Han är en udda ensling men lyckas ändå inleda vänskaper som håller genom år och långa avstånd, trots kommunikationen som tar veckor och månader med brev som hamnar på avvägar – men också imponerande många som når fram.

I fonden pågår det trettioåriga kriget och det är en hård värld som målas upp men för somliga ändå en privilegierad sådan. Med ett rekommendationsbrev från en vän får han en tjänst hos kungen men den blir ganska kortvarig – å andra sidan får han där stifta bekantskap med ett av bröderna Francinis underverk, en kvinna helt av metall men med något nästan mänskligt över sig. Plötsligt finner han en ingång till det han funderar över, kopplingen mellan kropp och själ. Maskinen och människan, automaten och själen.

De pornografiska etsningar som hyrdes ut av en skolkamrat, liksom historier om och besök hos prostituerade, väckte enbart hans intellektuella intresse men ändå blir han oväntat far till en dotter och kärleken och ömheten hon väcker hos honom känner inga gränser, samtidigt som hon blir hans studieobjekt.

Det han kommer fram till tas inte väl emot, i denna brytningstid mellan vetenskapliga framsteg och kyrkans makt, där Galileo Galileis teorier ledde till inkvisitionens domstol. Tänkaren går ännu längre vad gäller att ifrågasätta teser, vilket i förlängningen skakar synen på Gud, och några av hans metoder för att undersöka sina hypoteser är dessutom ljusskygga men han värdesätter kunskap och sanning långt högre än moral.

Någonstans på vägen passerar han gränsen mellan vetenskap och galenskap, som de flesta skulle se den. Hur långt får man egentligen gå för att söka kunskap?

Det är obehagligt och vackert, trovärdigt men samtidigt fantastiskt och mycket tragiskt om en man i en värld som än så länge är för liten för hans föreställningsförmåga.

Similar Posts:

• Spelets fånge
• Spännande, välskrivet – men uttjatat tema
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Lite om nästan allt

Visst är det ett sammanträffande, fast om covid och smittan i Bärarna är särskilt lika vete sjutton. Romanens smitta är nämligen en smitta som bara förs vidare av män. De kallas numera ”spridare” och hålls instängda i särskilda karantäner. Det har de gjorts sedan generationer tillbaka, så en vanlig nutida kvinna, eller ”bärare” rättare sagt, har aldrig sett en spridare i verkligheten.

Det närmaste de kommer dessa fruktade och mytomspunna varelser än de som kallas ”xerxes”, en utstött grupp som visserligen saknar Y-kromosom, men vars maskulina kroppar ändå möts av fördomar, rädsla och diskriminering.

De här dystopiska dragen i samhället är inget huvudpersonen Nikki har funderat särskilt mycket på. Ur hennes synvinkel är världen mest bara världen, och hennes vardagsliv framstår snarare som ganska utopiskt.

Hennes värld är en som kommit till rätta med klimatförändringar, miljöförstöring och sociala klyftor. Av medborgarna krävs att man arbetar 40 timmar i månaden, övrigt gör man av rent intresse, och att man deltar i direktdemokratins omröstningar. Då får man borätt och livskuponger, tillräckligt att leva på. Man kan också odla, samla och byta till sig det där lilla extra. Alla har ett träd inne i bostaden. Äta kött är gammeldags barbari som är svårt att ens föreställa sig.

Vad som rubbar Nikkis värld är hennes sambos, Simones, längtan efter barn. Alla som vill ska kunna få ett barn (naturligtvis inseminerat med rentvättad sperma och bortsorterade Y-kromosomer), men Simone lider av ett syndrom. Hon är född utan ”livsäck”.

När Simone sjunker allt mer ner i depression erbjuds Nikki en minst sagt okonventionell chans att hjälpa henne. Vad hon först inte anar är att den kommer att kasta om allt hon har tagit för självklart och hållit kärt.

Science fiction är på sätt och vis själva essensen av skönlitteraturen. Möjligheten att besöka en värld som inte finns, men som kanske skulle kunna finnas. På den punkten fångar Schiefauer mig ganska omedelbart. Jag vill veta mer om den här världen och hur den har kommit till.

Karaktärerna har jag lite svårare att komma in i. Nikki tar tid att lära känna. Jag upplever henne som undflyende, mer ett titthål för läsaren in i romanvärlden än en minnesvärd karaktär. Kanske har det att göra med att det är svårt att komma in i kärleken till Simone, som redan i berättelsens början är så besatt av att bära ett barn (men inte så mycket av att faktiskt lära känna det och uppfostra det) och så deppig och fjär att det är svårt att förstå vad det är Nikki älskar med henne, hur deras liv tillsammans varit innan denna längtan fått fäste.

Jag tyckte väldigt mycket om Jessica Schiefauers starka ungdomsromaner Pojkarna och När hundarna kommer, så mina förväntningar på hennes vuxendebut var höga. I de tidigare romanerna upplevde jag att jag kom betydligt närmare karaktärerna, och det saknar jag här. Däremot vill jag veta hur det här kommer att utveckla sig – kanske kommer det en fortsättning, möjligen med titeln Spridarna, jag vet inte – och är tillräckligt intresserad av världsbygget för att med stor sannolikhet plocka upp en sådan fortsättning.

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Bestialisk ytlighet
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Den starkare

I korthet går intrigen ut på att Ester, sjutton år, råkar träffa Isak som går i samma gymnasieskola. De är båda lite ensamma och hör till den kategori av unga som väntar på att något ska hända. Ester tänker vid ett tillfälle: ”Dagarna går, och för varje dag blir längtan efter det där riktiga mer och mer hopplös.” Ester och Isak blir ett par och börjar umgås i varandras hem.

Isak har en femtonårig lillebror, Anton, som är hans motsats i det mesta: lång med grov haka och stora kängor. Anton dras till rakade killar som lyssnar på vit makt-musik, dricker och går omkring med hundar. Vid ortens lilla sjö hänger ungdomarna: grillar, simmar, spelar musik, kör motorcyklar och dricker öl.

På sensommaren går allt överstyr. En femtonåring sparkas till döds. Ester och Isaks förhållande ändrar. Isak behöver någon att ty sig till och känslorna är förvirrade. Inget är självklart. Mycket är svårt.

Berättelsen är angelägen med många viktiga frågor: vem är jag, vem vill jag vara? Vilka är känslorna? Sexualiteten är trevande, bortvänd eller förlösande men också förbjuden. Vad driver killarna till brottet – eventuellt en egen outtalad rädsla för homosexualitet? Här finns inga svar – här finns många öppningar som man kan fundera länge över.

Våldet som plötsligt blossar upp finns på flera plan. I boken förekommer många hundar – vilket också bokens titel utlovar – och alla protagonister tyr sig till sina hundar som i ett slag kan bli mycket våldsamma trots alla varma känslor som projiceras på dem.

Texten i boken är av större storlek än vanligt. Kapitlen är korta, ofta bara en sida eller ett par. Dialoger varvas med berättande text. Meningarna är raka och består mest av huvudsatser. Intrigen går snabbt framåt i kronologisk ordning från vår till höst. Här finns inga svåra ord. Ändå är språket välbearbetat och uttrycker ofta lager av betydelser: ”Hon ville slå sig fri, och hon ville aldrig mer bli fri.”

I boken finns ett efterord där författaren berättar att hon var sjutton år när en ung människa misshandlades till döds i närheten av hennes hem. Händelsen upprörde hela landet och för Schiefauer blev det något hon aldrig kunnat glömma. Hennes bok är fiktion även om likheter finns med det autentiska dödsfallet.

Häromdagen sade några gymnasiestuderande åt mig att vuxna borde läsa ungdomsböcker för att förstå hur det är att vara ung. Jag ger dem rätt och tar dem på orden.

Många unga läser alldeles för lite av olika anledningar. Den här boken i snabbläst version är något att börja med. Den borde finnas i högstadier och gymnasier tillgängliga för dem som inte så gärna läser eller har svårt för att läsa eller koncentrera sig. Den passar också bra som högläsning. På mindre än en timme läser man en riktigt viktig och angelägen historia som – som sagt – väcker många tankar och frågor. Läs!

Similar Posts:

• Våldet griper omkring sig
• Att ljuga ett sannare jag
• Augustvinnarna 2015
• Tillit, hopp och vänskap
• Läsning och hundtrygghet

Tidigare under kvällen har priset för Årets svenska fackbok gått till Karin Bojs för Min europeiska familj och priset för Årets svenska barn- och ungdomsbok till Jessica Schiefauer för När hundarna kommer.

Våra recensioner av vinnarna hittar du här:

Jonas Hassen Khemiri: Allt jag inte minns
Livet i andras minnen

”Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande. Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt. Huvudpersonen i Allt jag…” Läs mer

Karin Bojs: Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren
Fusion är nyckelordet

”Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt bokpar att samläsa än de båda Augustnominerade fackböckerna Käraste Herman av Maja Hagerman och Min europeiska familj av Karin Bojs. Den ena om den svenska rasforskningens fader, Herman Lundborg, den andra om de senaste rönen kring de där mänskliga anlagen han och…” Läs mer

Jessica Schiefauer: När hundarna kommer
Våldet griper omkring sig

”Jessica Schiefauer, mest känd för den fantasifulla och augustprisbelönade Pojkarna, växte upp i Kungälv, nära Kode, och var sjutton år när fjortonårige John Hron i augusti 1995 misshandlades till döds vid en sjö där, av tonåriga gärningsmän med nazistsympatier. Schifauers nya roman, När hundarna kommer, handlar inte…” Läs mer

Samtliga nominerade böcker hittar du här och tidigare års vinnare här.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Fusion är nyckelordet
• Augustpriset 2015
• Våldet griper omkring sig
• Livet i andras minnen

Mattias Edvardssons roman April, April har en nedslående inramning och befinner sig mitt i det flöde av psykisk ohälsa, nätmobbing och självmordsrubriker som präglat rapporteringen om ungdomar de senaste åren. Här har vi sjuttonårige Hugo Andreasson, som just bestämt sig för ta sitt liv på det mest spektakulära sätt han kan komma på. Hugos mål är att sätta avtryck. Bli en Google-sensation som går att läsa om långt efter att han lämnat. Att efter ett liv i skymundan åtminstone åstadkomma en död som är värd att minnas. Så han lånar morbroderns hagelgevär och beger sig till den plats där han tillbringat de flesta av sina slätstrukna levnadsår – sin gamla grundskola.

Något går fel i Hugos självmordsförsök och några veckor senare befinner han sig på långt ute på landsbygden på Solgläntan, ett slags behandlingshem för ungdomar. På Solgläntan träffar Hugo Julie, Nico och April, tre unga människor med bagage och uppväxter som skaver sig in i berättelsen. På många sätt krockar de fyras liv med varandra när de så småningom lär känna varandra. Hugo har en historia som kantas av mobbing och en missbrukande pappa. Julie bränner sig själv med en tändare och klarar inte av att säga hejdå till människor. Nico lever med en inbyggd beredskap mot omvärlden. Och April, ja April, hon är bara för mycket för alla. En sak har dock Hugo, April, Julie och Nico gemensamt: de har alla svårt att lita på andra.

Det hade varit lätt att som författare fastna i klichéerna här. Låta de fyra ungdomarna vara just bara ungdomar med olika typer av problem. Grotta ner sig i deras dysfunktionella förflutna och lämna läsaren där. Men Mattias Edvardsson bygger inte sin berättelse bakåt. I stället låter han Hugo, April, Julie och Nico befinna sig i nuet, på Solgläntan – det som är deras värld och där det viktiga i deras liv händer, just nu. Och finns det något som definierar tonårstiden så mycket som det att vara upptagen av nuet? Mattias Edvardsson skriver med total närvaro i Hugos liv och han gör det på ett sätt som lyckas ta sig förbi slitna karikatyrer, genom att lita på mig som läsare och gestalta.

Det händer att jag tvivlar. Att historien far iväg och blir osannolik, vilket sker mot slutet när Hugo lämnar Solgläntan och börjar agera i världen utanför. Då svänger romanen och ändrar genre från socialrealism till äventyrsbok. Som om författaren själv tröttnar på det begränsade, jordnära livet på Solgläntan och får bråttom att skruva upp tempot så att vi inte ska tröttna. Det är för all del spännande och jag läser länge utan att kunna lägga boken ifrån mig, men det känns lite tillkämpat i denna fina berättelse, som har så mycket viktigt att säga bara i sina mer lågmälda bilder.

April, April lyckas, trots de mörka förutsättningarna, ingjuta hopp i mig. Och den rymmer mycket. Det är en roman om att träffa sina första, riktiga vänner. Om förälskelse, fnasiga kyssar och förtroende. Det är också en roman om att skada sig själv och att mest av allt egentligen vilja bli osynlig. Framför allt är det en berättelse om att hitta människor att lita på när världen sviker och glömmer.

Similar Posts:

• Ett sannare jag
• Våldet griper omkring sig
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Skolan står i brand

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

Schifauers nya roman, När hundarna kommer, handlar inte specifikt om det mordet men tar sin utgångspunkt i det, i våldet och människorna omkring våldet. ”Var kommer våldet ifrån, vad gör det med oss?”, skriver författaren i sitt efterord.

Den här boken är ett resultat av de funderingarna, och den har lånat drag från flera faktiska händelser.

Det är inte en sann berättelse. Men den är inte heller osann.

När hundarna kommer handlar om bröderna Isak och Anton, om Isak som en dag byter glasögonen mot linser och träffar Ester, den allra första kärleken. Anton träffar också någon, fast inte en tjej utan någon sorts … kompis? Förebild? En äldre, lynnig kille som både skrämmer och lockar, inte minst eftersom han har en hund som Anton så hett önskar sig. En hund och en egen lägenhet där ölen ständigt verkar flöda, och en rastlöshet, explosivitet, en förmåga att få saker att hända. Att gå över styr.

För det är ju vad det gör, en sommarkväll nere vid sjön, när killarna får fatt i Simon, en kille från skolan som de av någon anledning uppfattar som provocerande. Lite … bögig? Det är ett återkommande tema för Antons tilldragande, nye kompis. ”Är du bög?” ”Du får passa röven, Totte. Med den bögfrillan.” ”Säkert att du inte är bög, Totten?”

Anton ersätter ”bögfrillan” med rakat huvud, och de slentrianmässiga anklagelserna med att själv peka ut någon. Han pekar ut Simon. Och Simon dör.

Under tiden har Isak bestämt sig för att göra slut med Ester. Han har inte samma känsla längre, orkar inte med symbiosen. Kan knappt andas. Men så händer det ofattbara. Hans lillebror arresteras för mord och familjens tillvaro slås i spillror. Ester blir någon att klamra sig fast, precis som hon vill vara. Fast hur ska hon orka?

När hundarna kommer är – och det har den ju egentligen gemensamt med den annars ganska annorlunda Pojkarna – en berättelse om våld, men ännu mer just en berättelse om människorna omkring våldet. Det går inte helt att begripa hur världens Antonar hamnar där de hamnar. Jag undrar om de själva kan förklara det. Men hur våldet griper omkring sig, svallvågorna det sprider, det gestaltar Schiefauer helt enkelt mästerligt, just därför att hennes drivkraft inte är det spektakulära våldet i sig, utan människorna.

Det är inte en sann berättelse. Men den är inte heller osann.

Similar Posts:

• Viktig ungdomsbok i snabbläst version
• Augustvinnarna 2015
• Efter våldtäkten
• Med våldet flåsande i nacken
• De sista veckorna på jorden

foto: Carl-Michael Edenborg.

1. Möte med Carl-Michael Edenborg, redaktör för Vertigo. Jag har skrivit en erotisk roman som han har den goda smaken att tycka väldigt mycket om. På ett litet italienskt fik satt vi uppkurade på varsin barstol och pratade porr och redigering och gjorde planer inför framtiden. Så roligt det är att klicka litterärt! Som en liten förälskelse. ”Jag grät av lycka när jag gick därifrån”, sa Edenborg. Resultatet får ni förhoppningsvis se till nästa höst…

2. Dagensbok-kollegorna. På dagarna hängde jag mest med Anna C och Anna Liv. Vi gick sällan på samma seminarier, men åt ofta ihop. Och så bodde jag hos Marie, som bor i världens tjusigaste lägenhet i Kortedala; med trappa, gamla femtiotalsdetaljer och två tjocka keliga katter. När du skriver för ett forum på nätet är det kul att få träffa ansiktena bakom då och då.

foto: Lina Arvidsson.

3. Maten! Har egentligen väldigt lite med mässan som sådan att göra, eftersom den mestadels befinner sig utanför. Minus räkmackan förstås. Och glaset rosé för 117 kr! Annars tapas i Majorna; getost, rödbetor, fantastiska små grillade laxbitar. Friterade bläckfiskringar, vetetortillas och aioli i tre olika former. Dessert på förlagsmiddagen med chokladtryffel som smakade lakrits. Och pasta vid Avenyn; rökt lax och räkor, krämig hummersås och squash. Jag la mer pengar på mat än böcker i år, men det var befriande å andra sidan, att slippa det traditionella blodsockerfallet och illamåendefyllan.

4. Förlagsmiddagen med Gilla böcker. Hamnade mitt emot Jessica Schiefauer, som jag pinsamt nog aldrig känner igen att jag hälsat på tidigare. Vi pratade erotik, skrivande och Mirja Unge. Och så en tjej från vårens utgivning, Marta Söderberg, som verkade ha väldigt spännande projekt på gång. Och så Christin Ljungqvist, som brottas vidare med sin tredje roman. Alltid lika kul att prata med skrivande människor! Och fint att få vara med på middagen, även om jag inte är aktuell med en bok där i år.

foto: Anna Liv Lidström.

5. Louise Halvardsson och Sara Starkström. Det var de vi hängde med på Park, drack vin, snackade skit och spanade kändisar med.

6. Att jag pratade torrschampoo med Patrik Lundberg. Vissa saker är så otippade. En punkt till här, eftersom den var så kort: att det finns en tröja till Jenny Jägerfelds bok Jag är ju så jävla easy going! Hur häftigt får det bli liksom?

foto: Lina Arvidsson.

7. Seminariet ”Måste allt vara sant? Fram med fiktionen”, som jag skrivit mer ingående om här. På pappret såg det ut att vara bokmässans absolut intressantaste. Och det var det! Trots att jag hade huvudvärk och det var alldeles för tidigt på morgonen och sent kvällen innan så att säga, satt jag som ett ljus i bänken och antecknade och sög i mig.

8. Författarintervjuerna. Jag har inte gjort författarintervjuer på mässan tidigare år, och i år gjorde jag två. Annika Persson (som skrivit Lena Nyman-biografin Jag vill ju vara fri) och Viktor Algren (som skrivit varulvsboken Han åt mitt hjärta). Det var nervöst men framför allt roligt. Båda var så trevliga och sa så smarta saker. Det var stressigt att skriva av svaren på datorn, men jag tyckte jag lyckades med det också. Intervjuerna kommer att publiceras här på dagensbok, i denna vecka eller nästa.

foto: Anna Liv Lidström.

9. Murre och Plurre. Anna Liv och Anna C har två små virkade dockor som en viss Anna Nygren gjort. De föreställer Mauro Scocco och Plura. Och de fick vara med i de flesta sammanhang. Testa mat, posera framför ostron och framför Lisebergsutsikten från Anna Livs hotellfönster. Lite tomat på nosen, men en glad kommentar om att de var söta från självaste Lillbabs! De förgyllde definitivt tillvaron.

10. Ester Roxberg. Jag blev hemskt imponerad av henne, både hur väl hon kunde prata om sin bok, Fågelhuset, hur proffsigt det var i seminariet ”Drömmen om det fullkomliga” med Jessica Johansson (Thrillerliv). Och hur bra boken som sådan var, jag läste den på vägen dit och det är alltid lika kul att ha böcker färskt i minnet när man hör folk prata om dem. Det här är en författare som vi kommer att se mycket av framöver tror jag.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

I ungdomslitteraturen har det också hänt grejer de senaste åren. Kyska kyssar har blivit till mer vågade berättelser om fumliga sexdebuter och rätten att vara kåt utan att vara kär. Vad som däremot har saknats är rena, lustfyllda skildringar där sexet får ta plats och vara något positivt utan att problematiseras. Redaktören för HET, Åsa Anderberg Strollo, har tagit fasta på detta och samlat några av landets bästa ungdomsboksförfattare i en novellantologi med erotik utan pekpinnar.

Lisa Bjärbo öppnar försiktigt men kittlande med klassrumserotik i Fyrtio minuter eller En jävla evighet. Här blir läsaren varse att erotik kan vara så mycket mer än själva den svettiga akten. Erotik är framför allt vägen dit, det som ligger i tomrummen och mellan heta fingertoppars snuddande mot ett papper i en skolbänk.

I Jenny Jägerfelds novell Paris Surpris möter vi en ung, sexuellt frustrerad tjej som blir tänd på vad hon tror är sin bögkompis. Den sexuella spänningen finns mellan dem, men hon vågar inte riktigt lita på den. Han är ju bög, eller? Jenny Jägerfeld jobbar mycket med humorn. Det kvinnliga jaget får en av antologins tydligaste (och roligaste) röster och de sexscener som novellen så småningom leder till blir oväntat realistiska genom denna.

Manne Forssberg liksom Gunnar Ardelius har det klassiska elev-lärare-temat i sina noveller. I båda är det eleven som blir tänd på läraren, men där Manne Forssbergs huvudkaraktär är en ganska ung och oerfaren kille som går igång på sin biologilärare är Gunnar Ardelius en något äldre tjej som i det närmaste förför läraren på sin skrivkurs. De två novellerna är tematiskt lika, men Gunnar Ardelius har ett moget, mer poetiskt språk som jag uppskattar här. Gunnar Ardelius novell har också något gemensamt med Jessica Shiefauers Pose. Båda utgår ifrån konstnärligt skapande för att förstärka och närma sig det erotiska. Jessica Shiefaurer skriver om en ung manlig konstnärsmodell som går från att vara obekväm i sin objektifierade roll, till att så småningom njuta av densamma. En förskjutning sker, balansen i relationen med den äldre konstnärskvinnan ändras och de möts i erotiskt samspel.

Martin Jerns novell M-F:ing Sandra Rydell har sin största vinst i tempot och de ständiga vändningarna. Han lyckas verkligen med konsten att behålla mitt odelade intresse med sin nästan farsartade historia om en ganska oerfaren kille som hänger med den kaxiga Sandra Rydell, a.k.a Candy Fanfuckingtastic och hennes kompis under ett mycket hektiskt dygn. Här finns också, framför allt i början av novellen, en sorts ton och röst som får mig att tänka att det är precis så här det kan gå till. Det här är inte erotik i någon klassisk mening, men precis så här fumligt, roligt, frustrerande och absurt tänker jag mig att det kan vara att försöka skaffa sina första sexerfarenheter 2012.

Sara Ohlssons novell handlar om en tjej som plötsligt känner sig kåt på lillebrorsans bästa kompis. Texten rör sig runt gränserna mellan vänskap, kärlek och lust och visar att de ofta kan vara oerhört grumliga. Som vanligt har Sara Ohlsson också ett väldigt okomplicerat sätt att skriva om det kvinnligt kroppsliga utan att det känns krystat. Mensen, könet, svetten, järndoften; allt smyger sig in precis som det ska.

De tre återstående novellerna av Åsa Anderberg Strollo, Ingrid Olsson och Inti Chavez Perez arbetar liksom de övriga mycket med att bryta det förväntade och bygga upp stämningar som eggar. Ingrid Olsson skriver sinnligt om en fantasi kring en tröja, Inti Chavez Perez beskriver njutningspunkter i munnen på ett känsligt överraskande sätt och Åsa Anderberg Strollo ställer perspektiven på ända såväl hos huvudkaraktär som hos läsare. Överlag är det vad det handlar om i HET, att låta läsarens egen fantasi jobba för att sedan kasta omkull eller infria den. Det är väl sammanhållet, men samtidigt eklektiskt. Ibland blir fantasierna väl snälla och på några ställen fastnar texterna i svärmerier och stämningsbyggande. I stort lyckas dock de nio författarna till HET med det de företagit sig – att sätta ribban för en helt ny erotisk ungdomslitteratur.

Similar Posts:

• En kollektivtrafiksroman
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Välkommen in i en skruvad värld
• Tema: Erotik
• Tema: erotik och romantik

Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!