Boken handlar om en familj. En mamma som är arkitekt, en pappa som har stuckit. De har två vuxna barn, en dotter och en son. Sonen har två små barn, han gör allt för att vara en perfekt pappa, eller egentligen gör han allt för att göra allting perfekt. Han vill vara motsatsen till sin oansvarsfulla pappa. Men ändå finns den där känslan hos honom hela tiden, att han är trött på livet, att han vill fly. Att han faktiskt lockas av tanken att göra det där oförlåtliga som hans pappa gjorde. Sonen lever tillsammans med sin flickvän, i början var de galet kära. När barnen kom spräcktes den romantiska bubblan och de börjar se varandra klarare. Exempelvis ser flickvännen hans kontrollbehov och hans nästan komiska strävan efter att göra allt så perfekt som möjligt.

”Han jämförde internetleverantörer, elleverantörer, hemförsäkringar och barnförsäkringar. Vid något tillfälle hade han till och med sökt efter en jämförelsesajt där man kunde jämföra olika jämförelsesajter. Men sökningarna som förvånade henne mest handlade om sånt som hon inte ens hade kunnat föreställa sig att det gick att söka på. Som när han hade sökt på hur man virar en halsduk runt halsen på bästa sätt. Eller avslutar ett mail på bästa sätt. Eller friar på bästa sätt. Eller snör sina skor på bästa sätt. Eller tvättar bilen på bästa sätt. Bästa sätt. Det var nyckelordet. Det fanns en massa sätt. Men så fanns det ett bästa sätt.”

Pappan som har stuckit kommer till Sverige två gånger per år, och den här boken utspelar sig under ett av de besöken. Han bor alltid i sin sons kontor och lämnar det alltid stökigt och ibland även med kackerlackor. Pappan upplever sig som sviken av sina barn, av sin ex-fru och av Sverige i stort fast att det var han som lämnade allt. Boken handlar om relationer som försöker lappas ihop men som bara verkar dras mer och mer isär. Alla karaktärerna i boken är välbeskrivna, de har alla en klar drivkraft och är så tydligt påverkade av olika mörker. Mörker som blir tydligare och tydligare för läsaren ju längre boken går, och det är här som en del av spänningen i boken sitter, i vad som har hänt i det förflutna.

”Varför blev syrran så välfungerande? Kanske för att hon var så liten när pappan stack. Kanske för att hon var skapt för att klara det här livet. Kanske för att sonen som var en storebror blev pappan som pappan aldrig var.”

Jag skulle säga att styrkan i den här boken snarare är hur Khemiri berättar historien än själva historien i sig. För jag tycker inte alls att handlingen är lika spännande och unik som i Montecore – en unik tiger eller Allt jag inte minns. Men det som gör den här boken så intressant är hur alla karaktärer ges en röst, till och med familjens ettåring tillåts beskriva hur han upplever händelseförloppet. De här rösterna och perspektiven ställs sedan emot varandra och ger en komplexitet, en spänning och ett utrymme för egen tolkning, och det är det som gör boken så speciell och så bra!

Similar Posts:

• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• När får män gråta?
• Att vara sin fars son
• Att få en gammal pappa

Tidigare under kvällen har priset för Årets svenska fackbok gått till Karin Bojs för Min europeiska familj och priset för Årets svenska barn- och ungdomsbok till Jessica Schiefauer för När hundarna kommer.

Våra recensioner av vinnarna hittar du här:

Jonas Hassen Khemiri: Allt jag inte minns
Livet i andras minnen

”Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande. Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt. Huvudpersonen i Allt jag…” Läs mer

Karin Bojs: Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren
Fusion är nyckelordet

”Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt bokpar att samläsa än de båda Augustnominerade fackböckerna Käraste Herman av Maja Hagerman och Min europeiska familj av Karin Bojs. Den ena om den svenska rasforskningens fader, Herman Lundborg, den andra om de senaste rönen kring de där mänskliga anlagen han och…” Läs mer

Jessica Schiefauer: När hundarna kommer
Våldet griper omkring sig

”Jessica Schiefauer, mest känd för den fantasifulla och augustprisbelönade Pojkarna, växte upp i Kungälv, nära Kode, och var sjutton år när fjortonårige John Hron i augusti 1995 misshandlades till döds vid en sjö där, av tonåriga gärningsmän med nazistsympatier. Schifauers nya roman, När hundarna kommer, handlar inte…” Läs mer

Samtliga nominerade böcker hittar du här och tidigare års vinnare här.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Fusion är nyckelordet
• Augustpriset 2015
• Våldet griper omkring sig
• Livet i andras minnen

Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt.

Huvudpersonen i Allt jag inte minns är död. Eller är han det? Kroppen är borta, men i minnet lever han ju. Samuel. För exflickvännen Laide och bästa vännerna Vandad och Pantern, för grannarna och för de anställda på mormoderns äldreboende. Deras berättelser, inspelade av en författare som själv förlorat någon och därför kommit att intressera sig för Samuels död, utgör romanen. Rakt uppochned.

Fast det här är förstås fortfarande Jonas Hassen Khemiri. Det enkla är som sagt allt annat än enkelt och alla de där olika berättelserna om Samuel och hans relationer går förstås inte riktigt ihop. Frontalkrockar ibland. Vems minnen är han egentligen? Allas? Ingens?

Själv är Samuel besatt av minnen, av att skapa nya egna och att fästa i andras. Kanske för att hans mormor så uppenbart håller på att förlora sina. En av de första gångerna han träffar Laide häller han långsamt ett glas vatten över sitt eget huvud. Så att hon ska minnas honom. Dör han av samma anledning? Eller är det bara slumpen, en olycka?

Det har pratats om Allt jag inte minns som en kärlekshistoria, men det är kanske snarare en berättelse om kärlek, om kärleken som idé. Både den romantisk-sexuella kärleken och vänskapen, lojaliteten. Att ”ha varandras rygg”. Om längtan efter det vidunderliga, det där som förändrar oss och höjer oss över vardagen. Det minnesvärda.

För det finns ju så mycket som stör i de där idéerna, som skaver mot vardagen. Inte minst pengar och hur de påverkar relationer som så gärna vill stå över sådant. Det är något som inte skildras i litteraturen särskilt ofta, just därför, antar jag. För att vi så gärna vill stå över det. Ändå smyger det sig in. Mellan vännerna. I kärleken. Förväxlas kanske till och med med kärlek, omsorg. Respekt. En småaktighet vi inte verkar kunna skala av oss.

Khemiri fångar allt det där så rasande skickligt. I detaljerna, i upprepningarna, tystnaderna. Får det att leva.

Det finns inte en version av Samuel, inte av någon av karaktärerna. Det går inte att veta vilka de var och är, vem han var. Vad som hände. Ändå känns det otvivelaktigt att han var. Att han har levt. Att han är ihågkommen.

Vi kommer att minnas honom.

Similar Posts:

• Augustvinnarna 2015
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Människan i plural
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Viktig bok att samtala kring

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

När ska vi hinna läsa böckerna? Tänker jag ibland, inte så lite stressat. När bokhögarna invid sängen växer över sina breddar, samtidigt som jag skriver upp ännu något utgivet som verkar intressant efter en läst intervju eller sett författarsamtal. Läsande kräver ju tystnad och egna rum. Är motsatsen till mediebruset.

Bokmässan är ett bra ställe för författare med social kapacitet och scenvana att ta plats. Även mindre vana kan förstås dras ur intressanta tankegångar med hjälp av en skicklig moderator. När jag i efterhand läser mina anteckningar får det mig att fundera just över författaren i rampljuset, och hur olika de tio, tjugo eller fyrtio minuterna där kan hanteras.

foto: Lina Arvidsson.

Tove Folkesson är van vid att ta hela scenen själv. Precis som Eva i hennes böcker, har Folkesson en parallell karriär som musiker och estradör. Helt utan moderator ställer hon de vanligaste frågorna till sig själv, hon kan dem utantill nu. ”Kalmars jägarinnor, varför skrev du den boken?” ”Vad ville du säga?” Folkesson pratar eftertänksamt och välartikulerat. Orden flyter på som ett förberett manus, men utan att för den skull kännas stelt eller stapplande. Hon har en närvaro som flyter in i varje bit av lokalen, ”se på den som sitter bredvid er”, uppmanar hon vid ett tillfälle. ”Ni är inte så olika egentligen.”

När det gäller de uppfordrande frågorna, vänder sig Folkesson emot dem, säger hon. I efterhand kan man visst hävda att Kalmars jägarinnor handlade om feminism. Det går att tala om klasskamp mellan jägarinnor och handbollstjejer, det går att tala om en vilja att skildra utanförskapet. Men hon tror att de flesta författare skriver för sin egen skull. ”Vad ville du veta?”, så tycker Folkesson att frågan borde ställas.

Hon talar om tonårstiden som ett Totalt Jävla Mörker. ”Det låg en hotfull dimma över villaträdgården.” Och samtidigt kan det vara skönt att smyga dit i efterhand, menar hon. Pratar om vikten av svensklärare som tar språket på allvar. Hennes egen var inte allmänt peppande, utan tvärtom sträng: ”inte ett kommatecken skulle sitta fel”. Vilket gjorde Folkesson rädd. Men senare också nyfiken. ”Alla barn håller på med konst”, säger hon. ”Sedan händer något drastiskt där i tonåren, och sen är det plötsligt bara vissa utvalda som får syssla med det.” Mot slutet kommer hon in på en önskan hon närde, om att delta i en musikal, när hon gick på högstadiet. Skolan skulle sätta upp Den lilla sjöjungfrun, och Folkesson kunde ”varje stön Sissel Kyrkjebø gjorde”. Det skulle hållas audition, och hon var så förberedd som hon bara kunde bli. Men bangade ur i sista stund. Vågade inte. ”Men!” säger Folkesson plötsligt. Tittar ut över lokalen med en glimt i ögat som får en att förstå att nu kommer det att hända grejer. ”Vi går inte på högstadiet längre, eller hur? Nu är vi här, på den här fina bokmässan…” Hon går helt sonika ut, tar på sig en lockig röd peruk, kommer in igen och sjunger ”Hela min värld”. Några år för sent, men här kommer trettonåriga Toves audition. Inte ett öga är torrt.

Detta är proffsigt, skriver jag i min anteckningsbok. Det här är ett riktigt föredrag. Jag vet inte vad alla de andra sakerna jag går på har varit. En redovisning i femman? Förlåt, men Tove Folkesson brädar dem alla, hänsynslöst. Har ni någon gång chansen att se henne live, gör det.

foto: Martin Stenmark.

Jonas Hassen Khemiri är överallt, precis hela tiden, jag vet. Alla blir kära i honom. Dels för att han är så vacker. Och ödmjuk, inte kaxig. Men dels för att han pratar så bra om skrivandet. Det måste vara det. Varje intervju jag läser eller ser med honom skiljer sig faktiskt från den förra. Han har helt enkelt hur mycket som helst att säga. Och en slags närvaro i stunden, som lyser. Samtalet Priset för att leva tillsammans inleds med Eric Schüldts väldigt långa anförande, första frågan till Khemiri kommer en kvart in, känns det som. Det skrattar Khemiri åt, ”vad är det här”, säger han, ”nån sorts terapirum på autopilot”? Medan Schüldt skämtar tillbaka om att han bara försöker husera med tiden. Bygga upp en stämning. Som Khemiri nu brutit.

Vidare pratar de om hur minnen egentligen skapas. Att de kan se så olika ut för varje person, även när de varit med om samma sak. Samuel i hans bok, säger Khemiri, jagar hela tiden upplevelser till Erfarenhetsbanken. Han hinner aldrig stanna upp. Det blir som en bild av nutidsmänniskan, en tomhet skapas, där vi förlorar förmågan att vila i något (ungefär som jag på bokmässan, tänker jag. Egentligen är det rätt skönt att komma hem till en hänsynslös förkylning, som tvingar en till säng. Och bok. I dagar.).

Minnen kan också vara bedrägliga, säger Schüldt, och pratar om hur han trodde han gick runt i en skog som ung. Han kan ju se det så tydligt framför sig. Men det fanns ingen skog där han växte upp. Snarare var det ett exempel på hur man som bokslukare kan leva genom litteraturen. ”Jag läste helt enkelt väldigt mycket fantasy.”

För att återvända till tidigare tråd; även Khemiri och Schüldt är inne på ”vad ville du säga med detta”-spåret. Förmodligen för att det lämpar sig så bra för intervjuformatet. Eller hur? Att veta vad man vill säga med det man skriver, det verkar ju smart. Vi lever i en politiserad tid, men också i en ytlig tid, där allt behöver förpackas och snabbt och lätt begripas. De långa samtalen på bokmässan har just förmågan att röra sig utanför det. Roman är dessutom en konstform som arbetar med det större perspektivet. Det är många trådar, mycket att ”vilja säga med det här”. Inom en roman, en bra roman, ryms ju många olika spår och tankegångar, och för att tillgodogöra sig måste man just… läsa den.

Ändå påverkar det, jag kan ju också märka av det. Hur jag i mitt intervju-skadade huvud går runt och funderar över vad jag kan tänkas säga om den här boken, som jag håller på med. När den kommer ut. Om den kommer ut. För att sälja förstås, men också för att samtalet om skrivandet och om boken (och om författaren, som ju också har blivit en kändis), idag konkurrerar med den faktiska läsupplevelsen. ”Lolita är genial för att den illustrerar patriarkatet”, säger Khemiri. ”Det är ju inte det den vill. Men den gör det.” Det är smart sagt. För hur gärna vi än vill analysera, och hur många intervjuer vi än läser, så kan det ibland vara andra än just författaren som sitter inne med svaret till vad en bok vill säga. Det handlar om tid, och trender. Kulturjournalism. Och inte minst: läsaren själv. En bok har nytt liv när den lämnat författarens händer. Vad är viktigast för dig? Vad författaren ville säga, eller vad du tolkar in när du läser? Vad du behöver suga åt dig, just då?

Khemiri är som sagt också ödmjuk, och det är befriande att höra honom prata öppet och ärligt om långa romanprojekt som aldrig blev klara. Att skriva en roman är en stor process där mycket blir fel på vägen, och slutresultatet är sällan eller aldrig som man tänkte sig när man började. Men det pratas det sällan om, eller hur? Var kommer orden ifrån, frågar Schüldt, och Khemiri svarar att han inte vet. ”Men det är en läskig tanke att de kommer någonstans ifrån, för det betyder att de kan ta slut. Imorgon.”

Det finns en motpol också förstås, till att älska Khemiris storhet. Det är att starkt avundas den. Patrik Lundberg skrev en rolig krönika som en pastisch på Beatrice Ask-texten, om ni inte läst den är det nästan ett tvång.

I seminariet Oförnuft och känsla samtalar Karolina Ramqvist, Gunilla Boëthius och Lena Andersson om sina böcker, som alla kretsar kring kärleken till män, i Ramqvists fall en kriminell, i Boëthius och Anderssons fall den numera väl omdiskuterade kulturmannen. Det är ett roligt samtal att lyssna på, jag skrattar mycket. Kanske främst Andersson har den där osvikliga komiska tajmingen. Liksom Khemiri är hon ett bra intervjuoffer, full av nya infallsvinklar. På två till synes redan gravt uttjatade romaner. Boëthius och Ramqvist har jag inte läst, men samtalet gör mig sugen. ”Man söker efter en förhöjd känsla av verkligheten”, säger Ramqvist, om sin huvudkaraktär Karin, som i Flickvännen lockas in i förhållandet med Johan. En relation som först är sus och dus och stor rikedom tack vare stulna pengar, för att sedan bli alltmer klaustrofobisk i Den vita staden, där Karin fått barn och det börjar gå utför, kronofogden knackar på dörren.”Hon längtar efter känslan av att dras med av något.”

foto: Ulla Montan.

Anderssons Ester är analyserande och klok, men ”de hon faller för är ologiska människor”. Boëthius menar att båda dessa karaktärer verkar tänka så mycket, medan hennes egen, Anna i 70-talsromanen Ofri, ”är mer ‘plums ner i sexet’”. Andersson: ”Hon skjuter upp analyserandet till sen?” Boëthius: ”Ja, det kommer först efter boken.”

Detta är tre olika typer av feminister, sitter jag och tänker. Lena Andersson är av möllanskolan. Hon klär hellre ner sig än upp sig, manliga attribut framför kvinnliga, skulle aldrig göra sig till med smink. Utstrålar pondus och makt med sina roliga, intellektuella svar. Medan Karolina Ramqvist tillhör de snygga feministerna, med röda läppar och oskuldsfull uppsyn. Som pratar om kvinnligheten som en förbjuden önskan om underläge. Drömmen om att bli ”åtrådd, begärd, omhändertagen”. ”Varför älskar kvinnor svin?” säger hon, och menar att detta är en kvinnofråga. Att det handlar om en orationell syn på sex och attraktion. ”‘Varför kan jag inte välja den där snälla mannen?’ Men välj den snälla mannen då!” Medan Andersson då genast kontrar med: ”Men han är för tråkig!”

Och Boëthius då? Hon pratar om en feminism som fanns på 70-talet, som inte ser riktigt likadan ut idag. När p-piller är något vi vant oss vid, och snarare kritiserar. I min anteckningsbok finns det inte lika mycket nerskrivna citat av henne, hon kommer sist i citattävlingen så att säga. Kanske säger det något om de olika tidernas författarroll? Boëthius är främst dramatiker, och kanske van vid att stå nedanför scenen, inte på den. Dock ett intressant citat, som jag tycker sammanfattar bra: ”Jag ville ju skapa ett par som bråkar hela tiden, jag vet inte, på nåt sätt gör det mig upphetsad.” För ja, utan komplikationer hade dessa böcker inte kommit till. De handlar ju om komplikationer, vill man läsa en alltigenom okomplicerad lycklig kärlekssaga så finns det också, men inte här.

Tråkigt nog känner jag igen mig och blir lite nedstämd efter seminariet. ”De är intresserade för att hon är intresserad”, säger Andersson om kulturmännen. ”Om det vore en kvinna skulle hon kallas lätt på foten.” Och om det obefintliga regelverket inom känslornas värld: ”Om vi gjort det här kan det betyda något, det är vi nog båda överens om. Men då kan man välja att strunta i det.” Kärleken och vad vi är beredda att utstå för att få den är helt enkelt alltid fascinerande. Hur mycket svart humor och dräpande kommentarer det här seminariet än innehöll så rörde det vid något som jag innerst inne vet är sant. Och lite för många gånger verkar ha upplevt.

En sak jag också uppskattar var att man pratade så mycket om karaktärerna, det var de som diskuterades. Böckerna kom i fokus. Inte författarna.

foto: Lina Arvidsson.

John Ajvide Lindqvist satsade på att bli trollkarl under en stor del av sitt liv. Uppklädd i väst med grönglansig sidenrygg drar han upp en liten näsduk ur fickan. Trolleri handlar liksom skrivandet, säger han, om att lura åskådaren att tro att detta är verkligheten. När du trollar står du framför spegeln och nöter in olika handgrepp för att få dem att se naturliga ut. ”Många gömmer den i skjortärmarna. Så därför ska jag göra så här”, säger han, och kavlar upp dem. Pratar vidare om att sätta fast näsduken i luften. Och plötsligt är den borta, handen vecklas ut och är tom! ”Och sen finns den ju där”, fortsätter Lindqvist, ”bara att hämta upp den igen”. Och han öppnar som en flik ur tomma intet, och drar tillbaka näsduken från var den nu befunnit sig, in i verkligheten så att vi ser den igen. ”Det finns två olika sätt som folk reagerar på”, säger han. ”Barnslig förundran är det första. Det upplever alla i någon sekund, men vissa kan hänga kvar i det längre. Som ett sorts neverland, en känsla av att verkligheten blev annorlunda.” Andra går mycket snabbt över till den skeptiska försvarsställningen. ”Och hur gjorde du det där då?” härmar Lindqvist, med lustigt förolämpat tonfall.

Jag tänker på när jag läste Människohamn. I den starkt överdimensionerade vita säng jag låg i på den tiden, fönstret som blev en svart och hotfull spegel om kvällarna, jag var inneboende och inget här var egentligen mitt; kanske bidrog det. Jag kunde inte sluta läsa. Och sen kunde jag inte somna. Och sen kunde jag inte sluta läsa. Fortfarande är det för mig hans bästa bok. Den, där tricket genomförs på bästa sätt. Det skapas en stämning då, som ligger kvar även när jag slagit igen boken. Trots att det är flera år sen, och jag länge velat läsa om den, samlar jag fortfarande kraft för att våga. När skräckvärlden griper tag i mig med sina klor sugs jag upp fullkomligt, och vill göra det! Lindqvist pratar vidare om sin nya bok, och visst låter det spännande, men jag är fortfarande kvar i neverland. Det är det som är seminariet för mig. Alla författare är trollkarlar, det var en bra liknelse. Fast vi är olika bra på att inta en scen. Lindqvist har sin väst, Folkesson sitt långa pärlhalsband. Ramqvist sina röda läppar. Scenkostymer, tänker jag. Fake it til you make it, öva framför spegeln, intervjua dig själv.

Men våga också fly undan förväntningarna. Våga vara ärlig och lite svag. ”Karin Fossum planerar och sen skriver hon precis som hon tänkt”, säger Lindqvist. ”Jag vet oftast att ett visst antal saker ska hända. Men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit.”

Flera av bokmässans semiarier och samtal finns filmade och går att se på UR Play.

Similar Posts:

• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Nominerade till Augustpriset 2015
• ”Ingenting var en klyscha för jag levde mitt i den”
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin

Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte

När jag läser Jag ringer mina bröder slås jag av hur viktig den är. Jonas Hassen Khemiri låter bland annat sin huvudperson Amor säga:

Så fort ni lämnar era hem så upphör ni att vara ni, plötsligt förvandlas ni till representanter och därför är det av yttersta vikt att ni koncentrerar er på att smälta in.

I boken har en bil exploderat i Stockholm. Huvudpersonen Amor vill varna de han känner från att gå ut och synas eftersom de kan bli misstänkta, fast de är oskyldiga. Jag kan inte låta bli att tänka vad hemskt det måste vara att vara misstänkt för att man har en viss folkgrupps utseende. Att inte vara säker för påhopp av polis eller allmänhet, hur oskyldig man än är. Det är något som verkligen behövs diskuteras och pratas om.

Jag läste på sista sidan att texten har dramatiserats och kommer ha premiär i Malmö och sedan kommer att ha Sverigeturné. När jag läste det så kände jag att det var så rätt. Jag ringer mina bröder passar utmärkt att dramatisera. Jag skulle väldigt gärna vilja se den! Ännu hellre skulle jag vilja ge boken till en klass som fick läsa den och diskutera den, för att sedan se dramatiseringen tillsammans med dom. Det är ett angeläget ämne och boken är en fantastisk språngbräda till spännande och viktiga diskussioner.

Similar Posts:

• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Vem är Shakespeare nu!
• Augustvinnarna 2015
• Livet i andras minnen
• Människan i plural

Nä, vänta, här börjar historien: På en fest i New York där de är de enda två icke-vita människorna presenterar en svart amerikansk kvinna sin afrikanskättade men lika amerikanske make med orden ”Det här är min man. Han anlände precis från krigets Somalia. Han talar inte engelska.” Sen går de hem och garvar arslet av sig åt hur de vita slår knut på sig för att vara förstående och tycka synd om, så de slipper tala om hur lite de har att säga till varandra.

Nä, vänta, här börjar historien: En ung litteraturvetare får jobb på en rådgivningsbyrå för asylsökande. Hans arbetsuppgift är att hyfsa till deras historier så att de blir… inte nödvändigtvis hemskare, men mer i linje med vad myndigheterna förväntar sig höra. Lite Hollywoodpatos så där. Det ska ju ställas krav på nyanlända, gubevars, och det första måste ju vara att det går att sätta en enkel stämpel på dem så vi vet vad vi ska tycka.

Fan, det blir komplicerat det här. Så här börjar historien: Vår berättare, Jonas, är född i Ohio av etiopiska föräldrar. Han vill säga att han är så genomamerikansk man kan bli och har ändå hela sitt liv fått svara på frågan var han kommer ifrån, vem han egentligen är, vad han vill med sitt liv. Så när hans eget äktenskap faller sönder gör han vad varje sann amerikan gör: han ger sig ut på en road movie i spåren efter en resa hans föräldrar gjorde innan han föddes, för att söka… (dramatisk musik) sig själv. Kapitel för kapitel skalar han av lagren: sin fars historia, sin mors historia, hans frus, hans egen, och letar efter något som inte bara är en vinkling, inte bara är en historia.

Om man säger Amerika tillräckligt många gånger, om man försöker se det framför sig tillräckligt många gånger, så kommer man till slut att stå där med några skyskrapor mitt i en majsåker med tusentals bilar som kör runt, runt omkring det hela.

Alla kulturer är berättelsen om sig själv, men i få länder har det gjorts så tydligt som i USA. Den Stora Amerikanska Romanen har skrivits i hundratals versioner sedan kapten Ahab jagade den vita valen. Kanske är det en del av problemet; berättelsen om samhället Jonas lever i har lagts fast för så länge sedan att han inte kan bara vara, vart han än vänder sig finns färdiga berättelser där han förväntas låtsas passa in. Inte helt olikt Jonathan Franzen (eller för den delen Jonas Hassen Khemiri) vill Mengestu säga mycket om samhället runt omkring sig utifrån ett litet perspektiv – om förväntningarna vi ställer på andra, om paranoian som sprider sig sedan september 2001, om att växa upp i ett hemland där alla förväntas anpassa sig till en norm som både satts upp och vaktas av någon annan. Allt med utgångspunkt i en mycket personlig berättelse om två generationer, två små familjer, fyra människor som inte alls passade ihop trots att de på ytan var så lika, som blir tvungna att hitta på nya identiteter hela tiden eftersom kraven som ställs på dem från alla håll aldrig går att förena. Var dig själv, så länge du är den vi tycker att du borde vara.

Och det blir ibland riktigt stort. Mengestu är smått lysande både i personskildringarna och när det gäller att blottlägga alla de berättelser och konflikter som löper kors och tvärs. Hans problem är inte brist på talang, utan möjligen motsatsen: här finns bitar där han vill säga så mycket så väl att texten blir överlastad. Lite som en amerikansk Knausgård vill han plocka isär hela det här bedrägliga problemet med hur minnet hela tiden vill gå upptrampade vägar, hur allt man försöker komma ihåg ofelbart påverkas av vem man är, vill vara, vill säga till andra att man är, får höra av andra att man måste vara. Det är både romanens svaghet och styrka; ju mer han klär av, desto mer hittar han. Varje nytt försök att sammanfatta, att lägga en tydlig ram runt berättelsen och säga ”Det här är jag” misslyckas eftersom inget får plats inom en enda ram.

Här börjar historien: En ung obehörig lärare står upp inför klassen och säger ”Nu ska jag berätta för er om min far. Han kom från Etiopien. Han svälte sig och lärde sig förvrida sina lemmar för att få plats i en liten fraktlåda på ett skepp som kunde ta honom till friheten, och sedan tillbringade han resten av sitt liv i den lådan.” En del av det är sant, en del är påhitt. Hans elever sväljer allt, och så läggs ytterligare ett lager i en berättelse som aldrig är färdig.

Similar Posts:

• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Ode till gränslösheten
• Människan i plural
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• Allt på ett kort

Anneli Jordahl, Jonas Hassen Khemiri, Amanda Svensson och Jonas Karlsson är några av de författare som gästar kaféet.

Här kan du läsa mer om Bokcafé Pilgatan.

Similar Posts:

• Augustvinnarna 2015
• Klassens ljus
• Livet i andras minnen
• Synnerligen begåvat
• Viktig bok att samtala kring

Ämnet för biblioteket på festivalen, och hela hösten för övrigt, är just Hemmet. När JHK svarar på bibliotekarie och samtalsledare Jenny Lindhs fråga om vad ett hem är för honom kommer han fram till att det handlar om att vara på en plats där man kan omskapa sig själv. Jonas tog som exempel när han reste till New York, där ingen visste något om honom och där han därför kunde vara (eller låtsas vara) den han ville. Att åstadkomma detta handlar mycket om att använda sig av språk, och det är också ett genomgående drag i det hans skriver: hans karaktärer använder sig av språket för att skapa en känsla av tygghet.

Att behärska ett språk är lika med makt. På Botkyrka internationella bokmässa i våras lyssnade jag också på Jonas, och då handlade samtalet just om språk. Då berättade han bland annat om vilken speciell upplevelse det var att som barn uppleva sina föräldrar förändras beroende på vilket språk de talade. I Sverige var hans mamma den trygga, den som alltid visste och förstod allt. Hans pappa, med arabiska som modersmål, blev den osäkra, den som alltid drog skämt som ingen fattade. I Tunisien var det tvärtom. Där var pappan kung, den roligaste i kvarteret, medan mamman blev tyst. När hon då och då försökte sig på arabiska fraser var det alltid fula ord som hon råkat snappa upp utan att förstå innebörden.

En annan aspekt på hem som också handlar om makt, är den om makten över rummet. JHK berättar om sin mormor som sedan en tid bor på ett ålderdomshem. Där kan hon inte längre styra sin egen tid och sitt eget hem såsom hon förut alltid gjort. Att byta tillvaro från den där ens hem är ens borg till den där ens hem i alla fall i någon mån är ett fängelse är en minst sagt stor förändring, som är sann för många också i vårt samhälle.

Och så var det det där med skrattet. Jonas läser upp en nyskriven text (som publiceras i DN imorgon lördag 21/8) som handlar just om hans mormor och som är oändligt sorglig. Och fruktansvärt rolig. Sedan säger han att han gillar humor, men att han i vissa ögonblick tvivlar på den subversiva makt som man ofta tillskriver den. Allt JHK skriver karaktäriseras av både allvar och humor. Men så säger han: ”ibland tänker jag att man inte kan vara rolig utan att på något sätt stryka medhårs”. Och det är just det jag tror också – ibland kan humorn släta över och bli en utväg ur det hemska istället för att skapa det där skrattet i halsen som eftersträvas. Vilket som sker oftast vet jag inte. Men jag kan säga att för mig hade Jonas bok Montecore gärna fått vara mindre rolig – då hade jag nog sett allvaret mer. Medan pjäsen Invasion däremot är på pricken. Man skrattar nästan oavbrutet när man ser den – men man lämnar salongen med känslan av att ha sett något starkt politiskt omvälvande och viktigt, allvarligt och hemskt.

Imorgon kommer Sara Kadefors till scenen vid plattan. Kl 14. Då är jag där och lyssnar igen. Kanske blir det en rapport därifrån också.

Similar Posts:

• Ett öga rött – reflektioner efteråt; en slags recension av en teaterpjäs
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• En Bibel för språknördar
• Människan i plural
• ”Du börjar aldrig helt om som människa” – Intervju med Kristian Johannesson