Kvinnan vars hud nu är ofrånkomligt röd heter Hannah Payne och är 26 år. Platsen hon vaknar upp på är ett slags fängelse i ett inte alltför framtida Texas och den röda färgen på hennes hud är straffet för mord. Den genetiskt modifierade hudfärgen har blivit en lösning på USA:s dyra och överbefolkade fängelser – nu tillbringar man bara en kort tid som frihetsberövad. Resten av de sexton år hon är dömd till får Hannah klara sig bäst hon kan ute i samhället, där den röda färgen talar om för alla vad hon har gjort sig skyldig till.

Hillary Jordan debuterade 2008 med Mississippi, en historisk roman om efterkrigstidens USA. I sin andra roman, When she woke, har hon tagit klivet över till framtiden, men hennes science fiction-USA har en hel del gemensamma nämnare med det i Mississippi. De färgade dömda – ”chromes” finns i olika färger beroende på brott – behandlas inte helt olikt de ”färgade” i det historiska USA, från vardaglig diskriminering, som att inte få komma in på restauranger, bussar eller toaletter, till regelrätta lynchningar.

Det är inte en ny rasism, fast parallellerna är tydliga. Tvärtom är det en hårddragning av individualismen och krav på hårdare tag mot brottsligheten: man låter ju bara människor ställas till svars för det de gjort, och dessutom slipper staten försörja människor som gjort sig förtjänta av straff. Det är bara alltför logiskt.

Jordan plockar upp trådar i sin samtid – politisk värdekonservatism, abortmotstånd, självpåtagna medborgargarden och genteknik – och väver ett framtida samhälle där feminister och förkämpar för reproduktiva rättigheter fått gå under jorden. Abortmotstånd, ja, för mordet Hannah är dömd för är mordet på sitt eget ofödda barn.

Hon och hennes djupt konservativa, religiösa familj har alltid varit förespråkare för Sanctity of Life-lagarna, de som upphävt ”Roe vs. Wade”, prejudikatet som 1973 gjorde abort lagligt i USA. Men så blir hon kär, något så enormt, i en gift man med en hög position inom kyrkan. Och gravid. Och det finns inte en chans att hon kan föda det här barnet utan att förstöra sitt och framför allt sin älskades liv.

Sådana är omständigheterna som gjort att Hannah vaknar där i isoleringscellen med hud som en stoppskylt. Hon har gjort sina val utifrån de omständigheterna, och utifrån den ganska snäva värld hon med sin konservativa uppfostran känner till – en värld som nu med tvång skakas i grundvalarna och sakta vidgas. Jag kan inte säga om hon gör rätt eller fel. Bara att Jordan levandegör den världen skickligt, och på ett oerhört vackert språk.

When she woke är samhällskritisk på ett sätt som saknar enkla svar men som ställer massor av angelägna frågor. Inte minst klär den frågorna i kött och blod, i en spännande handling och engagerande karaktärer. Det är science fiction när den är som bäst, om du frågar mig.

Similar Posts:

• Mot “the Double Double Due Date”
• Begravt i leran
• Sci-fi vs Terrorism
• ”Just say YES!”
• Migration som rör upp känslor

Enligt traditionen ger vi er därför våra bästa tips. Det är allt från årets topplistefavoriter, till bortglömda pärlor, till sommarläsningstraditioner – böcker vi läser om och om igen varje sommar.

Trevlig sommar!

önskar

Dagensbok-redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Analys av ett försvinnande av Hisham Matar
Vårens bästa läsning för min del var denna korta, lågmälda, men urstarka, roman. Handlar om Nuri, vars pappa har flytt Libyen efter Khaddafis maktövertagande. Pappans liv är på många sätt är ett mysterium för Nuri, och inte blir det bättre när han kidnappas och försvinner. Men det här är ingen politisk thriller, istället handlar det om vad man berättar för varandra i en familj och vad man inte säger. Om tysta överenskommelser och känslor som förblir outtalade. Och om ett barns sätt att leva med det.

En flicka kom till Bagdad av Agatha Christie
Den här läste jag förra sommaren på sommarstället där en komplett samling Christie-böcker finns. En perfekt sommarbok om man vill ha något lättsmält och lättläst, men ändå inte dåligt. Det här är en bok på gott humör, med en hjältinna som råkar få ett jobb i Bagdad och hamna mitt i en spionhistoria, och som rakt igenom behåller sin naivt rättrådiga inställning och sin ack så femtiotalsaktiga rättframhet. Också intressant med bilden av Bagdad på 40-talet, när Irak fortfarande var väldigt präglat av den brittiska närvaron.

Fågel Bix av Lisa Rydberg
Och så lite serier. Det här är en rätt galen bok om en vetenskapskvinna som uppfinner ett mirakelmedel, kallat Fågel Bix, som gör både människor och djur starka och euforiska, men som med tiden visar sig ha en del bieffekter. Kvinnan vägrar dock ge upp sitt livs skapelse och flyr mellan länder med sitt undermedel. En hel del blinkningar till både öststaternas idrottsunder på åttiotalet och kalla krigets vetenskapliga experimenterande blir det. I fina, fantasieggande bilder som blandar collageteknik och måleri.

Anna Carlén:

Ljus av Inger Christensen
Inger Christensens debutdiktsamling är lika fulländad som den är föränderlig. Det är ljuset, förstås. I ljusets ständiga närvaro, i allt det växande och födande, ligger sorgen tätt inunder. Som att medvetandet aldrig blir lika skarpt som när vi vet att ljuset kan och kommer att skingras. Därför: läs den här boken nu och varje dag i sommar.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras
Många har kallat De små hästarna i Tarquinia för den ultimata sommarboken. Med detta i åtanke läste jag den för första gången för ungefär ett år sedan. Jag var skeptisk till en början, tyckte den kändes instängd, självupptagen i all sin medelklassiga semesterproblematik. Sedan hände något. Den bet sig fast, det var kanske stämningen, eller stillheten. Omtagningarna. Kanske den skavande parallellhistorien. Men framför allt var det nog den plågande värmen som Duras beskriver som ingen annan. Hur människor äts och äts, av värmen och varandra.

4xprosa av Christine Falkenland
Jag läser alltid Christine Falkenland på sommaren. I 4xProsa får vi hennes fyra första romaner som alla är poetiskt febriga, smutsiga och högstämda, fyllda av skuld, begär, sexualitet, smärta och längtan. Allt i de Falkenlandska, mycket speciella landskapen.

Björn Waller:

Brevboken av Michail Sjisjkin
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: En sommar utan en tjock rysk roman är en bortkastad sommar; man behöver de kalla vindarna för värmen och de stora idéerna för hängmattan. Sjisjkins kärlekshistoria mellan två människor (eller om det nu är två världar) som aldrig kan mötas är precis så uppslukande, genomtänkt och drabbande som man kan kräva.
(Efterrätt: Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi, för satir på hela alltet)

I Hotel av Karen Tei Yamashita
Och för den som föredrar en lika idéstinn men också härligt anarkistisk amerikansk tegelsten är Yamashitas historia över 10 års outsiderskap och revolutionsförsök i skuggan av Vietnamkrig och kulturrevolution i San Francisco ett måste. Hur kan ni motstå en bok som har ett kapitel i form av en kinesisk folksaga omtolkad till ett dansnummer till frijazz?
(Efterrrätt: Inneboende brist av Thomas Pynchon, som förberedelse på höstens nya Pynchonroman, och Paul Thomas Andersons filmversion)

Hoppe av Felicitas Hoppe
…jag har faktiskt inte läst den än, men inför sista delen av Knausgårds självmonografi i augusti känns det som att man bör rensa munnen med en memoar som lovar att inte tala sanning, halva sanningen, och allt annat än sanningen.
(Efterrätt: Mästaren Ma av Willy Kyrklund, som hugger benen av allt vad litterär sanning heter och sedan syr på dem igen. Finns gratis på litteraturbanken.se.)

Ella Andrén:

Mississippi av Hillary Jordan
Finns det en genre jag förknippar särskilt med sommarläsning så är det nog historiska romaner – att verkligen ha tid att läsa intensivt och gå in i en annan tid. Om de senaste dagarnas värme håller i sig kommer hettan på den amerikanska landsbygden strax efter andra världskriget kännas nära. I Mississippi flätar Hillary Jordan samman två familjers öden, en svart och en vit, vid en tidpunkt när mängder av konflikter ställs på sin spets. Hon gör det enormt skickligt och med en melodramatisk touche som verkligen känns klassiskt stor amerikansk roman. Jag ser också fram emot att läsa Jordans senaste roman, science fiction-historien When she woke.

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Ännu en historisk roman – den här om japanska postorderfruar som kom till USA 1919 och som tillsammans med sina familjer ”försvann” efter anfallet mot Pearl Harbour 1941 – och kanske det formmässigt mest intressanta jag läst i genren någonsin. Otsuka berättar dessa skilda kvinnoöden i vi-form och tar den socialhistoriska tanken om att ge undertryckta grupper röst till en skönlitterär nivå som fascinerar mig långt efter att jag slagit igen boken.

De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner
Vårens mest upprörande fackbok. De flesta svenskar har förmodligen en bild i huvudet av hur det går till när ett barn försvunnit. Av medial uppmärksamhet, polispådrag, skallgångskedjor. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner händer mycket lite av detta. Normalt gör man en formell efterlysning och antecknar ”Inga operativa åtgärder.” Efter två månader tas efterlysningen bort och ärendet avslutas. Barnet förmodas ha lämnat landet och inte längre vara vårt problem. Bara mellan 2007 och 2012 försvann 1202 ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har försökt ta reda på vad som hänt några av dem.

Håkan Kristensson:

Regnbågen har bara åtta färger av Peter Pohl
Matematikprofessorn Peter Pohls ungdomsböcker är mer än bra. För mig blev många av dem till ett trauma för livet. För sluten är inte alltid regeltyngda. Snarare fruktansvärda. Och jag lärde mig litterär sorg. Men detta är hans första bok om det som ska visa sig vara ett vidrigt sommarkollo i Stockholms skärgård. Pennalism och kärlek. Från ett barns perspektiv. Han fångar språket utan regler – kanske en matematikers flykt från formler och skit. Peter Pohl är en poet. Han är också en del av min ungdom.

Mars är en lång månad av Karin Bellman
Karin Bellman är sommarens poet. För mig. Även om titeln är som den är. Men lite mjuk och känsloväckande poesi, empatiskt frigörande fri. Vad som är synd är att Karin Bellman inte gett ut en diktsamling på tolv år. Så en pik till henne och oss! Midsommar är en lång dag, den längsta – nog har vi plats för poesi? Och Karin Bellman bör väl ha tid att skriva, kan man tycka.

Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf
För oss som inte helt köper midsommar. För ”om hösten eller om våren”, vad gör egentligen det? Men sommaren är en årstid som sätter perspektiv. Ta inte med boken till stranden. För perspektivskiftet kan leda till cynism. Bada, gå hem och sätt dig och läs ensam. Ekelöf kommer hålla dig sällskap på ett helt annat sätt.

Kari Kapla:

Den femte rollen av Robertson Davies
Det här var mitt första möte med den kanadensiske författaren Robertson Davies. Jag köpte den på ett antikvariat, utan omslag, bara bruna pärmar med titeln och författarens namn. Det räckte med att läsa första sidan för att bli fast. Ett fantastiskt språk och en fantastisk berättelse. Helt klart en av världens bästa författare någonsin. Denna bok är den första i Deptford-trilogin, vilket är bra, eftersom en måste läsa allt han skrivit när en väl har börjat. Det är lite bildningsroman över hans böcker, jag minns att i en bok lärde jag mig allt om konstförfalskning. Han var förövrigt kompis med John Irving, en annan favorit.

Den gula taxin av Jonathan Stagge
När jag hade läst alla Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ellery Queen som fanns i mormor och morfars bokhylla tog jag mig an författarparet Webb & Wheelers alla alias: Jonathan Stagge, Patrick Quentin och Quentin Patrick. Klassiska pusseldeckare i oemotståndlig 40-talsstil. Under åren har jag letat i antikvariat och byggt upp en fin samling av författarduon. En samling jag inte kan skiljas ifrån. Det är så mycket sommar hos mormor och morfar i den. Gräsmatta, måsar som skriker, barn som plaskar i vatten och mordgåtor.

Skimmer av Göran Tunström
Att tipsa om Göran Tunström på en sida för bokälskare är väl lite som att tipsa om att jorden är rund. Men jag avundas alla som fortfarande har dessa läsupplevelser framför sig. När han gick bort kändes det som en kär gammal vän hade gått bort. Jag blev arg och ledsen, men kanske mest av allt kände jag mig, på ett otroligt själviskt sätt, lurad på de böcker han ännu inte hunnit skriva. Jag är själv född och uppvuxen i norra Värmland, och känner så väl igen mig i de stämningar som präglar hans böcker. Varning dock för sträckläsning och att övriga familjemedlemmar kan känna sig ignorerade medan läsning pågår.

Lina Arvidsson:

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde av Nina Björk
Det här är den viktigaste debattbok jag läst på länge, eftersom den faktiskt kritiserar hela det system vi vant oss vid. Kommersialismen, där pengarna är det som styr; kanske inte bara hur vi tar hand om vårt hushåll utan även vilket parti vi röstar på, vilken partner vi väljer och hur vi ser på vårt mänskliga värde. Det är en farlig utveckling. Läs den här boken för att stoppa den, och börja ifrågasätta om det verkligen är så du vill ha det.

Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman av Annika Persson
Lena Nyman var en av Sveriges stora genom tiderna inom svensk film och teater. Den gängse bilden av henne är en bubblig, söt sexsymbol, den svenska synden i en lagom rolig förpackning. Läs den här boken för ett porträtt som går mer på djupet, för att få en bild av människan Lena Nyman och konstnären Lena Nyman, och för lite god svensk filmhistoria med intrikata detaljer du inte visste om, t.ex hur det gick till på Svenska Ord ABs fester…

Nalkas ljuva sommar av Stewe Claeson
Den är lite omständlig att få tag på, men oj så bra denna litterära pärla passar till suset av löv, vågor och varm sol på benen. Claeson skriver poetiskt och experimentellt om Sivert som tar jobb på en ö som musiklärare, träffar de två underliga systrarna Magdalena och Katarina, och för första gången befinner sig i livet, istället för på tryggt avstånd betraktande det. En av mina absoluta favoritböcker.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2015
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek

På senare tid har jag läst en bunt både fackböcker och romaner som inte gett intryck av att vara riktigt färdiga. Om det sen är en slump eller har att göra med ett upptrissat tempo inom förlagsvärlden vet jag inte. Mississippi är i alla fall raka motsatsen.

En kort stund hinner jag tänka ”Men herregud, skriver alla författare sina romaner i Excel nu för tiden?”, när karaktär efter karaktär ramlar in och får ge sitt perspektiv, men jag släpper den tanken snabbt. Dels är det en liten värld Jordan tecknar, livet på en bomullsplantage i den amerikanska södern strax efter andra världskriget. Dels får inget av de många perspektivbytena berättelsen att stanna av, tvärtom. Varje nytt synsätt fördjupar och förebådar de dramatiska händelser som ska förändra livet för de båda familjer romanen kretsar kring. En svart och en vit.

Båda får de tillbaka en efterlängtad familjemedlem från kriget, en ung man som blivit krigshjälte men som har svårt att återgå till livet på den konservativa, för att inte säga genomrasistiska, landsbygden. Charmören Jamie, lillebror till jordägaren Henry McAllan, dränker krigsminnena i whiskey. Ronsel Jackson, äldste sonen i en av familjerna som arbetar på gården, har blivit behandlad som en hjälte och en människa i Europa och har svårt att gå tillbaka till att vara bara en ”nigger”, ”boy”, ”en jiggdansare i uniform” som förväntas gå bakvägen, sitta längst bak i bussen, tacka och bocka, ursäkta sig och plocka bomull i ett lönesystem bara marginellt friare än slaveriet.

Men om Ronsel och Jamie har svårt att anpassa sig till livet på landet så gäller det också för Henrys hustru Laura. Hon har bott i stan hela sitt liv när ingenjören Henry friar, och blir helt tagen på sängen när han plötsligt meddelar att han köpt en bomullsfarm och att de flyttar dit om två veckor.

”När jag tänker på gården tänker jag på leran”, börjar Lauras första kapitel.

Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.

Som om inte isoleringen och bristen på moderna bekvämligheter på gården vore nog får hon också sin bittre, obehaglige svärfar på halsen. Denne djupt intolerante man är snart i luven på både familjemedlemmar och anställda och romanen börjar också med att hans båda söner gräver hans grav där i leran på gården. Någon naturlig död är det inte.

Similar Posts:

• De är ju herregud med i Klanen!
• Alla är underställda slaveriet
• Vit eld stör, men berör den?
• Den gamla floden, han bara rullar förbi …
• En smärtsam och bortglömd historia

När politiker tävlar med varandra om att fördöma bilbränder och stenkastning i förorter runt om i landet de senaste veckorna, funderar jag lite på det de säger. Vi accepterar inte våld. Våld lönar sig inte. Våld är aldrig okej.

Det finns förstås starka skäl att hålla med. Jag tror sällan våld fört mänskligheten framåt. Det finns inte många framgångrika terrorister (vilket för all del har att göra med att ”terrorist” framför allt är en stämpel för förlorare). Nästan alla revolutioner har urartat i diktatur.

Det vill säga: om man inte räknar till exempel den sexuella revolutionen. Eller jordbruksrevolutionen. Uppfinningen av skriftspråk har jag visserligen aldrig hört talas om som revolution, men det är kanske egentligen den största. Möjligheten att bygga vidare på andras kunskaper i en dittills helt ofattbar omfattning har förmodligen förändrat våra livsvillkor mer än något annat.

Men öppnar du en historiebok så framstår nog mänsklighetens historia just som historien om våld. Herregud, öppnar du en historisk tidskrift så framstår mänsklighetens historia nästintill som andra världskrigets historia. Slår du på tevenyheterna tar det inte lång stund att inse att vägen till uppmärksamhet går via våldet. Är det något vi lär våra barn så är det att våld lönar sig. Åtminstone om det är som telesättet gör gällande, att barn gör som vi gör och inte som vi säger.

I Hillary Jordans roman Mississippi finns en scen där den vita farmarhustrun blir rädd för sin svarta hemhjälp, som hetsigt söker hjälp att hitta sin son. Plötsligt tycker hon sig se den rasistiska stereotyp som hennes svärfar alltid tjatar om, de svarta vildar som skulle slå ihjäl dem alla om de bara fick chansen. Och lika plötsligt ser hon sig själv igen, som en spegelbild av de båda kvinnornas första möte, när hon själv var utom sig av oro för sina barn. Hon inser att det hon har framför sig inte är någon mordisk vilde. Det är en desperat mamma.

Empati kan vara ett minst lika mäktigt vapen som några stenar. I skönlitteraturen är den grundläggande, ja, kanske faktiskt också i livet. Kanske är mänsklighetens historia snarare en berättelse om makt kontra empati. Om den där insikten om att jag har vissa basala behov, drivkrafter och drömmar – då fungerar kanske du på samma sätt?

Similar Posts:

• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?
• Pro-Life vs. Pro-Choice 3.0
• Mannen som torterade
• Berättelse som väver vind, väver liv
• Begravt i leran