Bra initiativ tänker många. Men den entydigt positiva nyheten får även skeptiska och halvkvävt fientliga reaktioner i sociala medier:

Nyheterna kanske skulle granska vad dom håller på med när dom inte plockar skräp.

Bra! Och när de är klara kan de flytta härifrån.

Varför är inga kvinnor med och städar?

Det var ett muslimskt ungdomsförbund som för tionde året i rad gick ut och plockade fyrverkerirester och alkoholförpackningar, därav de negativa reaktionerna. Sannolikt hade ett pojklag i fotboll bara fått hurrarop och ryggdunkar i samma situation.

Hatet mot muslimer är intensivt i vissa läger. Till ord som antisemitism, misogyni, och homofobi kan vi nu lägga islamofobi: finns i Svenska akademiens ordlista sedan fjortonde upplagan som kom 2015. Likt allt hat mot stora grupper av inbördes olika individer kan islamofobin bara existera i en miljö av okunskap.

Därför är alla tillfällen som ger muslimer en chans att berätta om sig själva välkomna. Timbros antologi Muslimer i Sverige är ett sådant initiativ. 18 personer har bjudits in att skriva. De har det gemensamt att de är svenska medborgare samt att de på ett eller annat sätt identifierar sig som muslimer.

Det är nyttigt att påminnas om att människor med rötter i muslimska kulturer, precis som kristna, kan hysa stark kritik mot sin egna grupp. De kan tvivla på gudstron eller har kanske övergivit den helt. Eller så har deras utveckling gått åt andra hållet och de har funnit Gud. Precis som människor från kristna kulturer.

Skribenterna har uppmuntrats att skriva något om vad som är bra och dåligt med Sverige och svenskarna. Flera texter skildrar i positiva ordalag det ordnade, fungerande samhället som till och med har cykelbanor. Den vidsträckta naturen. Möjligheten att vara en fri individ. Men människorna som upprätthåller detta samhälle väcker mer ambivalenta känslor. Ett antal skribenter funderar kring svenskarnas potentiellt dåliga självkänsla:

Jag tycker mer synd om vita svenskar som inte tycks vara bekväma med sig själva och därför går till ytterligheter och anammar sådant som känns udda för dem för att framstå som toleranta. Det känns som att de nog är mest intoleranta inför sig själva.

Och med det följer svaga traditioner, resonerar en annan skribent på ett snarlikt sätt:

Samtidigt kan en del svenskar gå så långt i sin blygsamhet och sin vilja att tillmötesgå främmande att de helt förnekar svensk kultur och svensk historia.

Åtskilliga texter andas ”mellanförskap”. Den som har föräldrar från två olika kulturkretsar kan uppleva sig såväl som tillhörig som utstött i båda kretsarna. Det blir påtagligt personligt i vissa bidrag. Andra texter är mer argumenterande på ett politiskt plan.

Styrkan med den här typen av textsamlingar är att varje skribent har tämligen fria tyglar. Det brukar å andra sidan också vara den främsta svagheten, spretigheten. I det här fallet lyckas det. De flesta texterna bidrar till en helhet som verkligen ger läsaren nya insikter.

Min egen fördom att projektet känns pliktskyldigt, kommer helt på skam. Även för mig, som delvis vuxit upp i ett muslimskt land och som har fått alla chanser att se världens brokighet, är det här en bok som har potentialen att öka den ömsesidiga toleransen och göra oss starkare i vår mångfald.

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Varning för folkmord!
• Vi och dom
• Fakta istället för syndabockar
• Militanta muslimer

Jag tänker efter, men det är svårt att komma på något positivt som skrivits om muslimer i svenska dagstidningar på länge. I sociala medier breder verklig islamofobi ut sig.

Är det en rättvisande bild vi matas med? Kan 1,6 miljarder människor som bekänner sig till en 1 400 år gammal idétradition alla bära på ett uteslutande destruktivt tankegods?

Nej, naturligtvis inte. Och läsning av Visdomens hus. Muslimska idévärldar 600-2000 understryker övertygelsen ytterligare.

De båda författarna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi lyckas i koncentrerad form visa upp en mångfacetterad världsreligion. De börjar från början och tar händelseförloppet ända fram till våra dagar.

Visdomens hus för tankarna till bästsäljaren Sapiens. Boken är tvärvetenskaplig och går grundligt igenom islams många olika tankeströmningar och deras rottrådar. En sjättedel av boken ägnas förhistoria. Det är ett spår som går 7 000 år bakåt till Mesopotamien. Släktbanden med judendom och kristendom är uppenbar. Författarna gör gällande att profeten inte hade de avsikter som senare tillskrivits honom:

Muhammed tänkte sig inte att det han var i färd med att skapa var en ny religion. Han anslöt sig till de myter och berättelser som fanns i området, framför allt de som skildras i ”Boken”, det vill säga judarnas och de kristnas Bibel. Vad han gjorde var att tillfoga ett nytt kapitel till denna, där han framförde vad han själv fått uppleva.

Jag besitter inte förkunskaperna för att bedöma riktigheten i detta eller andra påståenden som författarduon gör. Men framställningen är neutral och saklig och inger förtroende. Det finns rikligt med redogörelser för ideologiska strider som utkämpats inom islam och läsaren får en pedagogisk genomgång av en mängd olika slags förhållningssätt och kritiska betraktelser.

Så till exempel har muslimska härskare ofta haft för vana att via skattsedeln diskriminera undersåtar som bekänner sig till andra religioner. Men inte alltid. Stormogulen Akbar, samtida med Gustav Vasas söner, valde att likabehandla sina undersåtar i det som numera är Indien. ”Bristande respekt för andra religioner var för honom liktydigt med bristande respekt för Gud” skriver Ambjörnsson och Fazlhashemi.

En milstolpe i historien var mongolinvasionen på 1250-talet då det abbasidiska väldet, med säte i Bagdad, gick under. En muslimsk högkultur hade därmed besegrats av hedniska nomader. En lång tid av oro och missmod följde. I det klimatet trädde teologer fram som var motståndare till logik och empiriskt förvärvad kunskap. De sökte förklaringen till Bagdads fall i förlorad kontakt med profetens ursprungliga läror.

En av dem var teologen Ibn Taymiyya som sökte ”sina svar inom vad han benämner som urteologi, det vill säga den sorts jungfruliga teologi som formades av Muhammed och de första generationerna av muslimska exegeter. Det är en teologi som avvisar varje form av förnuftsbaserad argumentation som inte stöder sig på Koranen och uppenbarelsen.”
Ibn Taymiyya mötte motargument redan under sin levnad. Han dog i fängelse. Men hans idéer har fått förnyad kraft i vår tid. Den sista sjättedelen av boken, lite drygt, ägnas åt 1900-talet och nutiden. Här diskuteras mänskliga rättigheter, sexualitet och vetenskap. Där den arabiska våren misslyckades växte den så kallade salafismen i Ibn Taymiyyas anda.

Den är ett idékomplex med starka inslag av utopism. Dess företrädare använder populistiska metoder för att saluföra sina enkla och holistiska lösningar på alla problem.

Även nu möter salafismen motstånd bland moderata muslimer. Budskapet att ”allt var bättre förr” är det många som avvisar.
Utvecklingen har flera paralleller med den auktoritära, nostalgiska populism vi ser i Europas demokratier.

Visdomens hus är stimulerande läsning och ger den med västligt präglade historiekunskaper en mängd insikter. Den är ett vaccin mot sjukan att likställa alla muslimer med IS, al-Qaida och Talibaner.

I islams namn har alla brott blivit begångna som också utförts i kristendomens namn. Eller i nationalismens namn, eller i kommunismens eller fascismens. Det här handlar om oss människor och oavsett världsåskådning måste vi lära av historien och ta konsekvenserna av dessa lärdomar.

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islams upphovsman i närbild
• Militanta muslimer
• Tolkningar vs. tolkningar
• Informativt om en pågående process

Min tanke var att slippa hamna i att behöva redovisa samma gamla gegga av dagspolitisk idédebatt som vi sett och läst tusen gånger förut: är det möjligt att förena islam med västerländsk demokrati, välfärdssamhället och jämställdheten? Har islamistisk terror inget alls med islam att göra eller i själva verket allt med islam att göra? Är Muslimska brödraskapet ”moderata” eller bara förtryckets förlängda men maskerade arm? Och så vidare.

Huvudpersonen Francois, professor i litteratur vid Sorbonne, är en i raden av Houellebecqs olika inkarnationer av Camus Främling. Vår antihjälte bryr sig som sin berömda föregångare inte nämnvärt om att hans mor dör under romanens gång, inte heller att fadern också passar på att gå vidare. Francois bryr sig något mer om hur mycket han får användning för sitt könsorgan, men innerst inne verkar han tämligen likgiltig vad gäller den saken också. Han har dock inga problem med att få ligga (det brukar inte Houellebecqs huvudpersoner ha), han verkar i princip kunna välja och vraka mellan kvinnor i olika åldrar.

Det enda av något som helst värde Francois har åstadkommit här i livet är en 800-sidig studie av Joris-Karl Huysmans, författaren bakom ”dekadensens bibel” Mot strömmen (À rebours). Han speglar sig i Huysmans liv och tvingas till slut ställa sig själv frågan: vad är kostnaden för att gå emot strömmen?

Francois är nämligen något mer intresserad av att följa de politiska förändringarna i Frankrike som sker under några veckor i romanens nutid 2022 – även om han gör det på ett tämligen förstrött och likgiltigt sätt. Och det är dramatiska saker som händer: det franska folket röstar fram en president från Muslimska brödraskapet vilket blivit möjligt genom att socialisterna bildat allians med brödraskapet för att blockera Nationella fronten (man måste han en del insikter i det franska röstningssystemets teknikaliteter för att hänga med i svängarna här).

Under den nye presidenten Mohammed Ben Abbes styre blåser nya vindar. Jämställdhet mellan män och kvinnor är bara att glömma, månggifte tillåts och bara muslimer får undervisa vid det privatiserade Sorbonne-universitet som nu sålts ut till saudiarabiska intressen. Francois får i gengäld en rikt tilltagen pension och behöver i ännu mindre grad bekymra sig om någonting. Men till och med Francois visar sig kunna lockas av pengar och nya förmåner – bara han underkastar sig den nya ordningen.

Underkastelse är en plågsam bok att läsa eftersom den blottlägger mänsklig svaghet på ett övertygande sätt. Den är inte riktad så mycket mot islamisering i sig som mot kappvändande opportunister vilka lockade av pengar och möjligheten att utöka sitt frubestånd med femtonåringar raskt kastar alla eventuella principer rörande rättvisa, kultur och bildning, vetenskap och humanism över bord.

Houellebecq beskriver ett sluttande plan som inte är särskilt svårt att föreställa sig. För handen på hjärtat, sitter inte de här principerna löst redan idag? Och när både kapitalismen och kommunismen har misslyckats med att skänka mening åt de breda människolagrens liv kanske det inte är förvånande att en monoteistisk religion vars företrädare säger sig sitta inne med alla svaren på sociala och politiska problem vädrar morgonluft.

Jag förstod ändå, och det sedan flera år tillbaka, att det växande gapet som nu blivit avgrundslikt mellan befolkningen och dem som talade i dess namn, politiker och  journalister, oundvikligen måste leda till någonting kaotiskt, våldsamt och oförutsägbart.

När ideologin sedan understöds med hjälp av en aldrig sinande ström oljepengar från arabiska halvön är inte steget långt till att byta sida. Det Houllebecq visar i Underkastelse är att för en del blir livet under den nya regimen knappast sämre: politiker, journalister och intellektuella utan integritet kan lätt hoppa på det islamistiska tåget och bli rikligt belönade.

Men hur är Underkastelse betraktad som litteratur då? Jag tvingas inse att frågan åtminstone delvis är felställd. Det är först och främst en idéroman och Houellebecq lägger föga omsorg vid att måla några djupare personporträtt eller att beskriva någon psykologisk utveckling att tala om hos karaktärerna om nu det skulle vara kriterier för litterär kvalitet. Det är inte heller textens syfte. Man skulle lätt kunna tänka sig texten omarbetad till en essä men då skulle den förlora den dramaturgiska spets det ändå innebär att Francois till slut måste göra sitt val: att följa strömmen eller inte.

Similar Posts:

• Ge folk vad folk vill ha
• Ondskans och svindelns poet
• Kapitalism utan mening
• Tankar om islam och terrorism
• Självömkan hos den som har allt

Nu läser jag hans bok för att ta del av hans egna erfarenheter och åsikter om vad som händer i Syrien och varför. Omar gör klart för läsaren att detta är en reportagebok och att han därför inte presenterar en notapparat där utsagor kan bekräftas.

Den syriska tragedin är skriven 2012, när inbördeskriget pågått i knappt två år. Det måste man ha i åtanke när man läser. Då fanns det fortfarande något slags hopp om en vändning. Nu är det 2015 och hela världens ögon är riktade mot den outsägliga tragedi som utspelas där.

Själv förstår jag mindre och mindre ju mer jag läser om situationen. Det är så många aktörer, så många oheliga allianser och så många konflikter som går hundratals år tillbaka i tiden. Det Omar gör i sin bok är att försöka reda ut flera av de förhållandena för läsaren. Nu talar jag främst inte om maktspelet mellan USA och Ryssland/Kina, utan om alla de konflikter som finns mellan de olika riktningarna inom islam och andra religiösa och kulturella grupperingar i själva mellanöstern och områdena däromkring.

Han berättar om Ibn Taimiyya (1263-1328), den ortodoxa sunnimuslimska teolog som wahhabismen är influerad av, och dennes hat mot shiamuslimer i allmänhet och alawiterna i synnerhet. Ställ detta mot sufisten Ibn Arabi (1165-1240) som ägnade sig åt litterärt skapande, mystik och kontemplation, så har vi två ytterligheter, och allting däremellan, som skall försöka samverka i arabvärldens geografiska område. Och så lägger vi till staten Israel, oljan och kalla krigets maktspel. En krutdurk minst sagt.

Han berättar även om den nutida poeten Adonis, och dennes tankar om hur alla dessa konflikter skulle kunna lösas. Vi får höra hur unga män i svenska moskéer pratar om att Sverige skall bli ett kalifat. En syriansk feministisk aktivist är förtvivlad när hon ifrån Sverige ser hur hennes land rasar samman och ingen verkar förstå. Al-Jazeera rapporterar propaganda, inte nyheter. Inte heller svenska och europeiska medier rapporterar vad som sker. Vi är naiva, förda bakom ljuset av tanken på en demokratisk folkrörelse.

Den arabiska våren blev kapad av fundamentalister. Det är ett återkommande tema hos de personer som kommer till tals i boken. Gräsrotsrörelsens kamp för demokrati och bättre levnadsvillkor övertogs av grupperingar som i kaoset såg en chans till maktövertagande. Och i valet mellan en militärdiktatur och en fundamentalistisk islamistisk diktatur föredrar de flesta människor militärdiktaturen. Folk ville ha förändring, visst, men inte till detta ofantligt höga pris.

Omar brinner för sin text, det märks. Och det skadar inte att iallafall ett öga behåller den kritiska blicken vid läsning. Men jag tycker absolut att ni ska läsa den om ni kommer över den. Det är väldigt intressant att höra hans förklaringar till de olika schismerna, och varför de verkar vara olösliga. Han har själv rört sig bland fundamentalister och antisemiter såväl som bland mer konstruktiva grupper, så jag värdesätter hans erfarenheter och kunskap i de här frågorna.

Den här boken har hjälpt mig att förstå lite mer om hur tankarna kan gå om inom-islamiska konflikter.

Similar Posts:

• Våld föder våld föder våld?
• Den långa vägen mot demokrati
• Krigets nedåtgående spiral
• Informativt om en pågående process
• Berättelsen om en komplicerad tragedi

Journalisten Härgestam har under den här perioden följt fyra tunisiska kvinnor, tre av dem direkt engagerade i författningsarbetet. De tre är ledamöter i den konstituerande församlingen med uppdraget att skriva en ny grundlag: Meherzia Labidi för 2011 års vals största parti, islamistiska Ennahda, är också församlingens vice talman. Mabrouka Mbarek representerar ett sekulärt mittenparti och Selma Mabrouk är socialdemokrat. Selma – Härgestam skriver om sina huvudpersoner på förnamnsbasis – är också den enda av de tre som innan revolutionen varit bosatt i Tunisien, där hon driver en läkarmottagning.

Bokens fjärde huvudperson lever långt ifrån grundlagstexter och de tre ledamöterna i Bardopalatset i Tunis. Hon kallas Amira (men är avidentifierad för att inte råka illa ut) och är martyränka, det vill säga har förlorat sin man i revolutionen. Nu bor hon i deras inte riktigt färdigbyggda hus i makens by, tar hand om sina tre små barn och alla släktingar som på en gång hjälper till och lägger sig i, och hoppas på ett utlovat statligt arbete för att kunna försörja sin familj.

Att Härgestam pendlar mellan dessa båda miljöer, församlingen i Bardopalatset och Amiras hemby, är förstås en av skildringens stora vinster. För vad betyder en grundlag, allt det arbete de tre kvinnorna i Tunis och många med dem lägger ner på att diskutera förhållandena mellan mänskliga rättigheter och religion, synen på män och kvinnor, familj och barn, om den inte också får reell betydelse ute på gatorna, på landsbygden, för vanligt folk?

Tålamodet tryter, politikerna emellan likaväl som på gatorna och i byarna. Vad håller de på med där i Bardo, egentligen? Målsättningen om en ny grundlag efter ett år blir till två år, blir till tre år. Flera oppositionspolitiker mördas på öppen gata. Protester, strejker och blockader ploppar upp mest överallt och hela tiden. Det är ingen enkel match, att förändra ett samhälle. Inget man gör över en natt.

Tydligast blir det just i Amiras liv, i hennes jakt på det där jobbet som hon blivit lovad i egenskap av martyränka, i hennes beroende av släktingar och vänner och hennes ständiga balanserande mellan omgivningens förväntningar, praktiska nödvändigheter och att någonstans försöka klämma in vem hon själv är och vill bli. Inte minst det där med jobbet ger ett fullkomligt kafkaeskt intryck och där någonstans måste man kanske ifrågasätta fördelningen av huvudpersoner i Det här är vår tid.

Det är ju ett ovanligt långsiktigt och fängslande arbete Härgestam gjort med att följa de fyra kvinnorna under så lång tid – även om alla långt ifrån alltid låter henne komma riktigt nära – och det är förstås en viktig poäng att få olika politiska perspektiv på arbetet i Bardo (även om det långt ifrån alltid är klart var de politiska skiljelinjerna i tunisisk politik går). Men hade Amira behövt vara ensam representant för det så kallade vanliga folket, de som ska leva under den nya grundlagen? Här framstår Amiras och de andras världar som närmast fullständigt skilda åt, men om politiken ska få någon mening måste de ju mötas. De fina, abstrakta orden måste på något sätt omsättas i praktik. Hur ska det gå till?

Kanske är det där den verkliga ödesfrågan ligger, och för det krävs det någon sorts ytterligare uppföljning. Precis som i den där jämförelsen med den utdragna förlossningen är det ju trots allt inte när den är över som det är slut. Det är då det börjar.

Similar Posts:

• En demokratirörelse kapad av fundamentalister
• Informativt om en pågående process
• ”Rädslan är borta. Vi kan aldrig gå tillbaka.”
• Hela befolkningen som gisslan
• Rappt om upptakten till den arabiska våren

Mohammad Fazlhashemi börjar med att ge en kronologisk bild av folkresningarna med början i Iran sommaren 2009, då fredliga protester mot valfusk brutalt slås ner. Sedan hoppar vi till Tunisien december 2010 då frukthandlaren Mohammed Bouazizi tänder eld på sig själv i ren desperation över hur myndigheterna behandlar honom. Detta betraktas som startskottet till Jasminrevolutionen som även inspirerar folket i Egypten och Jemen att resa sig mot sina diktatorer. Algeriet, Bahrein och Libyen hakar på och senare även Oman.

Jag uppskattar sådana här tydliga kronologiska redogörelser. Det ger mig någonting att hänga upp resten av resonemanget på. För Fazlhashemi är mycket ambitiös i sin vilja att förmedla orsakssammanhang, historisk bakgrund och förväntade effekter. Boken är indelad i 25 kapitel med rubriker som ”Islam och demokrati”, ”Politisk islam som maktfaktor” och ”Utländsk konspiration”. Det hinner kanske inte bli någon djupdykning i någotdera av ämnena eftersom boken bara har 224 sidor, men han lyckas alldeles utmärkt med att ge en intresserad läsare som jag själv, utan speciella förkunskaper, en bra överblick över vad som har hänt och varför.

En viktig fundering han behandlar är om den mest naturliga vägen till demokrati i regionen går via islam. Det känns ju ganska rimligt, eftersom det stora flertalet av medborgarna anser att religionen är en naturlig och viktig del av livet. Han presenterar läsaren för ett flertal arabiska filosofer och idéhistoriker som är verksamma både inom och utanför islam. I dessa kapitel ges en bra insikt i de idéströmmar som rör sig i regionen. Men trots en pragmatisk syn på religionen i förhållande till ett demokratiskt statsskick, så verkar det ännu vara långt kvar innan västvärden kan göra sig fri från tanken om islam och muslimer som något annorlunda.

Det är här någonstans kapitlet om kvinnornas situation efter den arabiska våren dyker upp och jag känner att det blir lite jobbigt för mig. Jag vill gärna vara en sådan människa som inte gör skillnad på samhällen beroende på religionens närvaro. Men det går inte när all religion tycks bygga på kvinnans underordning i samhället. Detta är ett rött skynke för mig, och jag låter mig provoceras trots det logiska i argumenten att varje samhälle bör utvecklas utifrån dess egen bakgrund. Kan vi inte bara ta bort allt förtryck i religionens namn på en gång så blir allt så mycket bättre?

En bra sak som följt i den arabiska vårens kölvatten verkar dock vara att anmälningar mot sexuella trakasserier och övergrepp har ökat och åtgärdats i högre grad.

Fazlhashemi tar också upp västnationernas ansvar och historia av att hålla diktatorerna bakom ryggen för att säkra stabilitet i området. Ett sådant agerande gör det oundvikligt att betrakta väst som hycklare som ogenerat praktiserat helt olika syn på människors medborgerliga rättigheter. Att säga sig stå för demokratiska värden när man samtidigt medverkar till att undanhålla andra nationers medborgare detsamma känns ganska ofräscht.

Jag är glad att jag läst den här boken. Den har ökat min kunskap och förståelse för situationen i MENA-regionen. Samtidigt har den påverkat mitt humör ganska mycket. Direkt efter läsningen kände jag mig ganska hoppfull, men nu efter en tid blir jag mest nedstämd när jag tänker på den. Förändringen, stabiliteten, demokratin. Vart tog den vägen?

Similar Posts:

• Varning för folkmord!
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

Att islam och Europa skulle utgöra två motsatta poler i ständig och ohjälplig konflikt är en sanning och en historiskrivning med en klar politisk agenda. Inte oväntat flammade den upp i samband med slutet på Kalla kriget. Då hävdade Natos generalsekreterare att vi hade att vänta oss ett samlat muslimsk anfall.

Sedan dess har hotbilden flyttats över till inomeuropeiska muslimska grupperingar. Dessas närvaro i Europa beskrivs ofta som ett nytt fenomen och på ett plan är det förstås det. Men Europa har aldrig varit etniskt och religiöst homogent. Muslimer i Europa har funnits nästan så länge islam funnits och europeiska muslimska riken – ofta med betydligt större tolerans än sina kristna samtida – har spelat stor roll för bland annat vetenskap och kultur. Sitt avstamp tar Karlsson i det antika arv som det europeiska samhället ofta sägs vila på – ett arv som inte omöjligt gått helt förlorat om det inte förvaltats och utvecklats av muslimer.

Inget av det här är förstås några egentligen revolutionerande nyheter, men Karlsson går igenom det på ett föredömligt lättillgängligt och lättöverskådligt sätt. Till de mest läsvärda delarna hör just de som handlar om historiebruk under olika tider. Det förflutna är som bekant inte vad den en gång var, utan olika tider och ideologiska läger uppfattar och använder sig av olika historiska händelser på ibland vitt skilda sätt.

Det allra tydligaste exemplet är förmodligen korstågen, som under olika skeden i historieskrivningen fått spela helt olika roller, från hjältedåd till fanatiska illdåd, till bevis för vilket hopplöst område Israel och Palestina är, hur oförenliga olika religioner. Modern forskning har ofta helt andra bilder att erbjuda, inte sällan av konstruktiv samexistens.

I slutänden handlar En delad värld inte bara om religioner eller landområden, utan om människors möjligheter att leva och verka tillsammans och de politiska anspråk och idéer som eventuellt sätter käppar i hjulen för det.

Historiskt sett är ju idén om nationer, konstituerade av ”ett land, ett folk, ett språk”, ”ett folk under Gud”, en romantisk, nationalistisk 1800-talsidé. Den har aldrig stämt särskilt väl på några länder och normalt sett särskilt illa på dem som drivit föreställningen hårdast. Den har drivits igenom av en liten ideologisk överklass och florerat under i stort sett ett århundrade – vårt i särklass mest destruktiva hittills. För framtiden skulle den kunna utgöra på sin höjd en kuriös, lite obehaglig parentes.

Vi ska kanske hoppas på det.

Similar Posts:

• Tolkningar vs. tolkningar
• Islams upphovsman i närbild
• Islam i ett nötskal
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss

Hatet mot muslimer är en bok om islamofobi, både i sin vulgära form och som underliggande tankesätt. I tolv kapitel vrider och vänder Malm på begreppet, både från muslimernas och icke-muslimernas håll, och han får fram ett skrämmande resultat: hatet mot muslimer växer för var dag som går. Ett illustrerande exempel är den så kallade Eurabienlitteraturen, som framställer ett Europa som är hotat av islam. Denna obskyra litteratur, som pratar om en internationell muslimsk konspiration (jfr ZOG), om kvinnor som under hijab föder fram islamistiska soldater, och om hur vi västerlänningar inte vet att uppskatta våra korståg, den betraktas idag av många intellektuella som helt rumsren.

Ett annat exempel på den växande islamofobin är Sverigedemokraternas framgångar. Till nästa val når de troligen riksdagen med sitt budskap om att islam är en våldsreligion, att muslimerna kommer för att våldta våra kvinnor och att slöjor kommer att vara obligatoriska för alla flickor innan 2031 om ingen sätter stopp.

Men detta är inte det värsta. För islamofobin frodas inte bara bland extremister som Sverigedemokrater och Eurabienförfattare, utan även bland människor med betydligt högre anseende. Borgerliga ledarskribenter, professorer i historia och folkpartistiska politiker är några av de som kan nämnas. Här är islamofobin betydligt mera ”finkänslig”. Man utger sig för att kritisera religionen utifrån en ateistisk ståndpunkt och legitimerar därmed uttalanden som att ”hedersvåldet underbyggs av Koranen” och ”vad islam vill är Jihad, heligt krig” (Jihad betyder för övrigt inte alls ”heligt krig” utan ”strävan”. ”Heligt krig” kommer från korstågen).

I mottagandet av Hatet mot muslimer har Malm fått mycket kritik för sina attacker mot borgerliga liberaler. I Sydsvenskan skrev Per Svensson att han tyckte att det var ”intellektuellt ohederligt” att som Malm bunta ihop den danska rasisten Pia Kjaersgaard med Oxfordprofessorn Timothy Garton Ash och i DN skrev Mohammad Fazlhashemi att det går inflation i begreppet när Malm kallar en film som Det svider i hjärtat av Oscar Hedin för islamofobisk. Det visar att de missförstått Malms bok, på djupet. Så här skriver Malm apropå Det svider i hjärtat och den efterföljande debatten:

Kanske är DN:s rubriksättare och illustratörer, såväl som Oscar Hedin och hans recensenter, halvt ofrivilliga deltagare i ett samtal med förhandsskrivna regler.

Vad Fazlhashemi och Svensson tycks ha missat är att islamofobin kan verka även bland personer som utger sig för att vara anti-islamofober. Exemplen Hedin och Garton Ash tas ju inte för att Malm vill hänga ut två rasister, utan för att illustrera diskursens makt. Att en annars så klok person som Fazlhashemi missförstått detta förvånar mig.

Hatet mot muslimer är därför varken intellektuellt ohederlig eller paranoid, utan en rasande intelligent bok med ett storslaget syfte. Den skärper sin läsares sinnen och gör honom uppmärksam på ett skeende i samhället som är mera illavarslande än vad man kan tro. Slutsatserna kan sammanfattas så här: islam beskrivs allt oftare som en inneboende egenskap och inte en religion, muslimerna anses vara ”besmittade av islam från födseln”, och detta betyder att islam rasifieras. Detta leder i slutändan till folkmord. Här kan Malm tyckas något extrem, men i nionde kapitlet visar han att detta folkmord faktiskt redan ägt rum. Det skedde i Bosnien i början av nittiotalet, då serberna förde ett våldtäktskrig mot muslimska kvinnor. Rituellt skar man könen av muslimska män, raserade moskéer och tvingade imamer att äta griskött. Ideologin hämtade man ofta från Eurabienlitteraturen, men även från mindre extrema håll som Samuel Huntingtons The clash of civilisations. Så att påstå att den moderna islamofobin saknar dödsskugga är därför en ren och skär lögn. Förintelsen har redan skett, medan vi har blundat.

Slutligen bör det sägas att Hatet mot muslimer inte är någon perfekt bok. Vissa avsnitt är bättre skrivna än andra, men emellanåt blir den ganska tröttsam. Kanske borde Malm ha gått hårdare med strykningspennan, särskilt på vissa historiska avsnitt, och kanske kunde vissa teoretiska avsnitt förkortats. Detta är dock en marginell invändning, för på det stora hela är Hatet mot muslimer fullkomligt briljant. Andreas Malm framstår alltmer som en arvtagare till Olof Lagercrantz, en annan intellektuell som gjort upp med västerlandet. Må han skriva hundra böcker till.

Similar Posts:

• Informativt om en pågående process
• Islam – ja, det handlar om oss
• Islams upphovsman i närbild
• Spretigt om den muslimska mångfalden
• Tolkningar vs. tolkningar

Så uppfriskande då att Minaret är en opolitisk bok skriven av en muslimsk kvinna. Den är inte skriven för att formulera levnadsregler för muslimer i Europa, vilket kan verka motsägelsefullt då den faktiskt handlar om en muslim som får sitt religiösa uppvaknande i europeisk exil. Men den handlar mer om allmänmänsklig levnadsinställning än överlevnadsstrategier i den kristna världen.

Najwa växer upp i Khartoum, Sudan. Hennes far är minister och familjen är mycket rik. Najwa behöver aldrig oroa sig för sitt materiella välmående, det finns alltid en betjänt i bakgrunden och mer fickpengar att hämta hos föräldrarna. Hon lever ett i huvudsak västerländskt liv och den religiösa medvetenheten kan sammanfattas i ett mycket världsligt konstaterande: Ramadan är ett bra tillfälle att banta.

Allting förändras då Sudan drabbas av en kupp. Fadern arresteras och familjen tvingas fly till London. Genom den ena tragiska händelsen efter den andra står Najwa till slut ensam. Berövad sin ekonomiska trygghet och en säker framtid som societetsdam i Khartoum. Efter den brutala klassresan nedåt är hon inte längre intressant att gifta sig med. Hon är bara ännu en utlänning i London som tvingas försörja sig som hembiträde. Sakta växer en ny medvetenhet fram hos henne, hon börjar omvärdera det mesta runt omkring sig och med långsam målmedvetenhet når hon en ny förståelse för sin religion. Hon blir en rättroende muslim.

Mot slutet av Minaret är det tydligt att allt som hänt Najwa, hela hennes tragiska levnadsöde och människorna på vägen, bara varit kulisser kring romankonstruktionens centrum; det religiösa uppvaknandet. Hon utstår nederlag efter nederlag ändå in i det sista och ändå står islam där som det som hon trots allt vunnit. Det lyckliga slutet är inte en man och familj. Det är att göra pilgrimsfärd till Mecka. Ändå är det inte nödvändigtvis religionen i sig som är det verkligt viktiga i Najwas nya liv. Den kanske bara är en väg till den ödmjukhet som hon måste finna för att uthärda situationen. Man måste inte vara muslim eller kristen för att inse att vi inte har någon kontroll över många av de livsavgörande händelserna. Det kanske bara krävs lite livserfarenhet för att förstå att det långa fallet ned är en risk inbyggd i den mänskliga upplevelsen.

Similar Posts:

• Islam i ett nötskal
• Allahu akbar – Gud är större
• Tolkningar vs. tolkningar
• Humanistisk muslim förklarar islams guldålder
• Islams upphovsman i närbild

I vissa fall kan fokuset på våld och konflikter kanske vara befogat, som exempelvis i kapitlen om Irak och Palestina, där ockupationerna (USA:s respektive Israels) av arabiska områden har lett till mycket blodiga konflikter, vilka i en del fall har fått muslimska förtecken. I andra fall, som i Hjärpes skildring av exempelvis Indonesien, Nigeria eller Jordanien, kan bokens fokus enbart på de militanta muslimerna kännas direkt missvisande om meningen är att skildra muslimer i allmänhet (vilket titeln ger sken av), eftersom de militanta sekterna där förefaller vara tämligen marginella fenomen i sina respektive länder.

Även om man är på det klara med att skildringen enbart fokuserar på de militanta islamisterna så känns det som att boken mest skrapar på ytan av händelseutvecklingen. Den allra största av boken ägnas nämligen enbart åt att beskriva viktiga händelser i de muslimska länderna under de senaste fem åren i kronologisk ordning.

Det kan i och för sig vara en välgärning att vara noga med att skildra händelseförlopp i detalj, eftersom man sällan får en så här sammanhängande och saklig genomgång av utvecklingen i nyhetsfloden. Men det är synd att Hjärpe inte samtidigt passar på att presentera särskilt mycket egna slutsatser om utvecklingen.

I ett par av kapitlen, som exempelvis det om Muhammed-karikatyrerna, eller kapitlet om islamisternas världsbild, finns det en del analys av utvecklingen, vilket också gör de kapitlen till betydligt intressantare läsning än de andra. I det stora hela känns dock denna bok som något av ett bottennapp från Hjärpe, som annars brukar prestera mycket bättre än så här.

Similar Posts:

• Tolkningar vs. tolkningar
• Tankar om islam och terrorism
• Islam – ja, det handlar om oss
• Allahu akbar – Gud är större
• Hela befolkningen som gisslan