Ni anar vart jag vill komma: Mot paradiset uppfyllde inte de högt ställda förväntningarna på en upprepning av en drygt 700-sidor lång läsfest. Nej, det blev mer en vandring i snöglopp, som aldrig verkade ta slut. Jag läste och läste och när jag äntligen lyckades uppbringa lite intresse, så var det slut på den historien och nästa började. Det hela lämnade mig med en frustrerad känsla av att inte kunna få tag i det som det egentligen handlade om, det som Hanya Yanagihara ville få oss att förstå.

Kort om romanbygget, för det är verkligen ett bygge av astronomiska mått som Yanagihara har åstadkommit här: Romanen består av tre delar som utspelar sig 1893, 1993 och 2093. Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig, eftersom jag vet att jag har svårt för science fiction, men eftersom jag inte ens hade läst så långt i beskrivningen så har jag ingen rätt att klaga. Alla tre delarna har ett hus på Washington Square som utgångspunkt i berättelserna – och det var en detalj som jag faktiskt gillade!

I den första delen lever unge David med sin farfar i de fria staterna, där homosexualitet är norm och människor från kolonierna anses vara sämre och mindre värda. David har, till skillnad från sina syskon, svårt att hitta sin plats i livet och i kärleken och hemsöks dessutom regelbundet av någon ospecificerad sjukdom som periodvis gör honom sängliggande. Farfar försöker få David bortgift med en trygg och välbärgad änkling, men David blir huvudlöst förälskad i en charmig fattiglapp. Att det inte är något som vare sig farfar eller syskonen jublar över, kan man förstå. I all synnerhet som David tillhör en av de rikaste släkterna i de fria staterna.

1900-talsdelen utspelas under aidsepidemin och det känns som något som jag (född 1965) lätt kan relatera till. Men varför i herrans namn heter alla likadant som i förra delen? Bingham och Griffith i efternamn och David, Charles, Peter och Eden i förnamn. Är det meningen att jag ska pussla ihop dem med personerna med samma namn i någon form av släktskap? Vad är det jag inte begriper? Här börjar jag tänka på Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och det kan jag säga, är inte någon direkt komplimang … (Recension finns på punktslut.blog.)

Framtidsdelen är nästan halva romanen och där berättar Yanagihara i två parallella delar om Charlie som lever i ett tryggt äktenskap utan passion, och om hennes farfar Charles liv i brev till sin vän Peter. Än en gång utgörs persongalleriet av samma namn och jag har slutat att försöka förstå vad det ska betyda. Att Charlie lever i en värld som präglas av pandemier, piggar inte upp direkt. Det är ingen munter läsning, men jag tror i alla fall att jag förstår vad jag läser, kan se sammanhangen, och det gör mig inte lika frustrerad som över del två.

Alla tre berättelserna slutar med en cliffhanger, just när huvudpersonen är på väg, ja, kanske mot paradiset men det kan likaväl vara mot fördärvet. Jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer att få veta om David i del ett fick kärlek eller blev blåst, om David-Kawika kom loss ur sitt sjukhus/fängelse eller om Charlie lyckas med att fly till en bättre värld.

Om Hanya Yanagihara mot all förmodan bestämmer sig för att skriva en fortsättning, så kommer jag inte att stå först i kön för att få läsa den. Nu har ni det skriftligt. Hoppas bara att jag kommer ihåg det nästa gång hennes namn dyker upp i en bokkatalog eller på ett omslag i en bokhandel, och att jag inte automatiskt sträcker ut handen och tänker ”Ja, just det! Hon är ju bra.”

Similar Posts:

• Kunde varit större
• För mycket av det goda
• En modern besvikelse
• Donnie Darko har flyttat till England
• Tillfredsställande avslutning

Jag har hunnit läsa 123 sidor när jag slås av att jag inte vet vad huvudpersonen heter. Men det gör inget, för jag vet vad han tänker och hur han känner. Vad som får blodet i honom att pumpa.

Insikten om att juridik inte handlar om rätt och fel utan att lära sig behärska spelreglerna i ett system som ter sig allt mer ojämlikt får honom att börja tvivla. I ett försök att känna sig levande åker han till en demonstration i Malmö.  Där möter han för första gången Max, som iklädd rånarluva sprejar orden VI HAR REPEN OCH DOLKARNA på en vägg.

Kort efter deras första möte tar Max med honom hem till sig. Hon bor i en gammal villa tillsammans med en pensionerad professor och en handfull personer. Tillsammans utgör de en tight grupp med egna regler.

Ett förfallet, vackert gammal hus som andas mystik utgör en perfekt bohemisk kuliss till det sociala spel som pågår mellan vår huvudperson och gruppen. Poeter som Baudelaire och Muhammad Al-Maghut citeras och diskuteras. Noga utvalda fraser blir till hashtags på Instagram.

Huvudpersonen introduceras till en värld där radikal ärlighet och anarki är det enda som betyder något. Det nya sammanhanget är allt han tidigare saknat. Det är spännande, oförutsägbart och förtrollande. Han dras till dem som en nattfjäril till ljuset, väl medveten om att det inte är riskfritt. Det eskalerar och han finner sig snart i en situation där han tvingas ta snabba beslut – beslut som kan komma att förändra hela hans liv.

Jag tycker väldigt mycket om den här typen av spänningsromaner. De som kännetecknas av komplexa, välskrivna karaktärer och en genomgående stämning som liksom drar in en i berättelsen. Ett litet liv av Hanya Yanagihara, En hemlig plats av Tana French och Steglitsan av Donna Tartt är andra böcker som inger liknande känsla. Det är berättelser som låter en komma nära, där man får följa med och våndas, växa och mogna tätt intill karaktärerna.

Den här berättelsen är på många sätt högaktuell. I ett samhälle där klassklyftorna ökar i en aldrig tidigare skådad takt finns också ett växande missnöje. Det är en konst att väva in samhällskritik som på sätt och vis är sedelärande utan att för den skulle skriva läsaren på näsan. I Ett ärligt liv levererar Zander kritik mot systemet vi lever i, samtidigt som han gestaltar lockelsen i att leva utanför lagen utan att för den skull vara överdrivet romantiserande eller fördömande gentemot det ena eller det andra. På samma sätt är inramningen av prolog och epilog genial – det ger boken en självbiografisk touch som bidrar med ytterligare trovärdighet.

Ett ärligt liv är en intensivt relaterbar beskrivning av ungdomens tristess och längtan efter att få känna sig levande. Jakten på magi, på kickar, och samtidigt: ett uppvaknande från ungdomens naivitet och svartvita resonemang. Om att växa upp, bli sin egen, ta ut sin egen riktning – att ifrågasätta ordningen på vilken samhället är byggt och samtidigt se sprickorna i det som målas upp som utopi.

Similar Posts:

• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Ospännande vittnesmål från privilegiebubblan
• Kunde varit större
• Girighet och galenskap
• En modern besvikelse

John-John börjar på teatergymnasiet och förälskar sig i den nästan-drunknade flickans storasyster, Elisabeth. Men hon får ingenting veta om hans verkliga hemmaförhållanden, hur han inte har råd att köpa nya träningsskor när de gamla blir stulna, eller hur Skithuvet behandlar honom och resten av familjen.

Vinterviken ingick i den period av ungdomslitteraturen som kom att kallas idyllfobisk. Trots att jag tidigare ställt mig något tveksam till uttrycket, för visst vill vi att litteraturen ska kunna tackla även de tunga ämnena, kan jag inte låta bli att hålla med när det kommer till den här boken. Det blir, likt i A Little Life av Hanya Yanagihara, för många hemska saker på samma gång. Det känns inte realistiskt. Det ena följer på det andra tills det nästan känns farsartat.

Men det finns fortfarande kvaliteter hos boken. Dess paralleller till Hamlet, som också omnämns flera gånger, är intressanta att fundera över, och visst är ungdomarnas känsloliv typiskt för tonåren: stormande och dramatiskt. John-Johns familjesituation skildrar delar av samhället som det sällan pratas om.

Tyvärr har mycket hos boken inte åldrats särskilt väl. John-Johns ständiga tankar om kvinnokroppen känns både något sunkiga och rätt obehagliga, och han är dessutom närgånget obehaglig när det kommer till Elisabeth. Vid flera tillfällen tror jag heller inte på karaktärernas handlanden, och framför allt känns bokens betoning av rasismen i Sverige, som John-John utsätts för, som otroligt förenklad och ganska förlegad.

Som helhet lyckas historien inte övertyga nog för att det ska gå att förbise de delar som nu känns omoderna. I stället blir det en läsupplevelse präglad av besvikelse.

Similar Posts:

• Pirrig tonårsförälskelse
• När en mor dör
• Flickan av folket möter pojken av börd
• Snyggt och okonstlat av Johanna Lindbäck
• Att älska någon som har ett förflutet

Det är ett upplägg som öppnar för enorma möjligheter, speciellt över 730 sidor, och när jag först öppnar boken är jag snart 70 sidor in utan att knappt ha tittat upp; Yanagihara kan verkligen skriva, och med god hjälp av Niclas Nilsson är det en bok som det är ett nöje att försjunka i till en början. Men ju längre jag kommer desto tommare skramlar den. Kanske är det att de fyra huvudpersonerna (varav bara två egentligen får den sortens djup man kan kräva i en sån här tegelsten) är så väldigt perfekta, sådär lagom postrasifierade kinseyfluktuerande genier i sina respektive fält, fast med exakt definierade Tragiska Brister^TM, att de känns för konstruerade. Kanske är det att världen runt om dem är så fattigt beskriven; trots att romanen sträcker sig över 50 år har den anmärkningsvärt lite att säga om världen den utspelar sig i, speciellt jämfört med andra post-allting-tegelstenar som Karen Tei Yamashitas I Hotel eller just Donna Tartts Steglitsan. Både samhället de lever i och de andra människor de lär känna reduceras till endimensionellt staffage. På så vis kunde man kanske säga att den är perfekt för 2010-talets USA (eller för allan del Sverige) – en roman som vill vara en perfekt imitation av en av alla dessa sorgliga Based On A True Story-berättelser som tröstar genom att få läsaren att tänka att jag i alla fall inte har det så illa i jämförelse, som upphöjer självupptagenheten och hemmablindheten till både dygd och konst.

Och direkt skäms jag att jag kallar det självupptagenhet när den förvisso påhittade centralkaraktären är en som gått igenom nog med alltför realistiska övergrepp och svek för att få tio Stephen King-karaktärer att bli vithåriga av skräck och bär på oerhörda komplex att komma över. Där har vi förstås titeln, och det är i genomlevandet av Judes yttre och inre ärr som Yanagihara verkligen kommer till sin rätt; hur mycket är ett ”litet” svårt skadat liv värt, hur det är att leva som eller med någon som bär på smärtor hen inte kan dela med sig av eller bara rycka upp sig från, alla de sätt det förstör och förgiftar allt även decennier senare? Det är inget jag vill snäsa bort, och även om jag någon gång har svårt att hålla tillbaka ett ”Men herregud, Hanya, lämna stackarn ifred nu” är det något vackert i hur hon gräver igenom det, och genom att låta läsaren gradvis upptäcka vad Jude varit med om och uppleva alltihop i detalj blir den där endimensionaliteten i resten av världen nästan en styrka; tro fan att Jude inte kan ge sina vänner mer djup än ”svarte Henry Young” och ”asiatiske Henry Young” när varje minut av hans liv är en kamp för att alls orka leva. Och ändå är ju Judes och Willems liv, från kompisar till vänner till älskande, ibland helt hjärtskärande.

Men näej, det räcker inte för att uppväga resten, och sista 150 sidorna sträckläser jag mest för att bara bli klar och få läsa något annat. Vilket är synd, för Ett litet liv kunde haft mycket att erbjuda om den inte vore för fast i sin egen spegelbild. Vilket väl åtminstone gör den till ett tematiskt snyggt misslyckande.

Similar Posts:

• Förväntningar och antiklimax
• Radikal ärlighet, spänning och anarki
• En modern besvikelse
• Negativ Nein
• Bellezza