Frågorna är många, svaren få, men det är som det är. Ödet kan man inte förstå sig på.

Trots att Njals saga är en skrift från medeltiden är den rak och enkel att läsa. Handlingen drivs fram förvånansvärt effektivt av de återkommande kärnfulla spådomar som sagans personer yttrar.

”Från henne kommer allt ont, när hon flyttar östpå hit till våra trakter”, sade Njal.
”Vår vänskap kan hon aldrig förstöra”, svarade Gunnar.
”Det kommer inte att vara långt ifrån”, sade Njal. ”Ofta kommer du att betala böter för hennes skull.”

Och precis så blir det. Spådomarna är tänkta att förstärka det ödesbundna. De kunde upplevas som ”spoilers” av läsaren, men det fungerar inte så, tycker jag. Snarare har de en bladvändande effekt. I kombination med det raka, nakna språket får handlingen ett oerhört driv framåt.

Gunnar såg en röd kjortel skymta utanför fönstergluggen, stötte ut spjutyxan och träffade Torgrim i veka livet. Norrmannen tappade skölden, förlorade fotfästet, ramlade ner från taket och gick sedan tillbaka mot Gissur och de andra. Gissur tittade på honom och frågade:
”Var Gunnar hemma?”
”Det får ni ta reda på själva”, sade Torgrim. ”Men jag märkte att hans spjutyxa var hemma.”
Därpå föll han död ner.

I det forntida Norden fanns ingen polis, inget rättsväsende eller kriminalvård. Man samlades på tinget för att föra fram sin sak och söka rättvisa. Ofta kunde männen enas om hur en oförrätt skulle kompenseras. Ibland behövde kollektivet döma en enskild till fredlös, som straff, när det inte gick att nå förlikning. Fredlösa fick man döda utan att det väckte tingets ogillande.

Hela den del av Njals saga som egentligen är Gunnars saga, är en berättelse om illdåd och vedergällning i en aldrig upphörande våldsspiral. Det är inte helt olikt kaoset som ”rävar”, ”jordgubbar” och andra nätverk är fångade i just nu på den svenska narkotikamarknaden.

Kvinnoskildringen är intressant. Kvinnans ställning i detta våldsamma samhälle är såklart underordnad mannens. Otaliga äktenskap förhandlas över huvudet på bruden. Men samtidigt tycks det inte finnas något undergivenhetsideal. Stormännens kvinnor är chefer på sina gårdar och exemplen Hallgerd och Bergtora visar att deras handlingsutrymme är betydande.

Språket i de isländska sagorna har inspirerat moderna författare som Ernest Hemingway. Det är bara toppen på isberget av potentiella innebörder som blottläggs av de korthuggna formuleringarna och barskrapade dialogerna. Det känns väldigt nutida, men man får se upp. Trots allt handlar det om text från medeltiden.

Att Gunnar och Hallgerd kände fysisk attraktion till varandra går att utläsa mellan raderna. Men det var inget som kunde skrivas rätt ut på 1200-talet. Heder tycks driva de flesta av personerna. I den tidens anda skildrades inte simpla materiella behov.

Den andra delen av Njals saga, då Gunnar är död och Njals familj står i centrum, skildrar hur kristendomen tar över.

I ett gediget förord till sin översättning, skriver Lars Lönnroth att den okände författaren till Njals saga hade ambitionen att visa på kontrasterna mellan hednisk och kristen tid. Det är en dramatiserad inlaga för att det senare är det bättre alternativet. Invävt finns nedtecknade muntligt traderade berättelser.

Det är fullt möjligt att läsa Njals saga som ett actionpackat äventyr. Men sagan bär alltså djupare innebörder. Det finns alternativ till ett samhälle uppbyggt på heder, våld och vedergällning.

Similar Posts:

• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Människans natur
• Nordisk urtext i ny skrud
• En nationalsocialists minnesfragment
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Boken riktar sig framför allt till unga, särskilt de som råkat ut för liknande saker, men kan läsas med god behållning av betydligt fler än så. För min egen del blev boken något oväntat en ögonöppnare. Med sitt poddliknande samtalsformat och anonyma historier och krönikeliknande bitar inemellan väcker författarna många frågor på ett lättillgängligt och upplysande vis.

Hederskulturen synas från flera vinklar utan att bli alltför svår att ta till sig. Bland annat diskuteras hur många mentala hinder kan sitta i även efter ett visst uppror, hur debatten ofta kapas av både feminister och rasister, hur unga luras tillbaka till föräldrarnas länder som en slags rehabilitering, och hur svårt det kan vara att prata om sina egna erfarenheter. Det handlar om hederskulturen som system och hur den kan motverkas och diskuteras utan att få det att handla om en enda kultur: ”de här koncepten finns överallt”. Den informella tonen passar för ändamålet. Med en annan stil och målgrupp hade jag helst sett resonemangen utvecklats vidare, men här sträcker de sig precis tillräckligt långt för att passa formatet.

Genom boken finns också fantastiska illustrationer av Esra Röise. Med skarpa konturer och utflytande färgfält är jag nära att riva ut dem ur boken och tapetsera mina väggar med dem. Även omslaget är vackert nog att låta boken stå med framsidan utåt i bokhyllan, fastän den knappt får plats.

För den som redan är insatt i ämnet är detta kanske inte rätt bok. Den fungerar bäst som introduktion och som en mer personlig inblick. Med det sagt förvånade den mig med hur mycket som var okänt för mig och hur mycket den intresserade mig. Författarna vet vad de pratar om, och deras personliga koppling gör också det hela lättare att greppa.

Skamlös är onekligen en viktig bok, och en bok jag inte visste att jag saknade.

Similar Posts:

• En bok som förtjänar uppståndelse
• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• USA ut ur Irak …
• Äta bör man, annars dör man?
• ”Ekonomi är politik”

Journalisten Ulrika Nandras De oanständiga tar sin utgångspunkt både i mordet på Jyoti Singh Pandey (och det faktum att hon på sin dödsbädd bad sin mor om förlåtelse) och i hur det skildrats i västerländska medier. Hur förklarar man våldtäkt och mord? Är vissa länder mer benägna till sådant än andra?

Exakt var hon landar har jag svårt att säga bestämt. Å ena sidan verkar det uppenbart att vi gärna förstår våld mot kvinnor i andra kulturer på andra sätt än i vår egen – intervjuade våldtäktsmän är förmodligen inte mer representativa för indisk manlighet än motsvarande skulle varit i Sverige – och å den andra beskiver hon en slags hederskultur där kvinnors ”anständighet”, något som inbegriper inte bara att inte hångla på gatan eller ha sex innan äktenskapet utan också att inte cykla, vara ute på kvällen eller klä sig i jeans, är en angelägenhet för hela familjen, ja, hela samhället, och kan straffas oerhört hårt.

Den dubbelheten finns förstås inte bara hos Nandra, utan i fenomenet i sig. Nyligen skrev jag här om Louise O’Neills roman Hon bad om det, och det slår mig inte minst när jag läser Nandra hur skickligt O’Neill gestaltat de där tendenserna i den västerländska kulturen, den som vi helst vill anse står över sådant. På samma sätt känner såklart de flesta indier.

Själv har Ulrika Nandra en fot i såväl Sverige som i sin pappas hemland Indien och har själv fått känna på de hårda kraven på kvinnor, både privat och i sitt yrke. 2007 skrev hon för sista gången om sexualitet, prostitution och våld från Indien. Sedan dess har hon nekats journalistvisum. Det är både symptomatiskt för hur känsliga de här frågorna fortfarande är och något av ett problem för boken. Nandra vill skildra Indien före och efter händelserna 2012, men har inte kunnat besöka något ”efter”. Hon har förstås följt debatten från exilen, och hade kanske kunnat satsa på att istället fördjupa sig i frågorna generellt, men det tycks inte heller riktigt ha skett.

Faktiskt känns det svårt att recensera den här boken. Jag vill så gärna tycka om den, för ämnet är så oerhört intressant och angeläget, men jag kan inte låta bli att undra vad som i det här fallet hänt på förlaget? Såväl språk som disposition verkar obearbetat och är jobbigt att läsa. Ständigt fastnar jag i meningsbyggnaden och måste läsa om. De olika kapitlen låter som de ska ta upp olika aspekter, men landar ofta i upprepningar, variationer och just brist på fördjupning.

Inte minst jämförelsen mellan Sverige och Indien hade kunnat bli grym. Säkert beror våra höga våldtäktstal på att fler vågar anmäla här, men vi kan knappast hävda att vi står över den här typen av brott. Vad beror det på? Nandra driver för Indiens räkning en tes om att den snabba moderniseringen som långt ifrån alla fått ta del av – de ekonomiska klyftorna är enorma – gjort hedersvåldet alltmer framträdande. Skulle man kunna förstå de svenska siffrorna i relation till något sådant, till klass? Vad finns det för olika förklaringsmodeller till sexuellt våld, egentligen?

Jag hoppas att Nandra återkommer till de här frågorna och ger dem den fördjupning de förtjänar.

Similar Posts:

• Notisen växte till en bok
• Våldtäktskulturen
• Det finns inga sjungande krabbor
• Exemplarisk våldtäktsbearbetning
• Myter och människor

Efter sin tid i Tranås blev han chef för Fryshusets sociala verksamheter i Stockholm, och det var här han konfronterades med det som han till stor del ägnat de senaste tolv åren åt att motverka – hedersideologi och dess konsekvenser för de människor som lever inom densamma. Han drog igång ungdomsprojekten Elektra och Sharaf hjältar, och är numera verksam inom organisationen ALMAeuropa. Och nu, 2013, har han tillsammans med journalisten och författaren Lars Åberg skrivit Heder och samvete, en bok som beskriver hedersideologins verkningar i Sverige, och som starkt kritiserar de förklaringsmodeller och insatser som forskare, politiker och myndigheter till stor del har enats om.

Under ett seminarium på bokmässan säger Eduardo att han ”tjatat på Lars tills han gick med på att vi skulle skriva boken”. Under intervjun utvecklar han:

”Lars har som journalist skrivit om de här frågorna länge, men båda bävade faktiskt inför uppgiften. Det här är en debattbok som går emot många sanningar, som ifrågasätter den rådande synen på hederskultur och hedersförtryck.”

Hedersvåld i Sverige har ofta förklarats genom att hänvisa till utanförskap och maktlöshetskänslor som människor upplever när majoritetssamhället misslyckas med sina integrationsförsök. Eller enklare beskrivet: hedersvåld är något som en man drivs till då han i sitt nya sammanhang i Sverige förlorar den makt han hade i sitt gamla hemland. Med den förklaringsmodellen är hederskultur något som uppstår inom det svenska samhället.

”Men det handlar inte om något som har uppstått här. Det handlar om att människor kommer till Sverige från delar av världen där hedersideologin redan finns, och att de tar med sig dessa värderingar hit.”

Ni menar att det finns en rädsla bland debattörer, politiker och forskare för att tala om detta, och om man lyfter frågan om hederskulturers förtryckande mekanismer stämplas man snabbt och oreflekterat som rasist. Varför är det så?

”Idag råder det en total förvirring i mötet med förtryckta kulturer. Det verkar omöjligt att kunna se två sidor samtidigt – att den förtryckte också kan förtrycka.”

Det här visar sig i rapporter och utredningar som gång på gång inskränker individens rättigheter till förmån för kulturens överlevnad och autonomi. Med ett kulturrelativistiskt synsätt är alla kulturer lika mycket värda, ingen är bättre än någon annan. Detta gör att religion och kultur blir omöjliga att kritisera, och demokrati och mänskliga rättigheter blir i förlängningen något som enbart är för dem som inte ingår i ett hedersideologiskt kollektiv.

”Men kulturer har inte mänskliga rättigheter. Du är inte rasist om du kritiserar en kultur som förtrycker kvinnor. Du är inte rasist om du kritiserar värderingar som inskränker människors livsutrymme och frihet. Du är rasist om du INTE protesterar! Då menar du att jämställdhet inte är för alla. Att vissa människor i Sverige inte ska ha samma rättigheter som du har, för att de kommer från en annan del av världen, eller för att deras föräldrar tillhör en viss grupp. Kulturer vilar på värderingar och ideologi, och sådana måste vi kunna diskutera.”

Det hedersrelaterade våldet har i debatten likställts med mäns våld mot kvinnor och förklarats utifrån samma könsmaktsstruktur. Men det finns grundläggande skillnader som man måste ta hänsyn till menar Eduardo. Mäns våld mot kvinnor handlar om våld som utförs av en individ men som fördöms av samhället, kollektivet. Hedersvåld är kollektivt, det är kollektivt utfört och det sanktioneras även av kollektivet. I vissa länder är det t.ex. en förmildrande omständighet om man kan hänvisa till heder efter ett begånget brott.

”Bjästa-fallet har använts av Gudrun Schyman och ROKS för att bevisa att den kollektiva sanktioneringen av mäns våld mot kvinnor tar sig uttryck även i Sverige, bland svenskar. Att det faktum att samhället ställde sig på förövarens sida skulle visa på samma mekanismer som de hedersideologiska. Men, låt mig då fråga – vilka var det som stöttade flickan och som tog henne därifrån? Hennes familj. Vilka är det som utsätter flickor och pojkar för hedersvåld? Deras familj. Deras närmaste. Det är en helt annan verklighet. Det blir inte automatiskt hedersvåld för att det är en hel grupp som är dumma i huvudet!”

Ni diskuterar det här i boken utifrån begreppen solidaritet och tolerans, och menar att det idag förstås som gott att vara tolerant mot alla kulturer, religioner och värderingar, samtidigt som det innebär att vi blundar för ojämlikhet och förtryck inom vissa grupper. Vad har hänt med solidariteten?

”Till att börja med har vänstern helt förlorat idén om vad det innebär att vara vänster. Man kämpar för vissa frågor – feminism, djurrätt, osv – men ingen tar ett helhetsgrepp. Vad innebär det att vara vänster idag? Rent politiskt är det en gåta!”

Som ung deltog Eduardo i vänstergerillan under diktaturåren i Argentina. Han fängslades och torterades. Det var en Amnestygrupp på Island som räddade hans liv.

”I Sverige har vänsterrörelsen tvärdött på grund av skuldkänslor, något som har två källor. Dels känner man skuld över situationen i tredje världen, att vår levnadsstandard och vår välfärd uppstått på bekostnad av människor i fattigare delar av världen. Men allt är inte vårt fel.”

Eduardo tar Scaniafabriken i Tucaman, Argentina, som exempel. Mitt under brinnande gerillakrig 1976, i en situation där gerillan sköt skarpt mot utländska bolag, etablerade det svenska företaget en fabrik i landet. En fabrik som inte attackerades, och som fortfarande finns kvar. Varför? För att företaget krävde att arbetarna skulle engagera sig i fackföreningar. De gav sina anställda trygghet och inflytande. De spred de tankar som det svenska samhället är uppbyggt kring till andra delar av världen.

”Sverige har inte koloniserat andra länder. Svenska företag har inte bara exploaterat tredje världen, de har också visat solidaritet med människorna där. Eller ja … Lundin Oil är väl inte så jävla kul, men överlag bör vi kunna släppa skulden.”

Den andra källan till skuld menar Eduardo bottnar i att vänstern inte har gjort upp med sitt förflutna, i vilket de gav stöd till diktaturer runt om i världen.

”Man har inte gjort sina ideologiska läxor! Ta Argentina som exempel, de tar idag ansvar för vad jag och många andra utsattes för. De har gjort upp med sin historia, och nu är det ett förgrundsland bland annat när det gäller lagstiftning. De har den mest progressiva lagstiftningen i världen när det kommer till transsexualitet till exempel, där det är upp till varje individ att definiera vad man är och därför vad det står angivet i pass och id-handlingar.”

Insprängt i Heder och samvete finns fem historier hämtade från Eduardos arbete med ungdomar som tvingats leva hedersliv – som fått sitt livsutrymme begränsat, som saknar frihet att välja partner eller framtid, och som förväntas göra det som släkten och familjen förväntar sig av dem. Eduardo skrev ungefär 45 sådana här historier ur verkligheten. Sedan fick andra välja vilka som skulle finnas med i boken.

”Vi valde historier som var lämpliga för att visa systematiken i hedersförtrycket, som kunde åskådliggöra mekanismerna och dess konsekvenser för ungdomarnas liv.”

En historia som inte fick plats i boken jämför Eduardo med filmen Gifta på låtsas, där Gérard Depardieu och Andie MacDowell låtsas vara gifta för att han ska få green card i USA. De lever inte tillsammans men läser på om varandras vanor, allt för att kunna svara på de mest intima frågor. På samma sätt arrangerade två unga par Eduardo träffat en form av gemensam lögn för att kunna leva som de ville. Två par, ett bestående av två kvinnor och det andra av två män, inser att de kan dölja sin homosexualitet för släkten genom att gifta sig med varandra. De skaffar ett hus där de bor på varsin våning. Det vill säga, tjejerna bor för sig och killarna för sig. Men hela tiden finns en beredskap för oväntade besök eller frågor. Det finns manliga attribut i tjejernas lägenhet, och vice versa i killarnas. De lever två separata liv, ett utåt och ett inåt mot familjen och släkten.

”Den historien tog vi inte med för att den är för rolig. Eller den kan få det att framstå som om de hittat en perfekt lösning och att problemet skulle vara ur världen. I själva verket är deras tillvaro extremt pressad. De är fyra personer som är beroende av varandra. Om en person i den här konstellationen vill ut, ja då rasar tillvaron för dem alla. Det som framstår som en smidig lösning är i själva verket ett exempel på hur sköra konstruktioner många tvingas ta till för att överleva.”

I de här texterna möter vi fem personer som i sina unga år redan vet allt för mycket om våld, rädsla och maktlöshet. Ungdomar som du personligen känner, eller har känt, och som du på olika sätt försökt att hjälpa. Hur var det att skriva de här berättelserna?

”Det gjorde väldigt ont. Att gå in i det så. Jag grät jättemycket. Särskilt när jag skrev historien om Parvi.”

Parvis berättelse börjar väldigt hoppfullt. Hennes pappa vill engagera sig i Elektras arbete. Han vill engagera sig mot hedersvåld. Men ändå går det så fel. Ändå slutar det med att familjen kväver den här livsglada baskettjejen, hon med skinn på näsan och planer för framtiden. Förbud. Hot. Misshandel. Och så slutligen det där förlamande telefonsamtalet från en av Parvis vänner som hysteriskt snyftar fram att Parvi är död. Att hon har hängt sig i familjens badrum.

”Jag har sett väldigt mycket död. Men … jag trodde aldrig att Parvi skulle dö. Hon var alltid glad, hade alltid ett stort leende på läpparna. Jag trodde aldrig att hon skulle dö …”

Vi sitter tysta en stund. Torkar några tårar.

Hur hoppas/befarar du att boken kommer att tas emot? Ni går ju hårt åt namngivna politiker, forskare och utredare, är ni beredda ifall det … ja rent ut sagt tar hus i helvete?

”Jag är personligen jävligt trött på det här och hoppas de blir arbetslösa allihop. Allt vi skriver är faktabaserat. Det vi kritiserar eller citerar finns svart på vitt i rapporter, utredningar och intervjuer. Då får de som sagt det stå för det. Det jag verkligen är rädd för är tystnad.”

När jag efter intervjun följer Eduardo tillbaka till sitt förlags monter i mässhallen frågar han om jag minns hur kul vi hade på Sobelhuset.

”Jag vet att jag räddar liv med det jag gör. Ibland rent fysiskt med mina bara händer. Men jag kan verkligen sakna det där enkla och roliga. Nuförtiden är ingenting enkelt längre.”

Similar Posts:

• En bok som förtjänar uppståndelse
• Vecka 40: Boksmällan och vidare
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson

En ny form av heder har introducerats i Sverige under de senaste decennierna.
Det är en hedersideologi som struntar i mänskliga rättigheter och är oförenlig med demokratin. Att ifrågasätta eller bryta mot dess normer medför stora risker. Kollektivet kontrollerar individen. Hederskulturen är antidemokratisk och påminner om en maffia. Den ägnar sig åt antifeminism och främlingsfientlighet.

Författarna till boken Heder och samvete har med sig olika erfarenheter och kunskaper rörande hedersförtryck. Lars Åberg har som journalist länge ägnat sig åt att skriva om och debattera integrationsfrågor, medan Eduardo Grutzky genom sitt arbete för organisationer som Elektra, Sharaf hjältar och ALMAeuropa ägnat över tio år åt att försöka hjälpa ungdomar som utsätts för hedersförtryck. Eller för att använda författarnas term: ungdomar som av familj och släkt tvingas leva hedersliv.

De flesta av oss möter hedersförtrycket främst genom debatter eller medias rapportering av brutala och fruktansvärda våldsbrott utförda i hederns namn. Vi hör ordet hedersmord och vi tänker genast på Pela Atroshi och Fadime Sahindal, på unga kvinnor som mördats av sina egna familjemedlemmar för att de valt ett annat liv än det de förväntades leva. Men författarna understryker att dessa våldshandlingar i själva verket är exempel på när hederskulturen misslyckats. Morden uppmärksammades stort av media. Det som skulle tystas ned blev rikskännedom.

Det som kännetecknar ett liv i hederns skugga är att det hålls i schack och inte gör något väsen av sig. Allra bäst fungerar ideologin när ingen utanför den egna kretsen märker av den.
Hederslivet innebär en tillvaro nedsänkt i ett vardagligt övervakningssystem – de små gesternas tyranni. Man kommer inte undan; familjen, släkten, byn, klanen har individen under uppsikt. Beger man sig utanför ramarna bådar det inte gott.

Boken genomsyras av ett okuvligt engagemang för alla dessa ungdomar, de som i tysthet lever under helt andra förhållanden än andra ungdomar i Sverige. De vars livsutrymme begränsas av kollektivets beslut. De vars familjer fråntar dem deras mänskliga rättigheter. För de flickor och pojkar som tvingas bära familjens heder, och vars minsta felsteg kan få fruktansvärda konsekvenser.

I bokens första del beskrivs hedersideologins ursprung och värderingar, och vad det ger för konsekvenser för människor som lever inom dem. Författarna lanserar även teorin om den dubbla bristen för att förklara varför hedersideologier uppstår i vissa delar av världen. Dels menar de att bristen på upplysningstankar är en förutsättning för att hedersideologier ska råda i ett samhälle, det vill säga att tankarna om individers frihet, jämlikhet och brödraskap inte konkurrerat ut tankarna på kollektivets autonomi. Vidare menar de att samhällen präglade av hederskultur uppstår i frånvaron av en stark välfärdsstat. I en samhällskonstruktion som inte erbjuder något skydd för sina medborgare blir kollektivet, släkten, eller byn en förutsättning för trygghet. Därmed blir också kollektivets överlevnad överordnad individens. Och kollektivets överlevnad är beroende av dess rykte, av att dess namn inte svärtas ned. I den här typen av patriarkala strukturer innebär detta i förlängningen att ryktet, hedern, är beroende av hur väl kollektivet kontrollerar främst sina kvinnor och deras sexualitet.

Den andra delen ger en genomgång av hur debatten kring ämnet sett ut i Sverige de senaste tjugo, trettio åren. Författarna citerar politiker, granskar utredningar, redogör för hur forskningen sett ut och argumenterar för att den kulturrelativism som dominerar det offentliga samtalet medverkar till att bevara och sanktionera hedersideologin. De menar att i ivern att främja minoritetskulturers överlevnad har man blundat för det förtryck som äger rum inom dessa grupper. De visar också på hur motståndsmekanismer i det de kallar för den djupa staten, det vill säga myndigheterna som ska göra realitet av politiska beslut, står i vägen för utvecklingen. Hur de närmast kan förstås styrda av en egen agenda, där myndighetspersoner oberoende av direktiv fortsätter att agera på samma sätt som de alltid har gjort.

Heder och samvete är en bok som gör ont att läsa. Dels för att Åberg och Grutzky på ett övertygande sätt smular sönder många av de föreställningar som jag själv haft kring hedersförtryck och hedersideologiers uppkomst. Dels för att de fem insprängda berättelserna ur verkligheten, där vi möter ungdomar som Grutzky träffat genom sitt arbete, på ett väldigt effektivt sätt tar ner diskussionen från en teoretisk nivå till en medmänsklig. Det är dessa inblickar i enskilda liv, vars förutsättningar är så radikalt olika de jag själv vuxit upp med, som gör ondast. När jag tvingas reflektera över hur lika våra liv borde ha varit, men hur de inte ens går att jämföra, är det så att jag hisnar.

Jag hoppas verkligen att det blir uppståndelse kring denna debattbok. För de 70 000 svenska ungdomars skull som i en rapport från Ungdomsstyrelsen 2009 uppgav att de inte anser sig ha möjlighet att själva välja vem de ska gifta sig med. För deras skull, och för alla andra som lever i en verklighet dit demokratiska värderingar förnekas inträde, hoppas jag verkligen att det blir uppståndelse.

Similar Posts:

• En helt annan verklighet. Författarintervju med Eduardo Grutzky.
• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• Vecka 40: Boksmällan och vidare
• USA ut ur Irak …
• Lättillgängligt och viktigt

De frågorna ligger till grund för socionomen Emre Güngörs och journalisten Nima Dervishs bok om hedersmord, Varför mördar man sin dotter? I centrum för skildringen står morden på tre unga kvinnor, Fadime Sahindal, Pela Atroshi och Sara Abed Ali, och inte minst deras mördare, med vilka författarna lyckats göra längre intervjuer.

Saras kusin har suttit av sitt fängelsestraff och tar absolut avstånd från mordet. Fadimes pappa sitter fängslad på livstid och är förkrossad. Pelas pappa har fått ett betydligt mildare straff i Irak och är framför allt upprörd över att hans bröder fortfarande sitter fängslade i Sverige när han påstår att det var han själv som utförde dådet. Om Pela vill han helst inte prata, hon är ”slut”.

Alla lägger de i någon mån skulden för morden på offren; det var hennes beteende som provocerade fram denna extrema lösning på ”problemet”. Genom att bli för ”försvenskade”, genom att välja en annan livsstil än den traditionen bjuder, och framför allt genom att störa ordningen och sätta sig upp mot männens självklara auktoritet.

Till att börja med saknar jag otåligt diskussionen om hedersvåldets förhållande till våld och förtryck mot kvinnor i allmänhet, men så småningom belyses hedersproblematiken ur alla upptänkliga perspektiv. Författarna betonar bland annat att hederskulturen även har många positiva sidor, även om den i somliga fall gått rakt överstyr. En intervjuad forskare gör en jämförelse med svenskarnas förhållande till alkohol, något vi uppskattar och gärna vill behålla i vår kultur, men som för somliga och under vissa omständigheter blir ett problem.

Vad som skiljer hedersvåldet från annat våld mot kvinnor, menar författarna, är att det accepteras och uppmuntras av kollektivet, av släkten och/eller samhället i stort. Den bilden nyanserar de sedan själva; det är verkligen inte alla i de släkter som tas upp i boken som accepterar våldet och morden betraktas åtminstone, av alla inblandade, som tragedier. Jag håller verkligen med om att man inte bör klumpa ihop problemen alldeles, även om de är besläktade. För att begripa och förändra behöver vi tvärtemot så nyanserad förståelse som möjligt. Men med böcker som Katarina Wennstams Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman i bakhuvudet undrar jag ändå om det inte är snarare en gradskillnad än en artskillnad.

Detsamma gäller hedersvåld och förtryck av homosexuella, som bara nämns mycket kort. Väl värt att lyfta fram är emellertid hur författarna betonar att hedersvåld inte bara drabbar kvinnor. Bland annat lyfts ett fall där familjen valt att döda dotterns pojkvän hellre än dottern fram, men framför allt att också förtryckarna, utan att på något sätt ta ifrån dem ansvaret för sina handlingar, också på sätt och vis är offer för det kollektiva samhällets strikta krav. Den som hela tiden förväntas bevaka och eventuellt grymt bestraffa kvinnliga familjemedlemmar är knappast heller någon vinnare i det här systemet.

I vilket fall är det en nyanserad bild av hedersmord och förtryck författarna åstadkommer. De diskuterar komplicerade orsakssammanhang, överblickar hedersfrågorna i Sverige och världen och sammanfattar inte minst den problematiska debatt som förts i Sverige. Till det har de nytta av sina olika kompetenser och bakgrunder. Socionomen Güngör har arbetat med olika projekt emot hedersrelaterat våld, bland annat Sharaf hjältar, där unga killar med invandrarbakgrund får hjälp att bygga upp positiva självbilder i arbetet mot hedersförtryck. Han är själv delvis uppvuxen i en hederskultur och är troende muslim. Dervish är däremot starkt religionskritisk journalist med hedersfrågor som specialitet.

Helt har de kanske inte hittat fram till ett bekvämt sätt att skriva tillsammans. (Förlaget hade för övrigt gott kunnat kosta på en viktig bok lite större redaktionella ansträngningar. Som korrekturläsning.) Deras upplägg är slående ärligt, men minutiöst. De är noga med att ange vem som gör och tänker och upplever vad, vem som har vilka utgångspunkter, och hur de resonerar och tolkar varje uppgift de får eller ställningstagande de gör. Till viss del är det en intressant inblick i hur en sådan här bok blir till – det är ju inte oproblematiskt hur man ska förhålla sig till intervjuade mördare, när man samtidigt vill ta avstånd från vad de gjort, kanske fattar vissa sympatier och är beroende av att de faktiskt vill förklara saker för en – och det är fullt ut uppriktigt och sympatiskt, men ibland blir det också väl omständigt.

Någon gång tar de sig vatten över huvudet, som när de på bara några sidor försöker klargöra kvinnosynen i olika världsreligioner, men så framstår hedersfrågorna också mer som frågor om kultur, psykologi och sociala omständigheter än om religion. Och kultur, tankesätt, är ju faktiskt något föränderligt.

Inte minst den sista, kritiska delen om svensk (kultur och) debatt kring heder är skarp och välbehövlig. Vi måste kunna diskutera att det finns problem också bland invandrare, inte sopa under mattan i ren ängslan att kallas rasister, menar författarna. Då bjuder vi rasistiska grupperingar storslagna möjligheter att verka som ”sanningssägare” och, vad värre är, då offrar vi just de redan mest utsatta. Och om vi är beredda att offra unga invandrartjejers välbefinnande och kanske till och med liv i vår iver att vara politiskt korrekta, är det inte där vi blir just rasistiska?

Similar Posts:

• Höstens bokutgivning – tips till finsmakarna
• Våldtäktsmannen – monster eller människa?
• Lättillgängligt och viktigt
• Ett tecken i tiden utan större omsorg
• En helt annan verklighet. Författarintervju med Eduardo Grutzky.

Mukhtar Mai var helt ovetande om vad som väntade henne den där dagen år 2002 när hon följde med sin far, sin farbror och en vän till familjen till jirgan, byrådet, för att be om förlåtelse å familjens vägnar för en falsk anklagelse som riktats mot hennes yngre bror. Inte heller kunde hon ana att några rådsmedlemmar skulle strunta i majoritetens åsikter och själva besluta att hedersrättvisa skulle uppnås genom en kollektiv våldtäkt och att hon skulle stängas in i ett rum tillsammans med fyra män och sedan knuffas ut halvnaken framför de andra byborna.

Hon upplever det nästan som att de dödat henne, hennes livslust slocknar. Hon funderar på självmord, för hur ska hon kunna uthärda den offentliga skammen? Hennes mor vakar över henne natt och dag, där hon ligger förlamad på sin säng. Vreden som börjar koka i henne väcker henne sakta till liv igen. Hon vill hämnas, men hur?

Hon får oväntat hjälp genom att hennes historia läcker ut till pressen och snabbt sprids i landet och till och med utanför Pakistans gränser. Vilket i sin tur medför att de lokala poliserna kallar in henne till förhör, de har fått order från högre håll att avlägga en rapport. Detta är bara början på en lång resa inom rättsväsendet. Det är ingen enkel sak för en kvinna som är analfabet att bevaka sina rättigheter i en sådant här läge. Hon blir till exempel uppmanad att sätta sitt fingeravtryck på en rapport som hon inte kan läsa, hon känner instinktivt på sig att den är långt ifrån hennes egen version, men vad kan hon göra? Hon har turen att möta människor som tror på det hon berättar när hennes ärende sedan vandrar vidare till högre instanser.

Var kommer modet ifrån? Hur kan hon vara så orädd? Hon beslutar sig att stanna kvar på sin föräldragård, ett stenkast från förövarnas ägor. Hon får polisbeskydd, men det är ingen absolut garanti mot nya hot. När hon får pengar för att kunna bekosta advokater, vädjar hon samtidigt om hjälp att kunna grunda en skola i hembyn. Hon vill att flickorna i byn ska lära sig läsa och skriva, hon vill att de ska få andra möjligheter än de hon själv haft. Det är imponerande att se hur hennes kamp för upprättelse även blir en kamp för att förbättra flera kvinnors situation i Pakistan.

Det här är ett vittnesmål, rakt upp och ner. Mukhtar Mai berättar om hur kvinnorna har det i hennes hemtrakter, hur hon sedan barnsben i allt tränats att tänka att hon ska underordna sig männen i sin omgivning. Hur kvinnorna är utestängda från byråd och utelämnade åt männens beslut.

Boken belyser många frågor, exempelvis vilket ansvar media har när de väljer vilka saker de ska bevaka och rapportera ifrån, vilka konsekvenser det kan få för det enskilda fallet. Det är också en påminnelse om vilken enorm insats Amnesty International och andra solidaritetsorganisationer gör för att förbättra många människors livsvillkor.

Jag måste erkänna att bokens omslag irriterar mig, det är en av få saker som drar ner helhetsintrycket. Redan på framsidan har man valt att skriva:

Om lidande och förnedring
men också om mod och upprättelse

Ska det läsas som någon slags kortfattad innehållsförteckning? Jag läser mycket hellre en fyllig baksidestext, än en reklamliknade generell slogan, när jag vill avgöra om det är en bok jag vill ta mig tid att läsa. Detta är som sagt en detalj, som inte borde hindra någon från att läsa en stark bok om uppror och viljestyrka.

Similar Posts:

• Sakligt och otäckt om döden på slakteriet
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Jane Austen – ständigt aktuell
• Slaveri? I vår tid?
• Uppror mot industrisamhället

Försök aldrig hjälpa fjärilen ur puppan om du kommer på en som just är på väg ut. I så fall blir den grå. Själva ansträngningen att ta sig ur puppan tvingar ut blodet i vingarna och intensifierar både färgen i teckningen.

Jugnu och hans älskade Chanda är försvunna redan när romanen börjar. Hedersmördade av Chandas bröder ryktas det. Han var hindu. Hon muslim. Och det var upplagt för en uppoffrande, intensiv och slutligen dödlig kärlekshistoria.

Nadeem Aslams roman Kartor för vilsna älskande utspelar sig i London, eller Dasht-e-Tanhaii – Ensamhetens öken, och är en oerhört finstämd kärlekshistoria såväl som en aggressiv attack på en intolerant och destruktiv religion byggd på skuld och rädsla, som spelar ut männen mot kvinnorna ändå in i själva familjerna där ”de första tjugo åren av äktenskapet tillhör mannen men resten tillhör hustrun, eftersom hon kan vända sina barns hjärtan mot mannen när hon uppfostrar dem.” Där hedern är så viktig att ”den som inte dör av ett spetsigt ord och ett hånflin förmodligen är omöjlig att dräpa ens med svärd.” Även om svärdet tydligen fungerade på Jugnu och Chandra.

Aslams beskrivning av hur gudsfruktan och rädsla för familjens och då främst mannens heder trasar sönder äktenskap och relationer är så oförsonlig att det nästan är obehagligt att läsa den även för en icke-muslim. Som när Kaukab – en av romanens centrala karaktärer närapå svälter sin nyfödda son till döds eftersom han fötts alldeles i anslutning till fastemånaden Ramadan. Vridna religiösa föreställningar förstoras och accentueras för att ingen ska undgå författarens beskrivning av en självrättfärdigande religion där bestraffningar är av Gud och inte kan dömas med mänskliga mått.

Språkligt sett är romanen en uppvisning i elegans och stilistisk säkerhet där bara bildspråket främmandegör det London som ofta endast blir lite lätt currydoftande när det ska handla om mångkultur. Innehållsligt är den ingenting annat än ett obarmhärtigt knytnävsslag.

Float like a butterfly, sting like a bee

Similar Posts:

• Alice topp-tio över 00-talet
• När allt han är, är kött
• En helt annan verklighet. Författarintervju med Eduardo Grutzky.
• Representant för mänskligheten
• Hederskultur, mord och det svenska samhället

De senaste åren har ändå något börjat hända. Myndigheterna har gradvis insett att morden på bland andra Pela Atroshi och Fadime Sahindal bara är de mest extrema uttrycken för en enormt utbredd repression. Seminarier har hållits, ibland med en yrvaken Mona Sahlin på plats. Sakta har politiker, poliser och socialtjänst börjat ta till sig vad skolkuratorer och högstadielärare länge har vetat.

Så boken Att möta flickor och pojkar i starkt patriarkala familjer – teori och praktik, utgiven av statliga Stiftelsen Allmänna Barnhuset, är möjligen ett tecken i tiden. Det uttalade syftet är att öka medvetenheten om problematiken och att ”stimulera till arbete och metodutveckling” hos främst myndigheter och frivilligorganisationer. Tolv författare med varierande insikt i ämnet har lämnat bidrag. Elva av dem är kvinnor.

Under rubriken ”Att leva i hedersförtryck” kommer flickorna själva till tals, dels i mejl och samtal till BRIS, dels i intervjuer som en socionomstudent gjort med fyra unga kurdiska kvinnor som alla har brutit med sina familjer. Kanske utgör dessa vittnesmål bokens effektivaste texter. Det är svårt att värja sig mot en 16-åring som ber att få sitt liv tillbaka; mot en 14-åring som blivit bortgift, våldtagen och gravid och förtvivlat frågar ”Vad ska jag göra?”; mot beskrivningarna i jagform av hur tonårstjejer övervakas av sina bröder, förtalas av kvinnliga släktingar och misshandlas av sina fäder. Och det är naturligtvis bra – vi ska bli upprörda.

Dessutom vill jag lyfta på hatten för Eva Mellsop Nyman, socialsekreterare i Rosengård. Hon har nämligen insett att man ibland måste välja – antingen flickan eller familjen. Det valet borde vara lätt, och är det för Mellsop Nyman. Hon skriver om att inrätta samhälleliga frizoner, dit varken föräldrar, imamer eller etniska föreningar har tillträde. Hon exemplifierar med skolor och vårdcentraler. Mellsop Nyman slår också huvudet på spiken när hon skriver om den svenska flatheten när det gäller arrangerade äktenskap, som ofta är det samma som tvångsgifte:

Det som bekymrar mig är att de svenska lagstiftarna tycks mena att denna kultursyn ska accepteras – och få praktiseras – också hos oss. Lagstiftarens inställning till arrangerade äktenskap, nämligen att man får fortsätta att praktisera denna tradition i Sverige om man har sin härkomst i ett land där detta är en levande sed, innebär att lagstiftaren har fört kvinnors rättigheter 132 år bakåt i tiden.

Tröttsam och löjeväckande är däremot den feministiska fernissan, som pliktskyldigast återkommer då och då och som oftast består i ett konstaterande att det även förekommer att svenska män utan invandrarbakgrund beter sig våldsamt mot kvinnor. I värsta fall kan den vara kontraproduktiv.

Bokens senare del domineras av exempel på myndigheternas olika angreppssätt. Det tycks skilja en hel del i mognadsnivå. Medan invandrartäta stadsdelen Lärjedalen i Göteborg verkar ha en genomtänkt strategi står det sämre till på vissa andra håll. Instruktionen för ungdomsmottagningen i Landskrona om vad man ska säga till en flicka som är orolig för att inte kunna visa upp en intakt mödomshinna får mig först att gapskratta, för att strax därefter bli redigt förbannad:

Barnmorskan informerar om att få tjejer blöder första gången de har samlag. /…/ Tjejen uppmanas prata med sin pojkvän/blivande man om detta och att han bör lita på att det hon säger är sant om deras relation ska bygga på tillit och respekt.

Tillit och respekt! Problemet är för fan när relationen bygger på våld, hot, förtryck och på en pervers uppfattning av begreppet heder! Tyvärr får sådana här exempel på ren idioti stå oemotsagda; det förekommer ingen värdering av olika myndigheters sätt att hantera problemen. Det är en av bokens stora svagheter.

En annan brist är att den inte är korrekturläst. Eller hur ska man annars tolka den stora frekvensen av stav- och andra korrekturfel? Stackars rättssociologen Astrid Schlytter, som författat flera av bokens texter, hade behövt hjälp. Hennes kunskaper i så väl geografi som svenska språket lämnar rätt mycket övrigt att önska. Bland de länder där hedersmord sker nämner hon, i en i övrigt svensk text, ”Brazil” och ”Jordan”. Och efter att ha konstaterat att problemet finns i bland andra Marocko och Egypten lägger hon till ”medelhavs- och Gulf-länder”. Senare i texten begränsar hon problemet till ”flickor som antingen är födda i ett land i mellanöstern eller har föräldrar som är det”, trots att hon redan slagit fast att det förekommer i till exempel Pakistan, Bangladesh och Uganda. Förvirrat är bara förnamnet.

Att den här boken överhuvudtaget ges ut är mycket positivt. Det tyder på en vilja att göra något åt det gigantiska problem som hedersförtrycket utgör. Att utgivningen uppenbarligen skett utan större omsorg är desto tråkigare.

Similar Posts:

• Vår tysta förutsättning
• Hederskultur, mord och det svenska samhället
• Vem behöver egentligen skyddas från vad?
• Bakom rubrikerna
• Slaveri? I vår tid?

Förlorad heder sägs bygga på en sann historia och handlar om muslimska Dalia, som dödas av sin far efter en förälskelse med en engelsk millitär. Boken har sålts i hundratusentals exemplar.

Misstankarna om bluffen grundar sig på faktafel, dålig lokalkännedom och att författaren i själva verket vuxit upp i USA. Bl.a. påstås det att upp mot 2200 kvinnor hedersmördas varje år i Jordanien, men enligt kännare rör det sig mer om 20.

- Vi har beslutat att vi inte längre levererar ut några nya beställningar. Vi avvaktar författarens svar och får vi inget tillfredställande svar så drar vi in boken från affärerna, säger Annika Bladh, förläggare på Prisma till Ekot.

Norma Khouris vidhåller att allt är sant, och ska inom kort framlägga bevis som styrker hennes påståenden.

Similar Posts:

• Hedersmordets tragedi
• Heder och kärlek
• Ett tecken i tiden utan större omsorg
• En bok som förtjänar uppståndelse
• Kärlek eller heder