dagensbok.com » Joakim Pirinen

Joakim Pirinen "Socker-Conny"

Mattias Lahti Davidsson — Tue, 09 Apr 2019 22:00:48 +0000

Det är 35 år sedan Joakim Pirinens seriealbum Socker-Conny såg dagens ljus och slog världen med häpnad. Som sig bör firas detta med ett fint jubileumsalbum med hårda pärmar, guldetikett och en massa intressant extramaterial.

Omläsningen sker för min del med både igenkänning och på samma gång nya friska ögon. Som 20-nånting såg jag mängder av detaljer som fascinerade. Pirinen har en unik konstnärlig kapacitet bortom det mesta. För att vara en andrabok i början av ett livsverk, är Socker-Conny förunderligt komplett.

Serien är svartvit och grafiskt anslående. Conny själv har randig luva, småprickigt ansikte och en vidöppen svart mun full av små kritvita tänder. Varenda serieruta är tät och det finns ständigt nya saker att lägga märke till.

Joakim Pirinen fångar på pricken allehanda känslolägen, både hos Conny och hos alla dem han träffar. Förtvivlan, resignation, helig vrede, förvirring, jubelglädje, fasa och iskylig likgiltighet. De snabba växlingarna lockar fortfarande till skratt.
Stockholm tecknas fram med en exakthet som serievärlden sällan skådat. Förbi far tunnelbanan, miljonprogrammen, något av storsjukhusen, Café Opera och ett flertal hemmamiljöer hos fattiga och rika.

På ett annat plan är omläsningen en frisk nyläsning. Även jag har blivit 35 år äldre. Nu ser jag tydligare hur historien är en slags 1980-talets Röda rummet. Conny rusar runt i Stockholms olika världar som en gång Arvid Falk flanerade sig igenom den oskarianska huvudstaden.

August Strindbergs yngling betraktade motståndet mot det som skulle bli demokratins genombrott. Conny är ett vittne till statsindividualismens framväxt, det auktoritäras återkomst och gränsen för välfärdssamhällets möjligheter.

Men han är inte bara ett vittne utan själv i allra högsta grad aktör. Och vad är det då för en aktör? En dadaistisk kaospunkare? En våldsförhärligande fascist? Eller en vilsen arbetargrabb (fast det visar sig i slutet att Conny är utstött ur sin överklassfamilj)? Det är omöjligt att kategorisera Socker-Conny, något som starkt bidrar till seriens klassikerstatus.

Det har sagts att serien låg rätt i tiden då den kom 1985. Snarare var Socker-Conny före sin tid. Genom de absurda överdrifterna i Connys utlevande personlighet gestaltas rasism, kvinnoförakt och homofobi – tankegods som är bärande element för dagens framgångsrika populism. För 35 år sedan var det bara i seriernas värld figurer kunde spring runt i centrala Stockholm svingandes med järnrör. Sedan dess har Joakim Pirinens surrealistiska vision hunnit ikapp och förbi oss.

Joakim Pirinen "Jävla svin"

Johan Wirdelöv — Thu, 15 Dec 2011 23:00:19 +0000

Joakim Pirinen liknar sin kreativitet vid ett skyggt ”kritter” som bara låter sig mjölkas om man ”beter sig på rätt sätt”. Den fångstmetod han nu prövar är att frångå tidigare proffsredskap som dyrt papper och stålstift som måste tuschdoppas och torkas av och bara kan användas efter omsorgsfullt skissande. I Jävla svin har verktygen varit filtpenna och ritblock för tjugo spänn med så tunt papper att svärtan blöder igenom till nästa sida. Bilden måste tecknas fort i ett svep och utan tvekan, blir den dålig försöker han rädda den genom improvisation eller täcka ett misslyckat område med svart.

Resultatet är fyrahundra sidor med teckningar som är dumma, gräsliga, naiva, fåniga, barnsliga, snuskiga, onödiga, plumpa, poänglösa, tråkiga, nonsensartade, klottriga, jättefula och byggda på trubbiga ordvitsar och sökta rim ungefär som Lou Reed i Tweed. Men lika ofta teckningar som väcker häpnad. Motiven verkar ha en garantistämpel om att förekomma för första gången i världshistorien och skulle aldrig ha kunnat hittas på av någon annan: kriget mellan första och andra världskriget (andra världskriget vinner), ett kraftverk som drivs av knark eller cancer, rumsrummet (det rum som är i alla rum), den svenske rekordhållaren i brott mot griftefrid, ett paket ”MjölKKK” (med glada figurer i vita spetsiga huvor) och Socker-Connys alias Peppar-Benny.

Pirinens spontana metod liknar automatisk skrift, tillvägagångssättet hos 20-talets franska surrealister. Bortom intellekt och språkliga konventioner skulle den fritt flödande medvetandeströmmen nå värdefulla sanningar om människan. Men där Breton och kompani ville triumfera som troféjägare i undermedvetna guldgruvor framstår Pirinens slaveri under fantasin som ett självändamål. Hållningen verkar vara att han sysslar med ett lotteri där man får hålla till godo med vad som ges. Varje teckning, lyckad som misslyckad, är del av en större ström och att rensa bort vore förljuget.

Allra sista teckningen i Jävla svin föreställer en konstnär som blir tillsagd ”Att ingen har gjort det förut är inte detsamma som att det är bra”. Till det påståendet kunde läggas att less is more, kvalitet framför kvantitet och andra etablerade deviser. Bara en konstnär med sällsynt högt anseende får ge ut en vänsterhandsteckning av en glad delfin till rubriken ”delfinitivt inte”. Jag är sedan länge ett kapitulerat fan som innerst inne bugar för varje pennstreck, men kan se att om någon ville ropa att seriekejsaren inte har några kläder så är detta albumet det skulle viftas med. Men med ett kritter så sprängfyllt av mjölk behöver Pirinen knappast bry sig om sånt.

Joakim Pirinen "Kvarteret Kolossen"

Johan Wirdelöv — Tue, 24 Nov 2009 23:00:12 +0000

Med ett litteraturhistoriskt översiktsverk i händerna roar det mig ibland att bläddra bak till registret och jämföra bland författarna vem som får mer sidreferenser än den andre. Antalet ger liksom en mer handfast och direkt bild av författarens påstådda inflytande och möjliga status än vad de hermeneutiskt auktoritativa formuleringarna inne i boken gör. Gäller det Sverige kammar Strindberg och Lagerlöf hem flest sidor. I världslitteraturen är det väl Shakespeare.

När litteraturvetenskapen någon gång i framtiden har begripit den förnyelse av berättandet som skett inom serievärlden från 80-talet och framåt får man hoppas att någon bemödar sig att upprätta en sammanställning över svensk seriekonsts utveckling. Det namn som kommer att få flest sidor är det som är störst när det gäller betydelse och inflytande. Det är Joakim Pirinen. Man kan sammanfatta det som att han gjorde experimentella serier när det verkligen innebar ett experiment att göra experimentella serier. Senare produktion kvalificerar inte lika långt som banbrytande, men den svindlande värld Pirinen tuschar sig igenom är fortfarande så egensinning, fantasirik och stilsäker att varje ny utgåva blir överraskningen man inte trodde fanns. Även om till exempel senaste albumet Döda paret och deras ”vänner” i viss mån hade ena foten i gamla hjulspår står det ändå i jämförelse med övrig samtida utgivning helt utan motstycke.

I litteraturhistoriska översiktsböcker brukar det dessutom finnas ett index för omnämnanden av verk. Det är svårt att utpeka någon särskild above-all-guldklimp bland Pirinens alster – snarare gäller hans gärning författarskapet som helhet – men när det gäller just att bryta ny mark bröts de största partierna under 80-talet. 1989 utgavs ett album som samlar merparten av Pirinens produktion från denna tid. Detta var Kvarteret Kniven, och torde vara det som kommer förtjäna flest sidreferenser. Här man kan titta på när Joakim Pirinen blir Joakim Pirinen.

Kvarteret Kniven rymmer det mesta av det oförglömliga hos Pirinens författarskap: De små rackarna i Sandlådan, Socker-Conny och Beppo. Stilar blandas hals över huvud, slapstick möter surrealism som blandas med socialrealism mixat med kubism som korsas med politisk satir med existentiella förtecken i formen av spontan nonsensteckning om barnets utsatthet… och han behärskar dem alla. Albumet ringar in en äcklig och förtvivlad värld där allting kretsar kring det stora missförståndet mellan en själv och världen.

Kvarteret Kniven sålde slut snabbt efter releasen och har sedan dess varit knepig att få tag på. Nu, 20 år efteråt, ges den ut av Galago i utökad version under namnet Kvarteret Kolossen. Att versionen är utökad sker på gott och ont. Materialet från Split Vision (1995) lyfts med all rätt fram. Några alster av forn-Pirinen från 70-talet har däremot svårt att finna nåd som annat än snabbt avverkad kuriosa. Men i sammanhanget må det vara hänt. Expressens kulturredaktion befinner sig något steg under översiktsböckerna i den litterturvetenskapliga auktoritetshierarkin, men hade omdöme nog att utse Kvarteret Kniven till 1980-talets bästa svenska bok, alla kategorier. Vilken skam egentligen, att det fick gå två decennier innan man lät tillgängliggöra den igen.

Joakim Pirinen "Döda paret och deras 'vänner'"

Johan Wirdelöv — Thu, 18 Dec 2008 23:00:00 +0000

Jag tänker mig att om en serieskapare bara fick teckna tillräckligt länge – låt säga några tusentals miljarders miljarder år – skulle han tills slut ha experimenterat sönder varenda möjlig form, förenat alla oförenliga element med varandra, täckt alla stilar och utforskat varenda vrå av sin fantasi. Och jag tänker mig att Joakim Pirinen är den som först av alla skulle hinna dit. Han verkar drivas av en oändlig envishet att kartlägga sin egen verklighet genom att illustrera precis allt det som inte är möjligt i den. Varenda möjlig stil ska avverkas, varje berättelse som kan förmedlas på ett nytt sätt ska förmedlas på just det nya sättet och varje karaktär som kan förvandlas till något annat ska förvandlas till till exempel grönsaker, som i nya albumets filmpastisch "No country for old vegetables". Det är som om han söker en form för alltings innehåll.

I stort framträder i senaste albumet Döda paret och deras 'vänner' den Pirinen man lär känna i förra Ingens bästa vän. Kvar är spännvidden i stil och fantasi. Kvar är de djärva hoppen mellan metanivåerna. Kvar är anagramlekarna, medeltidspastischerna och det dystra och förmögna voodoodocksliknande Döda paret, som här får utrymme att framföra några längre tragedier samt pussla ihop en svastika. Möjligen är det lite mörkare, lite mer förtvivlat och internt.

Ny är "Professor Pirinens tecknarskola", en kvällskursparodi på molekylnivå där smittokondrier och olika slags pirus strukturerar sig och bildar teckningar. Till exempel kan de bilda huvudfotingar (eg. hefalopoder), vilka i sin tur kan befinna sig i fyra energinivåer: positiv, negativ, skenbart neutral och evigt häpen. Förstås spårar det ur och tecknaren tappar kontrollen över figurerna. Alltså, verkligen tappar kontrollen. Den förbluffande dialog som utspelar sig mellan de tre figurerna i tecknarskolans andra del samspelar följdriktighet och nonsens på ett sätt som borde ligga bortom all tänkbar fantasiförmåga. Både i tecknarskolan och i "Primära strukturer hos en minimalistisk familj", där exakta geometriska former i svart och vitt utgör aktörerna i en suicidal och alkoholiserad familjetragedi, uppdaterar Pirinen sig själv till en ny nivå och kommer ett steg vidare från tidigare verk. Emellertid hör denna känsla av nybruten mark till albumets undantag.

Så ohämmat experimenterar Pirinen att minsta biografiska upplevelse verkar duga som innehåll i formjakten och den femårige sonen får vara manusförfattare. I "Ingens bästa vän" var detta en tillgång som sprängde nya gränser. Den här gången är det – sorgligt nog – ofta redan sprängda gränser som återanvänds. Och fler sprickor avslöjar sig: varför infoga "en personligt hållen konstutställning" med refuserade albumomslag, komma-igång-teckningar och rittekniskt fulländade men oh så menlösa teckningar av arbetspennor – jaså, hade man så tråkigt en dag? I samlingsutgåvor kallas det extramaterial. Här stavas det utfyllnad.

Man får känslan av att Pirinen inte utmanat sig själv som det anstår honom. Döda paret och deras 'vänner' är ett häpnadsväckande album – såklart, den store Pirinen – men även den som excellerar i att spränga berättandets gränser behöver fortsätta att spränga sina egna.

Sara Granér "Det är bara lite AIDS"

Johan Wirdelöv — Mon, 10 Nov 2008 23:00:00 +0000

En CP-skadad i en toalett, en kostcirkel formad som en svastika och en obehaglig figur som pissar i en barnvagn och säger "Såja, lite får man tåla om man ska bli sprutnarkoman". Jo, malmötecknaren Sara Granérs debutalbum äger en viss råhet.

Den gräsligt galghumoristiska värld som frammanas i Det är bara lite AIDS befolkas av ett slags förtvivlat aggressiva björnhundsmänniskor i grälla ångestfärgskalor. De har breda, tandfulla käftar och förmår bara elakheter och missplacerade klyschor. Varannan poäng går ut på att en figur är helt orimligt taskig mot en annan. Är du handikappad, barn eller tillhör du överhuvudtaget en mer maktlös grupp? Var då glad att du inte lever i det här albumet. "Jag vill på inget sätt förstöra upplevelsen för dig men du är faktiskt cp", får den rullstolsburne vid den vackra havsutsikten höra. Som hos Nina Hemmingsson blir slagfärdiga brutala nedrigheter en drift med sociala maktförhållanden.

Överhuvudtaget anknyter Granér starkt till flera serieskapare från samma förlag. Figuren som förfasar sig över att vattnet inte kokar – oavsett om plattan är påslagen eller inte – uttrycker samma desperata livsmisströstan som Gunnar Lundkvists karaktärer. Att måsar skulle brytas i gruvor på Svalbard påminner om Max Anderssons märkliga fantasiförmåga att möblera om i verkligheten. Figurernas björnlika framtoning är gravt Pirinen. Och jämför dessa repliker

– Livet är helt meningslöst.
– Ja, men inte mer meningslöst än nåt annat.

med Jan Stenmarks

– En dag ska vi alla dö.
– Alla andra dagar ska vi inte det.

Men det ska sägas att det rör sig om förvaltande och utvecklande av genren snarare än platt imitation. Granér är Granér, bara nivån av råhet avgör den saken direkt.

Problemet blir emellertid detsamma som med Hemmingssons och Stenmarks utgåvor. Det är underbart – men albumformen passar inte. Den här typen av situationsserier, där en ögonblicksscen fångats i en ruta med max tre repliker, kommer inte till sin rätt under en genomläsning från pärm till pärm. Det går för fort, blir till löpandebandkomik där den katalogartade effekten tar udden av den enskilda teckningens värde. Jag äger flera Stenmarkalbum men har inte läst dem på flera år av just den anledningen. Hemmingsson fungerar något bättre eftersom hon får med några mer episka inslag.

Nej, den så kallade enrutingen gör sig bäst på andra håll. I dagspress och på väggar ska den drabba och överraska. Vad gäller Det är bara lite AIDS ska jag hämta kniven och skära ut höjdpunkterna som bokmärken eller skåpluckedekor.

Göran Greider "Men först lite musik!: 21 bilder och 60 texter om konsten att lyssna"

Eva Björnberg — Sun, 24 Dec 2006 23:00:00 +0000

Om du just idag har råkat sitta med Göran Greiders och Mikaels Strömbergs bok Men först lite musik!, illustrerad av Joakim Pirinen, i dina händer, kan det mycket väl vara så att du igår fick boken i julklapp. En trevlig sådan om du är det minsta intresserad av musik. Och om du sedan mitt i ledigheten inte genast helt asocialt vill försjunka i texterna, så kanske du (så som jag gjorde när jag började läsa boken) kastar dig över musikfrågesporten sist i boken och terroriserar familjemedlemmar, släktingar eller vänner med frågor. Mikael Strömberg har satt ihop frågorna, som till exempel lyder ”Vilken insekt hör bäst? 1. Loppan x Myggan 2 Vårtbitaren” och ”Johannes Brahms skrev aldrig några/någon 1 Pianokvintetter X Stråkkvartetter 2 Opera”.

Men först lite musik! består av 60 texter och av Pirinens 21 bilder. Vissa av texterna har tidigare publicerats på Aftonbladets kultursidor, i Arena och i Dala-Demokraten. Göran Greider och Mikael Strömberg bidrar med ungefär lika mycket text i denna bok, men Greider har några fler bidrag, eftersom han även har med egna dikter. Boken innehåller mycket intressant inom ämnena musik, ljud och lyssnande.

Men det är alltid frustrerande att läsa böcker om musik och om tonsättare, om man inte har direkt tillgång till musiken och kan lyssna på det man läser om. Precis så känns det också ofta med denna bok. Men vem kan äga skivor med all denna musik som dessa båda skribenter skriver om och tipsar om? Det kan inte vara många. Just för att boken är så innehållsrik kan man antingen läsa den rakt igenom under några dagar eller, om man i anslutning till att man läser lyssnar till musiken som avhandlas, återkomma till boken under flera år. Därför, så spännande det hade varit om det som tillbehör till denna bok funnits CD-skivor med ljudprov och passande, utvalda musikstycken. Med ljudillustrationer hade boken verkligen blivit fantastisk! Men det skulle självklart har blivit oerhört dyrbart. Ett omöjligt projekt.

Bokens artiklar är inte långa, så det blir ett nosande på mycket. Här och var dyker Greiders ofta stämningsfulla dikter upp. Både Greider och Strömberg skriver personligt om sitt liv och sina upplevelser av musiken. Man lär känna dem. Greider:

Jag var alltså runt femton år gammal och hade ganska nyligen upptäckt den så kallade klassiska musiken. Det var en fantastisk känsla, som att stiga in i ett väldigt obebott hus och därinne se hur dörr efter dörr öppnades in till nya rum och i varje rum hördes nya klanger, nya röster, nya världar. Huset verkade obebott i mina ögon bara därför att i min omgivning var det inte många, om någon alls, som lyssnade på sådan musik.

och Strömberg:

Om jag inte hade träffat Åke Hodell på Blå Porten den där dagen i slutet av 70-talet hade jag antagligen fortfarande jobbat kvar som brevbärare. I Hodells värld var allting tillåtet…

Det handlar alltså om bland annat lyssnandet. Greider lyssnade till exempel på Dmitrij Sjostakovitjs sjunde symfoni när han en dag gräddade pannkakor och reflekterar över musiken och kompositören, som komponerade symfonin 1941 när tyskarna belägrade Leningrad. Det handlar om ljud, till exempel om att tankar kanske har ett ljud, om musik som fenomen och hur den påverkar människor, om tystnaden, om bilen som konsertlokal, om Greider som dansbandsmusiker (!), om filmmusik, om radions likriktning i musikutbudet med mera. En mängd kompositörer passerar revy: Wolfgang Amadeus Mozart, Ludvig van Beethoven, Johann Sebastian Bach, Sergej Prokofiev, György Ligeti, Aram Chatjaturjan, Erik Satie, Allan Edwall, David Bowie, Stanley Meyers, Bernhard Herrmann, med flera. Och utövare som Herbert von Karajan, John Coltrane och bland annat en mängd pianister; det är här kvinnorna dyker upp: pianisterna Martha Argerich, Clara Haskil och Rosalyn Tureck.

Pirinens ganska grovhuggna och lite brutala teckningar bidrar i hög grad till att jag tänker att författare och tecknare vill ta bort finstämpeln (om det nu finns någon, men en del anser väl det) från den klassiska musiken, som boken ju handlar mycket om. I en teckning jag gillar, greppar och lyfter något slags monster ett piano, genom att bita sig fast i det med sina stora tänder och i en annan försöker små, små, randiga gubbar ansträngt rubba ett piano med hjälp av hävstänger.

Det går inte att undvika att bli nyfiken på all den här musiken. Om jag ändå ska klaga på något (trots att jag är väldigt svag för denna besatthet av musik) är det på det något för brokiga innehållet i alla dessa texter. Detta att boken innehåller så mycket av lite av varje i så korta texter, gör att helhetsintrycket blir lite väl rörigt.

Varken fantastiskt eller fantastiskt

Johan Wirdelöv — Wed, 06 Jul 2005 23:00:00 +0000

Ordet ”fantastisk” fungerar i folkmun som förstärkande och berömmande, men har en andra bemärkelse som etikett för berättelser med ett mått av overklighet. Man talar om ”den fantastiska litteraturen”, och ofta ingår främst science fiction, fantasy och skräck. Det är under denna rubrik som Bokförlaget Onsdag publicerar elva svenska författare i en antologi, och med tanke på orättvisan i genrens kulturella status kontra det folkliga suget känns det som ett beundransvärt initiativ. Man vill lyfta fram ”en annan inhemsk litterär tradition”, enligt förordet. Variationen är god – debattörer, serietecknare, deckarförfattare, poeter, alla med mer eller mindre dold anknytning till ämnet – och därför tar man sig an boken med välvilja och beredskap att bli uppfriskad.

Därför är det synd att så många av berättelserna är så kassa. I Maria Küchens kärlekshistoria med en kvinnlig rymdfartygskapten i huvudrollen visioneras det lite pliktskyldigt om mänslighetens framtid, och läsintresset sträcker sig inte längre än till den gravitationslösa erotiken. PC Jersild börjar på ett traditionellt berättat och behagligt enkelt sätt med en man i väntrummet på en odefinierad mottagning, men upplösningen där mottagningens inriktning avslöjas är ett gravt antiklimax. Att kalla den här texten fantastisk är att töja begreppet. I Gabriella Håkanssons ”Spegelmänniskan” arbetar en sömnlös doktorand på sin avhandling, och upptäcker en parallell dimension allteftersom utmattningen stiger. Novellen försöker och försöker vara kuslig och mystisk, men håller inte alls. Gull Åkerblom berättar om två datanördar som får besöka sin idolfilosof – han vars texter inte finns i bokform, utan göms som hemliga meddelanden i dataspel. Intrigen som följer är förvirrad och svår att ge sig hän åt, men tydligen är filosofen i slängkappan en ond skurk och hans förföriska syster är lömsk.

Ändå finns några belöningar för läsningen, till exempel Aase Bergs historia om en mans återhämtande efter en bilolycka i ett fullt blomstrande juni. Här skapas fantastiken genom språket, i otydligheten mellan vad som är bildspråk och vad som faktiskt är menat att ske. Och en förvånansvärt sansad Joakim Pirinen gör ett kanonjobb i ”Boliden Wonhyo”, berättelsen om legenden om, forskningsarbetet kring och innehållet i en meteorit funnen i västra Australien. Med de termer och det redogörande tonfall som används blir trovärdigheten mycket hög och det är lätt att leva sig in.

Men på det stora hela finns alltså olyckligt få applåder att dela ut. Ingen av de skapade världarna som förekommer är en sån där som man börjar önska att man levde i. Ingen verkar ha orkat gräva särskilt djupt i sin fantasi. Var är de nya könen, uppochnervändandet av naturlagarna, den oerhörda tekniken och samhällsstrukturerna man aldrig kunnat föreställa sig? Nån annastans. Bokens förord utropar att det fantastiska talar svenska, men nog gör Harry Potters översättare en större insats i den frågan. Den här boken är knappt fantastisk, ännu mindre i folklig bemärkelse än i litterär. Synd på ett gott initiativ.

Stefan Helgesson "Efter västerlandet"

Klas Rönnbäck — Mon, 03 May 2004 23:00:00 +0000

Från Stockholm till Johannesburg, från Joakim Pirinens tecknade serier till J.M. Coetzees nobelprisbelönade romaner, reser vi i den här boken.

Stefan Helgesson försöker i en rad essäer diskutera en rad olika frågor – migration, nationens betydelse i en allt mer global värld, kolonialism och postkolonialism, livet efter apartheid i Sydafrika med mera. Det är, som undertiteln säger, texter om kulturer stadda i förändring som behandlas.

Ibland, som när han skriver om den ökade rasismen i Sverige, kan jag känna att ansträngningarna känns missriktade – hur välmenande de än är. Kommer rasismen och fascismen förlora i attraktionskraft oavsett hur finurlig, väl genomtänkt och genomarbetad essä Helgesson skriver? En uteslutande majoritet, för att inte säga alla, de som han skriver om och mot kommer väl nogsamt att undvika att läsa det skrivna. Flera av de andra essäerna är dock både intressanta och tänkvärda.

Viktigast av alla de frågor författaren behandlar är kanske frågan om litteraturen och dess roll för den kulturella utvecklingen. Ett flertal av essäerna utgår från någon enskild författare, och försöker sätta in dem i ett större sammanhang. Flera av dessa är afrikanska, och åtminstone för min del okända, författare. Helgesson skriver både medryckande och tänkvärt om dem, på ett sätt som får mig att vilja söka upp och läsa flera av dem han analyserar.

Helgesson skriver om komplicerade ämnen på ett lättförståeligt vis. Framförallt skulle jag också vilja framhålla det förtjänstfulla sätt på vilket han lyckas förklara postkolonialismen och dess centrala tankegångar – han skriver så till och med jag (inbillar mig att jag) förstår det.

Joakim Pirinen "Ingens bästa vän"

Anna Larsson — Tue, 06 Apr 2004 23:00:00 +0000

Döda Paret, Socker-Conny och Superhajen. Välbekanta figurer för alla Pirinen-fans. Här är de nu, tillbaka igen tillsammans med Döden, Konstnären och en massa andra figurer. Joakim Pirinens nya seriealbum handlar om samhället. Om familjer, karriär, jämställdhet, politik och alla andra prylar som tillsammans bildar enheten samhället. En del är ren komik, en del är samhällskritik, en del är skruvat och en del är bara ganska äckligt tecknat. Det verkar även handla en del om medelålderskris.

Döda Paret har middag med ett annat par, och kvinnan i det andra paret är för ung, pratar om rockgrupper Döda Paret inte känner till och får dem att känna sig gamla. Anagram på Joakim Pirinen kastas in då och då för att liva upp. Och det behöver livas upp, tro mig.

Det finns vissa höjdpunkter då man drar på munnen eller i alla fall ler lite igenkännande, men det mest är bara jämntjockt och ganska meningslöst. Inget nyskapande, ingen egentligen intressant eller tänkvärt. Det handlar mycket om att som det heter på utrikiska stating the obvious. Säga sådant som alla vet, som alla pratar om, som alla kan fundera ut, fast säga det medelst kluddiga svartvita teckningar.

Jag är inte imponerad. Jag hade ganska stora förväntningar, Pirinen, honom har man ju hört talas om, det ska ju vara bra. Tänkte jag. Har alltså inte läst något av författaren innan. Det kanske är ett handikapp eftersom man då inte är insatt i mytologin. Ja, det kan jag köpa. Det bör ha dragit ner läsupplevelsen. Kanske är jag inte heller riktigt målgruppen. Jag tycker att tonen och stilen är ganska grabbig. Jag är inte särskilt grabbig. Japp, det kan också påverka min upplevelse i negativ riktning. Kanske hade jag för höga förväntningar.

Men boken SÄGER ju inget. En samhällskritisk bok som inte SÄGER något som inte redan är uttjatat till döddagar. Det är innehållslöst och till råga på allt inte särskilt kul. OK, jag kanske inte förstår humorn. Fine. Men låt oss utgå från att jag har lite rätt i min kritik.

Jag förstår inte heller hypen. Det finns en potentiell förklaring. Min pappa tog boken och kikade i den i typ tio minuter. Sen sa han: "Den där Pirinen, han måste ha en massa kompisar bland journalisterna, så mycket beröm som han fått."

Mmmm. Min pappa och jag tillhör inte direkt samma målgrupp, men vi är rörande överens om att detta inte var mycket att hänga i julgranen. Döm själva om ni tror att det beror på vår kollektiva tjockskallighet eller om det kanske är så att det här är en ganska trist bok. Jag är iallafall en besvikelse rikare.

Jan Lundius "Ensamma män"

Lucas Forsberg — Sat, 07 Apr 2001 23:00:00 +0000

Det är en diger samling författare Jan Lundius samsas med på det lilla lundenska förlaget Bakhåll: Kafka, Salinger, Pirinen, Blake, etc. Det borde lova gott. Men en bok som ger sig ut för att vara en blandning av kriminalroman och mansbok? Det är som om Henning Mankell skulle möta Robert Bly, han som skrev den medialt uppmärksammade Järn-Hans i början av nittiotalet. Eller varför inte? Det kanske inte är så långt mellan Kurt Wallanders tragiska, men innehållsrika liv, och de snuttifierade beskrivningar av mannen diverse mansterapister gör. Jag var minst sagt något konfunderad efter att ha läst pressreleasen.

Till min förskräckelse inleds boken på värsta tänkbara sätt:

Gert Falkman berömde sig av att vara en praktiskt lagd karl. En man med fötterna på jorden. Någon som inte hängav sig åt romantiska drömmar eller gagnlösa grubblerier.

Gert Falkman målas upp som den patriarkale mannen personifierad – rationell och utan känsloliv, men med en massa statusprylar. Det är uppgjort redan från början att denna yta måste krackelera så att vi som läsare kan se in i Gert Falkmans inre och inse att han är en eländig stackare. Detta sker ovanligt snabbt när han finner en död kropp.

Gert har ett framgångsrikt tryckeriföretag ihop med sin barndomskamrat Robert Andersson. När Robert bestämmer sig för att sticka iväg till den lilla karibiska ön San Clemente på en lång semester ber han Gert att kolla till hans hus en gång i veckan. I en kista i huset hittar Gert en hel del italienska serietidningar och kiosklitteratur, som fångar hans intresse. Vändorna ut till Roberts hus blir hans hemlighet och tillflykt. Varje vecka sitter han och läser de kusliga berättelserna och hans känslor börjar vakna till liv. Den dramatiska förändringen sker när han upptäcker det han tror är sin kompanjon hängandes i vedboden. Gert får panik, tar ner kroppen och begraver den bakom huset. Helt plötsligt förvandlas den torre och stele Gert till en lycklig familjefar, hetlevrad älskare och omtänksam chef.

Som tur är blir boken helt klart bättre. Vi får följa med på en skickligt hopvävd historia där gerillakrig i Karibien, droghandlare i Sverige, politiker, en förläggare och en halvt alkoholiserad arbetslös man som säger sig blivit bortförd av ett UFO har underliga, men dock trovärdiga beröringspunkter. Bitvis är det riktigt spännande, men många av lösningarna känns något krystade. När vi får inblick de olika karaktärerna i deras tankegångar blir det dessutom övertydligt, vi får helt enkelt veta för mycket om människorna. Lundius kommer nog inte gå till historien som den bästa författaren, men han har trots allt fått ihop en historia som i det stora hela håller. Stereotypa beskrivningar av ensamma män betackar vi oss för.

dagensbok.com » Joakim Pirinen

Joakim Pirinen "Socker-Conny"

Similar Posts:

Joakim Pirinen "Jävla svin"

Similar Posts:

Joakim Pirinen "Kvarteret Kolossen"

Similar Posts:

Joakim Pirinen "Döda paret och deras 'vänner'"

Similar Posts:

Sara Granér "Det är bara lite AIDS"

Similar Posts:

Göran Greider "Men först lite musik!: 21 bilder och 60 texter om konsten att lyssna"

Similar Posts:

Varken fantastiskt eller fantastiskt

Similar Posts:

Stefan Helgesson "Efter västerlandet"

Similar Posts:

Joakim Pirinen "Ingens bästa vän"

Similar Posts:

Jan Lundius "Ensamma män"

Similar Posts: