Både Hjalmar Söderberg, hans fru, och framförallt hans bok Doktor Glas har skildrats och tolkat på många olika sätt. Bengt Ohlsson byter perspektiv inom berättelsen (och har numera skrivit både Gregorius och Helga), Kerstin Ekman närmar sig Hjalmar Söderberg via doktor Revinge som är besatt av tanken att han inspirerat Söderberg. Och Malin Lindroth närmar sig hela historien via sinnessjukhuset. Av alla tolkningar och vinklar är nog detta min favorit. Dels för att jag älskar att läsa om kvinnlig ”galenskap”, dels för att den är genialisk.

I dagrummet på Långbro sinnessjukhus sitter varje morgon en kvinna som är övertygad om att idag är dagen hennes make ska komma och hämta henne. En yngre medpatient (tillika skvallerjournalist) börjar göra henne sällskap, även om hon inte har någon aning om vem kvinnan (eller hennes make) är. När det så är dags för den yngre kvinnan att bli utskriven får hon med sig en lapp med makens namn och adress och en uppmaning om att kontakta honom. Först då förstår kvinnan att hon spenderat mornarna med Märta Söderberg. Fru till den kända Hjalmar Söderberg.

Den unga journalisten lyckas nästla sig in i Hjalmar Söderbergs liv men lämnar snart Märta åt sitt öde. Vid Hjalmar Söderbergs bord kan hon fylla på förrådet med skvaller. Hon får läsa Doktor Glas och blir snart besatt av att ta reda på vem den riktiga Doktor Glas är. Kan hon hitta honom bland de andra gästerna på middagsbjudningarna? Är det doktorn? Och är inte husan lite väl misstänksam mot henne?

En annan Doktor Glas är en mästerlig skildring av besatthet, galenskap och ojämställdheten mellan män och kvinnor i början av 1900-talet. Det är roligt, dråpligt och klaustrofobiskt.

Similar Posts:

• Fantasilöse Söderberg
• Tidlösa moralfrågor
• Doktor Glas, var god dröj.
• Fina sekelskiftesnoveller
• Goda råd som leder fel

I Hjalmar Söderberg och eftervärlden får läsaren stifta närmare bekantskap med både personen Hjalmar Söderberg och hans huvudkaraktärer (som på olika sätt återkommer i flera av hans böcker). Det är en blandning av karaktärer inspirerade av honom själv, samtida vänner och fiender, samt rent fiktiva personligheter. Trots att Hjalmar Söderberg inte publicerade särskilt många skönlitterära romaner har han gjort stort avtryck, de flesta av oss har någon gång stött på Doktor Glas i skolan. Flera av hans böcker har också inspirerat författare att skriva egna fortsättningar, eller samma historia utifrån ett annat perspektiv. Mest känd är nog Gregorius av Bengt Ohlsson som handlar om den man Doktor Glas bestämmer sig för att ha ihjäl.

Trots allt detta var det många av dåtidens litteraturkritiker och författarkollegor som ansåg att Söderberg och hans böcker snart skulle vara bortglömda. Ack så fel de hade, det är istället de som glömts bort och Söderbergs böcker som fortsätter att leva och frodas. David Andersson tar med läsaren på en intressant resa genom den samtida litteraturdebatten och litteraturkritiken. Vi får följa med i tidens svängningar och se hur Söderberg presenteras som både förlegad, för radikal och helt fantasilös. Intressant att konstatera är att han aldrig tycks hinna bli inaktuell, böckerna faller aldrig i glömska utan fortsätter att diskuteras. Under hans livstid, efter hans död och ända in i nutid. Utan avbrott.

David Anderssons genomgång av litteraturvetarna och kritikernas åsikter om Hjalmar Söderbergs verk och liv är både lättillgängligt och intressant. Läsaren behöver inte själv vara bevandrad i vilka alla de gamla författarna var och vad de skrivit, det är intressant läsning ändå. Deras reaktioner säger mycket om den tid de verkar i, och hur mycket som hinner förändras på ett sekel. Religionens roll har exempelvis förändrats radikalt, både i samhället och litteraturen. När Doktor Glas gavs ut fick den inte särskilt mycket positiv uppmärksamhet, boken och handlingen överskuggades av hur Söderberg kunde framföra ett sådant prästhat i skönlitteraturen. Själv blir jag sugen på att göra ett återbesök hos Doktor Glas, och inser att det är hög tid att ta i tu med resten av Hjalmar Söderbergs böcker. Hur fantasilösa kan de egentligen vara?

Similar Posts:

• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidlösa moralfrågor
• Stockholm ska läsa von Born
• Mycket mer än bara tantsnusk

I Åsa Nilsonnes Fru Gregorius följer det yttre skeendet originalet så gott som till punkt och pricka men det är helt andra motiv det rör sig om – och en helt annan Helga. Nog är hon rejält bekymrad men det som är problemet är inte hennes make, utan det faktum att de inte har några barn. I sin längtan, både för egen del och för sin hans, följer hon sin fasters goda råd men går vilse på vägen.

Ofta kan man önska litterära gestalter ett liv i en annan tid, där en del av deras svårigheter inte hade fått samma följder men sällan har jag önskat det så mycket som under den här läsningen. Om Helga ändå hade kunnat tala öppnare med sin man, om ändå inte motsättningen varit så stor mellan jordemödrarna och läkarvetenskapen, om ändå –

Och samtidigt, hur skulle hon ha kunnat ana vad doktor Glas skulle vara beredd att göra? Visst, hon spelar på hans känslor, hon drar honom med åt ett visst håll men ändå – en läkare, som förväntas värna liv och hälsa.

Den hos Söderberg ganska anonyma Helga funderar här över rätt och fel, moral och religion men är också ganska lättsam. Hon har ett modernt (kanske lite för modernt) synsätt och är lätt att tycka om – och det är också hennes man.

Kanske är det som får mig att dras med att fru Gregorius faktiskt är lycklig – och att hennes man också är det – men att hennes lögner för en god sak leder till en katastrof.
Jag hade önskat dem en fertilitetsutredning och -behandling och om det inte hade fungerat hade de kanske – ändå – fått leva lyckliga i alla sina dagar.

Similar Posts:

• Tidlösa moralfrågor
• En pastors bekännelser
• Att göra sig av med en kvinna
• Doktor Glas, var god dröj.
• Augustpriset till Bengt Ohlsson

Liis har hjärtesorg efter pojkvännen Madis, äldre än hon, mer erfaren än hon, och som lämnat henne och Estland för att driva en strandbar i Filippinerna. Ja, hon skulle gärna fått följa med honom och lämna vinterns köld och mörker men hon ville inte. Hon ville leva i sitt land med fyra årstider. Nu ångar hon sig och Madis är omöjlig att nå.

Liis är en ensamvarg. Hon registrerar, funderar och ser från sidan. En gång var hon en flitig studerande vid Tartus universitet. Hon undervisade vuxna utlänningar som kommit till Estland för att arbeta. Men Liis har inte riktigt några mål. Det blir som det blir. Men hon har ett sorts driv; barndomsvännen Lisanne, stadgad med familj i förorten, försöker få Liis att söka kärleken på Tinder. Det går inget vidare och Liis raderar sin profil. Hon träffar den vackra Kaur med dyra och exklusiva vanor. Hon längtar efter att han ska säga att de är ett par. Han drabbas av testikelcancer och hon stöttar honom. Men han ger inte henne det hon helst vill ha så en dag låter hon honom förstå – eller är det tvärtom – att det är över.

Hon drömmer vidare om Madis – det finns ingen som han därute. Och kanske, kanske ska han komma tillbaka en dag? En varm sommardag?

Intrigen framberättas i jag-person. Texten flyter lätt och kapitlen avlöser varandra. Varje kapitel inleds med en liten ögonblicksbild: likt ett fotografi av någon liten incident i staden. Tallinn byter skepnader från höst, vinter till vår. Författaren kan stadens människor, olika kvarter och gator: Kadriorg, Rådhusplatsen, Hotel Viru, Rotermannkvarteret, köpcentret Nautica, Ryska gatan … Också bakom innerstaden där livet ofta levs enkelt med små medel. Gummorna som säljer sina hemstickade vantar vid Tallinnporten, blomförsäljarna står troget vakt i grådiset och de flesta ester sjunger i kör. Hon tar också fram typiskt estniska föreställningar om ryssar, svenskar, finnar och så vidare. Om retrokaféer, billigt krimskramsmode eller barndomens julpaket med kläder och godis från Sverige. Kanske ser svenska Anna Fock detta utifrån, eller inifrån? Antagligen därför så tydligt.

Det finns en lång räcka vagabondromaner med unga män på drift i en storstad. Allt från Söderbergs Doktor Glas, Salingers Räddaren i nöden till Kjell Westös olika Helsingforsromaner. Staden blir en levande organism. Sällan får en kvinnlig protagonist leva på samma vis utomhus och ha stadens stamhak som sitt vardagsrum och gatans lösa fåglar som sin familj. Möjligen kan Kustobservationer liknas lite vid Isabelle Ståhls Stockholmsskildring i Just nu är jag här?

I Kustobservationer tar verkligen trettiotvååriga Liis sin stad i besittning dag som natt året om. Har man själv besökt Estland, det lilla landet som ligger så nära oss – trängt och överkört av historien och olika politiska system – med sin flitiga en och en halv miljoners befolkning, med plattskatt och klättrande på de flesta rankningslistor för digitalisering eller skolframgångar … så är själva miljöbeskrivningen och den sociala kontexten en stor behållning vid läsningen. Realistiskt och verkligt.

Tallinn är en medeltida stad, såsom en människa med sin historia, som likt Liis, blickar utåt. Förbi de dåliga dagarna. Nu kan vi inte resa – och vi vet inte heller riktigt vart världen är på väg – men vi kan läsa om städer och dess människor. Jag önskar att jag igen en dag får gå på Liis och Tallinns kullerstensgator.

Similar Posts:

• Att minnas sitt liv i bilder
• Röda Rosa
• Livet går vidare för Tio
• Ett pensionat och dess historia
• Opersonligt om kolchos

När nu två manliga debutförfattare tar sig an samma roman med ambitionen att berätta om Martina och Gustav ur hans perspektiv, är det svårt att inte associera till den där episoden. Kanske var vi inte det enda paret i samma situation? Kanske har en del av de där pojkvännerna faktiskt tagit till pennan själva? Jag vet inte.

Viss roll spelar såklart också att Gun-Britt Sundström själv parafraserat en kärlekshistoria. För Lydia berättar Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken ur den andra partens perspektiv, och dessutom förflyttad till författarens samtid – precis det Jon Jordås och Johan Evasdotter Dencker valt att göra i Min Martina respektive För Gustav.

I recensionen av den senare (som går att läsa här) har jag redan luftat mina invändningar mot konceptet: är Gustav verkligen en illa behandlad romankaraktär som behöver försvaras i en egen roman? Jag tycker inte det. Tvärtom är Gustav fint skildrad. Det är inte han som framstår som problemet i Sundströms roman. Det kan bara vara svårt att synka ihop sig som par. Ibland till och med som o-par.

Därmed inte sagt att det inte finns någon poäng med att byta perspektiv eller historiskt sammanhang. Det är tvärtom alltid spännande. Vilka hade Martina och Gustav varit om de varit unga femtio år senare? Med dejtingappar och hela baletten?

Mitt problem med den här boken, vilket ger en rätt deprimerande blick på vår samtid eller kanske den unga generationen (ärligt talat hör jag ju inte riktigt till den) är att jag som gillar såväl Gustav som Martina i Gun-Britt Sundströms tappning tycker genuint illa om båda två här.

Vad mera är: jag förstår inte för fem öre vad de ser i varandra. Från första till sista sidan har de ingenting gemensamt och verkar egentligen bara störa sig på varandra. Kanske säger det ändå något om vår syn på kärlek, jag vet inte. Gustav går stenhårt in för Martina, utan att hon på något sätt lever upp till hans bild av vem han vill att hon ska vara. Han har bara bestämt sig för att det ska vara hon. Och eftersom han på sätt och vis är väldigt tydlig med det, vet jag inte alls varför hon inte bara springer lång väg redan från början.

En annan sak jag har svårt med är det här med tidsplaceringen. Först slår det mig att den här mingliga unga Stockholmvardagen känns väldigt daterad detta corona-år. Den utspelar sig uppenbarligen innan pandemin. Men så gissar jag att författaren har slängt in en scen med en corona-referens just för att bli mer aktuell, och det blir jättekonstigt. Jaha, hela Gustavs familj har haft covid-19. Var är pandemin då i resten av romanen? Eller utspelar den sig i någon sorts nära framtid, eller alternativ verklighet? (Här finns också ett par knivbeväpnade terrorister på Drottninggatan som jag inte heller lyckas placera kronologiskt.) Det är kanske petitesser, men när hela romanbygget så starkt signalerar samtidsskildring blir jag förvirrad. Och jag är historiker, jag vill ha ordning på kronologin.

Även om frustration nog är den starkaste känsla den här romanen väcker hos mig så tycker jag att den är intressant. Relationer, alltså, de är ju så centrala. Vad vi har för föreställningar om dem, om varandra, ifall det går att mötas genom allt detta och se varann på riktigt. Och hur har detta förändrats över tid? Är det lättare eller svårare att mötas nu för tiden? Har vi för många valmöjligheter, och vad innebär i så fall det? Eller är kärleken, behovet av varandra, som det brukar heta evigt?

Similar Posts:

• Hans och hennes
• Livet, litteraturen och allting
• Tidsförflyttning
• I förhållande till förhållanderomanerna
• I nöd och lust?

Under hösten gav två debuterande författare ut var sin parafras på Maken, där huvudpersonerna Martinas och Gustavs kärlekshistoria berättades ur Gustavs perspektiv, och förflyttad till författarnas, det vill säga vår, nutid. Jag vet inte vad oddsen är för det.

Det tog mig ett tag att ens fatta att det rörde sig om två olika romaner. Fast jag stötte på de olika titlarna, tog jag först för givet att det rörde sig om samma roman under olika namn. Det är ju inte alldeles ovanligt att böcker byter titel på ett sent stadium, och att förhandsannonserna därför inte helt stämmer med den bok man faktiskt får i handen. Men nej. Här är det två olika författare med exakt samma idé, som lyckas ge ut sina romaner exakt samtidigt.

I linje med Sundströms parafras på Söderberg, För Lydia, har Johan Evasdotter Dencker gett sin version av Maken titeln För Gustav. Det är ganska kvickt och påläst, men sätter också fingret på något av ett problem med hela projektet: Medan det är lätt att skriva under på att Lydia i Den allvarsamma leken aldrig riktigt får komma till tals utan blir rätt illa behandlad av Arvid och Söderberg (om man nu kan resonera så här om fiktiva personer), upplever i alla fall inte jag Maken på samma sätt. Gustav framställs aldrig som skurken i förhållandet med Martina. De lyckas aldrig riktigt vilja samma saker samtidigt, men deras tragedi är att de båda är väldigt fina och nyanserade karaktärer som bara aldrig helt lyckas långvarigt mötas. Behöver Gustav verkligen försvaras i nya romaner?

Samtidigt är det här Johan Evasdotter Dencker verkligen lyckas. Jag förstår och gillar både hans Gustav och Martina också. Han har med mycket öm hand transformerat sina karaktärer till nutid, på ett sätt som ligger behagligt nära originalet. Han har en ton som i sina bästa stunder kommer Sundströms väldigt nära (och ja, hon är en av mina absoluta favoritförfattare). Den är sympatisk, smart och rolig, med en tydlig värme för karaktärerna och deras problem att leva tillsammans eller utan varandra.

Möjligen skulle man kunna undra varför det är meningsfullt att läsa en ny version som ligger så nära originalet – fast gillar man Sundströms romaner känns det här lite som att komma hem. Vill man ha en mer radikalt annorlunda version kan man istället spana in Jon Jordås variant av berättelsen, men jag föredrar absolut den här. Där jag får gilla karaktärerna och författaren och bara umgås i den här kloka och underfundiga textvärlden en stund till. Och där relationer fortfarande är svårt, oavsett tidssammanhang och oavsett de allra bästa avsikter.

Similar Posts:

• Att göra någon till sin
• Tidsförflyttning
• I förhållande till förhållanderomanerna
• Livet, litteraturen och allting
• I nöd och lust?

***

Redan här vill jag bikta mig och bekänna att jag är lite avogt inställd till recenserandet som sådant. För mig är det alltför hopsnärjt med en samhällsanda där produkten, i detta fall boken, belyses och genomlyses för att utröna nyttan i att läsa den. Värdet-i-sig-själv (Kant börjar här gnissla tänder i sin kista) är i bakgrunden, urlakas till förmån för en ren nyttobedömning: dess värde-för-oss eller i detta fall: recensenten. Samtidigt tycker jag att det är lite förmätet att skriva en text om detta. Jag menar, vem är jag att bedöma och reflektera kring andras texter, ställningstaganden och hela syftet med recenserandet. Recensionen är trots allts något vedertaget och det av rimliga anledningar.

Även om ett film-, litterärt-, eller musikaliskt verk inte kan – och antagligen inte vill (i den mån ett verk vill något) – existera i ett vakuum fritt från influenser och i en ständig jämförelse med andra verk, är en recension sprungen ur den personliga smaken som i någon mån är resultatet av tidigare intryck och reaktioner. Hur som helst: Det är något som ofrånkomligen kommer påverka ens syn på det föreliggande verket. Om det är det till gagn eller inte beror på omständigheterna, men hade bara just denna upplevelse kommit vid en annan tidpunkt, intagit en annan plats i ordning, hade omdömet helt säkert blivit annorlunda. Detta är naturligtvis nästan omöjligt att påverka och saker och ting har sin – tycks det åtminstone och vi intalar oss gärna det – bestämda ordning och det får man finna sig i eller åtminstone förhålla sig till.

Jag skall försöka strukturera det här för mig själv med hjälp av två frågor:

1) Varför skriva en recension?
2) Varför läsa en recension?

Jag börjar med att försöka besvara den senare frågan. Antingen läser man en recension innan, under tiden eller efter man läst boken. Läser vi recensionen innan gör vi det för att dels få en hint om hur den så att säga förhåller sig till förlagets beskrivning och bokens egen baksida och dels hur recensenten bedömer detta. Är vitsorden goda, ja, då föranleder det till att många lägger boken i sin aldrig sinande att-läsa-lista. Om inte? Det påverkar också naturligtvis.

Om vi läser en recension under tiden eller efteråt, söker vi förmodligen efter viss vägledning i hur man kan tolka boken; hur vi kan uppfatta den utifrån denna eller denna infallsvinkel. Varje läsare gör sina observationer och kontextualiserar boken utifrån skilda utgångspunkter och förutsättningar. Häri finns oerhörd potential genom ett…vi kan kalla det ovanligt tyst samtal?

Kanske kokar det för mig ned till att recension får något objektivt (men i högsta grad subjektivt) och obevekligt över sig; att det förhåller sig så och så. Jag vet inte, men för mig är det hur som helst inte ett särskilt ödmjukt begrepp. Möjligen går det istället att kalla det reflektioner eller små mer eller mindre begrundade om än aldrig så obetydliga och alla gånger högst personliga tankar. Små observationer. Sedan bör man fråga sig: Skriver man för att försöka briljera eller vill man verkligen tillföra något i en diskussion kring verket? En evigt återkommande fråga och delete-knappen gör sig ständigt påmind.

Att skriva om handlingen är en grannlaga uppgift. Skriver man för lite är det ett slöseri på bläck och avslöjar man för mycket har man förstört upplevelsen för läsaren. Naturligtvis skriver man inte om slutet, berättelsens upplösning, men varför nedvärdera betydelsen av det som sker på vägen? Vilka upplevelser och karaktärsutvecklingar går man inte miste om då!

Jag är inte helt säker på att jag håller med mig själv. Och har texten över huvud taget någon verklighetsförankring? Går det exempelvis att tala om ett verks värde-i-sig-själv? Jag tror att jag recenserar en bok för att förstå den och i förlängningen även mig själv. Med lite tur får den någon annan att vilja läsa den. Eller inte. Det där Söderberg sade om att vi söker kontakt till varje pris…

Similar Posts:

• Det alldeles speciella tillfället
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet
• Vad är en sommar utan böcker?
• Pornografin i klassrummet
• En recension är en recension är en recension

Fast nog bär de på ämnen som ständigt engagerar. Anderssons Egenmäktigt förfarande är ju ett slags omvänt svar på Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976. Och 1800-talsromanerna Thérèse Raquin och Madame Bovary ekar ju genom litteraturhistorien. Hursomhelst: det blir i alla fall alltid ett himla liv.

Föreliggande novell handlar om Dmitrij Dmitritj Gurov, en sexuellt lysten man som ideligen bedrar sin fru. Ser han sin motsvarighet i kvinnor så finner han dem motbjudande, men tänker på dem i andra ordalag än när han beskriver sig själv – och någon jämförelse med honom själv kommer inte på fråga. Den är det jag som gör. Nej, kvinnor är en underlägsen ras minsann.

Gurov möter Anna Sergejevna (även kallad ”damen med hunden”) på en resort i Jalta vid Svarta havet, där båda vistas ensamma. Det går undan! Ingen onödig transportsträcka här inte, mellan första ögonkastet och första kyssen en vecka senare.

Medan han närmade sig henne ”uteslutande med en hemlig baktanke som hon inte [kunde] vara ovetande om”, är det hon som istället står för samvetskval och svimfärdighet. En affär inleds. Än så länge är det emellertid inte fråga om någon särskilt allvarsam lek.

En dag måste Anna plötsligt resa hem till ”staden S.” av familjeskäl. Men hon följer honom ändå ”som en skugga” när han senare vandrar i hemstaden Moskva. Förälskelsen blir ett faktum lika rasande fort som uppraggningen ägde rum i Jalta – och så har han ingen han kan prata med! Ett reellt mansproblem.

Han reser snart till ”S.”, chansar på att Anna gillar opera och hittar henne mycket riktigt i publiken. Ett dubbelliv inleds. Sedan, med händerna på Annas axlar, råkar han få syn sig själv i en spegel, inser och deklarerar för sig själv att det här, det är kärlek. Det blir svårt att göra upp med våra nuvarande liv och bilda ett nytt tillsammans – men vi fixar det. Framme!

Jag ska läsa novellen igen. Berättelsen ter sig tillfället lite väl hastig, mer som en romanskiss än något som hör novellformen till. Men som samtida novellslukare är jag nog bara van vid något annat, så jag återkommer hellre än ratar. Det finns kanske en anledning till att förlaget Bakhåll trycker sina böcker på beständigt papper.

Similar Posts:

• I förhållande till förhållanderomanerna
• Tidsförflyttning
• Att göra någon till sin
• The story is –
• Svensk synd, avfolkning och bybyråkrati

Jan Berggren har skrivit en faktaspäckad bok om Stockholms tullar, som även kan fungera som uppslagsbok. Den känns verkligen övergripande och fullständig, och ger en helhetsbild av det gamla systemet med landtull och miljöerna runt tullarna. Boken utgör en sammanslagning, med viss omarbetning och nyredigering, av två tidigare böcker av samma författare: Alla tiders tull i stan. Historia och händelser kring Stockholms tullar från 2000 och Tullsnok – öppna bommen! Carl Michael Bellman och Tullen från 2003; båda dessa böcker är slutsålda.

Boken är väldigt rikt och intressant illustrerad med gamla och nya fotografier (för att jämföra hur tullplatser såg ut förr och hur det ser ut på platsen idag). Det finns bl a porträttbilder av tulltjänstemän, kartor över exakt var i Stockholm tullhusen och tullplatserna låg (en kunskap som gått förlorad för allmänheten), gamla målningar över Stockholm och ritningar över tullhusen. Det hela känns väldigt täckande och komplett. Det går inte att sätta annat än högsta betyg. Det skulle, som komplement till boken, vara väldigt fint om det kunde göras en film. Det finns många intressanta berättelser kring tullportarna, tullen och dess verksamhet.

Författarens syfte har också varit att visa på de många författare som fått inkomst genom att arbeta för tullen. Han berättar om flera mer okända författare. Men de författare som är de allra mest kända är Carl Michael Bellman och Hjalmar Söderberg. Bellman skildrade sina kollegers öden i sina sångtexter. Det var när han arbetade för tullen, som ”det centrala i Bellmans lyrik kom till”, skriver Berggren. Bellman arbetade som tjänsteman för tullen med protokoll och skrivelser under åren 1767-1772. Hjalmar Söderberg skildrar sitt arbete som tjänsteman vid Tullpackhuset vid Skeppsbron 38 i sin roman Martin Bircks ungdom. Han arbetade där i några år omkring 1890. I romanen skildrar han bland annat hur det gick till när han fick sin anställning 1888, vid 19 års ålder. Tristess och monotoni präglade arbetet.

En tull i denna gedigna berättelse om Stockholms tullar, som intresserar mig särskilt, är Hornstull. Denna tull har jag passerat tusentals gånger. Hade jag levt i det gamla Stockholm, hade jag passerat en tullport belägen vid slutet av den gamla Liljeholmsbron. I och med att denna första Liljeholmsbro byggdes 1669, fick Stockholm en ny huvudinfart från söder, och tullen fick sin plats vid brofästet. Platsen för denna första bro och dess tull låg i den nuvarande korsningen Bergsundsstrand – Hornstullsstrand, alltså på en plats en bit nordväst om nuvarande Liljeholmsbron. Inga spår av bron eller tullen finns längre kvar på platsen.

Det första tullhuset var en tvåvåningsbyggnad av trä. Först 1777 uppfördes ett mer representativt tullhuskomplex i sten. Det bestod av två hus med sammanlagt nio rum och två kök, som var sammankopplade med ett portvalv, genom vilken trafiken passerade. När tullen senare drogs in (systemet med stadstullar upphörde 1810, bevakning av trafiken bibehölls till mitten av 1860-talet), fick husen stå kvar och trafiken gick fortfarande genom portvalvet, tills detta blev för trångt, och det revs 1905. Den gamla bron klarade naturligtvis inte heller trycket av den ökade trafiken och ersattes med en ny bro 1915, sydost om den gamla, som i sin tur ersattes av en ny bro 1928. De gamla tullhusen i sten stod kvar på den gamla platsen och förföll. De revs 1933. Synd att de inte bevarades; det var hus byggda 1777, stående på en plats sprängfylld med historia.

Similar Posts:

• Upptäck Stockholm
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Överdriven exploatering krossade drömmen

De sutto tysta.
– Vad tänker du på? frågade hon.
– På ingenting …
– Alltså på något jag inte får veta?
– Jag tänkte på något som kan komma en gång. Men det som ännu inte är, är ju ingenting.

För strax över hundra år sedan var murvelaspiranten Arvid på utflykt med herrarna från tidningen. Utflyktsorten var ett ruckel vid havet där konstnärsdottern Lydia gick omkring och var fruktansvärt vacker. Arvid blev rasande förälskad – som man ju blir. Men han menade att han inte var förmögen nog för att gifta sig – som man ju måste. Lydia tillföll en förmögen norrman och Arvid, i en förhastad utsvävning mitt i hjärtesorgen, gifte in sig i aristokratin.

Man kan alltså tycka att båda två drog ett hyfsat långt strå i slutändan. Men kan de hålla sig borta från varandra? Nä. Tio år senare råkar de på varandra och skandalen är ett faktum. Vi ställs inför samma idéer som vi lider av än idag: äktenskapet som trygghetssigill; skilsmässan som splittring; monogami som det självklara kravet; kärleken som lek och allvar; individualiteten som där-men-ändå-inte – och den fria viljan som bortblåst. (”Man väljer inte”, heter det uttryckligen i romanen.)

Han ringde igen. Ingen öppnade dörren.
Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade.
Han gick på en krog och söp förfärligt.

2016 hände det igen. Den allvarsamma leken hade premiär på vita duken och kom i samma veva ut i pocket med skådespelarnas parporträtt på framsidan. Det är för övrigt Pernilla August som står för regin.

I det här fallet är det relevant att ställa filmen mot boken och vice versa, eftersom det nu har hänt något väsentligt med berättelsen. Har man en dålig dag kan man tänka på förlagan som en gråsvart roman om Den Melankoliske Flanören® och således förvänta sig en filmmotsvarighet i biosalongen. Men filmens berättelse visade sig inte leva ner till förväntningarna; Den allvarsamma leken är konstfärdigt nog inte längre en berättelse om individen. Till och med Dagmar, överklassdottern som fjättrar stackars Arvid vid familjelivet, fläskas ut och blir människa i ett markerat ögonblick där hennes orörliga ansikte berättar att ännu en oläkbar spricka har visat sig i den upprätthållna ordningen. Och tänka sig, man får även se hur Lydia har det. Det som skildras är situationen, inte personen.

Den nya kontraäktenskapliga berättelsen ger oss anledning att se tillbaka på den gamla, och sedan på den nya igen. Visst blir vi väl påminda om att Den allvarsamma leken inte handlar om någon, utan om något.

Similar Posts:

• Tidsförflyttning
• Hans och hennes
• Mycket mer än bara tantsnusk
• Utvecklingsroman med perspektivförskjutning
• Att göra någon till sin