Jag tänker på oväsentligheter, till exempel hur fåglar bör räknas. Det är vanskligt att göra när de befinner sig i luften, går lättare att göra när de är stilla. De kan röra på fötterna eller flaxa med vingarna, men om de hoppar från gren till gren eller byter plats med varandra är det svårt att uppfatta hur många de är.

Fiskarnas Kristus är en liten och besynnerlig bok. Bokens berättarjag tas omhand av sin faster, Magda, efter att båda hans föräldrar har gått bort. I Fiskarnas Kristus berättar han om sin faster och hennes bekanta. Faster Magda föddes i Wien och trots decennier i Tel Aviv pratar hon fortfarande bara tyska. Berättelsen är dock ingen linjär berättelse utan består av korta, numrerade avsnitt som tillsammans bildar en brokig väv av berättelser om faster Magdas och personerna i deras närhets liv.

De korta minnesfragmenten innehåller små ledtrådar från olika tider som på ett besynnerligt sätt lyckas skapa en helhet. Barndomsminnen, språkliga vitsigheter, anekdoter om faster Magda och hennes tyska vänner blandas hej vilt. Det är svårt att veta vilken tid vi befinner oss i, men det spelar inte särskilt stor roll. De små betraktelserna är välskrivna och fungerar nästan som helt egna, fristående texter.

Jag minns att herr Moskovitz sa Ikh spasier sikh. Hans förlossning var ett mirakel. Andra hade ägt rum sedan dess. Hermina skrattade. Men herr doktor Staub (begagnande av en passiv istället för aktiv sats irriterade honom möjligen) spände käkarna.

Jag tas på promenad (jiddisch)

Trots den fragmentariska berättarstilen där ingenting tycks hänga ihop känns det plötsligt som om jag ändå lyckas lära känna faster Magda och hennes vänner. De känns lite sådär småbekanta som gamla grannar som bor i samma trappuppgång, man säger hej och vet lite blandade fakta om deras liv från anekdoter i tvättstugan. Det är apfelstrudel, seanser och stulna portmonnäer, och det är stundtals fantastiskt trevlig läsning.

Detta är den första boken av Yoel Hoffmann som översatts till svenska, och jag hoppas att det blir många fler. Efter denna finurliga lilla bok är jag definitivt sugen på att utforska mer från hans författarkarriär. Tyvärr är Fiskarnas Kristus inte översatt direkt från hebreiska utan det är den engelska översättningen som i sin tur översatts till svenska, hur mycket som försvann i översättningen är som vanligt helt omöjligt att avgöra.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Fruktansvärd läsning om folkförföljelse
• Det förlovade landet – exploaterat
• Förintelsen per definition
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Somliga andra historiker har menat att denna massiva flyktingvåg var en oavsiktlig konsekvens av det krig som bröt ut med Israels arabiska grannstater strax efter att Israel etablerats som stat. I den här boken visar dock Pappe hur det här var en mycket avsiktlig politik som den sionistiska rörelsen lyckades genomföra mycket systematiskt.

Innan Israel bildades befolkades Palestina av en stor arabisk population, både kristna och muslimer, tillsammans med många judar och ett par andra etniska minoriteter. Under 1900-talet hade dock en sionistisk rörelse vuxit sig allt starkare både i Europa och i Palestina. Ett av rörelsens centrala mål var att skapa en judisk nationalstat. För att kunna göra det i Palestina måste man dock på något sätt hantera den arabiska majoritetspopulation som levde där då. Den sionistiska rörelsens lösning blev, som Pappes forskning kan visa, att genomföra en etnisk rensning av Palestina.

Denna etniska rensning började genomföras flera månader innan kriget mot grannstaterna bröt ut (vilket i sig visar att det inte alls var en konsekvens av kriget). Den etniska rensningen fortsatte dessutom även efter att vapenstillestånd inletts med andra stater. Paramilitära sionistiska miliser och styrkor ägnade sig åt rena terrordåd, massavrättningar av både civila och väpnade palestinier och omfattande våldtäkter av palestinska kvinnor. Syftet var, menar Pappe, helt uttalat att ”rena” landet från arabiska palestinier. För att nå målet hade den sionistiska rörelsen under lång tid förberett sig noga, och gjort upp detaljerade planer för hur och när detta skulle ske – stad för stad, by för by – bland annat i form av listor över exakt vilka individer som skulle rensas ut genom att avrättas. De som inte avrättades skulle sedan skrämmas till att själva fly genom det brutala våldet mot civilbefolkningen, och genom omfattande förstörelse av palestinska byar, bostäder, jordbruk och industrier. Exakt hur många palestinier som mördades och fördrevs är ännu oklart. Skattningen är dock att hundratusentals människor fördrevs. Staten Israel kunde därmed redan från sin födelse få territoriell kontroll över en långt större del av Palestina än vad som tidigare hade planerats inom exempelvis FN.

Det råder enligt Pappe ingen tvekan om att de sionistiska ledarna gjorde sig skyldiga till omfattande brott mot mänskligheten i och med denna systematiska, etniska rensning. Men istället för att dömas för sådana brott lyckades flera av de ledande förövarna nå höga positioner i det israeliska samhället, och då ofta hyllats som hjältar av stora delar av den israeliska befolkningen.

Omvärlden stod närmast passiv inför denna katastrof. Palestinierna själva var svagt organiserade, och hade ingen tillgång till vapen för att försvara sig själva med (till skillnad från den sionistiska rörelsen som då understöddes militärt av Sovjetunionen). Storbritannien, som formellt kontrollerade Palestinas polis och militär som ett mandat på uppdrag av det tidigare Nationernas Förbund, abdikerade från sitt ansvar och lämnade på kort varsel regionen helt åt sitt öde. Förenta Nationerna hade vid tiden för den etniska rensningen ett antal observatörer och diplomater på plats, men var för tandlöst och oorganiserat för att kunna stoppa vad som hände. Den enda arabiska grannstat som hade någon militär styrka att tala om, Jordanien, hade sin egen agenda i form av att själv ta kontroll över Västbanken, och brydde sig föga om att försöka stoppa den etniska rensningen.

Pappes bok bygger på gedigen historisk forskning i flera olika källor. En central källa är exempelvis David Ben Gurions dagböcker – Ben Gurion var en av den sionistiska rörelsens ledare, och blivande premiärminister i staten Israel – och en annan viktig källa är bevarad korrespondens mellan några av den sionistiska rörelsens ledare. De här källmaterialen visar att den sionistiska rörelsens ledarskap var väl bekanta med den etniska rensningen, och att den utfördes avsiktligt. Dessa typer källmaterial kombineras sedan med uppgifter från en rad andra källor – dokument och vittnesmål bland annat från Hagana (föregångare till den israeliska militären) och Israels försvarsmakt, Röda Korset, FN-observatörer och andra, som alla visar på brutaliteten och systematiken i rensningen.

Genom att ställa de här källmaterialen mot varandra kan Pappe också visa prov på att en del enstaka övergrepp inte hade ledningens stöd, och varför det förhöll sig så i dessa fall. Ett illustrativt exempel var när den lokala befälhavaren för de israeliska styrkorna rensade Nasaret på all arabisk befolkning, utan order eller stöd uppifrån. Ben Gurion och andra av rörelsens ledare var nämligen rädda att troende kristna runt om i världen skulle reagera negativt på Israels politik om arabiska kristna blev fördrivna från just denna, för kristendomen mycket symboliska, stad. Den etniska rensningen av just Nasaret stoppades således, samtidigt som den intensifierades i andra delar av Palestina.

Huvudsakligen är författaren tydlig med vilka källor han bygger sina påståenden och resonemang på, även om det finns en del stycken i boken där jag kanske hade önskat mig lite tydligare källhänvisningar. Jag kan dock tänka att boken möjligen hade tjänat på att några av bokens avslutande kapitel, där författaren går in på det historiska efterspelet till den etniska rensningen, hade utelämnats från den här boken – dels för att inte förta denna boks fokus, dels för att detta efterspel i sig förtjänar mer utförlig behandling än vad Pappe här ger det.

Det här är i sin helhet dock ett viktigt forskningsbidrag, som visar på en av de absolut viktigaste rötterna till dagens konflikt i Israel/Palestina. Läsningen är tung, mycket tung. Men den är ack så viktig för att förstå en konflikt som har fått fortgå alldeles för länge.

Similar Posts:

• Israel från en annan sida
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• När staten stulit marken
• Det förlovade landet – exploaterat
• Du är väl inte fanatisk, lille vän?

Schmuel har dumpats av sin flickvän. Hans pappa har gått i konkurs och kan inte bidra med pengar till Schmuels fortsatta studier. Det är vinter i Israel när 1959 går över i år 1960.

Slumpen gör att han läser en lapp om att sällskap sökes mot ersättning av kost och logi. Huset ägs och bebos av en kvinna som förlorat sin make i 1947 års krig. I huset bor också hennes svärfar, alltså fadern till den stupade soldaten. Schmuels uppgift är att om kvällarna lyssna på den äldre mannen, som är svårt rörelsehindrad men älskar att debattera och få mothugg.

Läsaren får följa de tre romanfigurerna under tre, kanske fyra vintermånader. Den unge försmådde studenten, den diskussionslystne äldre mannen och den grönögda kvinnan illustrerar i sina ord och handlingar faser som de flesta människor upplever några gånger i sitt liv:

Att fyllas av misströstande tankar men återupptäcka sin egen slutledningsförmåga.

Att se den äldre generationens brister men hitta den egna medkänslan och gå vidare.

Att frysa under en filt och återfinna värmen.

Amos Oz tycks vilja tipsa oss om att livet ger utrymme för pånyttfödelse gång på gång. Och att den nytestamentliga betydelsen har en viss bäring på livet också idag? Men inte i bokstavlig mening. Tvåtusen år gamla myter borde ha bleknat bort för länge sedan.

En av de farliga mekanismer som minnet ägnar sig åt är att återgå till gamla konflikter. Hängivenhet och brinnande tro i kombination med obefintlig förmåga att släppa oförrätter skapar en krutdurk i Jerusalems närmaste omgivningar. I boken berättas om hur röster för Israels och Palestinas samexistenslösning förkastades, begravdes och glömdes bort under den första halvan av 1900-talet. Förvisso är en förklaring att Europa sysslade med två världskrig. Därtill har vi tidigare kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike som inte direkt skapade de bästa förutsättningarna för goda relationer i de Nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Vid andra världskrigets slut var situationen akut när hundratusentals judar sökte ny trygghet. De diplomatiska förhandlingarna och maktspelet innehöll många komponenter innan FN år 1947 antog resolutionen om delning av Palestina. Det brittiska Palestinamandatet upphörde samma dag som staten Israel utropades 1948. Många gånger återkommer de två männen i sina samtal till den hårda sionismens politiska linje. Tyvärr gavs ingen plats i processen åt idéer som ville hålla liv i normala och mellanmänskliga relationer med araber. I en av diskussionerna mellan Schmuel och den äldre mannen i huset låter det så här: ”Det värsta är att de förslavade i hemlighet drömmer om att förslava sina förslavare. De förföljda trängtar efter att bli förföljare. Slavarna drömmer om att bli herrar.”

Dialogerna är på samma gång faktarika och fördjupar varje gång sitt tema. Ändå är romanen som Oz skrivit inte enbart en idéroman om politik, judendom och kristendom. Den yttre handlingen förs framåt av sinnesupplevelser. Kapitlen innehåller promenader i mörka gränder, mat och dryck, kroppsliga lustar och smärtor. Vackert är att läsa om hur Schmuel klär av den gamle mannens svettiga pyjamasjacka när han insjuknat i feber och hur han noterar den äldres muskler i rygg och axlar. Kvinnan i huset lockar fram än mer sensuella känslor och i den enkla tolkningen blir det kanhända objektifiering av det kvinnliga könet på gammaldags vis. Hursomhaver lever hon efter eget huvud och varken Schmuel, författaren eller läsaren kan ändra på detta.

Att följa de två männen och kvinnan är att se hur livets vardagligheter skapar kraft att se på framtiden med nya ögon. De har fått sin andel av svarta minnen men någonstans framviskas ord i deras inre att livet också erbjuder ljusare färger.

Jo, förresten. Att Jesus en gång blev förrådd av Judas – Schmuel får presentera en fullt logisk förklaring på varför det skedde. Amos Oz har mejslat fram en fin teori kring personen som varit upphov till årtusenden av raseri och förföljelser.

När jag betraktar Bibeln ser jag en samling texter – etiska regler, vandringslegender, visdomsord, poesi – som nedtecknats för mer än tvåtusen år sedan. I berättelsers natur ligger att de förändras, varieras, förvanskas, översätts … tills antalet versioner och tolkningar blir oräkneliga. Det meningslösa med att odla fiendskap utifrån dessa skrifter är alltför uppenbar.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Full pott för Amos Oz
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Israels krigarhövding

Litteraturen består av ord, som skapar betydelser och sammanhang. Dessa ord skulle kunna vara byggstenar till något helt obegränsat. Vad som helst skulle kunna hända i skönlitteraturen, den är ju ändå bara en fantasi, en fiktion. En begriplighet måste självklart uppnås, men för övrigt ligger ju sedan allt öppet och det finns ett totalt fritt spelrum för fantasin hos den som skriver. Varför utnyttjas inte detta mer?

Den israeliske författaren Etgar Keret har delvis lyckats med att ingjuta hopp i mig om att det finns författare som har en önskan om att spränga gränserna för det vanliga, enahanda och förutsägbara i litteraturen. Hans noveller är ofta ovanliga, oväntade i sin handling och tämligen filosofiska. Beklagligt nog är de trots allt ganska ofta baserade på de vanliga, gamla tjatiga temana: relationer och sex, våld, mord och död. (Därför kan de inte få ett högre betyg av mig.) Ändå vill jag tacka Etgar Keret för att han så pass ofta, som han gör, lyckas gå bortom gränserna för det förväntade och in i det surrealistiska och på så sätt överraska mig.

Kerets novellsamling Plötsligt knackar det på dörren innehåller 38 noveller. De flesta är korta, de allra flesta är på bara fyra sidor. De kan sluta ganska abrupt, så man undrar – vad hände nu? Synd att det inte fortsatte! En novell börjar:

Det här är den bästa novellen i hela boken. Nej bättre upp! Det här är den bästa novellen i hela världen. Och det är inte ens vi som påstår det, utan ett samstämmigt team av ett dussin oberoende experter som med hjälp av alla möjliga standardiserade labbtester och efter en jämförelse med ett representativt urval från världslitteraturen har kommit fram till den slutsatsen.

Jag som läsare undrar hur denna fantastiska novell ska fortsätta, men nej, detta är bara en novell som består i att den själv påstår att den är bäst. Men sånt gillar jag, det är oväntat.

En annan av de kortaste novellerna, som är effektfull i sin verkligt koncentrerade form, heter ”Vad är det vi har i våra fickor?” Den börjar så här:

En cigarettändare, en halstablett, ett frimärke, en lätt tillknycklad cigarett, en tandpetare, en näsduk, en penna och två femshekelmynt. Det är bara en liten del av alla saker jag går omkring med i fickorna [...] Men faktum är att varenda grej jag har i mina fickor är noga utvald för att jag ska vara redo.

På bokens baksida citerar Brombergs förlag en recension i tidningen The Times, där man kallat novellsamlingen ”Sanslöst rolig.” Det kan jag däremot inte hålla med om. För att något ska vara sanslöst roligt, krävs det att läsaren skrattar, och det gjorde inte jag en enda gång. Däremot blev jag överraskad, och det kan räcka så.

Similar Posts:

• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Full pott för Amos Oz
• Vecka 23 på dagensbok.com – förlagsnyheter, israeliska noveller och fotboll
• Tjejerna med stora, sköna bröst
• Att vara i det absurda

Vad gäller Amos Oz lågmälda lilla kollektivroman Vänner emellan är det framför allt tolkningarna av miljön som går isär. Romanen utspelar sig på en israelisk kibbutz, en miljö med vissa politiska förtecken som uppenbarligen får en och annan att bokstavligt talat se en smula rött.

”Ibland påminner kibbutzen om vilken sekt som helst. Eller om en könskonservativ våt dröm”, skriver till exempel Norrköpings tidningars recensent. Medan sent 50-tal någon annanstans i världen påminner om vad, egentligen?

För visst är livet på kibbutzen styrt. Man lever enkelt – om än inte så enkelt som när kollektivet först grundades – och man underkastar sig – återigen: mer eller mindre – de sociala regler som gäller och de beslut som tas, direkt eller indirekt, av gruppen. För somliga läsare framstår det som närmast totalitärt. Stalinistiskt. Jag tänker nog mer på det som … ett samhälle.

Och författare – bra författare – är ju ofta betydligt mer mångtydiga än recensenter. Oz låter kibbutzens invånare beskriva och tolka livet där helt på sina egna sätt. En kvinna som vill skicka sin son utomlands för att studera tänker på de andra kollektivmedlemmarna som avundsjuka fanatiker, men minns samtidigt med nostalgi gemenskapen när man bodde i tält under kibbutzens första tid. En lungsjuk Förintelseöverlevare tror på människans inneboende godhet och väntar på pengarnas avskaffande och esperantos genombrott som världsspråk. En vältalig lärare avverkar unga kvinnor på löpande band och verkar mest använda retoriken om gemenskapens bästa för att framhäva sig själv.

Somliga tror, somliga vet att anpassa sig och nästan alla känner sig en smula utanför och missförstådda på det ena eller andra sättet. Ett samhälle.

Man kan i princip läsa kapitlen i Vänner emellan som noveller med olika huvudpersoner, men det vore också att missa ibland väsentliga saker, för karaktärerna återkommer på mer eller mindre undanskymda platser i varandras berättelser. Kollektivromanen – i dubbel bemärkelse – hålls också samman av berättarrösten som berättar om gemenskapen som ”vi”, men aldrig själv ger sig direkt till känna som individ.

Jag läser Oz kibbutz i analogi med Bashevis Singers kvarter eller Alejchems by (det kanske är att överbetona det judiska?): ett samhälle, vare sig ont eller gott, utan helt enkelt en miljö, ganska begränsad och utsatt för både yttre och inre tryck, där människor lever sina liv.

På kibbutzen finns det krav på att arbeta, åsikter om hur man ska leva, uppfostra sina barn, men jaha – i vilket samhälle finns inte det? Det blir väl inte mer inrutat för att besluten tas av stormöten snarare än av ”marknadskrafter”?

Därmed alltså inte heller sagt att Oz kibbutz framstår som något ideal. Det är hans karaktärers vardag, helt enkelt. Det är här de drömmer, arbetar, grälar, förälskar sig, blir bedragna, förtvivlar som föräldrar, lever, konspirerar, försöker leda och dör.

Lena Andersson har skrivit mycket tankeväckande, i antologin Förnuft och högmod, om huruvida vänskap över huvud taget är en bra grund för ett samhälle. Det är intressant både i förhållande till Oz titel, Vänner emellan, och till kibbutzen drag av det som oftast utmålas som alternativet till stora, statliga lösningar, småskaligheten, det konkreta och direktdemokratiska.

Det där bor kvar i alla fall i mig även om inte var och en av Oz alla karaktärer fastnar särskilt väl. Vilket samhälle kan helt oproblematiskt säga att det som sker där sker vänner emellan?

Similar Posts:

• Full pott för Amos Oz
• Judisk galghumor och brutal vardag
• Det enkla är svårt
• En litterär egyptisk såpa
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”

Shani Boijanjiu skildrar i sin otroligt välskrivna bok framför allt tre unga kvinnors upplevelser under perioden när de gör sin värnplikt. Det är pratiga, obekymrade Yael, snygga, lite överlägsna Lea, och ömtåliga, praktiska Avishag. Det framgår allt tydligare ju längre boken pågår att de inte går opåverkade genom någon del av sina liv, kanske framför allt inte dessa år.

Långa perioder av tjänstgöringen utgörs av monotont arbete när ingenting händer. Lea sitter vid en vägpostering där palestinier varje morgon köar för att komma in i Israel. Avishag tillbringar timmar med att titta på skärmar som visar den egyptiska gränsen, för att upptäcka rörelse. Och så plötsligt händer något som ställer allt på sin spets – den där enda palestiniern vars vrede når igenom skyddsvallen, den där ihjälskjutna flyktingen som får ett namn.

Boijanjius sätt att berätta liknar novellens. Varje kapitel skildrar en avslutad berättelse, ett utsnitt ur tillvaron, där olika faktorer tillsammans bygger upp det ofrånkomliga slutet av en händelsekedja. Som läsare ställs man inför fruktansvärda händelser samtidigt med huvudpersonerna, och man ser dem hantera det som sker fast utan att egentligen hantera det; de pratar inte om det, de ifrågasätter inte metoderna, de är själva en del av systemet.

På det sättet är det här en oerhört dyster bok. Jag läser den som en stark kritik mot ockupationstillståndet och vad det gör med människor. Hur israelerna i militären, för att överleva, tvingas betrakta andra personer mer som kuggar än som människor. Palestinierna som lever mitt ibland dem, men också de afrikanska flyktingar som försöker fly över gränsen, och de insmugglade ryska kvinnorna som tvingas arbeta som prostituerade. Och varandra. Den är en tydlig illustration av ett samhälle som gömmer undan de förutsättningar det står på, för att kunna överleva, inte låtsas om att den billiga arbetskraften är en grund för välståndet. Men jag ser det inte som kritik mot de enskilda individerna, även om man många gånger undrar: Hur kunde de tänka så här?

Det finns fina och roliga ögonblick i boken också. Medmänsklighet och vänskap skildras rörande och innerligt. Boijanjiu har en fantastisk iakttagelseförmåga, språket är roligt och drastiskt och eget. Men innehållsmässigt blir det bara allt mörkare ju längre boken pågår; mot slutet bitvis rent becksvart, huvudkaraktärerna blir alltmer skadade av det de genomlever. Som jag läser Boijanjiu, så menar hon att ingen som finns i detta system egentligen kan gå igenom det utan att bli just skadad, traumatiserad; om man inte blir det är det något som är fel. Huvudpersonerna är inte alls lätta att tycka om – ofta själviska, enkelspåriga, elaka, ibland obegripliga. Men också hjälplösa – de har ingen möjlighet att välja rätt. De kan bara handla på ett sätt. Resultatet blir nästan alltid dåligt.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Det förlovade landet – exploaterat
• Israel från en annan sida
• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• Det enkla är svårt

Som jag skrev i inledningen har kultur och politik ett nära förhållande till varandra. Just nu är den svenska organisationen Ship to Gaza aktuell igen. Organisationen försöker bryta Israels blockad mot Gaza och höjer samtidigt medvetandet om situationen för de som bor i Gaza. Tillsammans med andra organisationer har de med flera skepp nyligen seglat iväg mot Gaza med varor för att visa att de inte har glömt folket där, när många makthavare i världen verkar ha gjort det. De seglar med förnödenheter som det råder brist på i Gaza men aktionen är framför allt politisk. De seglade i juni men konvojen har problem och får bland annat inte lämna Greklands hamnar där de har stannat för att fylla på med bränsle och varor de har beställt har stoppats och dragits tillbaka. Än är det en lång väg innan de kommer fram. Förra året greps flera av aktivisterna och nio personer dog när fartygen bordades av israeliska soldater. Kultursidorna i våra stora dagstidningar skriver om Ship to Gaza, kulturtidskrifter och samhällstidskrifter skriver om Ship to Gaza. Flera av passagerarna på skeppen är framstående svenska kulturpersoner som Johannes Anyuru, Henning Mankell, Maria-Pia Boëthius, Dror Feiler och Stefan Jonsson bland andra. Många politiker finns det också bland passagerarna. Alla är de människor som bryr sig. Att det skrivs och pratas så pass mycket om Ship to Gaza hoppas jag innebär att fler får upp ögonen för de som hamnar i kläm när två folk slåss om samma landområde i en konflikt som har pågått alldeles för länge. Jag hoppas också att det betyder att fler förstår att kultur och politik hör ihop. Det är viktigt att de som tar plats i kulturen och bland medierna vågar höja sina röster.

Här på dagensbok.com finns det fler exempel på politik i litteratur. Gå gärna in och läs på våra temasidor så hittar du många av dem. I måndags skrev till exempel även Ella en tema-special om böcker om våldtäckter. Väl värd att läsa.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• När aprikosträden blommar
• En vardagsskildring från Gaza

Gideon Levys artiklar och krönikor som han samlar i den här boken är skrivna under en lång period av konflikter mellan Palestina och Israel. Det är tydligt vad han tycker om Israels först kommunikationsblockad, sedan ekonomiska blockad mot Gaza och det krig som pågick under 2008-2009. Gideon Levy är en man som står bakom människorna. En del av artiklarna är upprepande, men helhetsintrycket är mycket bra. De starkaste avsnitten är de där han skildrar människors upplevelser av konflikten, utan att låta det stanna vid att bli en snyfthistoria. Då visar han hur en politisk konflikt påverkar livet för den lilla människan.

De hade alla satt sig till bords för att äta lunch i hemmet: modern Fatma, gravid i tredje månaden, hennes dotter Farah, två år, hennes son Khaled, ett, Fatmas bror, doktor Zakariya Ahmed, hans svärdotter Shayma, gravid i nionde månaden, den 78-åriga mormodern. Det var en sammankomst hos familjen Wahba i Khan Yonis för att fira doktor Ahmed, som sex dagar dessförinnan kommit hem från Saudiarabien. Utanför hörs en väldig smäll…

Gaza, mitt älskade – En krönika 2006-2011 är en bok som alla borde läsa oavsett åsikt eller sida i konflikten: alla som hävdar att Israel enbart gör fel, alla som hävdar att Palestina enbart gör rätt och framför allt alla som hävdar att det inte finns israeler som bryr sig om Palestinierna i Gaza. Det gör Gideon Levy och hans mål är att även andra ska göra och förstå det. Han är en bra bit på väg med den här boken. Boken inleds med ett välskrivet och engagerande förord, specialskrivet för de svenska läsarna. Jag kan definitivt rekommendera den här boken. Läs den!

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• När staten stulit marken
• När aprikosträden blommar
• Mänsklig sköld i Palestina

Under författaraftonen på Kulturhuset den 26 maj 2011, då Amos Oz samtalade med Johanna Koljonen, berättade han att inspirationen till boken kom från en nattlig dröm. I den gick han ensam omkring och letade efter någon i en gammal by. Mitt i drömmen vände det, någon letade efter honom, vilket skrämde. Med den utgångspunkten kunde boken ha blivit väldigt flummig och symbolisk men Amos Oz kan sitt yrke och skapar tydliga berättelser och bilder för läsaren. Han beskriver för alla sinnen. Jag har nog aldrig läst en bok med så mycket odörer.

Det är inte mycket till action i Tel Ilan. I boken talas det om att det är en ny tid med vinbutiker, konstgallerier och affärer med möbler från Fjärran Östern. Men författaren tar inte läsaren till några chica miljöer utan till det som är blekt, halvt förfallet, regnigt eller dammigt. Vi går på Grundarnas gata, passerar Synagogstorget och Minnesparken på väg hem till innevånarna. Byborna strävar på med sina operfekta liv. Huvudpersoner i en novell dyker upp som bipersoner i andra noveller. Flera har förlorat någon eller något och söker.

Ett tema i boken är relationer. Doktor Gili Steiner är moster och hänger kvar i kantig men hängiven kärlek till syskonbarnet som blivit vuxen. Hustrun till byns borgmästare lämnar en lapp till sin man. ”Oroa dig inte för mig” står det. Bit för bit förstår man att han aldrig har gjort hennes bekymmer till sina. I byn finns också en ung man som åtrår den dubbelt så gamla bibliotekarien. Beskrivningen av den före detta Knessetledamoten Pesach Kedem brer ut sig över många sidor. Jag njuter och skrattar åt surgubbens bedrövlighet.

I varje novell händer något konstigt. Varför lägger han sig där? Vem gör de skrapande ljuden? Gräver någon gångar? Läsaren får inget svar. Den åttonde och sista novellen är kort sagt helskum. Platsen är vid ett träsk. Människorna där är snedvridna och lider. En person försöker upprätthålla civilisationen. Vad menar författaren? Det var en mardröm som han skrev ner, han fattar den inte själv, förklarade Amos Oz under samtalet på Kulturhuset.

Poeten Eloise Klein Healy lär ha sagt att den traditionella strukturen i en roman med stegrad spänning och klimax verkar misstänkt lik manlig sexuell ”respons”. Det där med manligt får stå för henne men precis som hon menar jag att det finns flera sätt att tillfredställa läsare. Amos Oz metod är att beskriva människor och miljöer mästerligt. Han visar ömsinthet och humor. Det drömlika, oförklarliga i varje berättelse lägger till spänning. Strukturen med noveller som hör ihop och blir roman känns inspirerande. Jag blir i alla fall mer än nöjd och ger Lantliga scener en tia, full pott.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Det krävs en by?
• Det enkla är svårt
• Stockholm, Stockholm, stad i världen

Amos talar vidare, lite laid back, om den här fanatiska ådran som tycks finnas i de flesta. Vem har inte mött den fanatiska ickerökaren, vegetarianen, pedanten – folk som vill få dig att inse att du bara måste göra bättring, förändra dina matvanor, dricka lite mindre, städa lite mer, rösta på något annat parti, skaffa ett bättre jobb, or whatever. Jag skrattar. Amos är kul. Fastän ämnet i sig är både allvarligt och viktigt. Lite längre fram ska det handla om konflikten mellan Israel och Palestina, och andra typer av fanatism, som rasism till exempel. När människor på fullaste allvar talar om karaktärsdrag/kännetecken för olika folkslag/religioner (araber/muslimer är ett kärt ämne), sätter man gärna skrattet i halsen.

Läser man Amos Oz lilla bok Hur man botar en fanatiker, den är knappt 90 sidor lång och innehåller ett par tre essäer – som i sig bygger på föredrag, märker man ganska snabbt att bokmässeseminariet i mångt och mycket är baserat på boken. Och inget fel i det. I boken slipper man dessutom flera prettofrågor som kom upp på seminariet, till exempel om "svenskar är mer toleranta än andra folk". (Hmm? Well, Amos svarade ett snabbt "nej" men la diplomatiskt till att han inte heller besökt Sverige så många gånger.)

Själv säger han sig vara "a recovered fanatic".

Som barn i Jerusalem var jag själv alltigenom en hjärntvättad liten fanatiker, det måste jag bekänna. Självrättfärdig, chauvinistisk, döv och blind för varje berättelse som skilde sig från den tidens mäktiga judisk-sionistiska berättelse. Jag var ett stenkastande barn, ett judiskt intifadabarn.

Men vad hände? Han råkade bli kompis med någon som tillhörde "de andra" och upptäckte att "fienden" ganska mycket var som han själv, och inte någon djävul med horn. En (kanske kontroversiell?) tanke som Oz för fram, och som väl kan gälla för de flesta konflikter, är att Israel/Palestina-frågan inte handlar om en kamp mellan rätt och fel, utan om en kollision mellan rätt och rätt.

Hur man botar en fanatiker innehåller många kloka ord, och till skillnad mot vad man kanske också skulle kunna tro, är boken faktiskt riktigt rolig! Men det är väl bara ett bevis på att Oz slutade vara fanatisk för en hel del år sedan. Vad som just kännetecknar en fanatiker, menar Oz, är avsaknaden av humor. ("Sinne för humor är en fantastisk kur.") Och fantasi, det vill säga förmågan att kunna "föreställa sig den andre". Och jovisst, jag tror alldeles säkert det är så. Amos, du har rätt. Amos, you´re my man. Efter seminariet har jag bara lust att gå fram och high fiva honom. Men vad gör jag? Jo, jag köper en signerad bok istället.

Similar Posts:

• Gilla oss, få en bok
• Det enkla är svårt
• Full pott för Amos Oz
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2