Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger.

Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i särklass mest kända roman, En hondjävuls liv och lustar, redan på första sidan. Det handlar om kärlek och lögner och makt. Om sagor, och om hur jävla hopplösa de är att leva upp till.

För det är ju inte Mary Fisher som är huvudperson i romanen – och det vete tusan om det egentligen är berättaren, Ruth, heller. Jo, det är det förstås. Men vem är egentligen Ruth?

Ruth är, som Helen Zahavis Bella, ”ingen särskild”. Hon är inte mycket mer än det förtvivlade försöket att leva upp till sagan. Först om den skötsamma hemmafrun och sedan, när det gått i kras, om hämnden på Mary Fisher. Ruth är besattheten av Mary Fisher; hämnden är allt förtärande.

Om denna resa från förnöjsamhet till furie handlar En hondjävuls liv och lustar. Ruth beskrivs i romanens början som klumpig och ful och helt enkelt tacksam för att få sköta sitt hem, sin man Bobbo, deras två ganska osympatiska barn och de ännu mer osympatiska husdjuren. Så kliver författaren Mary Fisher, revisormaken Bobbos glamourösa nya klient, in i familjens liv. Bobbo meddelar Ruth att han är förälskad i Mary Fisher, att han faktiskt har en affär med Mary Fisher och till slut – när Ruth inte lyckas ta sig samman, sköta släktmiddagarna på ett snyggt sätt och unna maken denna välförtjänta lycka – att han lämnar henne för Mary Fisher.

Det blir början på en förvandling för Ruth, på en resa för att på en gång krossa Mary Fisher och att bli Mary Fisher. Förvandlingen är utsträckt, tålmodig och fullständigt grotesk. Visst skrattar jag en hel del – torra, torra små skratt över Weldons brutala klarsynthet och befängda fantasi – men jag får lika delar ont i magen. Ruth är långt ifrån någon feministisk förebild; det här är ingen Girl power-berättelse med lyckligt slut. Det är en obehaglig, roande och djupt oroande historia som man får vrida och vända på långt efter att man slagit igen boken.

Som någon ”renlärig feministbibel” står sig romanen knappast, skriver Unni Drougge i förordet till den här snygga nyutgåvan. Det är heller inte poängen (och det är faktiskt svårt att tänka sig att den någonsin betraktats så). Det är en hämndfantasi, och som sådan uppenbarligen oändligt lockande, en kultförklarad succéroman, men också en uppgörelse med just den romantiska kärleken som idé, som det Drougge beskriver som kvinnornas ”opium för folket” – det dravel Mary Fisher och andra författare som hon prånglar ut från sina fyrtorn.

Similar Posts:

• Värmande spänningsroman
• ”O, öde, öde, om du gör dig till Elins hämnare, då är min strävan överflödig” – om en bortglömd bok ur en odödlig genre
• Någon annans tur att vara rädd?
• Brutalt 90-talskorståg mot manssamhället
• Hennes låsning

Skyll alltid dig själv.

Kvinnorna i Rädslans geografi har känt sig instängda i de där strukturerna hela livet. De har varit snälla döttrar, snälla skolflickor, snälla hustrur och de har tigande samlat på sig erfarenheter av underordning, förlöjligande, åsidosättande, rädsla, trakasserier, misshandel och sexuellt våld. De har utvecklat sömnproblem och ätstörningar, experimenterat med sex och droger och, som snälla flickor gör, vänt hat och aggressivitet inåt, mot sig själva.

Men inte mer. Nu har de gått samman, sju kvinnor med nattsvarta erfarenheter. Nu ska de hämnas. Med vässade strumpstickor, symaskinsnålar och ögonfranstänger, med huslig matlagning fylld av giftiga svampar, går de till attack. Blir de som gör gatorna otrygga för hustrumisshandlare, incestpappor och torskar. Blir jägare, mördare, istället för offer.

Kvinnors hämnd är inget ovanligt tema i litteraturen. Långt ifrån alltid görs det dock lika komplext och litterärt medvetet som i Anja Snellmans Rädslans geografi från 2000 (på originalspråket finska 1995). Om de flesta böcker jag läst på temat snarare är hämndfantasier – från Valerie Solanas till Margit Sandemo till Helen Zahavi – så är Snellmans roman något mer problematiskt, en hel del nyanser av grått i en ganska svart-vit genre.

De sju kvinnorna på Kvinnoforskningsinstitutets kurs Rädslans geografi är på många sätt en nidbild av feminister: välutbildade, framgångsrika, manshatande, med teoretiska modeller, våldsamma lösningar, avklippt hår, grova kängor och vagt lesbiska tendenser. Deras förhållningssätt till jämställdhet ligger framför allt i att de vill sprida lidande och skräck en smula jämnare – kanske inte en tolkning särskilt många feminister skulle hurra för.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån dels att romankvinnornas extrema slutsatser bygger på faktiska erfarenheter, på en slags sista utvägens psykologi, dels att dessa erfarenheter väljs ut och tolkas i en stark, sektliknande och samtidigt mycket påläst gemenskap. Kvinnorna i gruppen är akademiker, de är läkare på våldtäktsmottagningar – de vet vad de pratar om – och de är samtidigt sårbara, tilltufsade människor som kan Thelma & Louise utantill och som i tonåren skrivit aldrig ivägsända brev till Ulrike Meinhof.

Snellman tar både kvinnornas erfarenheter och slutsatser på allvar, utan att på något sätt romantisera dem. Hon låter sin huvudperson på en gång attraheras av och förhålla sig skeptisk till dessa karismatiska kvinnor och deras ”destruktionsfeminism”. Resultatet blir en roman som är spännande, provocerande, intelligent, underfundig, äcklande och ständigt tankeväckande.

Similar Posts:

• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Svulstig debutant
• Jägaren och bytet
• Han ska få se hur det känns
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter

Helen Zahavis Dirty weekend (En jävla helg) och särskilt då huvudpersonen Bella hör till de där 90-talsikonerna man nog skulle kunna sitta och googla hur länge som helst. Bella blev en sorts feministisk personifiering av ilskan efter 1980- och 90-talens backlash, ett förbannat utropstecken i frågan om vi egentligen kommit någonstans alls.

”Det här är berättelsen om Bella som vaknade en morgon och visste att hon fått nog” börjar Zahavis roman. Och så himla mycket mer får vi aldrig veta om Bella. Bella är ”ingen särskild”, hon är vem som helst, en ganska trasig ung kvinna som mest vill vara i fred i sin lilla källarlägenhet i Brighton. Inte så mycket en hel person som en symbol, som resterna av en person, den renodlade uppgivna bägaren som slutligen rinner över.

För Bella får inte vara i fred. Hennes tillbakadragna tillvaro begränsas intill outhärdlighet av eskalerande trakasserier från en stalker på andra sidan gatan och en helg tar Bella tillbaka initiativet. Bytet blir jägare. Hon bryter sig in i sin plågoandes lägenhet och slår in hans huvud med en hammare. Det blir början på en hel liten mordturné i hämndens tecken. Inte ett svinigt karlkräk går säker för Bellas skoningslösa blick. Zahavis värld befolkas inte heller av något annat, så nog kan Bella hålla sig sysselsatt alltid.

En jävla helg är en skruvad mordfantasi. Den är inte alls ohumoristisk – även om knöligheten i översättningen av de uppenbart engelska uttrycken till svenska drar ner läsvärdet väsentligt – men den är väldigt, väldigt svart. Att karaktärerna närmast blir rent symboliska gör dem lite svårtillgängliga och i slutänden lämnar likhetstecknen mellan ett vedervärdigt manssamhälle som sådant och varenda enskilt exemplar en ganska obehaglig eftersmak.

Det måste väl medges att allför många kvinnor har de där erfarenheterna av karlar som eventuellt faktiskt förtjänar att få huvudet inslagna med hammare i sömnen. Bellas upplevelse av rättslöshet, av fredande och rättvisa som det man måste skapa själv eller helt enkelt undvara är skriande. Det är fortfarande svårt att föreställa sig en värld som saknar marknad för hämndfantasier som den här och En jävla helg kommer förmodligen att dyka upp i både nya och bättre versioner innan funktionen är överspelad. Att romanen, så här 17 år efter att den först kom ut, faktiskt känns ganska svartvit och bedagad är kanske ändå ett tecken i rätt riktning?

Similar Posts:

• Hell has no fury like a woman scorned
• Svulstig debutant
• Någon annans tur att vara rädd?
• Att ständigt förtryckas
• Omöjlig kärlek

Julie Burchill är en välkänd figur inom den engelska tidningsvärlden. Att säga att hon är välkänd för sina knivskarpa intellektuella analyser av samtiden är att ta i så man nästa spricker. Hon är några steg upp från Svensk Damtidning.

Tidigare gift med Tony Parsons, fd kokainmissbrukare och enligt egen utsago ”the world’s worst mum”. En riktigt cool tjej. Bör vara förebild för alla. Även ytterligare en som vill tjäna pengar på Dianas död. Enligt uppgift var det hon som myntade uttrycket ”The people’s princess”. Kräkvarning. That’s it.

Boken hon knåpat ihop om Diana är inte särskilt genomarbetad och består mest av ändlösa försök till skämt på familjen Windsors bekostnad. Av skämtet faller c:a 90 % rakt ned, platt fall på näsan. Resterande 10% är bara pinsamt dåliga. På innerpärmen beskrivs Julie Burchill som ”en av världens roligaste människor”. Det är helt uppenbart ett eget påhitt av någon på förlaget, kanske för att rättfärdiga denna nyutgivning av en ganska kass bok från 1998.

De andra titlarna är Carin Holmbergs pinsamt ovetenskapliga och pretentiösa C-uppsats Det kallas manshat, även den tidigare utgiven, samt Joy Nicholsons väldigt interna Klanerna i Palos Verdes. Inte mycket att hurra för, med andra ord.

Eftersom Feminista då ska saluföra feministiska titlar bör man väl angripa Diana från en feministisk synvinkel. Fast det vill man inte. Det blir väldigt svårt då, eftersom det finns väldigt lite feminism i Burchills bok. Lady Di framställs som ett totalt offer, ett obildat våp utan större ambitioner än att jobba som barnflicka och titta på Crossroads (engelsk motsvarighet till Vita lögner, ungefär). Sedan träffar hon helt plötsligt Prince Charming, i form av Charles, prins av Wales, och blir genast tokkär i denne mer än tio år äldre, tråkiga typ med öron som vingmuttrar som dessutom tidigare haft ihop det med Dianas syster Jane. Låter ju som en dröm.

Men han var ju kronprins. Det hade varit väldigt befriande om Burchill åtminstone antytt det uppenbara, att det kanske var hans ställning snarare än charm och utseende som gjorde att Diana drogs till Charles. Men nej. Diana är enligt Burchill ett offer för en komplott bland hennes egna släktingar, understödd av drottningmodern, för att skaffa prinsen ett lämpligt avelssto samt skänka extra glans åt familjen Spencer. Familjen tillhör de äldsta i England, och Diana själv hade anor från Englands siste ”riktige” kung, Alfred.

Alla som läst eller sett Ivanhoe vet vad jag menar. Striden mellan saxare och normander. Lady Rowena som är Alfreds arvinge är den som ska återupprätta det saxiska riket. Nog kan man dra fler paralleller mellan den fåraktiga Rowena och Diana (som kallades Dumskallen Spencer när hon gick i skolan och endast lyckades ta betyg i typ hushållslära). Båda utsattes för påtryckningar att äkta en man med de finaste anor men slött intellekt (minns den ädle Athelstane) och båda fick de leva med att deras äkta mäns hjärtan tillhörde en annan dam. Jag blir lika besviken varje gång Ivanhoe väljer korkskallen Rowena istället för den vackra Rebecca. Iallafall. Diana är egentligen ”finare” än huset Windsor, kungafamiljen. Detta underrättas vi om.

Åskådliggörandet av det cyniska spelet i överklassen, där flickor betraktas som äggkläckningsmaskiner snarare än individer och producerandet av en arvinge är livets viktigaste projekt är det intressantaste i boken, och även det enda som med god vilja kan sägas ”belysa tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Men det räcker ju inte.

Så får vi även en beskrivning av prinsessans ätstörningar och hennes flirt med New Age. OK för att ätstörningarna är väldokumenterade, men det känns ändå som en väldigt stort intrång i den personliga integriteten. Burchill säger sig vara en stor beundrarinna av prinsessan, och lyckas även klämma in att Diana faktiskt beundrade henne också. Så det så. Suck.

Den ofrånkomliga jämförelsen med Jackie Kennedy-Onassis dyker såklart även upp. Även det en jämförelse som haltar å det grövsta. Jackie var alltid smakfull. Hennes kläder var ett under av elegans och värdighet. Diana hade en olycklig fäbless för pastellfärger, sminkade sig alldeles för mycket och hade ingen hållning. Jackie var dessutom utomordentligt intelligent och bildad, talade flera språk flytande och arbetade under många år som redaktör för ett bokförlag. Diana var, som tidigare sagts, inte direkt den bildade typen. Burchills förhållningssätt är tyvärr typisk för glorifieringen av Diana i England.

Varför den är nödvändig har jag aldrig förstått. En klok tänkare (min mamma) har sagt att det är bara bra om kungligheter är lite tjockskalliga, normalbegåvade människor skulle aldrig stå ut.

Bara för att manssläktet, representerat av Charles, Hewitt, Charles Spencer och resten av överklassen blir måltavlor för extremt onyanserad (fast säkert välförtjänt) kritik blir en bok inte feministisk. Det känns som om man vill provocera, vill undvika att vara sådär trist PK som bokförlag oftast är.

Men. Det finns andra, bättre, okonventionella böcker att återutge. (Just det. Återutge. Tveksamt om behovet verkligen finns.) Dirty Weekend, till exempel. Eller, om det nu ska vara något för oss som lusläst alla nummer av Svensk Damtidning från 1985 och framåt vid besök hos mormor, varför inte böckerna om Angelique?

Similar Posts:

• Den perfekta bröllopspresenten
• Kunglig glamour
• Personligt om kronprinsessan Victoria och Catarina
• En fotobok om dagens kungliga brud
• Abbedissa, boksamlare och brodös

Boken kan beskrivas som Perversums sista bekännelser. Hon är en före detta författare som nu äntligen ska skriva sina innersta tankar, samtidigt som hon lemlästar sig själv i blodiga sexlekar. Hon vill hämnas på ett sjukt samhälle där den brutala porren har blivit det enda uttrycket för närhet och bekräftelse. Ett samhälle som betraktar kvinnor som enbart penetrerbara kroppar med otaligt många kaviteter.

Hon känner sig utanför, förbisedd och kanske missförstådd. Det driver henne mot den slutgiltiga uppgörelsen med sin egen ångest. En rad unga offer får sätta livet till. Ont ska med ont förgås, som det heter.

Problemet med Perversum är inte bokens ambitioner. Problemet är hur det hela framställs. Språket är svulstigt och det finns en tröttande passion för abstrakta formuleringar och ålderdomliga uttryck. Mycket därför tror jag inte på Perversums berättelse. Tonen är pubertal och effektsökande. Könsord, stympningar och tjocktarmsblottläggningar räcker inte.

Jag kan inte jämföra Perversum med något annat än just kiosklitteratur. Lika pervers. Ändå garvar jag åt en del enradingar som ”ni vet hur det är, alltid lika svårt att tänka klart med ett avbrutet ollon i örat” och bitvis anar jag en djupare mening, som jag tillslut tappar bort bland allt glägg.

Däremot gillar jag små kaxiga förlag som utmanar jättarna. Blå Katt säger sig var Sveriges minsta förlag och ger ut oprövade debutanter. All heder. Kämpa på. Men jag hoppas att de kommer att hitta ett starktare kort och den kultroman som de kanske letar efter. Dit når inte Perversum och jag har svårt att tänka mig att något annat förlag skulle ge ut den.

Läs hellre Anja Snellmans Rädslans geografi eller Helen Zahavis En jävla helg om du är intresserad att läsa om kvinnlig hämnd mot det patriarkala samhället.

Similar Posts:

• Någon annans tur att vara rädd?
• Brutalt 90-talskorståg mot manssamhället
• Jägaren och bytet
• Ett hypnostillstånd
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)

Sexuella övergrepp, våld, svält och inlåsningar upprepas om och om igen genom hela hennes liv. Hon försöker undkomma förtrycket genom att följa med en båt fylld med kvinnor till den tyska kolonin Sydvästafrika (de stackars nybyggarna måste ju ha något att förlusta sig med). I stället för att bli fri, blir hon grovt stympad av en man som försökt förgripa sig på henne. Svårt skadad skickas hon till Frauenstein, ett slags kloster eller arbetsläger för de kvinnor som blivit ratade av de tyska männen i kolonin.

Genom att följa en kvinna, Hanna, och de kvinnor hon möter, har Brink skivit en bok som ger en bild av hur det var (och fortfarande är för många världen över) att vara kvinna i en värld som helt styrdes (styrs) av män. Vita män. Män som tar sig friheten att missbruka sitt fysiska och genom samhället fastställda övertag. Brink nöjer sig dock inte med detta, utan han väljer att framställa en kvinna som trots oerhörda övergrepp inte låter sig kuvas. I stället beslutar hon sig för att hämnas. Att likt Bella i Helen Zahavis Dirty Weekend slå tillbaka. Bruka våld mot dem som brukar våld mot andra.

"Men hur ska det gå till?" undrar Katja med misstro i rösten. Och kanske djupaste respekt. "En kvinna – mot hela Tyska riket?" Hon skakar tyst på huvudet. "Mot hela världen?"
Om vi rycker fram som en armé mot dem, svarar Hanna på sitt tyst energiska vis, så krossar de oss. Men vi behöver inte utkämpa nåt vanligt krig. Vi kan göra det långsamt, bit för bit. Men till slut ska vi segra. För jag är inte ensam. Glöm aldrig det. Vi är inte ensamma.

På andra sidan tystnaden ger inte enbart en väldigt beklämmande och frustrationsskapande känsla av maktlöshet. Här finns också goda möten, mellan kvinnor som i sina utsatta positioner finner varandra och där får stöd. Ytterst få män får vara goda i den här historien. Det är några enstaka som också de blivit stympade och förnedrade av de tyska kolonialherrarna och deras soldater. Det är lite typiskt att den ende man Hanna vågar luta sig mot, och vara svag inför ett ögonblick, är en man som fått sina testiklar bortskurna av en tysk godsägare. Likaså att den enda kärlek som framställs som vacker och för kvinnan givande är kärleken mellan Hanna och hennes medresenär Lotte.

Jag uppfattar att Brink har två syften med boken. Man förstår av saker han skriver, att han länge gått omkring med det historiska stoffet som ligger bakom denna bok, och att det var en historia han var tvungen att få berätta. Det är det ena benet han bygger boken på. Den historiska händelsen. Han har läst in sig ordentligt. Att han sedan också ger sig på att skriva Kvinnans historia samtidigt är i mitt tycke inte enbart positivt. Jag håller med honom i det mesta egentligen, det kvinnor upplevt genom de årtusenden människor funnits på vår planet är inte någon särdeles roande historia. Det är också bra att det läggs energi på att faktiskt försöka återställa det tomrum som finns i och med att det ständigt varit endast männens historia som skrivits. Brink låter förresten Jeanne d’Arc vara en av Hannas stora förebilder, vilket ju är talande.

Det som retar mig lite i mitt svart-vitt-överkänsliga jag är att han låter kvinnorna vara så alltigenom förtryckta. De är bara utelämnade till männens nycker, och det är bara Hanna som inte låter sig styras. Kanske är detta historiskt rätt, antagligen till och med. Han låter också personerna vara ganska opersonliga. Jag antar att det är ett sätt att låta Hanna och de andra vara symboler snarare än viktiga i sig. Ibland upplever jag dock att Brink tar sig friheten att förenkla kvinnorna till att bara ha en egenskap. Förtryckbar. Och det känns ju onekligen lite trist.

I det stora hela är På andra sidan tystnaden en ganska häftig bok. Svår att lägga åt sidan (åtminstone för det mesta) och den håller sig envist fast i huvudet även efter att jag läst ut den. Brink skriver snyggt, språket flyter och han ger utan att bli långdragen en bra bild av hur miljöerna ser ut. Han framkallar verkligen filmer i huvudet.

Så, om jag ska sammanfatta, så är detta kanske inte en bok att dö för, men det är helt klart en bok väl värd att läsas. André Brink är härmed medlem på min (förvisso ganska långa) lista med författare jag vill läsa mer av.

Similar Posts:

• Den vite mannens börda
• I teorin så väldigt spännande
• Coetzee och kvinnorna
• Ett resonemang om ondska
• Inte mitt val