När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner.

Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och gudar, men som också, som ju myter gör när de förpackas rätt, samtidigt når fram till något basalt mänskligt.

För fastän Madeline Millers Kirke är gudinna, häxa, lever i tusentals år, umgås med allsköns mytologiska figurer, så är hon samtidigt så mycket människa och, inte minst, så mycket kvinna. Att vara kvinna – och alltmer man numera också, tror jag – är ju att försöka vara något som inte riktigt ordet existerade för när man föddes. Att vara något mer än ens mamma, mormor, förmödrar riktigt haft möjlighet att vara.

Kirke är en sådan. En som hela tiden stångas mot gränser, och försöker utvidga sina möjligheter till ett liv där hon får plats att andas, att leva och utvecklas. Hon är inte mänsklig, och hon är samtidigt alltigenom mänsklig. Jag är fullkomligt fascinerad av hur Miller lyckas sammanfoga dessa motstridiga drag i en helt underbar roman.

Föregångarna finns förstås. Det är helt enkelt oerhört inne att skriva nya versioner av äldre berättelser. Hogarth förlag har sin tämligen framgångsrika satsning på Shakespeare i nytappning, The Austen Project var av någon anledning inte alls lika lyckat, och i dagarna släpptes tre romaner baserade på Henrik Ibsens pjäser som jag tycker i alla fall verkar lovande.

Hos Homeros besöker den irrande Odysseus och hans besättning Kirkes ö, där hon förtrollar och förför den antike hjälten och förvandlar hans besättning till grisar när de försöker hindra henne. Hon är en häxa, ett rovdjur, en motbild till den goda hustrun Penelope som snällt väntar på hemön och motstår alla friarna medan Odysseus kuskar runt världen.

Visst är det som gjort för att berätta nu ur Kirkes perspektiv? Den närmaste släktingen till den här romanen som i alla fall jag läst får nog sägas vara Louise O´Neills feministiska omtolkning av HC Andersens Den lilla sjöjungfrun, The Surface Breaks. Båda tar en egentligen ganska svårbegriplig karaktär och gör en empatisk omtolkning, tar deras synvinkel på ett sätt som de manliga författarna kanske inte riktigt lyckas med, eller ens eftersträvar.

Miller gör Kirkes värld på en gång magisk och djupt begriplig. Jag hade nog inte riktigt väntat mig att en antik gudinna och häxa skulle gå att verkligen identifiera sig med, men jag är fullkomligt intagen. Kirke är inte minst en av de bästa skildringar av moderskap som jag läst, av våndan i att vilja skydda sin son – för hon får en son efter Odysseus besök – och låta honom växa i världen.

Det är kanske inte märkligt att det är mer eller mindre marginella kvinnliga karaktärer som lånar sig till riktigt bra moderna omtolkningar. Det Miller skildrar med Kirke är på en gång mytologiskt och på pricken ett modernt människoliv, där få saker är riktigt självklara, utan där identiteten och kampen för en egen plats att fylla i världen inte alldeles saknar drag av det antika slagfältet.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Den ikoniska hemfärden
• Det finns inga sjungande krabbor
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Skön läsning och några käftsmällar

När Gaiman skriver Nordiska myter utgår han från Eddan, och försöker enligt honom själv att ”återberätta dessa sagor och historier så noggrant och intressant som möjligt.”. Och fastän jag själv inte är alltför bevandrad i originaltexterna, så tycker jag att det märks. Återberättandet känns i någon mån respektfullt, men också lättare att ta till sig än originalen, och det tycks finnas en slags fascination i texten som smittar av sig på läsaren.

Och det är säkert viktigt att Gaiman tycks förhålla sig just noggrant till originalen. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att han gärna hade kunnat frångå dem lite mer än han gör. Ge dem mer liv. För även om det är intressant läsning, så blir det stundtals något torrt. På sina ställen hade det varit välbehövligt med lite mer bakgrund och kanske lite mer kött på benen hos karaktärerna, som i rätt många fall är alltför lätta att glömma.

Med det sagt är boken fortfarande mycket läsvärd för den som har ett intresse för just mytologi. Den väcker frågor om hur lika och olika vi är som människor, och varför vi är som vi är. Gudarna påminner på många sätt om oss själva, med sina tafatta gräl och fåniga påhitt. Och framför allt träder världen upp från boksidorna, enorm och vacker, och påminner oss om hur skör den är, och att vi borde vara tacksamma.

Den som satt sig in i mytologi från andra delar av världen kan också känna igen delar av historierna från andra myter. Det är fascinerande hur lika de är, och man kan fråga sig varför. Träffade människorna varandra, trots att de befann sig så långt borta? Är det hela en slump? Oavsett vilket är det tankeväckande, och bjuder in till en känsla av gemenskap, där vi alla delar erfarenheten av att vara människa.

Nordiska myter är, som sagt, läsvärd, men knappast en bladvändare. Jag skulle rekommendera den till dem som intresserar sig för mytologi, eller som gillar författaren i övrigt. Kanske inte till andra. Fin i hyllan är den i vilket fall.

Similar Posts:

• Sagolike Neil
• Ett vet jag som aldrig dör…
• Mytologi på allvar
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Gud är död – här är hans barn

På havet finns också ett vikingaskepp ute på irrfärd under ledning av den hänsynslöse unge prins Eidyr och hans försvurne, Dal. De söker efter Jotunheim, jättarnas rike. Besättningen knorrar, men prins Eidyr är fast besluten att komma hem med en jättes avhuggna huvud och alla tänkbara rikedomar, till ära och berömmelse.

När de halar upp den halvt medvetslösa Vei ur havet lovar hon att, i utbyte mot sitt liv, visa de asatroende vikingarna vägen till Jotunheim och jättarna, till sitt hemland och sina gudar.

Som framgår ovan utspelar sig Vei i ett litterärt landskap inspirerat av nordisk mytologi. Där är dock Jotunheim en ganska perifer värld som asagudarna besöker mest för att hämnas eller stjäla tillbaka saker från jättarna. Perspektivet i Vei är annorlunda.

Här klampar asagudarna in som de maktlystna, falskspelande Andra i en ritualiserad maktkamp mellan asar och jättar, där Vei är utvald att spela en central roll. Det är Jotunheim som är hennes hem, en civilisation där varje by har ett relativt personligt förhållande till den jätte som är just deras gud. Ur Jotunheims perspektiv är asarna i flera betydelser småttiga.

Beståndsdelarna känns möjligen bekanta, men blandningen egen, fräsch och enormt välarbetad. Det märks att Bergmark Elfgren och Johnsson har arbetat länge och nära med Vei (som tydligen är en omarbetning av en berättelse som delvis publicerats i tidningen Utopi tidigare). Bild och text hänger sömlöst ihop. Det är filmiskt och snyggt, inte minst i det stiliserade återberättandet av bakgrundsmyten – och tycker jag mig inte se en visuell referens till Serenity i krigarflickan Veis seger över de andra klanernas ran ..?

Tyvärr är jag inte så bekant med Karl Johnsson sedan tidigare – även om Berättelser från Engelsfors var ett ovanligt lyckat seriekomplement till en värld som inte från början skapats som serieuniversum – men den som gillade Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs nytappning av häxmyter och populärkultur i Engelsfors-trilogin kan nog känna igen något av detta här. Vei utspelar sig visserligen långt ifrån det lilla svenska brukssamhället Engelsfors och dess fokus ligger mer på fysisk action än på relationer och psykologi, men den har samtidigt något av samma fräscha, uppfinningsrika större än delarna-berättande över sig.

Återstår bara frågan om när den andra och avslutande delen egentligen släpps?

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Realistiska häxor
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Mytologi på allvar

En bok som kom i nyutgåva härom året, Brian Branstons Gudar och hjältar i nordisk mytologi, fanns även i mitt barndomshem och jag minns den som så pass fascinerande att jag inte riktigt vågat återse den som vuxen av rädsla för att den nog inte skulle vara så där magisk som jag minns den (i synnerhet bilderna, där särskilt Loke fjättrad vid klippan och Hel på sin tron i dödsriket fastnat på näthinnan). Dessutom har jag svårt att tänka mig att de där bilderna riktigt kan mäta sig med dem de handlar om här, Johan Egerkrans i Nordiska gudar.

Egerkrans gjorde succé med Nordiska väsen för några år sedan, och det är svårt att tänka sig en bildvärld som passar hans penna bättre den. Frågan är ändå om han inte faktiskt överträffat sig själv med gudarna. Det vilar en så storartad makt och magi över deras porträtt, ett mörker och en ödesmättad prakt fångad inte minst i färgerna, i svärtan, guldet, elden, djupet och dunklet.

I ett bildverk som Nordiska gudar räcker det förstås till ett högt betyg. Bildmässigt vågar jag svära på att Egerkrans är överlägsen det mesta.

Textmässigt är jag mindre imponerad. Precis som föregångaren Nordiska väsen vilar Nordiska gudar på gränsen till uppslagsverk, med avsnitt för var och en av gudarna och om deras fiender och allsköns monster, men känns mindre genomarbetad än föregångaren. Jag blir inte klokare på den nordiska mytologin – snarare tvärtom. Mytologi är för all del sällan helt logisk och sammanhängande, men här finns upprepningar och luckor som irriterar. Betydligt hellre än faktiskt läser Nordiska gudar håller jag mig till att bläddra och titta på de fantastiska bilderna.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Nordiska myter i brittisk tappning
• Han är en hon
• Mytologi på allvar

Lönnroth strävar efter att göra denna samling kväden och hjältesagor mer tillgänglig för en nutida läsare, utan att för den sakens skull tappa i poetisk kraft. Jämför man Lönnroths översättning av visdomsdikten ”Havamal” med Björn Collinders från 1957 ser man förtjänsterna tydligt. Först ett exempel på den sistnämndes ”Havamal”-strof nummer 11:

Bättre börda bär man ej på vägen
än mycket mannavett;
aldrig bär man värre vägkost med sig
än alltför mycket öl.

Därefter samma strof i Lönnroths tappning:

Bättre börda
bär ingen man
än mycket människovett.
Värre färdkost
på vägen har ingen
än den som druckit för mycket.

Som synes har Lars Lönnroth både moderniserat ordbruket och rätat ut meningsföljder. Men han har nogsamt behållit versmåtten, där allitterationerna är särskilt betydelsefulla. Alla delar av Eddan har utrustats med förord. Det är texter som belyser ursprung och sätter in materialet i sitt sammanhang. De informativa noterna ligger i de breda marginalerna på varje sida, vilket underlättar läsningen ytterligare.

Den poetiska Eddan är ofta berättelsen om kamp på liv och död. Bland Asagudarna liksom i människohjältarnas krets åtnjuter den råa styrkan hög status. Gudarna slår ihjäl sina fiender, jättarna, ibland endast med bevekelsegrunden att stjäla rusdrycker. I hjältesagorna är det knappast någon som dör en naturlig död. Kvinnorna får rätta sig under våldet. Som i kvädet om Skirnes resa. I det ger fruktbarhetsguden Frej sin dräng Skirne uppdraget att övertyga Gerd att bli hans maka. Gerd har i och för sig inledningsvis föreställningen att hon kan säga nej, att hennes egna vilja räknas:

Tvång vill jag aldrig
någonsin tåla
ifrån kåta karlar.

och

Aldrig så länge
vi lever båda
vill jag bygga och bo med Frej.

Men Gerd blir tvingad. När erbjudna guldäpplen och en magisk ring avvisats hotar Skirne att halshugga Gerd och dessutom döda hennes far. Slutligen utsätter han henne för runmagi och slutför på så vis sin husbondes uppdrag. Asagudarna drabbar även samman inbördes. Förklädd till färjkarl utmanar Oden sin egen son Tor i en så kallad manjämning, en ordduell av smädelser. Tor kallar sin förklädde far för ”slembög” och hotar slå ihjäl honom med bara händerna, om han bara kunde nå över sundet som skiljer dem åt. Eddan glorifierar våld, innehåller förakt för den svagare samt hat mot ”den andre”.

Så varför ska vi läsa sådant i en tid då mycket nog ändå pekar i en mer auktoritär, antiliberal riktning? Vad har Eddan att ge oss i ett skede då människor under eget namn i sociala medier kan mana till bränning av flyktingförläggningar, i en tid då en man som Donald Trump blir vald till president i USA? Svaret är att Eddan rymmer så mycket mera. Här finns en poetisk berättelse om jordens tillblivelse. Här finns en uppsättning regler för hur människan bäst lever sitt liv och därutöver en mängd märkliga äventyr med gudar, alver, valkyrior, jättar och andra väsen. Även Eddans kvinnobild är mer sammansatt än jag hittills beskrivit. I exempelvis Völundskvädet skildras valkyrkior, kvinnliga krigare, som sannerligen är subjekt i sin egen tillvaro.

Från söder flög jungfrur
Mörkskogen igenom,
allvisa unga
för att fresta ödet.

Vi har att göra med ett litterärt verk som inspirerat såväl Richard Wagner som JRR Tolkien och Stan Lee (Marvel Comics). Men samtidigt som vidareutvecklingarna är många och populära, står Den poetiska Eddan stadigt på egen grund. Nationalistiska och fascistiska krafter har i olika tider sökt kapa åt sig den fornnordiska skatten av myter och kväden. Men Lars Lönnroth ger flera exempel på att Eddan inte har tillkommit i något nordiskt vakuum. Till exempel är delar av ”Havamal” inspirerad av medeltidslatinsk visdomsdiktning. ”Völuspa”, dikten om världens tillkomst och undergång, har i sin nedtecknade form både inslag från hednisk och kristen tid vilket innebär att bibliska influenser inte kan uteslutas. Eddans nedtecknare levde, liksom vi, i en multikulturell värld. Verkets visdom pekar på att vi människor hör ihop. Så kan Eddan också läsas.

Var aldrig den
vännen som först
bryter vänskapens band.
Sorg äter hjärtat
om du saknar en vän
att öppna dig helt inför.

Similar Posts:

• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Mytologi på allvar
• Myter och människor
• Små spoilers driver handlingen

Originalet verkar välgjort, med många bisatser om att det finns flera varianter på myterna, och verkar tänkt som ett uppslagsverk för antingen den allmänt intresserade eller för skolor, eftersom flera historier återberättas under flera olika karaktärer. Det blir lite trist när man sträckläser den, men naturligtvis funkar det bra om man bara slår upp en eller ett par figurer i taget. Illustrationerna är många och har oftast givande kommentarer, men ibland blir det mer korthugget än man kanske skulle önska.

Den svenska redigeringen verkar inte lika välgenomtänkt, tyvärr. Namn som Cupido och Jupiter skrivs med sina engelska namnvarianter, det att Mercurius har givit namn åt kvicksilver gäller ju för fler språk än engelskan, och att det grekiska ordet för drake är detsamma som för orm tycks ha gått såväl översättare som redaktör förbi. Det är synd, inte minst när det är Wahlström & Widstrand som ger ut den, ett förlag som har personer som Ola Wikander och Tore Janson knutna till sig, personer som lätt hade kunnat faktakolla en sådan här bok och åtgärda dylika fel. Nu får de som har tänkt använda denna bok i sin undervisning se till att faktakolla varje uppslag innan de sätter boken i händer på elever, så att inte missarna sprids vidare. I övrigt är det absolut inget fel på översättningen från engelska, utan det är antikkunskaperna som har några brister.

Att de romerska namnen inte nämns i innehållsförteckningen är också en märklig detalj, eftersom namnen (i de fall de har romerska motsvarigheter) sedan står i rubrikerna till varje karaktär på varje sida. Hittar man inte den man söker i innehållsförteckningen, får man gå till registret i slutet av boken, där även de romerska namnen nämns. En romersk namnvariant som dock varken nämns i innehållsförteckning eller register är Ajax. En enda gång på sidan där det berättas om honom står den namnformen, och då inte ens med en kommentar. Vem Aias (den gammalgrekiska namnformen på hjälten från trojanska kriget) är vet nog inte många, men hans namn på latin, Ajax, är ju känt för både städare, diskare och fotbollsfans (ett av Nederländernas främsta lag är uppkallat efter honom).

Men kan man bortse från sådana missar, de är trots inte i majoritet, så är detta alltså ett snyggt och smidigt uppslagsverk över 100 sägenomspunna karaktärer från det klassiska Grekland som du genom denna bok lätt kan bli bekant med.

Similar Posts:

• Långt borta och nära
• Från Wales till klippdassarnas ö – amen.
• Latinet dör aldrig
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• En mycket livskraftig döing

Boken förklaras kanske lättast med att den består av ett antal olika öden som vävs ihop genom att de alla har någon koppling till bröderna Anansi. Dessa sammanflätade öden gör boken väldigt svårsammanfattad. Såväl ena broderns fästmö och hennes mamma som gamla granngummor och en skummis till chef blandas in i det hela.

Man kan läsa boken som en sorts utvecklingsroman med mängder av stickspår, med den skillnaden (från många sådana romaner) att här är pojkarna som utvecklas redan vuxna när historien egentligen börjar. Man får väl säga att bröderna går från vuxna till fullvuxna, eftersom de lär sig hantera varandra och ta fram sidor hos sig själva som de inte visste fanns innan de träffades i vuxen ålder.

Vissa anser att Gaiman skapar spännande karaktärer, men att han inte kan skapa intressanta handlingar med dem, inte bra nog för hela romaner, i alla fall. Tycker man det, så ska man nog inte läsa den här boken heller. Det som fascinerar mig är hur lätt och normalt han beskriver händelser som egentligen skulle kunna kategoriseras som övernaturliga eller fantasifulla, det sista då med bibetydelsen fantasy-fulla, men får in dem i en vanlig brittisk eller amerikansk vardag med kontorsjobb, en kriminalhistoria och sjuksängar.

Det är lite som en av karaktärerna ilsket men kallt konstaterar, efter att hon mördats och irriterad märker att hon inte kan få ro förrän hon hämnats på mannen som slog ihjäl henne:

I don't believe in ghosts, Grahame. I spent my life, my entire life, not believing in ghosts. And then I met you. /. You steal from us. You murder me. And finally, to add insult to your injury, you force me to believe in ghosts.

Det är lite så man känner: ”Jag tror ju inte på några gudar, men de håller ju faktiskt på att fara till världens ände, förlåt, världens början, och förvandlas och har sig. Minsann.”

Gaimans American Gods fick jag höra talas om när jag skrev en artikel om den nordiske guden Loke, och läste den boken med stor behållning. Idén att alla gudarna från ”den gamla världen” hade flyttat med folk till USA var roande och Gaiman fick till det bra. Mina förväntningar på Anansi boys var nog därför lite för högt ställda; även om jag uppskattade läsningen så känns det inte som om den kommer att lämna så stort eftertryck.

Magisk realism, blandningen mellan fantasi och verklighet är ju inte ny eller unik, men Gaiman är bra på att skriva i den stilen. Det här är inte heller dåligt alls, men hade nog blivit ännu bättre som en långnovell eller i illustrerad serieform, där författaren inte hade behövt väva ihop så många trådar som krävs för att få ihop en hel roman.

Vi får väl se om och när han spinner vidare på den här tråden nästa gång, för även om boken knyts ihop till slut, så är det upplagt för en fortsättning, och kanske får Gaiman då till det lilla extra som gör att vi är många som ser fram emot hans nästa alster.

Similar Posts:

• Nordiska myter i brittisk tappning
• Sagolike Neil
• Värdet av misstag och andra kreativa råd
• Doctorow tar stora kliv framåt
• Dagens superhjältar igår

Jag kan inte hjälpa det, men får framförallt tankar till en klassisk skolbok. Det hänger väl samman med den ganska oproblematiska, torra sakframställningen – i kombination med de många bilderna.

Boken är alltså oerhört rikligt illustrerad, med många vackra färgbilder. Det gör det lätt att se vad Schreiber skriver om, och de symboler hon talar om i texten. För den här boken är helt fokuserad på bildspråket, och symboliken som ligger däri. Den talar mindre om hinduismen som religion, om världsbilden och trosuppfattningen.

Det mycket kortfattade indexet i slutet gör därtill att boken tyvärr inte fungerar särskilt bra som uppslagsverk i frågan. Det kan alltså krävas att man redan har en hel del förkunskaper om hinduismen, eller läser någon annan bok parallellt med denna, för att man ska kunna få ut så mycket som möjligt av läsningen av denna. Men i det perspektivet kan dess rika illustrationer och noggranna genomgång av bildernas språk ha mycket att tillföra.

Similar Posts:

• Mytologi på allvar
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Bra men lite bortslarvad
• Gud är död – här är hans barn
• Det finns andra träd än granar

Den första och kanske viktigaste är att författaren tar dessa gudar och hjältar på allvar och, trots att det är omöjligt att helt fjärma sig från samtiden, inte försöker pressa in dem i någon sorts nutida mall. De har spelat en roll, i många fall avgörande, i människors vardag. Människor precis som vi, av kött och blod, med samma typ av känslor. Det som för oss alldeles för lättvindigt klassas som spännande och roliga sagor var alltså något mycket mer för den tidens människor. Davidson menar att de har massor att berätta om tidsströmningar, civilisationens uppbyggnad, ja praktiskt taget hela samhället och även de svåråtkomliga mentaliteterna.

Det andra är att Davidson försöker ge oss en så ”sann” bild som bara är möjligt. Visst blir det i många fall antaganden som ligger till grund för många av slutsatserna, men i denna bok är de så pass gott underbyggda som man kan begära av en studie där källorna är så pass få och svårtolkade.

Den viktigaste kunskapsbrunnen att ösa ur är naturligtvis de isländska skrifterna, Eddan, Den poetiska Eddan och de isländska sagor upptecknade under 1200-talet. Snorre Sturlason har i och med sitt arbete en central roll i hur vi har tolkat och tolkar sammanhangen. Problemet med det är, enligt Davidson, att allt vi tilldelas genom Snorre är filtrerat genom kristendomen vilket inte borgar för en rättvis bild. Hon menar att det är p.g.a. Snorre som vi ofta anar en humoristisk underton i myterna som antagligen saknades under de tider då historierna ännu var ”levande”. Detsamma gäller även övriga kristna nedtecknare som exempelvis Saxo Grammaticus. Det behandlade källmaterialet i boken innefattar också de arkeologiska lämningar som kan hjälpa till att bilda någon form av enhet, vilket är bra, nödvändigt.

Den tredje och kompletterande biten är det breda uppslaget. Det handlar inte bara om att räkna upp de vanligaste myterna om Tor och Oden. De får visserligen ett proportionerligt utrymme. Tillsammans med Frej var de gudarna som verkar ha utgjort störst inverkan på det dagliga livet. Men alla de andra asarna, vanerna, jättarna och hjältarna i berättelserna får också en rejäl genomgång. Och det som kanske är det mest spännande av alltihop är den släktskap som den nordiska mytologin uppvisar med andra föreställningar bl.a. den grekiska. Davidson menar att kontakterna folk emellan självklart bidragit till denna släktskap men att det viktigaste för själva utformningen av en mytologi är de sociala förutsättningar som föresvävat dåtidens människor. En sorts växelverkan mellan socialt och ideologiskt alltså.

Similar Posts:

• Nordiska myter i brittisk tappning
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Nordisk urtext i ny skrud
• Mytologisk julgröt
• På gränsen mellan människa och monster