Johan Norberg har skrivit en bok på engelska, Progress, som belyser välkända problemområden från nya synvinklar. Den extrema fattigdomen har minskat kraftigt sedan den industriella revolutionens begynnelse. En miljard människor levde i extrem fattigdom 1820, nu beräknas de vara 700 miljoner till antalet.

If this does not sound like progress, you should note that in 1820, the world only had around sixty million people who did not live in extreme poverty. So the risk of living in poverty has been reduced from ninety-four per cent to less than eleven per cent.

Men varför kan vi inte rädda de elva procenten? Frågan är angelägen och bör ageras på, men även Johan Norbergs perspektiv behövs. Det inger hopp och bäddar för nödvändiga diskussioner om vilka faktorer som troligen leder rätt och vilka som bevisligen inte gör det. Man bör alltså hålla båda tankarna i huvudet samtidigt.

Progress är pedagogiskt uppbyggd med tio tematiska kapitel: Mat, Hygien, Medellivslängd, Fattigdom, Våld, Miljön, Läskunnighet, Frihet, Jämlikhet samt, avslutningsvis, Nästa generation. Dessutom finns en introduktion med titeln The good old days are now samt en epilog, So why are you still not convinced?

Den här typen av faktaböcker hotar att bli siffer- och tabelltunga, men även om vissa av kapitlen drar i den riktningen, är helheten flyhänt skriven. Det är roligt att läsa. Johan Norberg använder skickligt personliga människoöden och konkreta händelseförlopp för att illustrera sina resonemang. Tabellerna är förhållandevis få, jag räknar till 13 på 246 sidor.

Vart och ett av temakapitlen är genomarbetade och övertygande. Men den röda tråden, tesen att mänskliga fri- och rättigheter och liberalt öppna ekonomier obevekligen gör tillvaron bättre för människor, skymtar endast fram då och då. På så vis är Progress betydligt mindre en pamflett än vad boken Till världskapitalismens lov var.

I sitt förord skriver visserligen Johan Norberg att man inte ska läsa boken som en uppmaning till liknöjdhet. Han påpekar att det finns en verklig risk för bakslag om vi inte förmår se vilka framsteg vi faktiskt har gjort. Men överlag är Johan Norbergs polemiska grepp mjukt. Han är medveten om att han, liksom förut Hans Rosling, talar till en publik som är fullproppad med föreställningar om jordens snara undergång, med därtill hörande faktaresistens.

Varför har vi då så svårt att tro på budskap av det här slaget? Johan Norberg ger en rad svar i det avslutande kapitlet. Medierna, trogna sin inre logik, förmedlar huvudsakligen negativa nyheter. Människan är genetiskt kodad att främst ta till sig hotbilder, det ökar överlevnadsförmågan. Politiska rörelser vill vinna oss med skräckscenarier. I en snabbt föränderlig värld har tankebilden om ”den gamla goda tiden” vuxit sig allt starkare, något som Zygmunt Baumann uppmärksammat i Retrotopia.

Dessutom, tänker jag, spelar det ingen roll hur bra vi får det, för någon annan har det alltid lite bättre. Så ytterst är det nog som i Cornelis Vreeswijks Ballad från en soptipp: ”för var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli”.

Similar Posts:

• Fredsvalutan som splittrat Europa
• Naomi Klein under luppen
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Vecka 46: Lär mig!

Den andra halvan föddes väl egentligen kort därefter men har inte vuxit sig stark förrän de senaste åren. Den halvan vill fatta saker och blir hög som ett hus på tankeskutt och kunskap som vissa böcker kan ge en. Dessa böcker kan fungera som genvägar till en ny intelligens, en förståelse för något som var dunkelt för bara några hundra sidor sen. Den odödliga Henrietta Lacks var en sån bok för mig. Barbara Ehrenreichs böcker om arbetslöshet var också såna. Dessa tre böcker har gett mig mer kunskap om rasism, klasskillnader och ekonomiska system och drivkrafter än vad hela min grundskola gett mig. Den individuella människans berättelse trumfar den konstaterande läroboken inom så många områden.

Min samhälls- och historielärare på gymnasiet brukade säga att det är totalt oviktigt NÄR romarriket föll, att förstå mekanismerna bakom dess fall däremot: det är obligatoriskt! Därför kommer jag idag ut som en sån där tönt som på frågan om vad som gör en bra bok till just en bra bok skulle kunna svara: en bra bok måste lära mig något! Jag hoppas, och tror verkligen, att veckans böcker på dagensbok.com kommer kunna leda till såna upplevelser!

Veckan börjar med Karis recensioner av två svenska böcker om krisen i eurozonen: Stefan de Vylders Eurokrisen och Johan Norbergs Eurokrasch. Hon tycker att båda böckerna väldigt bra, informativa och intressanta. Norbergs snäppet bättre på grund av sitt attraktiva språk.

På tisdag recenserar Håkan den prosapoetiska boken Sjusvansad katt av Håkan Eklund, en bok om sökandet efter konstnären i sig själv: den sjunde svansen – tredje ögat – i första person. Han tycker att Eklund vågar balansera barnsligheter med mästerlig diktning – ”och skapar mer än man kan begära av knappt 100 sidor prosalyrik”.

På onsdag har Marie läst Lasarus kvinnor av Marina Stepnova. En svulstig historia som beskriver flera generationer av kvinnoöden i 1900-talets turbulenta Ryssland. En trevlig bok att kura inomhus med i ett grått november.

På fredag skriver Lina om romancedrottningen Simona Ahrnstedts tredje bok, De skandalösa, som hon blev totalt förälskad i. ”En frisk fläkt i novemberdeppen”.

På lördag är det erotiskt tema, som Lina har recenserat en hel bunt böcker till.

Veckan avslutas med Oscars recension av Peter Handbergs uppväxtskildring Klubb Ibsen. Den skildrar hans uppväxt på 60-, 70-talet i Stockholms förorten Blackeberg där folkhemstanken fortfarande råder men där gränserna mellan villaområdena runt om och höghusen vid tunnelbanan ändå är påtagliga, precis som det globala kärnvapenkrigshotet som hela tiden finns där i fjärran.

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Bättre och bättre dag för dag
• Vecka 47 på dagensbok.com – Krogen, Petter och humanism bland primater
• Vecka 8 på dagensbok: behöver du crossover, Jesus eller blodtörstiga vattenhästar?

En tragedi i tre akter alltså. Berättelsen om eurokrisen äger i mångt och mycket samma dramaturgi som den klassiska grekiska tragedin, och Norberg illustrerar detta genom att förklara krisens faser genom definitionerna hybris (arrogans), ate (dåraktighet) och nemesis (undergång). Men om det inte vore för att det som står i boken faktiskt har hänt och verkligen är en tragedi, skulle jag nog snarare kalla den för en ekonomisk thriller. Sällan framkallar texter om statsfinanser sådana rysningar och har en sådan nerv.

Norberg börjar med att ta oss med till ett barnhem i Aten och det är en fruktansvärd verklighet vi möter. Sedan fortsätter boken i ett rasande tempo och läsaren får åka på en resa genom eurozonens komplexa finansiella sammanhang. Det är en oupphörligt fascinerande resa och Norberg behandlar ämnet med ett elegant och tydligt språk. Jag kan inte lägga boken ifrån mig, måste veta vad som skett.

I boken berättas om det gravt osunda förhållande mellan banker, stater, finansinstitut och politik som har rått, och som råder i eurozonen. Naturliga händelser i en fri ekonomi, såsom att banker går i konkurs för att de har tagit enorma risker, har inte kunnat hända på grund av politisk rädsla. Istället har skattebetalarna fått ta smällen och bankerna fortsätter att ta sinnessjuka risker i en evig karusell. Den fria marknadens ordning är brutalt stympad och ingen investerare verkar behöva ta ansvar för sina felplaceringar. Däremot går det alldeles utmärkt att behålla sina miljardvinster i bättre tider. En systemviktig bank har fått ett värde högre än någonsin det mänskliga. Ord som anständighet och moral känns väldigt avlägsna i EMU-projektet.

Naturligtvis är det lätt att sitta med facit i hand och se vad som gjordes fel, men när hela EMU består av från början inbyggda konflikter och luddiga regler som kan brytas när som helst, önskar man ju att någon hade dragit i handbromsen och sagt : ”Stopp nu! Vi håller an med projektet tills vi har rett ut hur vi ska ha det.” Men nu sitter vi här och kan inte göra så mycket åt det som varit, utan försöka se vad som kan göras istället.

De senaste fyra åren var inte ödesbestämda. Tänk om EU t ex hade tagit sina egna fördrag på allvar och eurozonen hade upprätthållit valutans regelverk. Tänk om de hade trott sina ord om marknadsekonomi och om att alla parter har ansvar för sina handlingar och får leva med konsekvenserna av dem. Det må låta verklighetsfrämmande, men vi kan i alla fall göra ett tankeexperiment

I slutet av boken målar Norberg upp ett alternativt scenario. Ett där bankrutta stater går i konkurs och tvingas sanera sin ekonomi för att sedan kunna återhämta sig. Där signaler skickas till länder på fallrepet att ingen kommer att betala dina skulder åt dig. Där kreditgivare får ta sina förluster likväl som sina vinster. Dessa och andra ekonomiska självklarheter kanske möjligtvis kan bli eurozonens nästa strategi. Nu när alla dåliga alternativ redan är prövade kan det vara dags att testa några bra.

Jag har ingen aning om huruvida krisen är över eller inte. Tydligen finns det tecken på återhämtning, men vad som helst verkar kunna hända fortfarande. Om det sedan blir en överstatlig union med finanspolitik styrd av icke-folkvalda ekonomer i Bryssel, eller en fri marknadsekonomi återstår att se.

Similar Posts:

• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Reflektioner om Europa och EU
• Syns inte, finns inte?

Intelligens är kapaciteten att förvärva kapacitet. Det är förmågan att hantera abstrakta begrepp, se mönster, dra logiska slutsatser, lära oss av erfarenheter och anpassa oss efter förändringar. Det är en central mänsklig egenskap eftersom det gör det möjligt för oss att anpassa oss till nya förhållanden och utarbeta strategier för hur vi ska nå våra mål

Vi får följa intelligensforskningens historia från märkliga mätförsök och grumliga slutsatser, via en period av total beröringsskräck inför företeelsen som sådan, till dagens vettigare tolkningar av uppmätta data och mer förnuftsbaserade analyser. Och det känns onekligen skönt att veta att genealogin är för evigt förpassad till forskningens skamvrå, och att de uppmätta genomsnittskillnaderna i IQ mellan olika folk- och befolkningsgrupper har utanpåliggande orsaker som korrelerar starkt med hur modernt det aktuella samhället eller kulturen är i förhållande till de moderna sammanhang där testerna produceras.

Vi får veta att hjärnan fungerar på ett helt annat sätt än man trodde bara för ett par decennier sedan. Glöm allt prat om att vi bara använder 10 procent av vår hjärna och att hjärnans olika områden har specifika funktioner. Hjärnan bygger hela tiden om sig själv, och får du en skada på ett område som egentligen är avsett för en uppgift, hittar kopplingarna nya vägar och funktionen kan flytta in i en helt annan del av hjärnan. Vi får ta del av rent häpnadssväckande exempel på hjärnans förmåga att omforma sig själv för att få sin människa att fungera.

Sedan kommer vi till den mest fantasieggande delen i boken, som samtidigt är den mest skrämmande. Forskningen om att kunna gå in i hjärnan och förändra, förbättra och läsa av det som sker därinne. Vi befinner oss redan idag på science-fictionnivå, och det är med skräckblandad förtjusning jag läser om hjärnimplantat, omstyrda impulser, drömfilmning och tankeläsning. Det borgar för fantastiska medicinska möjligheter, och människan kommer att få så mycket gott ur det här, samtidigt som det är svårt att inte känna oro inför framtidsscenarier som inbegriper ohyggliga integritetskränkningar och totalitarism.

En bok med den här temat berör många stora frågor. Kanske framför allt vad som utgör en människa. Var går gränsen mellan människa och maskin? Finns det någon gräns? Är en individ med artificiellt förbättrad intelligens lika mycket människa som en helt biologisk? Framtidsforskaren Ray Kurzweil delar med sig av sin ganska förtröstansfulla syn på saken:

Enligt min definition är människan just den art som förändrar sig själv. Se på människan, vi stannade inte kvar på marknivå, vi stannade inte kvar på jorden, vi stannade inte kvar inom biologins begränsningar. Människans medellivslängd var 23 år för 1000 år sedan. Vi har förändrat oss själva på mängder av sätt. Jag kan ta fram en apparat ur fickan och med några tryck ta del av mänsklighetens samlade kunskap. Vilken annan djurart har gjort det? Så det är det som är den mänskliga naturen: att gå utöver våra begränsningar.

Norbergs klara språk och entusiasm inför ämnet skapar en tilltalande inramning till alla högintressanta fakta, och som läsare vill jag gärna dröja mig kvar i de funderingar som boken ger upphov till. Och framtiden…ja, jag vill åka med på resan dit!

Similar Posts:

• Forskning med samhällsförbättrande potential
• När vetenskapen dissekerar det magiska
• Hjärnkontoret meddelar: Rör på dig!
• Spännande tankar i (för?) kort format
• Det positiva åldrandet

Euron. Det räcker med att titta på en euro-peng idag för att jag ska drabbas av framtidsångest. Krisen i eurozonen är alltför omfattande för att jag ska mäkta greppa den. Det spelar ingen roll hur mycket dags- och samhällspress jag läser, jag blir bara om möjligt än mer förvirrad, och vågar knappt läsa Andreas Cervenkas domedagsblogg i Svenska Dagbladet längre. Hur kunde det bli så här? Det måste ju ha funnits uppenbara varningstecken? Så när jag får Historien om euron i min hand tänker jag, skönt, kunskap är bästa botemedlet mot rädsla, och börjar läsa med en förhoppning att information om vad som lett fram till EMU-samarbetet kan ge mig en ledtråd till hur stabilt eller instabilt läget faktiskt är.

På baksidetexten till den här boken står det: ”Lars Lundberg presenterar på ett seriöst men ändå lättillgängligt sätt valutasamarbetet.” Det fick mig att tro att boken vände sig till människor som, likt jag själv, inte har direkt koll på ekonomiska termer och valutapolitik. Riktigt så var det tyvärr inte. Detta är fakta staplade på fakta med årtal, namn på politiker och valutatermer som inte gör mycket mer för mig än framkallar svåra gäspningar. Och ja, jag somnar i soffan efter femtio sidor ungefär.

Jag kan känna att det är lite orättvist av mig att inte tycka om den här boken. Lundberg har verkligen gjort en gedigen sammanställning över hela EMU-processen fram till Maastrichtfördraget, och jag önskar att jag kunde tillgodogöra mig all den fakta jag läser. En person som redan är lite insatt eller har förkunskaper kan nog glädjas åt boken på ett helt annat sätt.

Det skall sägas att inte allt rinner av mig, viss information fastnar, och det är den som är presenterad i mer berättande form. Det är intressant att läsa om Frankrikes, Tysklands, Italiens och Storbritanniens ekonomiska historia vad gäller Europa, och deras respektive motiv inför förhandlingarna. Och om jag skalar av för mig överflödig fakta, kan jag skönja den stora berättelsen om ett Europa som försöker att enas efter två världskrig, kalla kriget och murens fall. Jag förstår rädslan för ett för starkt Tyskland, och Tysklands politiska vilja att offra den hårda D-marken. Något som sticker ut och fångar mitt intresse är Tysklands ståndpunkt att EMU skulle vara hållbart endast om de deltagande länderna hade samma eller liknande ekonomisk utveckling. EMU måste byggas på en gemensam Stabilitätskultur. Och Stabilitets- och tillväxtpakten är det mest betydande tillägget i EMU efter Maastrichtfördraget. Så här i efterhand kan man ju tycka att de andra staterna borde ha lyssnat mer på Tyskland.

En fin grej med boken är att jag stiftar bekantskap med personer som haft stor betydelse för Europas enande. Européer i hjärtat helt enkelt, med en dröm om ett Europa utan konflikter, enade och solidariska stater med gränserna öppna inför varandra. Jean Monnet (1888-1979), vars namn finns med i bokens titel, var en sådan visionär, och den person som betytt mest för den europeiska integrationen. Ny kunskap för mig.

Tidigare försök till europeiskt valutasammarbete har alla havererat på grund av att det inte funnits någon politisk union som verkat samtidigt. Läget inför EMU var att det fanns en vilja till politiskt samarbete mellan staterna som gick långt utöver det monetära. Men där fanns ju naturligtvis också problematiken med en nationalstatsstruktur kontra ett gemensamt valutaansvar. Detta formuleras (1997) av den tyske tidigare chefen för Bundesbank, Hans Tietmeyer:

I en valutaunion kan inget land själv nå och behålla stabilitet. Lika lite kan enbart en övernationell valuta varaktigt binda samman, om politik och ekonomi i deltagarländerna löper ifrån varandra. Det skulle ställa en gemensam europeisk penningpolitik inför risken att brista. Valutaunionen kan inte ersätta den interna stabilitetspolitikens förmåga och den politiska viljan till varaktig bindning – i synnerhet i tider av ekonomiska spänningar.

Tyskland alltså. Stabilitätskultur. Hade varit bra.

Nej, jag är ledsen, Lars Lundberg. Det här var fel bok att läsa för mig. Men du har fått mig att skriva upp två andra böcker på min läslista, Eurokrasch av Johan Norberg och Eurokrisen av Stefan de Vylder.

Similar Posts:

• Fredsvalutan som splittrat Europa
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Vita kränkta män bakom EU
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• Det skulle aldrig kunna hända oss?

Jag tar inte upp det (enbart) för att skryta, jag tänker också på hur min läsning påverkats av de samtal om böcker jag medverkar i här på dagensbok, på twitter, i bloggkommentarer och nu tillfälligt även i radio. Jag fick en fråga om jag blir mer kräsen som läser mycket. Faktiskt är det tvärt om. En bok slutar inte på sista sidan har jag märkt, jag uppskattar en bok om den bara gett mig en enda ny tanke, ett intressant eftersnack, ett litet huvudbry att diskutera med någon.

En av de saker jag gillar bäst med dagensbok.com är att mängden böcker i arkivet gör siten till en mötesplats för de som upptäckt en bok som har några år på nacken (eller ”ryggen” kanske jag ska säga) och vill fortsätta sin läsupplevelse även efter sista sidan. Vi älskar att prata böcker och hoppas att våra recensioner kan fungera både som boktips och som små bokcirklar.

Veckans böcker passar extra bra för samtal, hoppas du också tycker det. Här är några av dem:

Idag skriver Kari om Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser, författad  av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Ett intressant debattinlägg som aktualiserats på grund av diskussionerna kring #reva.

Anna har läst Karta över nästa värld av Joy Harjo, amerikansk poet med rötter i Creekindianernas nation. Boken innehåller såväl lyrik som prosalyrik och memoarer och tecknar en poetisk karta över ett liv, ett ursprung och allt som vi inte får glömma.

På lördag gästar Ulrica Lejbro dagensbok. Till vardags bloggar hon om böcker som Västmanländskan. Hon recenserar Så gör jag av Bodil Malmsten och Publicera dig! av Susanne Holmgren. Den förstnämnda är en poetiskt inspirationsbok, den andra en konkret handbok.

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Det som behöver ritas
• Positionernas upplösning
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Och det är väl just där pragmatiken måste ta vid. För precis som fri rörlighet är ett liberalt värde, så är även friheten att ingå avtal det. Svenska folket och staten har ett avtal där vi betalar skatt och staten ser till att medborgarna kan leva ett hyfsat liv. Är vi villiga att säga upp det avtalet för att istället ge fler människor möjlighet till ett bättre liv? Det är en ganska jobbig samvetsfråga tycker jag. Jag får problem med min självbild när jag ser mig själv och mitt avtal med staten som egoistiskt och att min välfärd förutsätter att jag förnekar andra människor möjlighet till samma sak.

Kapitel sex, där just detta behandlas, är det mest kontroversiella med den här boken. Författarna argumenterar för att den svenska modellen är ett hinder för integration och hävdar att om människan och systemet kolliderar så är det alltid systemet som måste ändras. Det är väl i sig ett rimligt antagande att den svenska modellen inte kan bevaras om vi samtidigt skall öppna våra gränser, och det kritikerna av den här boken vänder sig emot är i första hand att det är orealistiskt att Sverige ensamt skall börja öppna sina gränser. Den politiska debatten tänker jag inte dra här, den hittar ni lätt på nätet om ni googlar den här boken. Men det är här, i glappet mellan vision och verklighet, som den mest intressanta debatten kan föras. Och även om författarna presenterar sina argument på ett trovärdigt sätt känns det som om deras förslag till förändringar i det svenska systemet, för att på ett smått utilitaristiskt sätt minska mängden lidande globalt, ligger ganska långt ifrån genomsnittssvenskens önskan om hur det svenska samhället skall fungera.

Oavsett var man placerar sig själv ideologiskt, så är detta ett läs-måste för politiskt intresserade. Författarna ger oss fakta om politisk migrationshistoria och är tydliga med när åsikter och egna slutsatser tar vid. Eftersom boken är ett politiskt debattinlägg bör man läsa liknande inlägg från debattörer som förespråkar reglerad invandring för att se vilka fakta som inte uppmärksammas här. Läsupplevelsen försämras något på grund av avsaknad av eftertänksamhet i ordflödet.

Similar Posts:

• Naomi Klein under luppen
• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• En knuff i en fördelaktig riktning
• En bok slutar inte på sista sidan
• Fantasin till makten!

I veckan får ni, kära läsare, som vanligt ta del av en mängd nyutkomna böcker. Idag recenserar Christina andra delen i Jonas Gardells epos om AIDS-epidemin, Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen. Hon tycker om den, inte minst för sin samhällskritik.

Imorgon skriver Håkan om Kennet Klemets nya bok Beröringen. Det utlovas en sanslös hyllning…

På onsdag skriver Marie om Peter Robinsons En förgiftad man, där han för första gången på många år lämnar sina etablerade poliskaraktärer. Marie, som är väldigt förtjust i hans deckare med Alan Banks i huvudrollen, blir tyvärr väldigt besviken. ”Jag blir aldrig engagerad i historien, och därmed blir den 400 sidor långa ‘spänningsromanen’ allt annat än spännande. Tyvärr.”

På torsdag skriver Richard om Paul Austers senaste, Vinterdagbok, som han tycker både bra och illa om.

På fredag skriver Kari om Migrationens kraft – Därför behöver vi öppna gränser av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt. Hon tycker att det är ett mycket intressant debattinlägg om migration; aktuellt inte minst på grund av uppmärksamheten kring #reva på sistone.

På lördag har vi som vanligt en gäst, den här gången Tone Sundberg-Brorsson, som skriver om Mot denna sol, del två i Brombergs serie Blå Blixt, där ny poesi lanseras.

Och på söndag då? Då skriver Anna Liv om Lovisa Eklunds Det här är ett CV.. Det är en mörk liten pärla som behandlar alltifrån arbetslivserfarenhet, revolution och blödande hjärta.

Det var dagens ansträngning från mig, som det ser ut nu. Åter till stadion, triumfvagnarna, det stundande kriget mellan distrikten…

Similar Posts:

• En bok slutar inte på sista sidan
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Bättre och bättre dag för dag
• Naomi Klein under luppen
• Vecka 48 på dagensbok.com: Vinnare, spänning och aids

Själv är jag, nå, inte det. I själva verket är den enda ekonomipristagare jag kunde namnge för några dagar sedan Jed Bartlet, och han finns ju tyvärr inte på riktigt.

Dessutom säger titeln professor vanligtvis betydligt mer om hur namnkunnig en person är än om ifall han eller hon är en god pedagog. Här blir jag däremot imponerad av vilken god lärare Stiglitz är. Han förklarar och diskuterar och gör begripligt hur den ekonomiska krisen uppstått och spridits, vad det kan bero på, hur resonemangen gått och vilka eventuella lösningar som kan finnas.

Vad Stiglitz förordar är i korthet större reglering av finansmarknaden och räddningsinsatser som i större utsträckning kompenserar småsparare och offentlig sektor för de förluster ett abnormt avreglerat ekonomiskt system, otillräcklig kontroll och ohejdad girighet från finanssektorn skapat. Han är djupt kritisk till att ovillkorat plöja in skattepengar i de storbolag som misskött sig värst, medan de som tjänat grova pengar på att ge orimliga lån och sälja riskerna vidare fortsätter att plocka ut miljarder i bonusar. Istället för att ge konstgjord andning till ett ohållbart system måste vi förändra systemet.

”Det enda förvånande med den ekonomiska krisen 2008 var att den kom som en överraskning för så många” inleder Stiglitz sitt första kapitel i Fritt fall. Själv har han visserligen länge kritiserat systemet, men man kan också fråga sig – som Klas gjorde på dagensbok.com redan 2003 – hur han egentligen använt sin egen maktposition i ekonomin. I en recension av Fritt fall i Sydsvenskan pekar Johan Norberg på att Stiglitz producerat åtminstone en rapport där han själv underskattat riskerna i numera krisdrabbade bolag. Sådant vore förstås rimligare att redovisa i en bok som den här än att bara låtsas som det regnar och säga ”Vad var det jag sa?” åt alla andra.

Det gör emellertid inte hans resonemang mindre intressanta. För mig är det här en ny sorts nationalekonomi – en som faktiskt verkar rimlig. Som inte bara kommer dragande med samma verklighetsfrånvända teorier om ”den osynliga handen”, ”den självreglerande marknaden” och ”den nyttomaximerande människan” som alltid har all nödvändig information och alltid fattar rationella beslut. En nationalekonomi som är resonerande snarare än dogmatiskt och som inte bara predikar djungels lag utan som pekar på att det långtsiktigt lönsamma ofta också är det mer humant och ekologiskt lönsamma. Som kan slå fast saker som att ”Man får inte sko sig på de fattigaste och mest sårbara.”

Sådana uttalanden skulle kunna drivas till det revolutionära, och det bör väl understrykas att Stiglitz knappast gör. Han förespråkar fortfarande kapitalism, men en bättre reglerad och kontrollerad kapitalism. En kapitalism med ett mänskligare ansikte, skulle man kunna säga. En nationalekonomi med förnuft och moral. Redan det känns ju lätt revolutionärt.

Similar Posts:

• Inte mitt felÂ…
• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi
• Finanskrisen förklarad
• Ideologierna lever – och dödar
• En banal girighet?

Norbergs bidrag inleder med att kritisera Klein för att ha missförstått – eller avsiktligt vantolkat – den nyliberale ekonomen Milton Friedmans åsikter. Här får Norberg in ett par fullträffar när han visar hur Friedman faktiskt tog explicit avstånd från somligt av vad Klein (implicit eller uttryckligt) anklagar honom för. Men Norberg gör sig däremellan skyldig till precis samma sak som han beskyller Klein för: han missförstår eller vantolkar citat från hennes bok, han påstår saker om henne utan att hänvisa till källa, han plockar ut citat ur sin kontext, med mera.

Benulics bidrag inleder för sin del med att anklaga Klein för konspirationsteorier. Retoriskt ett lätt sätt att försöka smutskasta en motståndare på – men särskilt välbelagt känns det inte. Benulic bemödar sig sällan med att ange några källhänvisningar till något av vad han skriver. Jag kan emellanåt inte låta bli att undra om vi verkligen har läst samma bok, så långt ligger hans tolkningar ibland från vad jag kan se att Klein argumenterar.

Källkritisk granskning av fackböcker är alltid viktigt, och båda författarna lyckas emellanåt framhålla viktiga poänger i sin argumentation, om inte annat att Klein är slarvig med en del detaljer i sin skildring. Det gör att den här boken kan vara ett kort och bra komplement att läsa om man nu ändå tar sig igenom Kleins lunta. Däremot känns argumentationen i den här boken inte på långa vägar så trovärdig, än mindre så tillintetgörande, som de båda författarna verkar inbilla sig. Det känns därför oerhört passande att författarna själva väljer att göra kvällstidningsparallellen i sin boktitel: boktitelns påstående om en "nakenchock" visar sig i det här fallet vara ungefär lika överreklamerat som kvällstidningarnas löpsedlar med såna rubriker vanligen brukar vara.

Similar Posts:

• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Otäck historieförfalskning
• Lång väg kvar
• Bättre och bättre dag för dag
• Fredsvalutan som splittrat Europa