För Pärlbäraren gör jag gladeligen ett undantag. Maria Hellbom fångade mig verkligen med sin debut Älgkungen härom året. Fortsättningen bara måste jag läsa så fort den kom ut.

Det här är mellanåldersböcker (för 9-12-åringar, ungefär) som känns både samtida och sådär lite evigt sagoaktiga. Huvudpersonerna Klara och Aron står med ena foten fast förankrad i myllan i lilla jämtländska Vidås, dit bådas familjer nu flyttat permanent, och den andra i den omgivande naturens magi.

I Älgkungen brann skogen. Inte bara släkternas hem och marker var hotade, utan också den övernaturliga världen omkring dem. Där fanns älgkungen, Reynir, som Klara fått ett särskilt band till, skogsrån och skogsfolkets härskarinna, Midvinterdrottningen. Ja, och så den mystiska Sara, Klaras faster Sunees älskade, som också tycktes stå med en fot i vardera världen.

Redan i Älgkungen fanns Ödemarken med, ett fruktansvärt kalhygge där varken djur, människor eller väsen kunde trivas mer. I Pärlbäraren får vi möta kalhyggets upphov, en avlägsen släkting till Klara som bara bryr sig om skogen som inkomstkälla och plats för nöjesjakt. Nils-Erik Erling, som han heter, har inte bara förhärdat sitt hjärta för skogens magi. Han har faktiskt helt gjort sig av med det.

Mina tankar går till Astrid Lindgrens mest sagoaktiga berättelser. Till Riddar Kato, som ersatt sitt hjärta med en sten. Fast Nils-Erik Erling sitter inte och tronar i något mörkt sagoslott. Han är istället gubben som häver ur sig rasistiska plattityder utanför Konsum. Klara och Aron blir utsatta för det, och Klaras faster, Ida Sunee, sätter sig själv i klistret genom att skalla honom (”Jag hade ju grejor i händerna!”). Klara har svårt att skaka av sig alltsammans, och det påverkar hennes känsla för det övernaturliga omkring sig. Det blir liksom en störning. Magin … dör undan.

Det hade kunnat bli övertydligt. Didaktiskt i negativ bemärkelse. Sagor blir ju ganska lätt det. Men Hellbom klarar den balansen. Hon lyckas blanda vardag och magi på ett sätt som blir både spännande och intressant. Värt att vända och vrida på.

Älgkungen och Pärlbäraren är inte böcker man sätter i händerna på vilken ung läsare som helst. Med sina 200 respektive 350 sidor och välarbetade språk kräver de lite läsvana. Fast för den som plöjer Harry Potter fungerar de förstås utmärkt. Och så vore de riktigt fina att läsa högt tillsammans.

Similar Posts:

• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Hästar och pappor
• Varför kan de inte vara sams?
• Stackars Klara
• Föl är ömtåliga

I Vidås finns det som Klara kallar ”familjetrasslet”. Både hennes mor- och farföräldrar bor där och nu verkar det dessutom som om hennes mystiska faster också tänker bosätta sig där. I en liten by som Vidås, blir familjerelationerna mycket viktigare än i en stad. Släktens historia spelar en stor roll i vardagslivet och Klara börjar bli stor nog att förstå sammanhangen.

Särskilt farfar men också andra personer i berättelsen ger oss en liten lektion i dialekten jamska. ”Ja nu är hon glad. Ida är hemma. Det var så länge sen vi hadd bägge barna hemma. Å du, Elin, och lillflickan. Nu är hon glad, he är hon.” säger farfar om farmor som glädjer sig åt att hela familjen är i Vidås över sommaren.

Siv på hembygdsgården talar inte bara jamska, hon berättar även om sitt möte med vidugast:

He var 1982, säger Siv. Je jobba natt på ålderdomshemmet som vi hadd hen då å je cykla heim på morgonen. I gryningen var he. Långt hår som skiftade i silver och grönt, alldeles som he sägs. Hon stod på kyrkogården, vid n´dan gamla bänken under björken.

Vidugast är snarast att översättas med skogsfolk och här blandar Maria Hellbom kända övernaturliga väsen med sina egna. Här samsas Midvinterdrottningen, Älgkungen och Skogsfrun och för alla handlingen framåt.

De tidigare somrarna har Klara varit ensam med sin kärlek till skogen och sin magiska förbindelse med vidugast, men i år blir hon vän med Aron som verkar dela hennes förmåga att uppfatta det övernaturliga. Det är fint att se hur vänskapen mellan barnen växer fram och hur de utvecklas till en blandning av detektiver och rådiga spöktämjare, men fortfarande får vara barn som älskar tacos.

Just blandningen av möten med övernaturliga väsen och verkligheten med klimatkatastrof och skogsbränder, gör att boken faller även fantasyskeptiker som mig på läppen. Det är tillräckligt mycket konkret skog, badande i sjöar och matlagning för att det ska tilltala oss som gillar det konkreta och verkliga. Men vem vet egentligen, vilka väsen som bor i skogen och Maria Hellbom skildrar dem lika tydligt som hon beskriver hur det känns att gå på mossa.

Ibland tycker jag dock att det blir lite för överbelastat. Att skildra byliv kontra stadsliv, kärlek till naturen, vänskap och ansvar för varandra räcker gott för mig. Maria Hellbom bygger dessutom in rasism eftersom farmor kommer från Thailand och Klaras föräldrars misslyckade provrörsbefruktning och jag tycker att det gör hela berättelsen lite mer tungrodd än vad det hade behövt vara.

Men faktum kvarstår: det är en fin berättelse där naturen tillåts spela huvudrollen.

Similar Posts:

• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Uråldrig magi och moderna monster
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• En kraft som vägrar släppa greppet
• Framtidskänslor

Den här gången handlar det om Sigrid och Ilian, ett ungt par med ett särskilt band, ofrånkomligt utsatta för den klaustrofobi och makthierarki som bara uppstår i en liten bygemenskap. De hanterar det på olika sätt, Ilian vänder sig inåt, kämpar med ångestattacker och mindervärdeskomplex. Sigrid söker sig till baksäten i bilar där hon kan få alkohol och någon känsla av makt över andra människor; över äldre män som åtrår och föraktar henne på samma gång.

Vittring utspelar sig under några tryckande sommardagar, när allt står nästan helt stilla. Samtidigt bubblar det i byn, och mer och mer förstår man att något kommer gå åt helvete, frågan är bara hur.

Det blir aldrig särskilt engagerande, tyvärr. Nilssons vilja är tydlig: att gestalta någon sorts fatalism, vad som driver människor till att utföra hemska handlingar. Här finns också ett tydligt religiöst tema, skildrat genom karaktären Sven, som har blivit utesluten ur pingstvännernas församling, för att han tror för djupt och för mycket. Texten rör sig kring intressanta tankegångar: vad godhet och renhet är, människans (ofta smutsiga) drivkrafter, och så vidare. Men det känns krystat, eller i alla fall påtvingat; och kanske är det en smakfråga, men genomgående när jag läser ekar författandets uttjatade, gyllene regel i mitt huvud ”show, don’t tell”. Känslan förstärks ytterligare av att just karaktären Sven – som ges mycket utrymme och luft till sina tankegångar, har en oklar funktion. Helt plötsligt försvinner han bara ur handlingen, vilket än mer får mig att känna att Nilsson haft en vision som han inte helt lyckats med att förmedla på ett naturligt sätt. Resultatet blir tyvärr att jag uppfattar Svens tankar som effektsökeri, mer än något annat.

Lite samma känsla får jag av huvudkaraktärerna Ilian och Sigrid. Trots att man som läsare hela tiden är inne i deras huvuden och tankegångar, blir jag inte engagerad. Kanske är de för slätstrukna, för förutsägbara. Kanske är det distansen i det berättande perspektivet som gör att jag känner att jag inte får komma tillräckligt nära för att det som händer dem ska bli spännande, för att deras tankar om livet ska kännas som att de kommer från dem och inte från författaren.

Trots allt detta förstår jag när jag läser att Nilsson vet precis hur det är att befinna sig i Hammerdal. Han glider sömlöst mellan de olika personer som bor här, i det fiktiva Hammerdal, förstår deras liv, tankar och drivkrafter. Historien han berättar hade kunnat bli väldigt engagerande, men jag hade gärna sett den paketerad på ett annat sätt. Kanske hade den också behövt vara längre för att man som läsare ska hinna lära känna och känna för karaktärerna.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Änglarna, människorna och det hårda livet
• Brev och svek
• Det händer faktiskt nu!
• Ren ångest i rasande fart

Egentligen är jag lite rädd för tjocka böcker för jag läser så långsamt. Men den här boken tog emot mig med öppna armar, trots omfånget. Och trots alla de knepiga relationerna, trots de slutna karaktärerna, och trots det krypande, mörka hotet som hela tiden lurar mellan raderna.

Det är en fint vävd berättelse med många perspektiv, som börjar på 70-talet och som sedan tar vid arton år senare. Karaktärerna får tid på sig att utvecklas. Det är en balansgång, förstås, för ju mer vi får lära känna dem, desto mer vill vi få veta hur det ska gå för dem sedan, och någon gång måste ju boken ändå sluta. Men där mot slutet så väver Ekman ihop alla trådarna så fint, så jag kan ändå leva med att jag inte får veta alla detaljer om hur det kommer gå för allihop.

Det är fint att några av de karaktärer som jag till en början är lite tveksam till får växa för mig till favoriter mot slutet av boken. Och jag tycker om att alla karaktärerna, även de mest osympatiska, får ha något djupt mänskligt i sig. Ingen är helt platt.

Ekman bryr sig nog om varenda en i persongalleriet på sitt sätt, precis som hon bryr sig om varenda fjälltopp, varenda skogsparti, kalhygge och vattendrag – och varje litet liv som rör sig (eller inte längre rör sig) däri. Precis som den ofta så tillknäppta Birger faktiskt bryr sig om varenda en av sina patienter, på riktigt. Det är bland det finaste jag har läst.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• Att fara till en bror
• Historisk roman som vill mycket
• Samtida utmaningar i deckarformat
• Ingen sommar utan nordic noir?

I trilogin Vargskinnet av Kerstin Ekman ligger centrum för händelserna i huvudsak i glesbygdens Jämtland. I den andra romanen drivs personerna iväg till Norge, Småland, Stockholm och Sydeuropa. I tredje delen sträcker sig bågen utanför Europa. Ett besök sker i Indien som för att visa hur vårt resande blivit globalt.

Ingefrid är barnbarn till barnmorskan Hillevi som flyttade till Jämtland vårvintern 1916. Hon ärver plötsligt flera miljoner svenska kronor. En advokat har efter många år av sökande funnit henne i Stockholm. Arvet kommer som en överraskning eftersom Ingefrid inte visste vem som var hennes biologiska mamma. Mamma Myrten ärvde skogsskiften och fastigheter efter Hillevi, och vid sidan av de värdefulla skogsägorna drev hon ett pensionat i Svartvattnet.

Ingefrid arbetar som präst i Stockholm och lever med sin adoptivson. Engagemanget har falnat. Hon verkar sakna tuggmotstånd som hon kompenserar med välgörenhetsarbete i Indien. Arvet från Myrten vill hon snabbt skänka bort till projekten som finns på andra sidan jorden. Men Jämtland kommer i hennes väg.

I fjällbyn träffar hon 91-årige konstnären Elis/Elias. Med åren har han utvecklat en vresighet. Han ser sin skröpliga kropp och upplever hur manligheten krymper:

När förhårdnader och inväxta naglar börjat vålla smärta hade han blivit tvungen att acceptera fotvården, fast han aldrig hört talas om nånting löjligare. I alla fall på karlar.

Han är vän med Kristin/Risten som var Myrtens fostersyster. Men de känner inte till varandras hemligheter, vilket ibland väcker Kristin/Ristens förargelse. Myrtens graviditet var en nyhet även för henne. Kristen/Risten blev själv föräldralös som barn och hennes föräldrar var av samisk släkt. Här förskönas ingenting när hon betraktar de färgstarka sametraditionerna. Hennes son anklagas för ett naturskyddsbrott och vid sådana grå rättegångar deltar inte de vackert klädda renägarna. Konjunkturpolitiker och samer kräver sitt offer, vilket tycks vara hennes son den här gången.

Sökandet förenar de tre huvudpersonerna. De försöker skapa sig en helhet av sina identiteter och famlar efter att stå på en stadigare grund. Förvisso har de uppnått materiell trygghet men varför är frågorna som rör livets essens fortfarande så starka?

Var hör en person hemma? Hur får man fäste i tillvaron? Hur nära kan man komma en annan människa?

För Ingefrid handlar kampen om tron, som består av två sidor. Å ena sidan konkreta handlingar som underlättar för en annan medmänniska. Å andra sidan intellektuellt tänkande, något som hon led brist av under sin uppväxt. Men nu har hon kommit till vägs ände. Hon upplever ett stort Ingenting. Värst är det efter en olycka som kunnat leda till hennes svåraste förlust. Allt gick bra i sista stund. Likväl känner Ingefrid ingen tacksamhet. Vad betyder detta Ingenting som varken ger henne ångest eller tacksamhetskänslor?

Ekman kan gestalta det inre sökandet på många sätt. Lyhört nyttjar hon bilder från naturen eller konsten. Här i den tredje delen av trilogin gestaltas även hur människan finner tröst i musiken. Den som vi hör under kyrkvalven eller den som jojkas av en gammal morbror med väderbitet ansikte.

Jag vill även lyfta fram humoristen Kerstin Ekman. När Ingefrid träffar syföreningstanterna har de nyss önskat en bok för högläsning. I pratet kommer också en önskan om hur söndagarna ska vara:

Å vanliga gudstjänster, var det en som sa.
Har dom varit ovanliga?
Ja, dä ha vöre temagudstjänster.
Under jakten va dä älggudstjänst.
Dä va älghorn och granar i kore. Å prästen hade jaktdress.
Kamoflaschjacka å skinnböxer.
Men vi vill inte ha sånt. Vi vill ha vanlig högmässa. Som i da.
Förra åre hadd prästen som va då, klädd ut seg te påskkäring. Hu kom på skoter te ett bröllop i Roland Fjellströms hotell.
Ett par av dem fnissade åt påhittet men stämningen var i grunden upprörd.

Svenska kyrkan ska nog hålla sig borta från nymodigheter och jippon. Människans inre våndor och glädjeämnen räcker gott och väl att fylla ut årets alla söndagar.

Kerstin Ekmans berättelser fylls inte av misär. Livet är både förluster och förlustelser. Inte så mycket svett mellan kropparna när vi åldrats, däremot kan det glöda när två själar varsamt dansar till 78-varvsskivorna som spelas på trattgrammofonen. Och någonstans här tycks cirkeln slutas. En människa känner sig hel igen.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Svaghet och styrka i oss alla
• Gulla inte med Ekman
• Platsen omformar dig
• Skruvat om författarsubjektet

Sverige höll på att flytta sig. Det kröp ut ur skogsmörkret, det rätade sina vägar.

Kanske är Sista rompan en berättelse om att flytta. Någon är därtill tvungen, såsom den gravida dottern eller konstnären med ett grumligt förflutet.

Emellanåt stänker det av svett och könssafter. Detta som händer mellan två kroppar är en drivkraft som kan omkullkasta livsbanan för den mest välplanerade individ. Du får inte göra illa mig, viskar någon i dessa stunder. Men vad hjälper denna viskning. Livet är som bekant obarmhärtigt.

Eftersom romanens händelser utspelar sig under årtiondena mellan 1940 och 1970 belyses även omkullkastade livsbanor som rör kollektivet. Samerna som drabbades när statligt byggda vattenmagasin tömde fiskrika sjöar är ett exempel. Ett annat exempel är hur judar illvilligt drabbades av den nazistiska systematiska utrotningen.

Hillevi som jag förknippade så starkt med humanism i förra boken har inte samma vidsynthet längre, något som kan förarga för en kort stund. Men det går ju inte att förargas över att människor är människor.

Att bli gravid och känna tvånget att fly byns skvaller är omskakande för dottern utan fast partner. Hon är under många år fylld av ångestladdade tankar för att hon inte kan leva med mannen som blir far till hennes barn. Paranoian känns som en frukt av längtans brutala ovisshet. Den kraftiga pendlingen som känslorna skapar tycks ändå stabiliseras under några dagars umgänge med en sjuksköterska med vitt, stärkt förkläde. Ett steg i taget går det att föras tillbaka till verkligheten.

Läsaren får också en inblick i konstnärssjälen. En konstnärs skaparidéer stillnar aldrig och de ord som beskriver vad han vill åstadkomma blir en minst sagt surrealistisk resa. När tankarna nått bottenslammet tycks det vara en ren, kroppslig smärta som gör att man återförs till livet, filosoferar konstnären.

Ingen har ett enkelt förhållningssätt till sig själv eller sina närmaste. Det är svårt att hedra minnet av de egna förfäderna och vips har en son slumpat bort ett fjällskogskifte på över femhundra hektar med urtidsgranar, fiskesjö med öring och röding och en slingrande å med lekande fiskar. I utbyte får han trähandlarens villa med inrasat tak. Plus kontanter att betala grogg med på hotellet i Östersund.

Jag ser de blåa fjällen och den blanka sjön som kantas med mörkgröna, vispande granar. Jag hör ljudet som vinden fångar när flocken på hundra renar förflyttar sig. Du räknar dåligt, hör jag Kristin säga till mig. Min man hade tusen renar tillsammans med Aslak.

Det är inga hjältar med glänsande glorior som levt i det Sverige som närmar sig den moderna tiden. Flera känslor bubblar upp och snorgråten är pinsam som alltid. Sorgen är övertäckt och släpper aldrig taget helt. Allt är äkta författarhittepå som känns under huden. Men så kommer det där extra skiktet som handlar om alltings föränderlighet. Det som en vacker dag blir nostalgitrippar och utställningar på Jamtli (eller Nordiska museet). Människans historia.

Visste ni att Kerstin Ekman var en så här bra författare?

Ordförklaring
Rumpa, rompa
Flottningsterm för det sista virket som samlats upp och flottas utmed flottleden under säsongen. Man talade om att ”rumpan går”.

Similar Posts:

• Det gråa är inte utan liv
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Platsen omformar dig
• Människorna vid vattnet
• Att dela ett odelat liv

Hillevi är utbildad barnmorska från Uppsala. Med ungdomlig dådkraft och viljestyrka söker hon en tjänst i jämtländsk glesbygd och får den! Fosterföräldrarna har försökt att hejda henne men den behärskade borgerskapsluften i akademiska Uppsala är inte syrerik nog för Hillevi.

Guds barmhärtighet är den första delen i trilogin av Kerstin Ekman som har samlingsnamnet Vargskinnet. Händelserna utspelar sig främst under de två kommande årtiondena efter att Hillevi anländer till bygden år 1916.

I berättarstrukturen ingår ytterligare två personer. Läsaren hoppar via fosterbarnet Kristin/Risten till modern tid när skogsbrukets tungt lastade timmerbilar far förbi på vägen. Den andra personen är fjortonårige Elis, som Hillevi möter i samband med en förlossning. Han är hårt utsatt i en mansdominerad familj och väljer att fly till grannlandet Norge. Ur hans hand skapas naturtrogna teckningar och i hans bröst finns konstnärslängtan.

I romanen träder ett glesbygds-Sverige fram med åtta årstider. Det småborgerliga och fina maneret krockar med lokala sedvänjor. Skvallret flödar mellan lokalborna. Det är sammankittande men också farligt, eftersom det kan spåra ur och skapa en rädsla för ”de andra”.

Dom är djur, sa hon. Inget annat.

Penningen är makt. Antalet renar är makt. Våld är makt. Men maktförhållanden kan kastas omkull.

Naturen formar platsen som formar människorna. Den inflyttade omformas men också den infödda. Människans anknytning till platsen är nyansrikt gestaltad i en växelverkan mellan människan, vinden, fjällen och sjöarna. En människa iakttar himlen men blir också iakttagen tillbaka. Det är som att himlen iakttar själen.

Ekmans berättelse har ett starkt budskap om att ingen kan bestämma vem som har rätt till en plats. Det spelar ingen roll om du är inflyttad eller infödd. En plats blir hemma om den förenar det förgångna, det som är nu och det som komma skall.

Det är fantastiskt att läsa om en kvinna som inte nöjer sig med att bli fru enligt tidens normer. I den starka Hillevi förenas egna reflektioner med fysiska aktiviteter. Hon är drivande och ingen omgivning med mossig moral kan hindra hennes strövtåg eller skidåkande. Helt oakademiskt bidrar hon med en humanism i lokalsamhället. Som en representant för talesättet ”Handlingar säger mer än ord” tar hon sig an livet i all sin storhet.

De naturlyriska avsnitten kontrasteras med en svärta som visar en medvetenhet om människans litenhet. Insikten fyller Kristin/Risten:

Vattnet leker i dag. Småvågor, solskimmer. Jorden är i alla fall grön och den bär människan, tänker jag. Och så stänger jag av radion. Luftens alla lager, de kalla och de varma, de torra och de fuktiga, de djupa kallstråken i sjöarna, det glittrande ytvattnet, fjällen och myrarna med sina solfläckar, sina små täcken av guld, alla är de vänliga mot människan i dag. Ljuset som knappt bländar av sitt sken om natten, mörkret som ska komma, som sannerligen ska komma, och morgonen och aftonen och lövet och gräsen och skogen och djuren som går därinne, alla är levande och vänligt stämda. Jorden bär människan och hon går lätt på marken.
Men jag vet ju att jorden hotar henne också.

”Men jag vet ju att jorden hotar henne också.” Orden får fäste och fortsätter att eka i tankarna långt efter att boken tagit slut.

Similar Posts:

• Det gråa är inte utan liv
• Svaghet och styrka i oss alla
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Drömmen om Utopia
• Människorna vid vattnet

Det har gått 45 år sedan Beppe Wolgers och Per Åhlin skapade Dunderklumpen!. Nu ges boken ut på nytt. Jag läser om och får anledning att fundera över vad som var så trollbindande, då när jag var barn.

Ströms Vattudal i norra Jämtland har jag också burit med mig i alla dessa år, som en vidunderligt vacker och lockande trakt. För några somrar sedan bilade vi längs bandet av sjöar uppifrån och ner och tältade. Jag blev inte besviken.

Men texten gör mig ärligt talat misslynt. Den är, faktiskt, inget vidare. Huvudsakligen refererar Beppe Wolgers det som händer i filmen, utan särskilt mycket gestaltning alls. Bara fast forward, liksom. Beppe, du som gjorde en så oförglömlig röst åt Baloo i Djungelboken, du som var den trygga sagofarbrorn i Godnattstund och Pippis pappa, hur kunde det bli så här? Jag tänker att du måste ha skrivit med vänsterhanden, för att boken från filmen var ett nödtvunget sidoprojekt, något du lovat någon i ett kontrakt?

Handlingen är inte heller mycket att ha. En förvirrad jakt med alltför många inblandade. Så här kan det låta:

Vid Bågededammen i Ströms Vattudal blev det en väldig strid mellan Enöga och Lejonel om skattkistan. Tack vare list och mod var Lejonel nära att segra, men Enöga var starkare den här gången. Dunderklumpen, EnDumEn, Dockan och Pellegnillot blev rädda och flydde. Enöga smet skrockande iväg med skattekistan och Lejonel blev ensam kvar.

Berättelsen om Dunderklumpens försök att komma undan Enöga har sin upprinnelse i en annan saga av Beppe Wolgers, Förtrollningar från 1969. Det var sedan han sett den boken som Per Åhlin föreslog ett filmsamarbete. Per Åhlin har berättat att Beppe aldrig skrev något fullödigt manus, bara ett omfattande synopsis som övergripande redogjorde för handlingen. Det kan vara förklaringen till att boken om filmen har en så relativt torftig text.

Upptakten i midsommarnatten är i och för sig mycket finstämd och poetisk. Så även avslutningen med sin för 1970-talet typiska sensmoral att besattheten av pengar är ett av livets villospår.

Men det är inte nog för att göra Dunderklumpen! oförglömlig. Så vad är det då?

Jo, berättelsens klangbotten, tror jag. De evigt långa sommarkvällarna, leken som aldrig vill ta slut, tystnaden, de långa skuggorna i den lågt stående kvällssolen, ljuden som bär långt över vattnen. Så här minns jag mina somrar vid Kalmar sund.

Och allt detta finns i Lennart Carlssons fotografier och Per Åhlins illustrationer. Där finns också min längtans Jämtland.

Dunderklumpen! har ett budskap som når fram till barn. Det trolska är aldrig långt borta. Det kan räcka med att hålla sig vaken när alla andra sover eller att inte komma in när maten är klar. Stanna bara kvar i din hemliga koja, försjunk i en nyss ritad teckning och fundera på vad det var som gjorde den så bra.

Similar Posts:

• Bästa Stockholmsskildringarna
• Mu.
• En onödig boks nödvändighet
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Liten bilderbok med stort innehåll