När första världskriget led mot sitt slut var den politiska situationen i Sverige minst sagt instabil. Livsmedelsbrist, växande klassklyftor, rösträttskamp och dramatiska omvärldshändelser tog sig uttryck i hungerkravaller och strejker. I juni 1917 avbröt polisen på ett mycket våldsamt sätt en demonstration som samlat tiotusentals människor på Gustav Adolfs Torg i Stockholm. Dessförinnan hade svältande arbetare vid sågverken på Seskarö, utanför Haparanda, hämtat flera hundra kilo bröd i de lager som fanns hos två av öns bagare. Arbetarna betalade för vad de tog men en av bagarna polisanmälde händelsen. Militär sattes in i oroligheterna som utbröt i samband med förhören och två personer skadades.

I Peter Fröberg Idlings senaste roman är minnesdagen av det så kallade Seskaröupproret en nationell helgdag. Julia & Paul bygger på premissen att revolutionen verkligen ägde rum i Sverige år 1917, då en del av arbetarrörelsen också förespråkade utomparlamentariska metoder för att förändra samhället. Stockholmsbilderna är både välbekanta och främmande. Jag känner igen trafiken över Essingebron och körsbärsträdens blommor som i slutet av maj sprids över gatorna likt konfetti. Men någon Amaltheagata finns inte här och spårvagnstrafiken har sedan länge fått ge plats för bilarna. Miljöbeskrivningarna skvallrar om bristfälligt underhåll. Färgen på kvarterstorgets bänkar är avskavd och revolutionsdrömmarna som en gång i tiden skapade sammanhållning och framtidstro verkar också ha bleknat.

I romanens första del följer vi Julia som är arkitekt och stolt över att ha fått ansvaret att utforma en paviljong till den nya skolan i Kärrtorp. Ritningarna får dock vänta eftersom hon, som ett led i arbetsrotationsprogrammet, måste tjänstgöra som diskare under en period. Den andra delen handlar om Julias man, Paul. Han är officer och befinner sig till sjöss under långa perioder, så även denna försommar. Makarnas distansförhållande och den känslomässiga brist som uppstår hos dem återkommer i skildringen av det påtagliga avstånd som också finns mellan vänner, grannar och kollegor. Ärliga och förtroendefulla samtal hotar att skingra makthavarnas dimridåer och lojaliteter som uppstår mellan individer blir lätt mer betydelsefulla än plikten gentemot staten. Följaktligen har regimen i detta alternativa Sverige sedan länge arbetat med att fylla medborgarnas medvetande med misstänksamhet och missunnsamhet. Det har blivit långt mellan människorna i det land som Peter Fröberg Idling beskriver och genom subtila vändningar i berättarperspektivet sipprar misstron också in i läsaren. Vem är det egentligen som bryter in och kommenterar karaktärerna?

På omslagets baksida beskrivs Julia & Paul som en ”kontrafaktisk historia” och romanen hör kanske inte strikt genremässigt hemma bland dystopierna. Men Peter Fröberg Idling skriver utan tvekan in sig i den dystopiska tradition som Jevgenij Zamjatin, Karin Boye och George Orwell har skapat med Vi, Kallocain och Nittonhundraåttiofyra. En hel del känns igen från föregångarna såväl i intrigens uppbyggnad som i enskilda detaljer. Här finns kärleksparet i centrum av berättelsen. Den paradoxala blandningen av tristess och oro som genomsyrar vardagen. Karaktärernas till en början aningslösa inställning till samhället som de lever i och vändpunkten som oåterkalleligt krossar deras illusioner. Här finns också Kata Torelius som har sin motsvarighet i I-330, Linda och Julia (!) – kvinnor som alla representerar motståndet och upproret mot makten i ovan nämnda dystopier.

Det tunga arbetet i disken, ansvaret för barnen och kvällsaktiviteterna i grannskapets olika kommittéer håller Julia sysselsatt men hon har tråkigt och längtar efter Paul. Kanske längtar hon också lite vagt efter att något ska hända och trots att Kata Torelius till en början skrämmer henne med sin rättframhet och med åsikter som skulle kunna vara statsfientliga, vill Julia att de ska bli vänner.

Hon frågade Julia om Julia hyste något bortom stolthet över det samhälle de levde i? Om hon verkligen, i sitt innersta, kände den brusande medryckande entusiasm som ursprungligen hade kännetecknat störtandet av den gamla ordningen och den gemensamma, i sanning gemensamma, uppgiften att bygga den följande rättvisan och rättfärdigheten?

Peter Fröberg Idling har skrivit en roman om hur ett Sverige i revolutionens skugga kunde ha sett ut. Det är en skrämmande och kanske också välbehövlig påminnelse om enpartistatens tillkortakommanden. Men Julia & Paul väcker också frågor om hur arbetarrörelsen som splittrades 1917 ser ut idag. Brinner den fortfarande, i sanning, för solidaritet och för ett samhälle präglat av likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet? Och hur står sig dessa värderingar i en tid där vi stalkar våra grannar på Facebook och känner oss lurade av ensamkommande flyktingbarn?

Julia & Paul får mig att fundera över avstånd. Mellan då och nu. Mellan ideologi och verklighet. Mellan olika grupper i vårt samhälle.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Vad vet du?
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• RECENSION
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

1. The heart goes last (2015) av Margaret Atwood. En skruvad satir som utspelar sig i en nära framtid där fattigdom och hopplöshet sprider ut sig i spåren av finanskris och nedlagda företag. Som tur är har marknaden en lösning på problemen. Ett eget hem och ett fast jobb i utbyte mot fängelsevistelse och samhällstjänst varannan månad.

2.  Begravd jätte (2016) av Kazuo Ishiguro. Riddare, drakar och ett krig som hotar att blossa upp igen mellan britter och saxar. Ishiguros historiska fantasyepos har mycket att säga om samtiden. Bör vi sträva efter glömska, låtsas som om ingenting har hänt eller är kampen för sanning nödvändig och vedergällningen därmed oundviklig?

3.  Vi (2015) av Jevgenij Zamjatin. I Den Enda Staten kan medborgarna njuta av materiellt välstånd, samhörighet och den trygghet som kommer av att blint lyda en ledare. Men de kan inte längre älska, skriva och leva som de vill. Har de berövats sin frihet eller har de helt enkelt valt bort den? Okej. Den här dystopiska skildringen kom ut i original redan 1924. Men det tål att påpekas att vi kan hitta smarta analyser av vår egen tid i gamla klassiker.

Thente säger sig knappt ha hittat några ”antydningar om att Västerlandet som vi känner det håller på att störta samman” i de tre senaste årens skönlitterära utgivning. Han måste ha letat väldigt dåligt. Eller på fel ställe. Det borde exempelvis vara svårt att missa den lavin av dystopiska skildringar som har följt på  Hungerspelen avSuzanne Collins. Den här sortens skönlitteratur som diskuterar frågor som klassamhället, makt och motstånd har hittat många vuxna läsare, även om den från början riktade sig till tonåringar.

Jag förstår att Thente är arg. Tillståndet i världen just nu kan få vem som helst att tappa humöret. Men han borde rikta sin ilska åt ett annat håll. Skönlitteraturen gör fortfarande sitt jobb.

Similar Posts:

• Tack till ytligheten
• RECENSION
• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Bestialisk ytlighet

Vi utspelar sig i en avlägsen framtid där endast 0,2 procent av befolkningen överlevt det Stora Tvåhundraåriga kriget mellan land och stad. Medborgarna i Den Enda Staten lever ett strömlinjeformat liv där varje sekund regleras av Tim-Lagtavlan och övervakas av Beskyddarna. Den kaotiska och oförutsägbara naturen gör sig ibland påmind bakom Den Gröna Muren, men ditut har ingen vågat sig på flera hundra år. Samhällets ledare, Välgöraren, väljs en gång per år på Enhällighetens dag. Det finns bara en kandidat till posten och alla medborgare räcker unisont upp sina händer i en ceremoni som endast till formen påminner om svunna tiders demokratiska val.

Själva valen har närmast en symbolisk innebörd. De vill erinra oss om att vi är en väldig organism, sammansatt av miljoner celler, att vi bildar en enda Kyrka, för att tala med de gamles ”Evangelium”. Därför känner inte heller Den Enda Statens historia ett enda fall då någon med sin röst djärvts störa den storslagna unisona kören på dennes högtidsdag.

Zamjatin skriver om ett totalitärt samhälle där kollektivet och lydnaden gentemot Välgöraren är det enda som betyder något. Individens frihet är hårt beskuren men varje medborgares behov uppfylls med matematisk precision: sömn, rekreation, motion, mat, sex och arbete. Allt är noga uträknat. Allt ska vara perfekt. Alla ska vara lyckliga. Det är skrämmande men känns inte helt avlägset.

Tänk dig att du bor i en högteknologisk stad av glas där grannar och förbipasserande har full insyn i vad du pysslar med. Det gör kanske inte så mycket. En stor del av dagen är du ändå på jobbet och när du är ledig går du gärna på en spännande föreläsning eller tar stärkande promenader tillsammans med de andra medborgarna i staden. Din kalender är fulltecknad och i ditt liv finns inte mycket plats för spontanitet. Du behöver inte svälta. Hungern är för länge sedan utrotad tillsammans med de flesta andra av dina problem. Svartsjuka finns exempelvis inte längre. Lex Sexualis ger dig rätt att ha sex med vem du än har lust till. Du ansöker enkelt om att få abonnera på den eller dem som du åtrår och får då små rosa talonger som ger dig rätt att fälla ner gardinerna under era möten.

Det är naturligt att Den Enda Staten efter att ha underlagt sig Hungern (algebraiskt = summan av utvärtes förmåner) gick till storms också mot den andra av världens behärskare, Kärleken. Slutligen besegrades också detta element, d.v.s. det organiserades och fick ett matematiskt uttryck. Och för nära 300 år sedan proklamerades vår historiska ’Lex Sexualis’: ’Varje nummer har rätt till varje annat nummer såsom sexualprodukt.’

Visst kan vi känna igen oss i mycket av det som karaktäriserar medborgarnas liv i Den Enda Staten. Den frivilliga transparensen. Kontrollen. Separationen från naturen. De inrutade dagarna. Vetenskapen som lösningen på allt. Rosa talonger. Okej, inte de rosa talongerna men kanske problematiseringen av svartsjuka, avund och känslor överhuvudtaget. Uppenbarligen behövs inte tvånget från en totalitär stat för att vi ska försätta oss i en situation som i alla fall delvis liknar den i Vi. Så vad är det då som driver oss?

Sociologen Zygmunt Bauman menar att den moderna människan karaktäriseras av en tvångsmässig strävan efter perfektion och likriktning. Han hävdar också att det är denna drivkraft i kombination med vår till synes medfödda tilltro till auktoriteter och det civiliserade samhällets effektiva byråkrati som är svaret på frågan om hur Förintelsen kunde bli verklighet. Bauman liknar nazisternas vision av ett samhälle utan judar vid trädgårdsmästarens dröm om den perfekta trädgården där blommorna växer på rätt ställe i rabatten och där alla ogräs är utrotade. Drömmen om det fulländade samhället rensat från allt som är undermåligt möter vi också gång på gång i Vi. Vi får bland annat följa en fasansfull offentlig avrättning av en skald som skrivit hädiskt om Välgöraren, något som är absolut förbjudet eftersom all litteratur ska tjäna staten. En händelse som huvudpersonen D-503 beskriver som ”renande” i sin dagbok:

EN storartad, strålande dag. En sådan dag då man glömmer sina svagheter, sin brist på precision och sina sjukdomar och då är allt kristallklart och orubbligt, evigt som vårt nya glas…

D-503, matematiker och konstruktör av rymdskeppet Integral, har efter en uppmaning i Statstidningen bestämt sig för att skriva om Den Enda Statens skönhet och storhet. Hans text ska sedan tillsammans med verk författade av andra medborgare lastas på rymdskeppet och användas för att ”lägga förnuftets välsignelsebringande ok på de okända väsen, som bebor andra planeter”. I 40 dagboksanteckningar får vi följa hur D-503, som till en början ter sig som lycklig mönstermedborgare i Den Enda Staten, förändras när han förälskar sig i I-330. Vetenskapen har tydligen inte helt lyckats besegra kärleken ändå.

Vi stoppades av den sovjetiska censuren och utkom för första gången i engelsk översättning i New York 1924. George Orwell medgav att han hämtat inspirationen till 1984 (1949) från Zamjatins roman och i sin recension av verket påstod han att samma sak gällde för Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932). Huxley tillbakavisade dock detta påstående. Likheterna mellan Kallocain (1941) och Zamjatins roman är också påfallande. Träffades kanske Karin Boye och Zamjatin under hennes besök i Sovjet 1928? Läste Boye någonsin Vi? Jag har inte hittat någon säker källa som bekräftar detta, utom kanske i själva texten.

Kärleken till I-330 drabbar D-503 som en sjukdom. Plötsligt är han en individ. En blomma på väg att slå ut. Hela hans värld är förändrad och det är på en gång fantastiskt och fruktansvärt obehagligt. Han börjar tvivla både på sig själv och på Den Enda Staten.

Den snälla rara U. Hon hade naturligtvis rätt, jag var oförnuftig. Jag var sjuk, jag hade fått en själ och blivit en mikrob. Men är inte blomningen en sjukdom? Gör det inte ont när knoppen brister?

Kanske är det den här frågan som Karin Boye besvarar i dikten Ja visst gör det ont.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka.

I Den Enda Staten kan medborgarna inte längre älska, skriva och leva som de vill. I gengäld har de fått materiellt välstånd, samhörighet och den trygghet som kommer av att blint lyda en ledare. Har de berövats sin frihet eller har de helt enkelt valt bort den? Zamjatin visar oss att drömmen om den perfekta trädgården kan verka lockande så länge du själv inte betraktas som ett ogräs. Men han visar oss också att nya idéer alltid kommer att ersätta gamla förstelnade tankesätt, trots att vi strävar efter perfektion och till varje pris vill undvika förändring. Eller som I-330 uttrycker det: ”Det finns ingen sista revolution, deras antal är oändligt.”

Similar Posts:

• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• RECENSION
• Sverige efter revolutionen
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• Förtrycket i välfärd och lycka

Det har varit en rejäl resa kan jag säga att under en regnig sommarvecka läsa alla tre böckerna i ett sträck.

Som i så gott som all science fiction (Atwood insisterar att detta är ”speculative fiction”, och att den på något avgörande sätt skulle skilja sig från science fiction, men det är bara en marknadsföringsdiskussion som jag finner både ointressant och rätt meningslös) så handlar det mer om samtiden än något annat. Det är nästan en truism. Hur skulle det inte kunna göra det så länge texten skrivs av en mänsklig hjärna som lever i en samtid?

Det som framkallar syndafallet i Atwoods dystopi är den biologiska vetenskapen i allmänhet och framför allt de gentekniska möjligheterna att klona och korsa anlag för att skapa nya djurarter, inklusive en ny människoart.

I Oryx and Crake gick så gott som hela mänskligheten under i en avsiktligt framkallad pandemi. Arkitekten bakom denna plan var den geniale genetikern Crake, en klassisk ”galen vetenskapsman”. Avsikten var just att bereda plats för en nyskapad människoart: crakerianerna. Dessa är inget annat än fridfulla gräsätare med ett annorlunda parningsmönster som ska omöjliggöra att svartsjuka och krig någonsin uppstår igen. Praktiskt nog har de fått en särskild gen inplanterad som gör att könsdelarna lyser blå när det är dags så det inte råder något tvivel om att det är ömsesidigt önskvärt.

Hela mänskligheten gick dock inte under. Här och var finns överlevare som försöker hanka sig fram och till viss del bygga upp en ny civilisation. I den första delen följde vi framför allt Jimmy som var Crakes bästa vän och som nu lever nära den lilla kolonin av crakerianer för vilka han spelar rollen av ett slags Johannes Döparen. Han förser dem med en mytologi om deras skapare Crake och hans oändliga godhet. Samtidigt berättas ur Jimmys perspektiv historien om vad som ledde fram till katastrofen.

I Syndaflodens år fick vi istället följa sekten Guds trädgårdsmästare ur ett parallellt skeende och med Toby som huvudperson, en kvinna med ett besvärligt förflutet. I slutet förenades de båda berättarlinjerna.

Precis som i de tidigare böckerna berättar MaddAddam två historier. I nu-perspektivet handlar det om Jimmy, crakerianerna och de överlevande från Guds trädgårdsmästare och deras kamp för att överleva i en värld full av farliga nya djur, en del betydligt mer intelligenta än de arter som de har skapats från, och hur deras koloni hotas av våldsamma överlevare från ett gladiatorspel för dömda brottslingar.

Samtidigt berättas historien om Tobys älskare Zeb och dennes bror Adam som en gång grundade sekten. Här förekommer ytterligare en märklig sekt, men som istället för grönsaker dyrkar olja (och kanske framför allt oljeindustrin), ledd av deras grymma och hycklande far.

Så vad ska man då säga om denna historia? En del verkar mena på att science fiction ska ha ett didaktiskt syfte. Att den som litteraturform på något sätt ska förutsäga framtiden, eller åtminstone varna för de utvecklingar i samtiden som kan leda till elände (”cautionary tale”). Jag tycker den aspekten är det minst intressanta. Det spelar ingen roll för den litterära bedömningen om de gentekniska experiment som beskrivs är möjliga eller inte idag eller i en nära framtid eller om det är troligt att något i den här stilen kommer att ske.

En romans värde avgörs förstås av dess litterära kvaliteter och inte dess siarförmåga. Däremot måste den inom fiktionen ge en illusion av att detta är möjligt. Inom romanens ramar måste dess universum hålla ihop om inte avsikten är att skapa litteratur som enbart handlar om språk.

Atwood är förstås ingen nybörjare i sammanhanget och de luckor som man kan tycka sig skönja (Förklaras det verkligen varför så många som känner varandra råkar överleva? Jag kanske har missat något där?) lockas man gärna att förbise genom författarens förmåga att rikta ens uppmärksamhet åt ett annat håll.

Och även om det finns en del överanvända figurer här – som den galne vetenskapsmannen, den omvårdande kvinnan, de genomonda brottslingarna – så står den här dystopi-trilogin fast förankrad på axlarna av sina klassiska föregångare Zamjatin, Boye, Orwell med flera. Den gör det just genom trovärdigheten i både karaktärsteckningen och skildringen av det sociala spel som skapas när människan ställs inför en helt ny omgivning med andra spelregler än hon är van vid.

Däremot kanske det ska påpekas att tempot i vissa partier sackar betydligt utan att det tillförs någon särskild fördjupning i miljö eller karaktär och att i takt med att historien rullas upp på ett inte helt oförutsägbart sätt så är det ändå lite så att man längtar tillbaka till den första boken i serien, för att riktigt känna Atwood på högvarv. Som helhet betraktad skäms dock ingen av delarna för sig och det är ett riktigt storstilat projekt som nu nått sin fullbordan.

Similar Posts:

• Seriös science fiction
• Berättelsen som fängelse och tillflyktsort
• Det sista som dör är hoppet?
• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Science fiction

Vanja (fullständigt NAMN: Brilars Vanja Essre Två) kommer med TÅG till STADEN Amatka, längst ut vid KANTEN av civilisationen. Hennes SYSSELSÄTTNING där är att prata med MEDBORGARE för att undersöka intresset för HYGIENPRODUKTER från det något rikare Essre, där man specialiserat sig på sådant.

Hon märker Amatka: en GRUVA, en kall och gråskitig STAD bebodd av MEDBORGARE som lever på SVAMP, GRÖT och SPRIT. Där måste ju finnas EFTERFRÅGAN på HYGIENPRODUKTER. Bortom dem finns ju bara INTET, ända sedan den där gången för länge sedan då CIVILISATIONEN föll samman, SOLEN blev kall och MÄNNISKORNA fick klamra sig fast där det gick. Tack och lov för STYRELSEN som håller ihop alltihop.

(SUBSTANTIV är viktiga. Så här på andra sidan … vad som nu hände världen kan en aldrig vara försiktig nog. Alla TING är gjorda av syntetiskt MATERIAL, och om man glömmer att konstant märka dem, tala om för dem vad de är, kanske de slutar vara TING och blir sig själva i stället. Och var stode vårt SAMHÄLLE då? Så: märk allt. Ta en PENNA och skriv TINGENS NAMN på dem. Se på den återvunna pappersmassan, kalla den PAPPER. Se på den smaklösa gröten, kalla den MAT. Se på arkiven, kalla dem KUNSKAP. Se på människorna, kalla dem FAMILJ. Skriv. Fyll i så fort det börjar blekna. Minska antalet tillgängliga namn för att inte förvirra. Tappa inte koncentrationen. Tänk inte ”om” eller ”vad” eller ”varför”, då faller allt samman, rinner iväg som en oaptitlig quornliknande massa.)

Var var jag? Amatka. Staden på gränsen, bebodd av MEDBORGARE som Nina, som tar in Vanja i sitt HEM och sedan i sin SÄNG och märker henne, vill kalla henne LYCKA. Att det ska vara så enkelt. BIBLIOTEKET där nästan ingen går in längre, som bit för bit plundras på PAPPER för att ersätta det som upplöses när folk glömmer det, där DIKTERNA bara består av exakta, helt ometaforiska beskrivningar av DRIVHUSEN där de sista MÄNNISKORNA odlar sin MAT.

klockan fem och tjugotvå bland betorna
en skiftning från grånad till skärpa
de långa fårorna av kalkhaltig jord
ljudet av vatten som sugs upp av rötter

Det ligger något desperat över Amatka, som Monty Python-sketchen om hus byggda av en hypnotisör, som rasar när folk slutar tro på dem. Finns det tunnlar (inga versaler) under staden? Möts människor i hemlighet för att säga saker de inte får säga när storebror STYRELSEN hör? Viskas det fortfarande om BRANDEN för några år sedan, när den sista POETEN sade något som inte fick sägas, när människor försvann, när allt höll på att spricka? Självklart, det är ju en dystopi Nej, varför skulle de det? Låt bara bli att märka det. Syns inte. Finns inte.

Tidbeck slår en fantastisk båge här; hon sätter upp en värld som hämtad ur klassisk subversiv sovjetisk SF á la Zamjatin och Tarkovskij (via Orwells språkbeväpning), skrivet i koncisa, urtvättade färger, och befolkar den med människor uppspolade ur modern svensk diskbänksrealism, losshakade från kravet att vara Verkliga. Visst kan vi den här världen, visst har vi läst allt från Boye till Collins och världen som sådan har inga stora överraskningar … nåmendåså, då gör vi det till en poäng, en standarddystopivärld som slitits så tunn att den måste hållas ihop med tvingande normer och etiketter för att skygglapparna ska sitta kvar.

Det är ju alltid frestande att läsa en dystopi som en reflektion av tiden den skrevs i, och här har vi alltså ett språk hämtat ur ett samhälle där det faktiskt fanns Saker Man Inte Fick Säga och applicerat på en värld där allt redan sagts. Där alla konflikter bemöts med ”Nu lägger vi det här bakom oss och blickar framåt.” Där minsta antydan om att man kan göra saker på något annat sätt bemöts av vild panik och tillrytningar att sitt för fan ner i båten innan du stjälper oss, sabba för guds skull inte vår illusion att vi ordnat allt. (Amatka använder konsekvent det opersonliga pronomenet ”en” i stället för ”man”. Sådär bara.) Men framför allt vågar den fabulera.

Det finns en fantastisk liten våg av nya apokalypslögnare i svensk litteratur idag, Carolina Fredriksson, Susanna Lundin med flera; de som skriver om saker som aldrig kan hända, sammanbrottet som vi fruktar utan att tro på dem, och vågar ljuga och berätta sagor som känns sanna även när de beger sig in i rena drömvärldar. Där någonstans leder en smalspårig järnväg in till Amatka. Och marken under Amatka är kanske inte lika frusen och ogästvänlig som den verkar.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Sverige efter revolutionen
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Världen som trevlig?
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?

Som en historiens symbol störtar en mörk och kall planet mot jorden. Tom på syre. Kvar finns bara en handfull människor som avslöjar att något fruktansvärt har hänt. På jorden följer vi ett inbördeskrig: soldater krigar mot upproriska bönder.

Det är ingen svallvåg av lustkänslor som sköljer över mig när jag läser Berättelse om det viktigaste. Snarare en skräckblandad oro över en värld som betraktas från ett teleskop. Under ytan vilar en spänd förväntan, en föraning om att världen håller på att rämna.

Givetvis måste man ha första världskriget och Sovjetunionens inre oroligheter i början av seklet i åtanke. Jag tycker att blandningen mellan kaos, krig och kärlek står sig än idag. Det finns liksom ingen speciell miljö som knyter berättelsen till förra seklets början. Fast jag vill ändå inte påstå att det är science fiction.

Zamjatin berättelse utspelar sig på ett fåtal sidor. Och texten är verkligen koncentrerad till den grad att jag inte skulle orka med en sida till. Egentligen är det år av historia som pressats in i en kort sekund. Det är en implosion, ett svart hål. Frågan är vad historien tillför oss ca. 80 år senare? Kanske är det bara den obeskrivliga oron och känslan av att allt håller på att barka åt helvete och att det är vi själva som låter det hända. Utan någon alludering på religiösa undergångsberättelser.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• Tappa inte hoppet Jonas Thente, det finns gott om skönlitteratur som skildrar Västerlandets sönderfall
• Mörkermaskin
• Undergången, del 2