Marigold och Rose: en berättelse är Louise Glücks första prosabok, fint översatt av Jonas Brun. Glück, som 2020 tilldelades Nobelpriset i litteratur samt Tranströmerpriset, låter i denna lilla bok två bebisar – två små människor till synes utan ett språk – få ett språk och ger på så vis läsaren tillgång till deras inre och yttre värld. Den yttre världen rör sig kring Mamma, Pappa, blommorna i trädgården, den stora trappan med alla sina omöjliga trappsteg och Mormor som en dag reser till Himlen. Den inre världen handlar om tvillingarnas förhållande till varandra, deras olikheter och olika förhållningssätt till andra människor och världen utanför.

Det är en berättelse som präglas av Glücks känsla för precisa detaljer, både vad gäller sinnesintryck men också ordningar i den värld som utforskas; trots att det handlar om två tvillingbebisar är skillnaderna mellan dem glasklara redan från början:

Vi frodas, tänkte Rose; Rose hade känsla för ögonblicket. Och Marigold tänkte att det stämde, hon som hade ett längre perspektiv.

Det finns en melankoli och ett bråddjup som löper genom tvillingarnas tankar. Deras känslor av att vara otillräckliga i förhållande till varandra är genomgående – Marigold avundas Roses sociala förmåga, Rose avundas Marigolds djup. När mormodern går bort öppnas också dörren för tidens gång och alltings slut.

Mamma var hemma, men på något vis visste tvillingarna att de blev äldre, vare sig de ville eller inte. En dag skulle de gå istället för att krypa. De skulle ha tänder. Och blöjorna skulle vara borta, precis som Mormor och lägenheten, men den mjuka nallen skulle fortsätta att vara med överallt; den skulle följa med dem som den följt Pappa. Och om stoppningen ramlade ut skulle den få ny stoppning. // Allting kommer att försvinna, tänkte Marigold

Det är svindlande att få följa två bebisar, som befinner sig så nära livets början, fundera över och upptäcka vad livet är och dess slut. Genom Marigold och Rose får Glück möjlighet att skala av allt som omger en vuxen människa och fokusera på de grundläggande frågor som följer en människa genom livet – från det att hon är en bebis till det att hon ligger på sin dödsbädd: språket, början och slut och mellanmänskliga relationer. Det är finstämd och tankeväckande läsning, förmedlad genom en prosa som är lika skarpsinnig som Glücks poesi.

Similar Posts:

• Trädgård utan utsikter
• Nobelpriset i litteratur 2020
• Tät och febrig relationsroman
• Bit mig hårdare, Ingrid
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”

I din långdragna frånvaro tillåter du mig
att bruka jorden och förväntar dig/ 
avkastning av investeringen. Jag måste rapportera/ 
att jag misslyckats med min uppgift, främst/
gäller det tomatplantorna.

Liksom ett av diktjagen i Louise Glücks Vild iris lockas jag att odla, men förvaltar inte odlingen särskilt väl. När jag skriver detta har var det någon månad sen jag forslade in två gigantiska, skruttiga, likväl levande tomatplantor i hopp om att de gröna frukterna ska växa till sig innan plantorna dör.

Slutet av augusti. Hettan
som ett tält över
Johns trädgård. Och vissa saker
har mage att gro:
tomatkluster, klungor
av sena liljor – de kraftiga
stjälkarnas optimism – furstligt
guld och silver. Men varför
påbörja något
så nära slutet?

Tomaterna väntar inte på utsikten om en framtid. De väntar inte ens på ett fungerande nu. De fortsätter ”vidare utan minsta tecken” som det heter i en annan av samlingens dikter, där jaget dag efter dag rensar ogräs ur gräsmattan på jakt efter hopp eller ”ett tecken/ på att mitt liv kommer att ändras”.

Det är någonstans där som dikten hela tiden befinner sig i Vild iris. Mellan en utsiktslös uppgivenhet och en sorts bitter strävan som inte låter sig röras av omgivningen, som gång på gång visar att det går att komma vidare utan att snegla vare sig framåt eller åt sidan. Och så detta enkla: tidens hänsynslöshet. Att leva är helt kort att pågå. Att göra.

Nu är det över en månad sen Svenska akademien tillkännagav att Louise Glück är årets Nobelpristagare i litteratur. Det är inte det första priset Glück tilldelas för sitt skrivande, men hon tycks själv ha blivit förvånad över utmärkelsen. Akademien har ännu en gång förbisett den icke-västerländska litteraturen och gett priset till en vit amerikan. Trots det var vi många som blev väldigt glada när hon fick det. Inte minst för att hon är – utifrån det jag har läst av henne – en poet vars texter har många ingångar. En poet som nu lyfts fram och tillgängliggörs. När priset blev offentligt hade de flesta runtomkring mig knappt hört talas om Louise Glück, och då jobbar jag ändå på bibliotek, där jag också befann mig den dagen. Nu är Glücks böcker på väg att köpas in på de flesta av kommunens bibliotek och reservationskön börjar ringla sig lång. Massor av läsare som annars sällan öppnar en diktsamling kommer att läsa, förundras, känna igen sig och upptäcka att såhär kan poesi också vara. Till synes enkel, men också mångbottnad – här finns något att förstå för många. Inte i varje rad, men i delar. Kanske också som en helhet.

Vild iris är strålande översatt av Jonas Brun. Han har även skrivit ett efterord som i sig kan fungera som en ingång till samlingen. Om trädgårdsarbetet skriver Brun att ”Man måste vara kallhamrad. Man måste stå ut med att inte ha kontroll.” Något som också avspeglas och framträder som ett slags insikt hos trädgårdsmästaren i Vild iris. Att förvalta en trädgård kan å ena sidan innebära maktfullkomlighet. Å andra sidan går det att stå helt maktlös inför naturens nycker.

Redan i Ararat, som kom förra året i översättning av Stewe Claeson, går det att ana trädgårdstematiken. Ararat är en förhållandevis rak diktsamling, som troligen är ännu lättare ta till sig för den som ännu inte läst Glück. Här skriver hon om familjen – om sorger, kval och den avgrundsdjupa ensamhet familjerelationerna kan föra med sig. Där planterar mor och syster blommor runt ett hus som de betraktar som faderns ”sanna grav”. Systern är ”som gul dahlia”, jaget ”gjorde en blomma till fiende”. I sin kärleken till sonen tänker sig jaget att vara ”en orkidéälskare som/ finner purpurtreblad växa/ i granens skugga, utan att/ röra det, utan att behöva/ äga det.”

Men där diktjaget i Ararat hela tiden verkar vara ett och samma, är Vild iris en diktsamling som vimlar av olika röster. Det är upp till läsaren att avgöra vem hen helst vill lyssna till och vem det faktiskt är som talar. Är det en övergiven människa? Är det Gud? Är det scillan, hagtornsträdet, den vilda irisen? Subjekten smälter samman och genom växternas försök till kommunikation framträder människans olika benägenheter. Även de tilltalade skiftar och dikten osäkras gång på gång när diktjagen talar till andra. Ibland är tonen anklagande, ibland urskuldande, och så – allt som oftast – finns en förvåning hos jaget över att saker lever, att faktiskt vara vid liv: ”Jag trodde inte jag skulle överleva,/ utan kvävas av jord. Jag förväntade mig inte/ att vakna igen”.

Ja, Vild iris innehåller precis som Ararat en poesi som ligger nära döden, sorgen, ensamheten. Men den handlar också om uppgivenheten som finns överallt och att det går att leva med den. Gör dig inga drömmar, men finns och fortsätt finnas. Kanske är det vad många av oss behöver just nu.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2020
• Finstämt om livets början
• Febriga drömmar om död
• Smäller till då och då
• Jamaica Kincaids trädgård

Glück föddes 1943 i New York City, och växte upp på Long Island. Hon debuterade som poet 1968 med diktsamlingen Firstborn. I svensk översättning finns Averno (2017), Ararat (2019) och Vild iris (2020). Översatt har Jonas Brun respektive Stewe Claeson gjort.

Louise Glück har tidigare belönats med bland annat Pulitzerpriset 1993, för Wild Iris, och med Tranströmer-priset 2020 med motiveringen ”som med exakthet och svärta låter det personliga genljuda ur en mytologisk och historisk klangbotten”.

Glück är för närvarande Månadens diktare i Sveriges radio P1, och hennes dikter finns att höra här.

• Trädgård utan utsikter
• Finstämt om livets början
• Romanpriset 2013 – Frågor till en jurymedlem
• Det som behöver ritas
• Filosoferande mordhistoria

Människan tenderar att bortse från stimuli som inte stämmer in i mönstret och att se likhet där ingen likhet finns. Människan fyller i luckor och överbrygger självsvåldigt avstånd. Människan gör tillägg. Människan luras att se sådant som inte finns.

Att se sådant som inte finns är det enda sätt människan överhuvudtaget kan se.

Jonas Brun utforskar i Gestaltlagarna hjärnans ständiga strävan att sortera, koppla samman och avvisa för att skapa en helhet. Detta har konsekvenser för såväl hur vi uppfattar världen som hur vi uppfattar oss själva. Det är en mekanism som är grundläggande för förmågan att skapa berättelser. Att genom vissa, kanske, separata händelser skapa en helhet där de ryms och förklaras i ljuset av varandra. Detta är sant även när vi reflekterar över våra liv, våra jag. Vi sätter händelser i förbindelse med varandra, inordnar dem i system, bygger berättelserna om våra liv. Men vad händer med det som inte kan passas in, det som ligger inom ”språkets brist”?

Man får inte låta sig hindras även om / håligheterna skulle råka dominera. / För det som inte ryms i berättelsen / är inte längre något alls. […] När det sker är det viktigt att formulera / berättelsen så att den formar en begriplig / helhet, med tydlig början, mitt och slut – / att upprätta en klassisk dramaturgisk / kurva för att undkomma obesvarbara / frågor. På så vis kan man lära sig / att leva med allt. Med att ha lämnat / en älskad i öknen.

Brun vrider och vänder på systemen, inordnandet, ordningen, lagarna, berättelsen. Systemen finns på plats för att ”hålla världen på lagom avstånd från kantringslinjen”. Istället en rörelse mot det obegripliga, det onämnbara, det som döljer sig i språkets brist. Är poesin brist i och med sin språklighet? Är poesin en omskrivning av bristen, bristen oöverbryggbar men möjlig att visa upp? Eller blir poesin ett sätt att undfly bristen, reparera den?

Jag tror mig veta vad det betyder. / Jag tycker mig ana en sorg eller / en uppgivenhet i den lilla upplysta bilen. / För jag vill ur denna enda bild skapa / en koherent berättelse och på så vis / avhända mig obegripligheten.

Det är lätt att skapa narrativ, att dra betydelser ur ögonblicksbilder eller skeenden som själva inte har någon avsikt. Brun varnar om och om igen. Går själv i fällan, tar sig ur den. Omfamnar obegripligheten, det gränslösa. ”Genom att benämna skapar man omedelbart det onämnbara.” Språket är en akt, en ordning, samtidigt som det innebär ett motstånd. Språket slits mellan att omfatta verkligheten och skapa verkligheten. Mellan att skapa det som inte ryms i det språket själv försöker ge rum åt. Språket som förlust, oavlåtligt.

Similar Posts:

• Ja, men vad är det som är queer?
• Trädgård utan utsikter
• Romanpriset 2013 – Frågor till en jurymedlem
• Skrivarkursroman
• Finstämt om livets början

Vi ställde några frågor till dagensbok-skribenten Marcus Stenberg, som är en av årets jurymedlemmar.

Marcus Stenberg med vinnaren Jonas Brun

Vad är det, enligt dig, som är så bra med Skuggland? Har den något som de andra nominerade romanerna inte har?
Skuggland var inte boken med stort B i mitt hjärta inför jurysamtalen, jag tyckte att den var väldigt välskriven men det fanns inget som stack ut eller överraskade mig i berättelsen. Samtalen med de andra i juryn har däremot fått mig att se den mystik och de olika lager av berättelsen som finns gömd bakom vad jag först tyckte var en ganska vanlig uppväxtskildring i ett svenskt villaområde. Nu tänker jag på den som en deckare kombinerat med filmen En kärlekshistoria. Det är utan tvekan den bok som växer mest av att fundera på och bokcirkla om. Jonas Brun sa även att kompositionen var det han arbetat mest med eftersom han ville fylla den av berättelser med samma tema fast ur olika perspektiv.

Hur har din läsprocess sett ut? Hur många gånger har du läst de nominerade böckerna?
Jag försökte att läsa böckerna så nära inpå jurysamtalen som möjligt för att ha allt färskt i minne och känslorna inför varje bok intakta. Jag läste de också extremt långsamt och markerade upp stycken efter ett invecklat post it-lapp-system som jag inte själv begrep riktigt. Under tiden skrev jag massor av anteckningar som jag sen renskrev och läste om några varv och märkte sen upp extra viktiga passager med neonfärgade märkpennor ifall jag skulle få total blackout, vilket jag kände att jag hade fått timmen innan inspelning. Skuggland läste jag bara en gång. Ingenbarnsland och En storm kom från paradiset läste jag två gånger eftersom jag redan läst dem någon månad innan och behövde fräscha upp minnet.

Hur mycket påverkades dina åsikter av diskussionerna med de andra i juryn?
Mina åsikter stärktes faktiskt mest när någon attackerade ”mina” böcker. Det var roligt att äntligen få känna den tävlingsinstinkt som många känner när de följer en sport.

Vad var bäst med att vara med i romanprisjuryn?
Att jag trots min extrema nervositet för sociala situationer faktiskt vågade söka och vara med är jag jättestolt över vilket också lett till att jag vågat gå med i en bokcirkel efteråt. Vi i juryn blev väldigt varmt omhändertagna av de som jobbade med programmet på Sveriges Radio. Allt spelades in en helg i ett näst intill tomt radiohus och det var verkligen som att vara isolerade på en öde ö med bokälskande människor som lyssnade intensivt och värderade det man sa. Dessutom var det väldigt spännande att se hur man gör radio. Jag tycker verkligen att alla som gillar att läsa borde söka nästa år!

De nominerade böckerna till årets romanpris:
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru
Skuggland av Jonas Brun
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Förrädare av Ola Larsmo
Ön av Lotta Lundgren
Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

Similar Posts:

• Vecka 6: award season
• Nobelpriset i litteratur 2020
• Skrivarkursroman
• ”Vissa handlingar är oförsvarliga, liksom vissa utsagor”
• Pod blir bok – men varför då?

Sonja Schwarzenberger och hennes mamma gick på bio i nattlinne, med blomkål som snacks. Hon verkar ha en mamma som struntar i jantelagen och vågar synas, sträcka ut handen för att ta tag i livet och kräva. Men mörkret har också krävt, av både mor och dotter. Svåra dagar, när Sonjas mamma legat deprimerad på soffan och Sonja försökt trösta och hjälpa. Sonja växte upp och kände också av det där mörka som fick henne att vilja supa och tröstäta, fast hon lät bli. Hennes terapeut sa åt henne att hon och hennes mamma ”borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios”. Så hon satte sig på tåget från Västerås till Stockholm och grät hela vägen dit.

Anna Jörgensdotter minns inte sin mamma. Hon berättar hur hon kände som barn: ”Fast hon är där precis hela tiden längtar jag efter henne, så det känns som jag ska dö.” Hennes mamma städade, fixade, lagade mat och var hemma nästan hela tiden. När hon gick till Konsum kände Anna en stark oro, som inte lättade förrän mamman kom hem igen. Som mormor river Annas mamma ut otäcka bilder ur böcker och plockar bort allt som får barnbarnen att gråta. Att döma av Annas beskrivning, skapar mamman en skyddad, men aningen låst tillvaro, en bubbla där det svåra sorteras bort. Det verkar också ha funnits ytterligare en bubbla under Annas uppväxt. Där levde Annas mamma och gick inte att nå.

Augustin Erba skriver ett brev till sin mamma, som han inte tror hon kommer att läsa. Hon ligger nämligen till sängs, isolerar sig och vill varken träffa barnbarn eller svärdotter, eftersom hon tror att kontakten med människor gör henne sämre. Augustin håller ett tal på sin bröllopspicknick. Han säger till gästerna att de är hans familj; ”för det är ni som är här.” Mamman är inte där.

Kristian Lundberg var elva eller tolv när hans mamma insjuknade i schizofreni, men hon hade visat symptom på det även tidigare. En dag samlade hon alla barnen i bilen och berättade att ett radioaktivt moln skulle förinta deras hus. Gummit i bildäcken skyddade dem tills faran var över. Kristians pappa lämnade familjen efter den incidenten och återvände aldrig. I Kristians text finns en dialog där en mager pojke frågar sin mamma om det finns någon mat hemma. Mamman sitter vid köksbordet och skriver brev. Hon brukar göra det. Skriva brev efter brev till myndigheter, utan att få svar. Mamman ställer en motfråga till sin son:

-Har du träffat Pappa?
-Nej.
-När träffade du honom senast?
-Det vet jag inte.
-Nej, det är just det. Du vet inte.
-Nej?
-Han kan ha opererat om sig. Det är inte helt ovanligt. Han kan ha bytt både ansikte och röst.

Till slut säger hon:

-Idag får du verkligen gå till skolan. Du måste äta där.

Det finns många mammor och många sätt att växa upp på. Det kan inte vara lätt att skriva om något som ligger så nära en själv, men som samtidigt också berör någon annan. Författarna i Mor, mamma, morsan har vågat ställa dörren på glänt. Det är väl värt att titta in.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Att sakna mamma
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• En syster att fullkomligt ta till sitt hjärta
• Studier av en försvunnen mor

Omslag är en vändning, en förändring, en omkastning.
Omslag är en kompress, ett förband, en förpackning.
Omslag är på omslaget, om och om, slag på slag.
Omslag är en satsdel i neutrum

Athena Farrokhzad, poet och kritiker på Aftonbladet kultur och Linn Hansén, poet och kritiker på kulturtidskriften Glänta för oss på detta sätt genom sitt förord in i en antologi som redan i sin titel vrider sig ett par varv extra och heter inte queerpoesi, detta är queer poesi. Är detta poesi och vilken form förväntas den egentligen anta?

Jag tänker att Omslag är mer ett formexperiment än en antologi som redan i sin titel strävar efter något att slippa sätta etikett på.

… Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan har svämmat över. …

Boken innehåller texter av en samling människor som skrinnat in i språket med ambitionen. att släppa lös det. Hanna Hallgren och Johan Jönson letar sig i Samla/ sprida strålen in i vad det kanske kan vara att vara döende och sexuell. Om queer är att bryta en ny gräns och undersöka den? Jonas Brun och Kristofer Folkhammar lånar text av Arne Nilsson om manlig homosexualitet i Göteborg under 1900-talets första hälft. Om queer är att tänka vem som egentligen skriver? Leif Holmstrand och Kajsa Sundins prosalyriska tankeström om kroppen och sjukdomen diabetes. Om queer är just kroppen och dess egen bräcklighet och styrka?

Jag läser en strävan efter att å ena sidan faktiskt bryta upp barriärer för vad en text är, vad ett tema är, å andra sidan vad kroppen betyder och vems den är.

Min nyfikenhet når inga gränser för hur roligt jag tycker det är att någon faktiskt tagit på sig att börja leta. Försöka resa upp något nytt mitt bland den heteronormativa litteratur som det annars flaggas för i vart och vartannat förlagsfönster.

Jag läser och jag läser och hela tiden behöver jag fråga mig i vilken nivå jag förväntas läsa in queer-ambitionen. Är det i formen? Vad är en dikt är en novell är ett citat är en prosadikt? Eller är det i ämnesvalet, månne? I sättet att närma sig kroppen, livet eller rentav kanske döden? Jag tycker hela konceptet är svårfångat, och nästa fråga jag ställer blir om jag missar något. Är det en del av dealen? Jag tänker helt ärligt att det queera i denna antologi har så många splittrade angreppsvinklar att jag tappar bort mig.

Jag vet inte om detta är ett formexperiment tillslut, eller om den bär på ett hemligt svar på något som jag inte haft vett nog att formulera frågan för.

Omslag är ett sakläge och sedan ett annat.
Omslag är virat kring en kroppsdel för att lindra smärta.
Omslag är pro forma, för syns skull, för att forma.
Omslag är en samling queer poesi.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Gemensam kamp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Minimalism dragen till sin spets
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

Så är också fallet i Jonas Bruns roman Det amfibiska hjärtat . Huvudpersonen som stilenligt bara kallar sig för T, är forskare på en zoologisk institution när han en dag upptäcker gamla planscher som skildrar ett för honom och världen okänt däggdjur kallat amfibie. T blir först nyfiken och därefter alltmer besatt av möjligheten att kunna finna denna varelse i verkligheten, och att återigen känna den ”brännande lågan i viljan till kunskap” som han uppfylldes av som ung student men som sedan förvandlats till leda under tillvaron som forskare. Han drar sig undan sina kollegor och försummar sitt arbete, och i de anteckningar han för blandas funderingarna kring de människoliknande men havslevande amfibiernas eventuella särdrag med en gradvis utvecklad isolering och kanske paranoia. Det hela utspelar sig 1906 och i texten finns vetenskapsmannens noggrannhet och disciplin men också en sorg över att allting redan är upptäckt och att ingenting längre känns spännande.

Språket är Det amfibiska hjärtats största tillgång och det som ger en mening också åt historien. Det är prövande, tankfullt och med en svag melankoli, och i sin saklighet blir det också mer och mer förtvivlat ju längre boken pågår. T är i stort behov av ett svar på frågan om vari meningen med hans liv består, och kanske kan amfibierna, de gåtfulla, vara svaret. Från planscherna vet han hur de ser ut och från gamla legender och myter något om deras beteende, och det blir grunden när han i stämningsfulla fragmentliknande stycken tilldelar dem egenskaper utifrån den egna fantasin och slutledningsförmågan: kanske har de ett sjätte sinne, kanske lever de mer som kollektiv än skilda individer, kanske är de könlösa. I botten finns den förlorade oskulden: inte bara är världen redan utforskad, dessutom har människan visat sig vara ett ganska osympatiskt och inte särskilt vackert djur. Just därför är längtan efter att finna ett djur som är det så stark. Måhända är det för sent på jorden för det i denna roman, men själv är den i alla fall oerhört vacker.

Similar Posts:

• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Finstämt om livets början
• Att blicka ut i havet
• Trygg kan ingen vara
• Romanpriset 2013 – Frågor till en jurymedlem

Fredrik och hans mamma vistas några månader hos mormor på landet. Berättelsen föregås antydningsvis av föräldrarnas separeration, varför mamman är nere. Hos mormor är det dock sommar fylld landsbygdsattribut. Det är bad, brunnar och bersåer. Intrycken står som en sommarskur i backen. För Fredrik skiner dessa bilder fram starkt och med ett barns nyfikenhet registrerar han allt. Det förmedlas läsaren med en saklighet som inte sträcker sig mycket längre än till just saklighet.

Även om Brun behandlar språket väl och skriver med gåspenneaktig lätthet, blir det tradigt. Alla vet hur en bil knastrar mot gruset, hur kvällssolen faller in på tapeten, hur syrenerna doftar. Dessa kunskaper förvärvas också av Fredrik, men det är bara vid ett fåtal tillfällen som perspektivet fördjupas och vi på allvar får veta vad han ser, känner och tycker.

Det är som att Brun likt en stormhattsbekransad Zola stått på barndomens frustande tåg med penna i ena handen och bruksanvisningen i den andra. Han ger egentligen inte så stort utrymme för den personliga variationen, utan texten känns i mångt och mycket kontrollerad, återhållen och stöpt. Medveten stilisering, javisst. Djärvt, uddigt och med nerv? Näe.

Jag vet inte om det beror på skrivarkursens band. Jag tror inte det, vill inte tro det. Jag vill tro att skrivarkursen är en kreativ miljö som sporrar och utvecklar människor med författarambitioner. Men, och det är ett alltmer påträngande men, jag tycker mig börja en likriktning i vad som via förlagen kommer ut från dessa kurser. Böckerna känns… försiktiga. Är det såhär en roman skrivs? Lite prövande. Jag tror det är dags att ta sig själv på större allvar.

Även en debutant ska väl sikta mot att skriva den bästa bok som någonsin skrivits? Eller ”även” … det gäller särskilt dom.

Similar Posts:

• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”
• ”Vissa handlingar är oförsvarliga, liksom vissa utsagor”
• dagensbok.com gästbloggar på HejLitteraturen.se
• Fantasifull cynism
• Romanpriset 2013 – Frågor till en jurymedlem

Den 21 oktober gästas Stanza av Mara Lee, Kerry Shawn Keys och Bertil Pettersson, och den 4 novenber blir temat danskt med Pia Tafdrup och Mette Moestrup.

Stanza huserar på Inkonst, Norra Parkgatan 2 i Malmö.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Ja, men vad är det som är queer?
• Händelserik vecka på dagensbok.com
• Konsekvenserna av att inte bli tagen på allvar
• Vecka 49: Livet i språk