Magister Sir, var Jivans gymnastiklärare i skolan. När han i sin vardagslunk saknar inspiration är han ovetande om hur han kommer att agera när Jivan blir rubrikstoff i medierna. Samma sak gäller Lovely, hijran som välsignar både brudpar och spädbarn för att få in pengar till kollektivet med övriga kastlösa personer. Jivan har hjälpt henne att lära sig läsa och skriva.

Jivan, Magister Sir och Lovely är så lätta att känna igen sig i. Deras liv är ingen lek, de vill ta ansvar och de vill utveckla sig. Livets brister är i deras fall en hävstång som kan lyfta dem till en annan nivå. Mest känslosam är Lovely – jag fattar tycke för henne snabbt. Eller vågar jag säga att jag gillar Magister Sirs fru, bifiguren med de krassa replikerna? Man och hustru har tagit varandra för givna och de syrliga kommentarerna vid mannens hemkomst från skolan är i klass med replikerna mellan makarna i tv-serien Pang i bygget.

När Jivan anklagas för att vara terroristen som ligger bakom ett brandattentat vaknar hejarklackstanten i mig. Var och en väcker min sympati eftersom de hamnar inför val som de vare sig kan undvika eller låta bli. Moraliska dilemman trängs med behovet av bekräftelse som de saknat i så många år. Deras längtan efter ett annat liv inbegriper också något annat. Någonstans mellan raderna hörs en fråga: Visst borde några andra i samhället också få det bättre som en följd av mitt val?

Det okontrollerbara som händer Jivan är den mest smärtsamma läsningen. Hennes mardröm som oskyldigt anklagad beskrivs i livfulla scener med de övriga kvinnofångarna i häktet inför rättegången. Hettan, hierarkin och hopplösheten får svetten att klibbas på mig trots att jag läser romanen i aprilmånadens bakslagskyla.

Jag är nog lite bländad av hur Majumdar i sina korta och intensiva kapitel balanserar dessa levande personporträtt med miljöbeskrivningarna där det indiska samhällsbygget skymtar. I kulisserna finns politiska partiledare och ingen kan egentligen bevisa hur de nyttjar flockbeteendet för att vinna makten vid nästa val. Demonstranterna utför protester i utbyte mot ett mål mat men när ord utropas om rättvisa i folkmassan slutar det mer än illa. Same, same but different, tänker jag, och ser historiens upprepning genom århundradena. Inte heller blir det bättre av att journalisten som intervjuar Jivan i häktet verkar styras av det slitna uttrycket ”Ingen rök utan eld”.

En eld sätter sannerligen den nutida indiska drömmen i ett starkt ljus. Att vilja resa sig från ett dammigt förr och inte bara underordna sig den rådande situationen är ett tema som Majumdar förvaltar på ett imponerande vis i sin debutroman. Romantiteln anspelar i första hand på den fiktiva tågbranden som är startpunkten för berättelsens samhällskritik. Men i mina ögon tycks den även spegla den eld som uppstår inombords när människor känner längtan efter ett annat liv.

Similar Posts:

• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Kulregn över Himalaya
• Romantiserat Indien
• Rik roman om Indiens konflikter
• Nyanser av ensamhet och liv

Böckerna uppvisar likheter inte bara storleksmässigt, utan också genom likartade teman som klass och arbetets värde. Båda beskriver familjer i förfall.

Först efter sitt påkostade bröllop går det upp för den godhjärtade unga bruden Somlata att hennes makes adligt förnäma familj hänger på fallrepet efter att länge ha levt långt över sina tillgångar.

Familjens storslagna hus är beläget i en liten håla i Nordbengalen (nuvarande norra Pakistan). Här vimlar det av släktingar, alla lika arbetsskygga, som håller sig flytande genom att gradvis sälja av guld och egendomar.

Den paranoida skräcködlan Pishima är familjens överhuvud. Hon blev bortgift vid sju års ålder, med en sjuklig man, och änka redan vid tolv. Det sägs att hon ruvar på en ansenlig skatt av guldsmycken.

Det blir Somlata som till sin förfäran hittar matriarken död i sin stol. Skräckslagen lyder hon den döda Pishimas befallning att gömma guldskatten för den övriga familjens giriga fingrar. Änkan har förvandlats till ett illvilligt spöke i vit sari, som ideligen dyker upp och gör livet surt för Somlata.

Det försvunna smyckeskrinet blir ett streck i räkningen för den i det närmaste utblottade familjen. Somlata ser ingen annan råd än att ta saken i egna händer. Hon säljer de smycken hon fått i hemgift och startar – till släktens förfäran – en butik. Mot alla odds får Somlata ekonomin på fötter och blir räddningen för den gamla adelsfamiljen, som inte förstått att anpassa sig till den nya tiden. Från att ha varit en blyg och osäker ung flicka utvecklas Somlata till en klok och stark kvinna, en driftig affärskvinna, som blir familjens överhuvud.

Kvinnorollen är stadd i förändring, även ute på landsbygden, något som åskådliggörs av de tre generationerna kvinnor: Pishima, Somlata och Somlatas dotter Boshon. Till skillnad från Pishima, vars liv var helt utan glädje, går tonåriga Boshon i skolan och kör scooter. Hon älskar böcker och får viss frihet, men upplever sin mor som sträng och gammaldags.

Romanen är både besynnerlig och charmerande i sin oförutsägbarhet. Författaren är emellanåt knapphändig med information och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Slutet är lite abrupt och lämnar sin läsare en smula perplex.

Änkan som vägrade dö gavs ursprungligen ut på bengali 1993, översattes till engelska 2017 för att sedan fångas upp av Piratförlaget och publiceras 2020. Översättningen, som flyter ledigt, har vi Mikael Fant att tacka för. Han har valt att behålla de bengaliska benämningarna, vilket skapar viss förvirring, men också ger angenäm lokalfärg.

Similar Posts:

• Vad finns i det gyllene ljuset?
• När världen inte längre är magisk
• Sorgen har flera färger
• Rik roman om Indiens konflikter
• Arv och miljö

Rupi Kaur har kallats sin generations röst och jag förstår verkligen varför. Hon sätter orden på hur vi 90-talister upplever kärleken, hur vi bryts ned av skönhetsindustrin. Hon beskriver hatet mot kroppen, men påminner oss också om att det är en mångmiljonindustri som skulle falla sönder om vi insåg hur vackra vi är. Många av dikterna har hon sedan illustrerat själv, vilket förstärker dikterna.

jag fortsatte vara trogen
långt efter du lämnat mig
jag kunde inte lyfta blicken
möta någon annans
bara att titta någon i ögonen kändes som ett svek
vilken undanflykt skulle jag ha
om du kom tillbaka
och frågade vart mina händer hade varit

-lojal

Det är även andra stora ämnen som tas upp i diktsamlingen. Hon skriver om kvinnokamp, om migration, rasism, övergrepp, kolonialism. Ja, mycket av det som är fel i vårt samhälle beskriver hon i korta eller långa dikter. Hon skriver hela tiden så enkelt, helt utan att göra det kletigt eller smetigt.

min röst
är klangen
av två nationer som krockar
varför skulle jag skämmas
över att engelskan
och mitt modersmål
korsats
min röst
hennes fars ord
och min mors accent
vad spelar det för roll
att mina läppar bär på två världar

-accent

Rupi Kaurs dikter är viktiga. De får en att tänka och reflektera över saker som man borde ägna ännu mer tid att tänka och reflektera kring. De är också viktiga för att de kan vara en ingång in i poesin, som en brygga in till diktens värld, en värld som för många känts alldeles för svår att ta sig in till. Jag rekommenderar er att läsa båda hennes diktsamlingar, läs dem sedan igen och igen, rekommendera dem för dina vänner. Det är vad jag ska göra i alla fall.

Similar Posts:

• Pink Pearl som ink earl
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter som solregn
• Diktens universum
• Färgskimrande och famlande om sorg

I denna del av romanen Den yttersta lyckans ministerium känns satiren väldigt nära. Den underliggande kritiken kan ändå höras när Arundhati Roy väver sin vindlande historia om ett Indien av igår och idag.

I handlingen uppträder en mängd personer. En person är hijran Anjum. Hon är en av de mer utsatta individerna men med stor uppfinningsrikedom lyckas hon samla ett osannolikt gäng människor som samarbetar för varandras bästa. Vem kunde väl ha kommit på en bättre idé än att bygga ett skjul, som senare får cementväggar och flera rum intill bårhuset. Gratis el!

En annan person är Tilo. Hon har inga biologiska föräldrar men en fostermor som ändå misstänks vara hennes biologiska mor. En av Tilos vänner reflekterar kring moderns bevekelsegrunder:

Även om det var sant att Tilo faktiskt var hennes dotter och att hon vägrade erkänna henne som sitt barn offentligt, var det i hans ögon lika sant att en kvinna i ett traditionellt samhälle som valde att leva självständigt, lät bli att gifta sig och sedan gjorde anspråk på ett barn som fötts utom äktenskapet – även om det innebar att det måste maskeras som välgörenhet och hon fick ge ut sig för att vara barnets fostermor – var det en väldigt modig kärlekshandling.

Vi lär känna Tilo genom flera människors tankar. Dels när hon är universitetsstuderande och blir vän med tre manliga studiekamrater. Dels när dessa tre män involveras i hennes liv många år senare. Alla tre är mer eller mindre förälskade i henne. Hon är helt autentisk och agerar utifrån egna drivkrafter som inte alltid följer normen. De faller platt för hennes rättframma stil och sannolikt också för att hon inte har några traditioner att förvalta.

De olika tidsplanen skildrar den politiska utvecklingen i Indien. Aggressionshandlingarna i Kashmir som letts av den indiska statsmakten under 1990-talet lägger sig men blossar upp igen tio år senare. Mer vapen delas ut till fler händer och förföriska stridslockrop viskas i fler öron. Rebellers brutalitet och säkerhetspolisers godkända handlingar blandas om varandra. Meningslösheten får inga förklaringar men författaren har en tydlig röst: krig och våld borde motas bort med alla medel. Jag blir berörd som av en sorgesång när jag läser om hur Kashmirs talangfulla läkare, ingenjörer, bönder och kockar får smak på martyrskap.

Först när de fått egna vapen, när de hade låtit fingret smeka om avtryckaren och känt den ge efter, bara en aning, när de hade vägt oddsen och kommit fram till att det var en möjlighet, först då lät de raseriet och vanäran efter decennier, århundraden av underkastelse forsa fram i sina kroppar och deras blod kokade.

Arundhati Roy har skrivit en rik och mångfacetterad berättelse som tilltalar både hjärta och hjärna. Politik som driver människor i konflikt har sedan urminnes tider en märklig dragningskraft, vilket kan kännas tröstlöst. Ändå så tycker jag mig kunna finna några ljuspunkter att stanna upp vid. Samarbete mellan människor med olika förutsättningar vinner alltmer mark. Sådant känns mycket, mycket hoppfullt.

Similar Posts:

• När världen inte längre är magisk
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Nyanser av ensamhet och liv
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Långt borta eller mycket nära

Eftersom Vakola ligger på den fattigare, östra sidan av järnvägsspåren är man bara välsignad med kommunalt vatten två gånger om dagen: mellan fyra och sex på morgonen och 19:30 och 21:00.

Vishram Society är ett 48 år gammalt bostadsrättshus med plats för sexton familjer. Flygplatsen ligger intill, renoveringsbehoven är omfattande och avgifterna låga. Är du besökare måste du först passera vakten och registrera dig hos bostadsrättsföreningens sekreterare. Anslaget från det senaste medlemsmötet har en anstrykning av det komiska. En vänlig grannsämja råder.

Men en dag kommer besökaren som går i svarta byxor och vit skjorta och ställer frågor med största möjliga diskretion. Det dröjer inte länge förrän hans bakomliggande skäl förklaras. Huset står på en bit mark som är intressant för ett kommande skyskrapeprojekt. Vem kan stå emot erbjudandet om att bli utköpt från sin lägenhet när penningsumman motsvarar bostadens fördubblade marknadsvärde? Byggentreprenören vill bygga sin egen ”juvelen i kronan” och är en av många som omvandlar staden fortare än du kan säga riksha.

Säg en nordisk roman på fyrahundra sidor som inte späckas med naturens blomster, vidder eller skogar. Om romanen däremot utspelar sig i Indien tycks det vara obligatoriskt med dofter från ångande te, osande frityrolja och illaluktande avgaser. Lite förutsägbart kanske. Karaktärerna i berättelsen är å andra sidan allt annat än förutsägbara. De porträtteras allt djupare allteftersom handlingen vindlar vidare. Det är nästan så att jag tror de är mina egna grannar.

Och nog har jag mött byggherren Shah, vars framåtanda triggas så fort han ser tiggaransiktena längs vägkanten. Det är ovisst om hans framgångssaga när han som ung pojke gick från landsbygden till storstaden i ett par flipfloptofflor är sann eller inte. Även i västliga sammanhang romantiseras entreprenörer som skapar ett företagsimperium med sina två tomma händer. Storytelling har varit på modet ett tag.

Shah har en oböjlig motspelare i den pensionerade läraren Masterji, som tackar nej till att bli utköpt från sin lägenhet. Skyskrapeprojektet är avhängigt att hela huset töms på samtliga boende. Masterji är ingalunda en rest från ett vidskepligt samhälle, tvärtom. Med sin erfarenhet från att ha undervisat i naturvetenskap står han för ett upplyst samhälle. Respekt för mångfald och lagom-är-bäst-konsumtion är principer han önskar förmedla till den yngre generationen.

Masterji prövar att söka juridisk hjälp för att få stöd till rätten att bo kvar:

Advokaten drog med handen över sina tre silvertestar. ”Namnet Mofa Act är inget man ska ta lätt på.” Han skakade på huvudet. ”I trettio år har ni undervisat era elever i överensstämmelse med Dharma. Låt oss nu vara två lärare åt er, Masterji. Ärligt talat finns det till och med advokater som varit i det här hedervärda yrket i tjugo, trettio år som inte förstår vad Mofa Act är. Den enkle medborgaren kan inte förstå Mofa Acts spetsfundigheter. För man måste tänka på hur Mofa förhåller sig till MMRDA och BMC.”
”MHADA”, påminde den andre honom. ”MHADA.”
”Mycket sant. I den här stan är MHADA ständigt närvarande. Någonstans i bakgrunden. Ibland i förgrunden. Vi får inte glömma att regeringen när som helst kan avskaffa ULCRA. Urban Land Ceiling Regulation Act? Allt detta måste vi tänka på innan vi anför Mofa Act. Förstår ni? Var inte orolig. Vi förstår å era vägnar.”

När advokaterna (far och son) övergår till att berätta att de kan omförhandla och pressa fram en ännu bättre överenskommelse, är jag helt på det klara att advokaterna inte tillhör Masterjis förebilder.

Dilemmat alla romanens gestalter brottas med är: Ska jag vara nöjd med det lilla när jag kan få mer? Alla äter, skvallrar om sin nästa och försöker hitta ett rättesnöre för sina vägval. I den ena vågskålen ligger bilden av kollektivets gemenskap så som den upplevts fram tills nu. Den andra vågskålen tyngs av framtidsdrömmen, där medelklassresenären inte längre är lika säker på om gemenskapen med gruppen är den viktigaste komponenten.

Att befinna sig i Aravind Adigas berättelse är som att befinna sig i ett Shakespeare-drama. Ändå tycker jag inte att romanen enbart handlar om människors moral i sönderfall. Väldoftande gatustånd får det att kittlas i näsan och ljuvliga indiska maträtter får det att vattnas i munnen på mig. Mellan raderna slår urbaniseringens våg emot mig. Den moderna utvecklingen tycks alltid ske på bekostnad av det småskaliga. Trenden med byggandet av skyskrapor, stora gallerior och motorvägsleder har pågått länge – även i Sverige. Den lilla handlarens butik och den lilla familjerestaurangen i citykvarteret (i valfri stad!) ersätts av ett kontor. Den nya kontraktsinnehavaren är – gissa fem gånger? Rätt. En advokatfirma. Och där tillagas banne mig ingen biryani eller några frasiga dosa.

Similar Posts:

• Vad finns i det gyllene ljuset?
• En mörk ruttnande sörja
• Sharp cuts
• Säregen släktsaga från Bengalen
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

Huvudpersonen sitter i ett kaffehus som omvandlats till en restaurang och bar. Romanens jag får dricka sitt kaffe i två timmar utan att någon invänder. På väggarna finns fotografier av staden som den såg ut för hundra år sedan. Servitören är en person som möjligen känner sina gäster bättre än de själva gör.

Berättarjaget sitter och tänker på storfamiljen som han märkligt nog inte vill gå hem till. Det har gått bra för storfamiljen, tack vare farbrodern som verkar i kryddbranschen. Rörelsen går så bra att de andra inte behöver jobba. Det enda de behöver göra är att se till att familjens försörjare, Chikappa, mår bra:

Varje morgon vid de första tecknen på att han har vaknat sätts teet på. När man anar att han är klar i badrummet ställs dosa-pannan på spisen. Om han slänger kläderna i badrummet eller i ett hörn av sovrummet, eller var som helst i huset, dyker de snart upp igen tvättade och strukna på hans rum.

Det låter ju tryggt och trevligt men jag får en föraning om att tryggheten inte är hundra procent när jag läser följande:

”Det finns en oskriven regel om att alla medlemmar i en familj ska komma till undsättning när den är hotad.” Visst är det som Tjechovs gevär? Det kommer att hända något förenat med olycka längre fram.

Lager efter lager skalas av när jaget vandrar tillbaka i sina tankar. Lågmält och med små gester flyter historien om familjen fram. En skymt av barndomens lyckligare tider, även om det var mindre storslaget än det nuvarande. Berättarjaget och systern delade sovplats men de skrattade.

Konflikten i berättelsen är aldrig uttalad. Den syns knappt. Men hjälplösheten och underkastelsen inför att händelser bara sker är mycket framträdande. Ändå är det inte brist på iakttagelseförmåga hos berättarjaget. Han har en analytisk förmåga. Men dessvärre förmår han inte inse vilken enorm kraft självbedrägeriet har över hans potential att bli vuxen.

Den här romanen är osedvanligt kort. Inga långrandiga transportsträckor eller metaforer som blommat över sedan lång tid tillbaka. Men den har en laddning och fångar en tidsanda som har fokus på människans lockelse till det bekväma. Jagets egen personlighet tycks vara utraderad när han inte längre fylls av strävan framåt och jag vet inte om han är någon att tycka synd om. I skuggorna tycker jag mig också se hur det Tjechovska geväret kommer att plockas fram. Vem, varför och om det finns ett gevär som kommer att användas är klassiska frågor för litteraturälskare. Mitt tips är att du brygger dig en kopp te. Därefter placerar du dig i favoritläsningsläge och avnjuter berättelsen i den gyllene timmen.

Similar Posts:

• Säregen släktsaga från Bengalen
• Utköpt från bostaden
• När världen inte längre är magisk
• Långt borta eller mycket nära
• Romantiserat Indien

Jag minns att jag läste De små tingens Gud någon gång i slutet av 90-talet. Det var innan jag hade bott i Indien under ett år och jag minns att jag drabbades av språket i berättelsen, det skimrade och jag upplevde berättelsen som i det närmaste magisk. När jag nu bestämde mig för att läsa om den efter närmare tjugo år var mina förväntningar därför skyhöga. Jag tillhör dessutom skaran som uppskattar att läsa om böcker. Det finns något mycket vilsamt i att återkomma till en berättelse, som att möta en kär gammal vän på nytt.

Sagt och gjort, jag började läsa. Och berättelsen skimrade fortfarande, det är något med Roys beskrivningar som gör att de går rakt in.

I Pappachis arbetsrum hade monterade dagfjärilar och svärmare vittrat sönder till små högar av regnbågsskimrande damm på botten av glasmontrarna, så att nålarna som de varit spetsade på satt kvar nakna. Grymma. Rummet stank av mögel och obeboddhet. En gammal neongrön rockring hängde på en träknopp på väggen, ett jättehelgons avlagda gloria. En trupp blänkande svarta myror var på väg över ett fönsterbräde med stjärtarna vinkande uppåt, som en rad trippande balettflickor i en Busby Berkeley-musikal. I silhuett mot solen. Glänsande och granna.

Indien stiger fram i Roys berättelse, det stundtals absurda samhället med sina biofilmer, den kaotiska trafiken, dofterna och lukterna, det ogenomträngliga samhällssystemet… Genom en familjs historia, i den lilla byn Ayemene i Kerala, där vi främst får möta de sjuåriga tvillingarna Rahel och Estha, men även ta del av de övriga familjemedlemmarnas historia, vävs berättelsens landskap. Det är en berättelse om ett kastsystem som ännu lever kvar, om religiösa regler och om mycket olycklig kärlek. Stundtals är det också, mitt i det absurda, väldigt roligt.

När Estha blir utsatt för ett sexuellt övergrepp börjar tillsynes slumpmässiga händelser att fogas samman till en svår tragedi. Familjemedlemmarna i berättelsen bär alla på en historia av förtryck och förtrycker i sin tur varandra, undantaget möjligen Rahel och Estha. Det gör att när jag nu ger mig in i boken upplever jag den som något av det mest smärtsamma jag läst på lång tid. Det är drabbande och medryckande, men stundtals har jag ändå svårt att stå ut med att vända blad. Något av det som skimrar dras ned till vår mycket brutala verklighet, med våld och övergrepp som en ton genom orden. Och kanske är det just därför De små tingens gud förtjänar sin plats bland de moderna klassikerna.

Similar Posts:

• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Rik roman om Indiens konflikter
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• En mörk ruttnande sörja
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!

Nyligen visade svensk television upp sina muskler genom tv-produktionen Delhis vackraste händer. Bakom låg romanen med samma namn som författaren Mikael Bergstrand debuterade med 2011 och som är den första delen i hans i nutiden förlagda Indiensvit om tre böcker.

Men det andra perspektivet då? Det som upplevs av den indienfödda, menar jag. Var hittar jag sådana skildringar?

Salman Rushdie ger vissa inblickar i sitt författarskap. Själv har jag bara bekantat mig med den passionerade romanen Marken under hennes fötter. Värd att nämna är också Arundhati Roy som rosades av kritikerna för sin roman De små tingens gud, när den kom ut 1997. Men även Anita Desai beskriver det indiska livet från insidan.  1977 publicerades hennes roman Det brinner på berget och som förlaget Bakhåll gav ut i svensk nyutgåva 2015. Historien handlar i huvudsak om mormorsmor Nanda Kaul som vill leva ett stillsamt liv långt från stadens myller men som plötsligt får ansvara för en dotterdotterdotter, vars föräldrar ska åka till Genève men inte vill ta med sin dotter.

Beskrivningarna av ljud och dofter försätter mig genast i trans. Jag kan inte hejda min fantasi som insuper naturupplevelserna som inte finns på riktigt eftersom jag sitter i min vardagsbuss mellan hemmet och arbetsplatsen. Vintermörkret i Sverige bidrar starkt till att kontrastera mot livet i Carignano. Utsikten är vidunderlig och sträcker sig långt över gyllene slätter (oj, var det torkan som gjorde slätten gul) och horisontlinjen består av höga berg och kullar. Jag läser romanen likt en typisk västerländsk välutbildad kvinna som behöver en dos exotiska upplevelser för att förgylla vardagslunken. Detaljerna som passerar framför mina ögon är utsökt utvalda och författaren ömsom saltar ömsom sockrar berättelsen. Det är sinnligt och omöjligt att värja sig. Jag nästan skäms för min verklighetsflykt och mitt sug efter dofterna från fjärran land.

När Desai skrev romanen var hon ännu inte fyllda 40 år. Men hon lyckas få till ett porträtt av denna äldre kvinna, som är ytterst trovärdigt. Kvinnans tankar om sin familj, om plikter som hustru, om de egna barnen, liknar mångt och mycket sådant som jag hört berättas av livs levande 80-åringar i min egen bekantskapskrets. Sakta sjunker livsvisdomen in i mig likt ett pekfinger som trycks in i uppsvälld sötebrödsdeg. Romanens Nanda Kaul är kärnfull i sina tankar:

”Man vänder inte tillbaka. Det vore lika fel som att försöka bli ung igen.”

Jag försöker komma ur min känsla av att ha hamnat i trans, även om jag av bekvämlighet bara vill flyta med. När jag skärper mig, ser jag ensamheten i huvudpersonerna. Både den äldre kvinnan och den unga flickan, som liknar Pippi Långstrump med sin äventyrslust, är oerhört måna om sitt eget inre. De vägrar att öppna sig för varandra och stoltserar med att ta avstånd från den andra. Den anställde hemhjälpen/kocken, en man som värmer badvatten och som lagar måltiderna, fungerar som en brygga mellan romanens två huvudpersoner.

En väninna till Nanda Kaul sedan årtionden tillbaka dyker upp på ett kort besök då teet står dukat på bordet. Misshaget växer, väninnan har varken pengar, stil eller framtid. Sällan har litteraturen lyckats gestalta en äldre kvinna mer negativt. Desai gör en så nära karikatyr av Prussiluskan som det någonsin går att göra. Och jag har ingen aning om varför väninnan figurerar i romanen; och lite undrar jag om texten egentligen är en lite för lång novell.

Men jag blir upplyst. Jag blir faktiskt brutalt upplyst när jag kommer till romanens avslutande del. Det visar sig att författaren lyckats förvilla mig helt och när jag kastas ur min verklighetsflykt är jag starkt medveten om det privilegierade liv jag lever i det vintermörka Sverige. Desai ledde mig skickligt fram till sin fallgrop, vilket förbryllar mig eftersom jag tycker mig vara en erfaren läsare. Min slutsats: jag vet att jag inte behöver sortera in romanen i någon särskild genre. Berättelsen är stor och står för sig själv.

Similar Posts:

• Kulregn över Himalaya
• Rik roman om Indiens konflikter
• När världen inte längre är magisk
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Magiskt om musik och människor

Detta är bakgrunden till första delen i Jhumpa Lahiris bok Sankmark. De två bröderna Subhash och Udayan växer upp i Calcutta och upptäcker tillsammans strukturer i samhället: som hur nära varandra muslimer och hinduer lever i deras egen stadsdel, trots att det inte är så överallt, och hurdana skillnader det fortfarande finns mellan fattig och rik, symboliserat inte minst i Tolly Club, klubben för rika som de bor granne med men vars mark de inte får beträda. När de börjar på universitetet blir Udayan alltmer indragen i politiska diskussioner och efter hand också revolutionär handling, medan Subhash koncentrerar sig på studierna och småningom reser till USA för att slutföra sin doktorandutbildning.

Sedan händer allting tvärt, och man ser det från Subhashs synvinkel. Först får han ett brev från sin bror som berättar att han gift sig. Strax därefter – i alla fall i sidor räknat, även om ett år gått i kronologin – meddelar hans föräldrar att Udayan blivit dödad av säkerhetspolisen. Subhash reser hem till begravningen och träffar Udayans änka, Gauri, som väntar barn. För att rädda henne undan det händelselösa och kringskurna liv som förmodligen väntar om hon som traditionen bjuder stannar hos svärföräldrarna, erbjuder sig Subhash att gifta sig med Gauri, ta med henne till USA och ta på sig faderskapet. Gauri ser möjligheten till en ökad frihet och fortsatta studier, och tackar ja. Kanske önskar de båda två också att detta på något sätt ska göra dem mindre ensamma.

När detta hänt har boken bara precis börjat. Lahiris berättelse bygger inte som så många andra på att man långsamt får reda på mer om karaktärerna i tillbakablickar eller att historien byggs upp mot någon dramatisk händelse. Istället har det mest dramatiska redan hänt, och skildrats sakligt, närmast känslokallt. Allt som händer sedan är vardagligt, ibland detaljrikt, ibland överskådligt skildrat: barnet föds, Subhash studerar vidare, Gauri börjar efter en period av isolering att åter söka kontakt med den universitetsvärld hon varit så hemma i i Indien. Hela tiden skrivs berättelsen fram med en saklighet som ger ett distanserat intryck, och som smittar av sig på karaktärerna: de tycks alla ha svårt att anknyta till andra människor. De lever sina liv som solitärer, som ibland tycks vilja komma varandra nära men inte lyckas och i vissa fall inte ens försöker.

Lahiris ämne är dels detta: de nära relationerna som inte tycks fungera, såväl mellan förälder och barn som mellan makar. Den enda som alla karaktärer tycks ha haft en mer direkt relation till är Udayan, brodern som dog, och på något sätt står han därefter i vägen för alla ansatser Subhash gör att vara betydelsefull för sina föräldrar och sin hustru. Däremot blir han den viktigaste i dottern Belas liv – inte hennes biologiska pappa men den förälder som hon kommer att älska mest.

Här finns något mycket fint i Lahiris bok: skildringen av en far och dotter som står varandra nära, och skildringen av en kvinna – Gauri – som inte trivs som mor utan istället väljer att prioritera sin akademiska karriär. Om svårigheten att anknyta till dottern har med omständigheterna kring hennes tillblivelse och förutsättningarna för hennes uppväxt att göra, eller bara med personlig fallenhet, får man själv fundera över, och det behöver man heller inte veta. Men det är fint skildrat hur Gauri själv ser att hon stöter bort sin dotter, och ändå inte försöker motarbeta det – hon värderar helt enkelt andra saker högre och varken kan eller vill ändra på det.

Ett annat tema i boken är naturen, och det att vara hemma i ett landskap. Rhode Island, så annorlunda klimatmässigt än Calcutta, är både främmande och välbekant för Subhash när han kommer dit, och den lilla sankmark där han och Udayan lekt som barn hittar han en spegling av i de dyiga stränderna och kustlandskapet i USA. Men USA blir också bitvis exotifierat, skildrat med ögon för vilka Indien är det normala, och det är uppfriskande när det mesta vi läser utgår ifrån västerländskt liv som norm.

Sankmark är en bok som växer på mig som läsare. I början är det svårt att bli engagerad, jag läser men utan att fastna eller känna särskilt mycket. Men mot slutet av denna bok, som trots allt är 500 sidor lång, har jag ändå en klar och mångfacetterad bild av de människor den skildrar, och dessutom en känsla för hur både enkel och småskalig, och samtidigt oändligt komplicerad en tillvaro kan vara. Det känns som om livet dragit karaktärerna med sig, skapat deras öde, men samtidigt har de alla de facto tagit stora livsavgörande beslut och därmed styrt sitt öde själva. Var livet inte mer än så? Var livet allt det här?

Similar Posts:

• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Rik roman om Indiens konflikter
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Sharp cuts
• När världen inte längre är magisk

Farahad Zama säger att hans viktigaste influenser är Alexander McCall Smith och Jane Austen, och att hans bok är som ett ”äktenskap” mellan dessa. Och eftersom jag slukade de första fem böckerna om Mma Ramotswe med enorm hastighet (sen infann sig ett slags mättnad) och eftersom jag ständigt återkommer till Stolthet och fördom (en av de få böcker jag läst flera gånger) så tänkte jag att det här skulle bli en ny favoritbok. Men efter några kapitel kände jag mig rejält besviken. Äktenskapsbyråns affärer är helt mysterielösa, och historien påminner visserligen om Damernas detektivbyrå, men saknar den där lilla extra knorren som gjorde att jag gillade de böckerna. Och Austen, ja, Austen är ju Austen och en kopia är aldrig lika bra som originalet. Även om en del karaktärer hade passat i Janes värld så är stämningen inte riktigt den rätta. I början är det riktigt torrt och eländigt, men mot slutet blir det bättre, mer romantiskt och dramatiskt. Men en bit av tråkigheten sitter igenom hela romanen.

Vad som kanske är allvarligare är temat arrangerade äktenskap. Jag vet inte om jag tycker att det ska vara mysigt. Är jag fruktansvärt negativt inställd till andra kulturer om jag tycker att man ska gifta sig av kärlek? Visserligen kan man diskutera i all oändlighet om den ensamstående mamman med fem äktenskap bakom sig är lyckligare än hemmafrun som gift sig med en man som familjen ansett vara lämplig. Men jag tycker ändå det känns fel.

Även en hel hög andra indiska fenomen som får mina varningsklockor att börja ringa beskrivs relativt okritiskt. Kort sagt romantiseras det indiska samhället rejält. Och det gör att jag nästan kallsvettas lite under allt rosa fluff som författaren öser över mig med sina söta historier.

Å andra sidan kan jag ibland verkligen gilla stämningen och beskrivningen av hur saker och ting får ta tid. Av hur man hinner bry sig om vänner och hur samtal med brevbäraren får vara en självklar del av vardagen. Men som sagt, jag tror nog att även den delen av det mysiga är ganska grovt romantiserad, säkert är väldigt många fattiga indier rejält stressade av att aldrig kunna slappna av och alltid behöva oroa sig för om maten ska räcka, vad de däremot saknar är lyxen att kunna må dåligt av det.

Det här är en lagom trevlig bok. Fylld av spännande maträtter, lättsamma religionsdiskussioner, indisk visdom och småmysig, inte alltför passionerad kärlek. Så länge man kan koppla bort det kritiska tänkandet och bara fokusera på historien så är den ungefär som chaiteet i Åmål, lite för sött, lite för slätstruket och inte lika perfekt som det jag en gång för länge sen drack på Starbucks i Barcelona.

Similar Posts:

• Sharp cuts
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Kulregn över Himalaya
• Jane Austen – ständigt aktuell