"

Similar Posts:

Kyle Harper "Roms öde"

Similar Posts:

Björn Wiman "Sent på jorden"

Similar Posts: