”Konst för konstens egen skull” är en gammal devis som inte stod särskilt högt i kurs på 1960- och 70-talen. Konsten, menade fler och fler, verkar alltid i ett sammanhang, i samhället. Och om den inte ifrågasätter eller till och med försöker omstörta det samhället, så verkar den istället bevarande, passiviserande eller fördummande. Progressivt eller […][...]