Genom masker och vita plastiska overallvävnader. Ja. In i ögonen. I näsan. I öronen. In i hårbotten. Genom huden. Genom porerna. In i lungorna. In till inälvorna. I blodet. Ja. Nytt spjärn med fötterna och kängorna mot ugnsväggarna.

Personen skriver också böcker, det är en tillvaro både bekväm, privilegierad och förhatlig. Berättarjaget hyser ett djupt kluvet förhållande till böckerna, sina böcker. Självföraktet lyser starkt när berättaren för sin mamma på tal. Han skickar sina böcker till henne allt eftersom de blir utgivna. Hon ställer in dem i sitt vitrinskåp, en efter en, utan att någonsin läsa dem. Den bestående känslan är att författaren till dessa böcker i skåpet är en förrädare mot sin egen klass.

En röd tråd i upptakten till diktverket ProponeisiS är boken som fenomen. Boken är tvivelaktig, ja rentav skadlig. Den associeras återkommande med döden.

Boken omgärdar den enda sanningen med tusen och åter tusen lögner som sanningen kräver.

Ett annat tema är klasshatet. ”Jag tror att utan klasshat skulle mitt hjärta inte alls slå”. Johan Jönson är nog den argaste författare jag stött på i svensk litteratur. Sidorna osar av vrede. ProponeisiS är fylld av fantasier om våld riktat mot ”liberalister”, medelklassen och kapitalet, men även mot berättarjaget självt. Det är många gånger ett sexuellt våld av det köttigare, blodigare slaget.

Jag föraktar, djupt, så fett jävla djupt och genomgående, dessa liberalistiska författare, så nedslående många, så medialt gångbara; i stort sett samtliga från borgerliga miljöer, som också så reproduceras. Deckarförfattarna ska vi bara inte prata om. De borde utsättas för sina böckers löjeväckande och oreflekterat blodtörstiga skeenden och skjutas i åsnekuksugarmunnen.

Klasshat, bokhat och självhat smälter samman till ett. Men ProponeisiS innehåller även ömsinta skildringar. Ett exempel är de intima interiörerna från omsorgsarbetet på Sidsjöns hospital. Ett annat är återbesöket i hembygden. I diktverket finns en mängd smärre diktsamlingar insprängda. Johan Jönson experimenterar med olika typsnitt, typgrader som är så små att jag knappt kan läsa dem samt bokstäver ordnade i mönster som för tankarna till Guillaume Apollinaire. Han varvar varannan sida ”hövisk” dikt och varannan under-bältet-drypande strofer.

De bibeltunna bladen är opaginerade, men Albert Bonniers Förlag redovisar 2272 sidor. ProponeisiS är överväldigande i både format och starka känslor.
Verket är fullständigt unikt, vilket kan tyckas vara ett egendomligt konstaterande. Men betänk att en rejäl andel av all nyutgiven litteratur lunkar fram på någon av genrelitteraturens breda, trygga vägar. Inget ont i det, men författarröster och verk som står helt på egna ben förtjänar uppmärksamhet och erkänsla.
Förr talade man om avantgarde – förtruppen. En bok som ProponeisiS visar att vad som helst är möjligt inom litteraturen. Det är befriande.

Similar Posts:

• ”platsen där man får gråta utan att avbrytas av tröst”
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Augustprisnomineringar 2010
• Ja, men vad är det som är queer?

En gång fanns poesin
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
Den dyker upp ibland
när vindar röjs och åkrar plöjs
och får förklaras av experter.

Dikten är glömd, poeterna är döda. Så tycks Malte Persson resonera. Egentligen är det märkligt, att dikten tappat så i status. Många är stolta över det svenska språket, och det med rätta. Vi kan träta om ”svenska värderingar” och om huruvida Du gamla, du fria ska sjungas på skolavslutningar eller ej. Men engagemanget i språket är intensivt och ofta förenande. Fredrik Lindströms böcker och teveserier om språk har funnit en stor publik, liksom tidningarnas språkspalter. Sedan mer än tio år finns Språktidningen som riktar sig till en bred allmänhet. Språkliga innovationer som ”hen” väcker livlig debatt.

Språkintresset borde skapa ett sug efter poesi. ”Poeterna är språkets partisaner” skriver Malte Persson. Och han har rätt. Så varför har inte poesin högre status? Varför läser inte fler dikter? Kanske tycker sig många sakna den tid och det lugn som krävs. Kanske saknar allt fler förmågan att koncentrera sig. Kanske skyggar en del för det inbillat högtidliga, för den förhöjda känslan.

Malte Perssons diktsamling ropar inte bara ”var är läsarna, varför är det ingen som bryr sig?” Den handlar också om självtvivel.

Varje utsaga är en vulgär tatuering
att för alltid ångra, men ändå.
Man gör vad man kan, och efter ett tag
så kan man också det man gör.
När kommer jag till saken egentligen?

Dikterna innehåller ofta den här typen av frågor som poeten ställer till sig själv, men som naturligtvis träffar läsaren. Det fungerar engagerande. Jag aktiveras och blir gripen, jag känner att jag kommer närmare. Här finns åtskilligt som andas självmedvetenhet. Jag känner igen det och det är inget lyckligt tillstånd.

Poesin fanns innan
någon uppfunnit poeterna -
nej, vad vet jag om det,
men poesin fanns kvar
i alla fall när de var borta.

Men Malte Persson har samtidigt självdistans. Han klibbar inte på läsaren någon sentimental nostalgi. Snarare väcker han nyfikenhet. Det är bra. Som läsare får jag gott om utrymme att känna och fundera själv.

Förr i tiden slog poeterna fast hur det var,
och det var skönt att de visste bättre
och att man fick underkasta sig deras
pregnant formulerade livsvisdomar
och nästan ovedersägliga teser
spikade på en dörr av luft.
Men så är det inte längre.

Visst kunde forna tiders dyrkan av poetiska snillen skorra lite falskt, men poeterna ÄR språkets partisaner. Tänk på klassiker som Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Gustaf Fröding. Dikten är fronten, eller i alla fall en av fronterna, för språklig utveckling. Inom dikten finns även utrymme för kamp. Tänk Athena Farrokhzad eller Johan Jönson.

Vår beredskap borde vara god, vi älskar ju språket – men många läser alltså inte dikt. Eller gör de det? Visst har det blivit populärt med poetry slam? Publiken betalar för att se poeten som estradör.

En och annan poet blir folkkär även i vår tid. Se på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Men den förra älskas kanske mest för sin personlighet som den framstår i teve. Den senare nådde den verkligt stora publiken först när hon började blogga.

Jag kan inte bestämma mig. Kanske behöver vi dikter för att höja beredskapen. Eller så är det bra att det råder kris ett tag och att dikten får en chans att ladda om. Eller så finns ingen kris alls. Spänsten i Malte Perssons egna strofer är det hur som helst inget fel på.

Dikten är en bister fana.
Dikten reas ut på Dressman.
Dikten är Bayeauxtapeten.
Dikten är en banderoll.
Dikten är en t-shirt där det står:
I went to Biskops Arnö
and all I got was this lousy poem.
Dikten blev bara en tumme.
Dikten är inte ett tyg.
Dikten är ett otyg.

Similar Posts:

• Blick på det blinda
• Skruva den som Beckman!
• Rymden som språkverkstad
• En besserwissers bättre vitsar
• Hur man fångar en inlåst panter

I Ner med allt? samlar Svedjedal essäer om den tidens ”protestlitteratur” i brokigt och personligt urval. Syftet är inte att sammanfatta tiden, men att undersöka demokratisyn och estetik hos en serie utvalda verk, författarskap han kommer tillbaka till. Några kanoniserade, andra närmast bortglömda.

Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström får egna kapitel, liksom Per Wahlöös dystopiska framtidsromaner, dokumentarismen (i rapportböcker och romaner) samt låttexter av Blå Tåget respektive Hoola Bandoola Band. (Musiken har alltid haft en plats i litteraturvetenskapen hos Svedjedal, som tidigare skrivit om bland andra Bob Dylan – som för övrigt här blir indragen till exempel i en fotnot om hur svårt det är definiera ”protest”. Nej, det blir sällan lättare att definiera något med hjälp av Dylan, men det blir ju alltid roligare.) Dessutom tillkommer de för mig okända Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg med egna kapitel.

Ganska grabbigt blir det ju. Ett par av de nyss nämnda vet jag knappt om jag skulle klara av att läsa med tanke på vilket sexistiskt intryck de ger – även om Seebergs ”radikalmodernistiska” variant av realismen, ”en metod som han själv menade bäst efterliknade den mänskliga hjärnans sätt att fungera”, gör mig ganska nyfiken – men Svedjedal hanterar det med humor. ”Den som inbillar sig att tidens litteratur var grå kollektivskildringar lär bli överraskad av det myller av individer som befolkade den”, skriver han.

Samtidigt rymmer den här litteraturen också en rad typgestalter, figurer som vandrar mellan berättelserna: FNL-aktivisten (gärna skäggig), frasradikalen och flummaren, de ängsliga föräldrarna, de inskränkta lärarna, den lögnaktige politikern, den trötte fackföreningsmannen, den unge mannen med rock’n’roll-drömmar i ögonen – för att inte tala om den frigjorda unga flickan, alltid beredd att kasta kläderna (men bara i berättelser av män). Till sist liknar detta gäng av typer nästan en trupp för en folkhemmets moderna Commedia dell’arte, långdansande hand i hand från revolutionsromantikernas verk till Bo Baldersons skämtromaner.

Över huvud taget är ren formuleringsglädje en av behållningarna med Ner med allt?. Man kan riktigt ana författarens förtjusning när han till exempel beskriver hur det tidiga Blå Tåget lät (”illa. Men det var meningen.”):

Många av gruppens tidiga inspelningar låter som kontrollerat kaos – och ta då lätt på ordet ”kontrollerat”. Jämrande fioler, falsettsång full av sprickor, tutande blåsinstrument, trummor som verkar utsatta för någon sorts rituell bestraffning, ylande sopransaxofon och pruttande klarinett. Den kollektiva improvisationen på ”Alienation” (Vargatider) får tankarna att vandra – ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan.

En annan stor del av behållningen handlar om den där mångfalden. Lika lite som den progressiva musiken egentligen utgjorde någonting enhetligt, gjorde litteraturen i snävare mening det. Visst fanns en gemensam idé om att kulturen kunde vara med och förändra samhället, men hur, varför och till vad – där spretar det lite åt alla håll.

På så sätt gör Svedjedal upp med flera fördomar: Dels den att den politiska konsten var likriktad, dels att den saknade någon egentlig estetik, att den var rakt upp och ner plakatpoesi, slagord och diskbänksrealism. Naturligtvis finns det ingen gestaltning av verkligheten utan idéer om hur den där verkligheten både ser ut och bäst gestaltas.

Vagast är kanske föreställningarna om vad som borde träda istället. Borde man göra revolution? I vilken bemärkelse? Det fanns, skriver Svedjedal, ”en upplevelse av en kris i den västerländska demokratins sätt att fungera”. Av bristen på social rättvisa och jämställdhet, av kriget i Vietnam och av brutalt polisvåld mot demonstranter. Svedjedal romantiserar knappast, men han begripliggör. Det som är svårast att förstå, när boken är utläst, är kanske ändå var den där känslan, behovet av protester, tog vägen sedan?

Ja, den där frågan om avståndet mellan 1968 och nu som jag ställde i början då? Den är inte Svedjedals, utan kanske snarare Anneli Jordahls. I sin recension av Ner med allt? i Aftonbladet skriver hon:

Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande [till] 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

Är det så? I dagarna, när public service eventuella vänstervridning debatteras som om det var 1976 eller något, känns det onekligen som intressanta frågor. Hur levande är arvet från den här perioden? Är den bara någonting vi kan idyllisera på tryggt avstånd? Nog kunde han skriva om det nästa gång? Eller hon?

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• I 68:ornas långa skugga
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”

Jag känner tre av de sex som bor där. Jag har arbetat med deras deformerade och krampaktiga kroppar, matat, avlägsnat avföring, satt på nya vuxenblöjor, hållit om, utövat omsorg, affekter, emotioner, fått underbetalt etc osv.

mot.vidare.mot. är en diktsamling om den oavlåtliga upprepningen, döendet, kamp och inertia. Allt pågår ständigt, tas om på nytt och nytt och pågår och pågår. ”Dödsarbetet” pågår, döden pågår, vården pågår, våldet pågår, kassaarbetet pågår. Kamp pågår, tröghet och motstånd pågår. ”Om historia pågår/pågår också offer.”

Gör om sig så.
Tar sitt vidare.
Tas vidare.
Tas om.

Jönson påtalar ständigt diktens egen fiktion. Dikten drar uppmärksamhet till skrivakten, den påvisar att den är skapad och vem den är skapad av. På flera ställen jämförs poetens och låglönearbetarens/kroppsarbetarens roll. I mot.vidare.mot tycks poeten och arbetarklassen smälta samman. Enligt diktjaget är det synd om båda. Denna lite självömkande ton gör att jag drar mig bort lite från texten. Speciellt då den kontrasteras mot ett raljerande över kvinnokroppar som enbart finns till för sina kroppsöppningars skull.

På sin höjd kunde jag närmast slentrianmässigt fantisera om de kvinnliga artisternas kroppar och vad man skulle kunna göra med dem. Med urringningarna. Med brösten. Bröstvårtorna. Med munnarna. Med de långa slanka benen. Hur de kunde säras och hållas upp. Hur deras stjärtar skulle se ut om man tog dem bakifrån. […] Om de tog sperman i munnen eller inte. Om det gick att tvinga dem att svälja.

Stundtals är det så vackert att jag tappar andan:

Ljudet
av den ihophållna kroppens
skrik i ett landskap
av vindpustens hågkomst,
koltrastens drill,
företeelsernas förbundenhet

De partier jag upplever som starkast i samlingen är berättelserna: om journatten på boendet då något som är dolt för läsaren hände, skildringen av Khadaffis förnedrande död, Medeamonologen…

Hon förstår det. Att hon redan från begynnelsen var dömd. Hon låter då utplåna barnen. Fullständigt. Som hämnd. Helt utan förhoppningar men inte utan tillfredsställelse. BLA BLA BLA JAG ÄR ODYSSEUS TJIKATILO ROBERTO ZUCCO JAG ÄR KURTZ ROBESPIERRE DE SADE JAG ÄR KRONOS ZETHREUS SATURNUS JAG ÄR DUTROUX MACBETH HANNIBAL LECTER JAG ÄR QUICK OIDIPUS DAHMER JAG ÄR FADERN SONEN DEN HELIGE ANDE JAG ÄR KRIGET REVOLUTIONEN GULAG JAG ÄR AUSCHWITZ KAPITALISMEN STATEN JAG ÄR DÖDEN TIDEN SKRIFTEN

Johan Jönson har skrivit en stor bok. I flera bemärkelser.

Similar Posts:

• Klasshat och bokhat blir ett
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Vemod och självtvivel i spänstiga strofer

Förutom att det är dåligt manusförfattande är det tråkigt att inte lämna fler spår åt framtiden med den kultur vi producerar idag. En av de bästa sakerna med kultur är ju hur vi kan titta bakåt på pricksäkra samtidsskildringar och jämföra med vår tid idag, fascineras eller känna igen oss. När jag läste Rapport från en skurhink nyligt så slogs jag bland annat av hur Maja Ekelöf återkommer till debatten kring hur OS politiseras – vissa tycker inte att mänskliga rättigheter är viktiga när det ska idrottas. Hon återkommer också till hur nationalism och rasism frodas när ”det blir ont om arbete”. Känns det igen? Detta skrev Ekelöf 1967 men skulle kunna vara idag. Det som var en dagbok om vardagen svindlar idag och det hjälper en kanske att se strukturer när det väl snurrat klart.

Det är omöjligt att veta vad som kommer svindla i framtiden, därför kan jag knappt vänta på att få se vad som kommer svindla i framtiden kring veckans böcker:

Idag skriver Marie om Grejen med verb av Sara Lövestam.

På tisdag skriver Josefine Projekt Längtan av Marika King som hon lite överraskad delar ut högt betyg till.

På onsdag skriver Cecilia om Valerie Tong Cuongs Mirakelverkstaden – en spännande bok om livskriser som leder till stora förändringar. Den är svår att lägga ifrån sig men har ett slut som inte lever upp till förväntningarna.

På torsdag skriver Tone om Johan Jönsons tegelsten till diktsamling mot.vidare.mot. En stor bok på många sätt men med ett tonfall som stundom stör recensenten.

På fredag skriver Joel om Kleptomania av Kristina Hård. En märklig fantasy historia med bland annat luftskepp, troll och en slemmig finansminister. Joel är osäker på betyget min gillade historien.

På söndag skriver Annika om Glupahungern av Andrea Lundberg. Det är en bok som skulle kunna kategoriseras som magisk realism, fast till stor del skriven på norrländsk bondska. Säregen och intressant men ändå något av en liten besvikelse.

Similar Posts:

• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Biografin om den samhällsengagerade städerskan
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Rik och tidlös amerikansk klassiker

Hela den kommande veckan kan den som bor i Stockholm och gillar poesi för övrigt förlusta sig kungligt. På måndag kväll är det poesikväll på Forum med bland andra Anna Hallberg och Göran Sonnevi, och på tisdag firar Kulturhuset vårdagjämningen med läsningar av Katarina Frostenson, Steinar Opstad och Ida Börjel med flera.

På själva världspoesidagen på fredag ordnar Stockholms stadsbibliotek ett lunchprogram, kl 12.30, med den rumänska poeten Svetlana Carstean och svenska Athena Farrokhzad. De två poeterna träffades i samband med en översättningsworkshop där de inledde ett samarbete och en vänskap som lett till att de översatt varandras hela diktsamlingar, Skruvstädsblomman och Vitsvit.

Dagen efter, på lördagen, är det sedan poesibokmässa på Stadsbiblioteket, och man kan (förhoppningsvis) fynda bland böcker från ett tjugotal förlag, litterära sällskap och tidskrifter som kommer att finnas på plats och sälja sin poesiutgivning. Dessutom blir det läsningar under hela dagen, till exempel kommer Johan Jönson, Sanna Hartnor och Thomas Tidholm finnas på plats och läsa ur nya diktsamlingar samt förlaget Dockhaveri att presentera ny och gammal gurlesk poesi. Dessutom prisutdelning i en remixtävling ordnad av sajten podpoesi.nu, där uppdraget var att använda inlästa dikter och skapa nya ljudverk.

Bor man i Malmö eller Lund finns det fina föreställningar också där på Världspoesidagen. I Malmö blir det bland annat läsning med Magnus William-Olsson och Eva Runefelt samt fotoutställning och samtal kring poesi. I Lund läser bland andra Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun.

Bråda dagar för poesiälskare med andra ord! Tipsa gärna om sånt som händer på andra ställen i Sverige.

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2014
• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Poesi på världspoesidagen
• Världspoesidagen 2011
• Samtidspoesin och framtidspoesin

En man sitter i sin fåtölj med en vit käpp mellan benen. Han stirrar ut i tomheten. Kommer han någonsin att kunna läsa några av böckerna i den välfylld bokhyllan igen?

Detta är en rapport gjord av den person som ser till att hemmen hänger ihop och inte förfaller. Det är hemvårdaren, som tagit med sig kameran på jobbet och skildrat de människor han möter och vårdar. Det märks att han är en välkommen gäst. Han övervakar bad och toalettbesök hos den vars kropp inte längre lyder. Lagar maten. Han torkar av diskbänken. Dammsuger under soffan. Han kanske är deras sista kontakt med en omvärld som börjar snurra alltför fort för att man skall vilja delta i den. Han låter dem behålla sin värdighet in i det sista tills han, som en bild visar, möts av en livlös kropp på vardagsrumsgolvet.

Sundgrens bilder är intima på ett respektfullt sätt. Han tränger sig inte på, men han väjer samtidigt inte för att visa den ångest och förvirring en del äldre har inför en oviss framtid. Han möter människor vid alla tider på dygnet, han hjälper dem, och han fotograferar dem. Och han låter sina klienter fotografera honom i arbete.
De avfotograferade inköpslistorna är rörande i sin noggrannhet:
6 st fina Clementiner
2 st sockerkakor Goda Biten
500 gr morötter Holland
osv…

De här lågmälda svartvita bilderna blir till ett viktigt debattinlägg om hur bra åldrings och hemsjukvård kan se ut. Att vara hemvårdare är ett viktigt arbete men tyvärr också ett lågstatusjobb. Fler och fler lever kvar i sina lägenheter till slutet. De flesta föredrar nog också hemmet framför institutionsboendet.

Similar Posts:

• Jag vill veta mer!
• Vardagsliv i konfliktområde
• Melankoli från världens alla hörn
• Lågmält om krigets vansinne
• Bilder från en tid då barn hade tid att vara barn

Omslag är en vändning, en förändring, en omkastning.
Omslag är en kompress, ett förband, en förpackning.
Omslag är på omslaget, om och om, slag på slag.
Omslag är en satsdel i neutrum

Athena Farrokhzad, poet och kritiker på Aftonbladet kultur och Linn Hansén, poet och kritiker på kulturtidskriften Glänta för oss på detta sätt genom sitt förord in i en antologi som redan i sin titel vrider sig ett par varv extra och heter inte queerpoesi, detta är queer poesi. Är detta poesi och vilken form förväntas den egentligen anta?

Jag tänker att Omslag är mer ett formexperiment än en antologi som redan i sin titel strävar efter något att slippa sätta etikett på.

… Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan har svämmat över. …

Boken innehåller texter av en samling människor som skrinnat in i språket med ambitionen. att släppa lös det. Hanna Hallgren och Johan Jönson letar sig i Samla/ sprida strålen in i vad det kanske kan vara att vara döende och sexuell. Om queer är att bryta en ny gräns och undersöka den? Jonas Brun och Kristofer Folkhammar lånar text av Arne Nilsson om manlig homosexualitet i Göteborg under 1900-talets första hälft. Om queer är att tänka vem som egentligen skriver? Leif Holmstrand och Kajsa Sundins prosalyriska tankeström om kroppen och sjukdomen diabetes. Om queer är just kroppen och dess egen bräcklighet och styrka?

Jag läser en strävan efter att å ena sidan faktiskt bryta upp barriärer för vad en text är, vad ett tema är, å andra sidan vad kroppen betyder och vems den är.

Min nyfikenhet når inga gränser för hur roligt jag tycker det är att någon faktiskt tagit på sig att börja leta. Försöka resa upp något nytt mitt bland den heteronormativa litteratur som det annars flaggas för i vart och vartannat förlagsfönster.

Jag läser och jag läser och hela tiden behöver jag fråga mig i vilken nivå jag förväntas läsa in queer-ambitionen. Är det i formen? Vad är en dikt är en novell är ett citat är en prosadikt? Eller är det i ämnesvalet, månne? I sättet att närma sig kroppen, livet eller rentav kanske döden? Jag tycker hela konceptet är svårfångat, och nästa fråga jag ställer blir om jag missar något. Är det en del av dealen? Jag tänker helt ärligt att det queera i denna antologi har så många splittrade angreppsvinklar att jag tappar bort mig.

Jag vet inte om detta är ett formexperiment tillslut, eller om den bär på ett hemligt svar på något som jag inte haft vett nog att formulera frågan för.

Omslag är ett sakläge och sedan ett annat.
Omslag är virat kring en kroppsdel för att lindra smärta.
Omslag är pro forma, för syns skull, för att forma.
Omslag är en samling queer poesi.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Gemensam kamp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Minimalism dragen till sin spets
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

Nomineringar skönlitteratur:

Spill. En damroman av Sigrid Combüchen (recension kommer).
Ränderna av Magnus Florin.
Livdikt av Johan Jönson.
Darling River av Sara Stridsberg.
Kioskvridning 140 grader – En wästern av Peter Törnqvist.
Ingersonetterna av Magnus William-Olsson.

Det är svårt att uttala sig om värdiga vinnare när man inte har läst alla böcker som är nominerade. I år har jag bläddrat och hört Johan Jönson läsa ur Livdikt och jag har läst och älskat och förfasats över Sara Stridsbergs Darling River, men henne är jag beredd att ge alla priser i världen. Om jag hade varit jury hade priset gått till henne.

Nomineringar facklitteratur:

Vargen – den jagade jägaren av Henrik Ekman.
Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman.
Mask – litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer.
Cocaina. En bok om dom som gör det av Magnus Linton.
Maria Eleonora. Drottningen som sa nej av Moa Matthis.
Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien av Tina Thunander.

Nomineringar barn- och ungdomsbok:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring.
Jag finns av Maja-Maria Henriksson.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström.
Det händer nu av Sofia Nordin.
Tänk om… av Lena Sjöberg.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2012
• Teori och praktik
• Augustprisvinnare
• Livet som dikt
• Nominerade till Augustpriset 2020

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva heter Ann Heberleins välförtjänt kritikerrosade roman, en bok om att leva med bipolär sjukdom. Johan Jönsons Livdikt skulle kunnat heta det samma, men är mer Norénsk med aggressiv framvällande ordmassor och isklara analystiska stråk, knivar.

Vill du någonting då?
som slingrande
Jag vet inte.
och ringlande
Vet inte?

Förmodligen inte. Jo, jag vill leva, såklart. Eller
rättare sagt: jag vill inte dö.

Det skulle gå att läsa Livdikt som ett samtal i terapisoffan. Då skulle jag dock råda diktjaget att byta terapeut då denne snarare verkar förstärka jagets självrannsakande, uppvigla det tvångsmässiga överanalyserandet. En bra terapeut frågar inte:

Nej, det troligaste är nog att diktjaget själv försöker blottlägga sitt destruktiva, deprimerade beteende, med följden av ett aldrig sinande tuggande, nötande, vändande och barskrapande. Alla konstateranden möts med frågor, alla frågor med en känsla av likgiltighet och död. Med tiden vet han allt mindre. Men in under lögnen ska han, in i alla skrymslen, avlopp, träck och hål. Själföraktet bara jäser och jäser ju mer han tvingar sig att blottlägga. Avslöjanden om kvinnoförnedrande sexfantasier, våld, tortyr, tankar om hur Harry Martinson hugger sig själv med en sax i magen, efterkommande fråga:

Vad finns i magen?

Magen mår inte bra av att läsa Livdikt. Även för den som liksom Stig Dagerman tycker att bra dikt ska göra ont, drabba är Livdikt för mycket. Övermagad. Den ger kväljningar, olust, beslutsångest och slingrar, ringlar som i citatet ovan.
Det enda som håller diktjaget levande är hans förakt, hat, tanken att ”ingen ska få le åt mitt livlösa lik”.

Jag tycker om att läsa de 138 noterna i Livdikt, tänker att de är stilla, vackra – den egentliga boken. Det andra, det är vad många författare i ensamhet genomgår för att kunna skriva sådana dikter. Först kommer diktjagets liv, omniösa anteckningar, självhat och ångest, sedan dikterna framsprunga ur livet. Vad är det som ljuger?

Similar Posts:

• ”platsen där man får gråta utan att avbrytas av tröst”
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• Knappast klädsam ångest
• Augustprisnomineringar 2010
• Klasshat och bokhat blir ett