Idag har jag lämnat varje kris, eller rättare sagt gjort mig av med varje kris. Ty de kom inte utifrån utan inifrån, med mina antaganden

Det är sällan man får insyn i en makthavares tankevärld och ännu mer sällan som denna värld öppnar ett nytt universum åt en. Efter kejsare Marcus Aurelius (121–180 e.kr) död hittades dessa självbetraktelser som aldrig verkar ha varit menade att bli publicerade. Det framkommer tydligt hur texten i sig varken är enhetlig eller uttänkt: den är således menad att vara just påminnelser om människans tillkortakommanden, hennes korta tid på livet och hennes enorma begär. Självbetraktelser består av 12 böcker som mer kan ses som kapitel och varje bok består av kortare reflektioner. Hur aktuell kan en romersk kejsare vara för oss som lever idag?

En av anledningarna är att stoicism som livsfilosofi innehåller psykologiska tekniker för att minska negativa känslor såsom exempelvis oro. Den framhåller att man inte kan påverka andras handlingar, endast sin reaktion och sitt förhållningsätt till dem. Vi har gjort ett felaktigt antagande om världen vilket gör vår reaktion meningslös.

Om du plågas av något yttre är det inte det plågsamma i sig som besvärar dig, utan den bedömning du gör av det – och det står i din makt att radera ut den.

De antika tänkarna ansåg att teori måste ha en nära anknytning till praxis, annars skulle det inte vara värdefullt för människor. Återkommande ord är logik, förnuft, plikt, välvilja, natur och verket genomsyras av en viss typ av determinism.

Boken bör inte läsas i ett sträck utan snarare som sporadisk meditation. Man läser några sentenser, begrundar dem och fortsätter sedan sin vardag. I stället för stela predikningar är texten fylld av mustigt språk som gör läsaren engagerad. Ibland får t.om. den gode Aurelius utbrott såsom när han skriver ”så värdelösa de är, dessa små människor som ägnar sig åt politik och tror att de är filosofer, de är fulla av snor.”

Aurelius tar gång på gång upp nya perspektiv på samma teman. Steg för steg får man ett bättre grepp om den antikens idévärld och därmed etableras en direkt koppling till den tiden. Det spelar ingen roll att det nästan har gått 2000 år sedan Aurelius skrev detta – han vandrar med oss idag.

Aurelius svåra grekiska har Mikael Johansson lyckats översätta på ett förnämligt sätt. Johansson har gjort att språket snarare blivit mer direkt och därmed mer tillgängligt. Sentenser såsom ”Vem du än möter, säg genast till dig själv ‘Vilka åsikter om gott och ont har denne?’” skulle kunna vara skrivna idag. Vad kan låta mer som sunt förnuft än detta ”Man behöver inte bli arg på tingen, ty de bryr sig inte”. Det händer ofta att Aurelius vrider perspektivet från att agera ut till att utforska vad det är som egentligen får honom att bli arg. Är det något externt eller är det något inom honom själv som tvingar fram en reaktion?

Läser man lite om Aurelius så får man reda på att under hans tid som kejsare drabbades Europa bland annat av en historiskt brutal pest. Detta är inget som nämns i texten utan Aurelius finner lugnet i att observera livet sub specie aeternitas. Förståelse av människans existentiella situation skänker henne större jämnmod. Man kommer då att minska sina negativa känslor och känna välvilja till andra människor. Många funderingar kretsar även kring det allmännas bästa och hur detta även påverkas med ens eget välmående.

En mer modern kritik av Aurelius skulle kunna komma från källarmänniskan i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Huvudpersonen i boken föraktar just förnuftet och hyllar värdet av att känslor i en värld som domineras av vetenskapens framgångar under 1800-talet. Protagonisten försöker febrilt komma ur världens determinism och framhäva individualism genom att tillåtas vara just oförnuftig. Man får känslan av att Aurelius försöker kontinuerligt förlösa sig själv ur sina begär genom att just påminna sig om hur opålitliga och egentligen irrelevanta alla sådana tankar är. ”Jag förtjänar inte att plåga mig själv, ty jag har aldrig avsiktligt plågat någon annan.” Ofta dissekerar Aurelius fenomen tills de knappt finns kvar såsom här:

Någon ber: ”Hur ska jag få ligga med henne?”
Du: ”Hur skall jag bli fri från begäret att ligga med henne”
En annan: ”Hur ska jag bli av med honom?”
Du: ”Hur skall jag låta bli att önska att jag blev av med honom”

Slår man upp ordet stoisk i SAOL får man följande definition:

en person: undertrycker sina känslor och uppvisar likgiltighet inför vad andra inger välbefinnande, glädje o dylikt. [Personen upplever] obehag, smärta, sorg o dyl. o tålmodigt o. utan klagan uthärdar svårigheter.

Jag avslutar med en pregnant bild:

Levnadskonsten liknar snarare brottning än dans på så vis att du står beredd och orubblig inför det som drabbar dig och det som är oförutsett.

Similar Posts:

• När filosofi var ett sätt att leva
• Befriande nattliga promenader
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• The nature of our game
• Mer kejsare än monster?

Nu är ju inte Vad är demokrati? en grundbok i statsvetenskap, utan en bilderbok för 6-9-åringar. Den kommer från Grekland, är skriven av Marisa De Castro och illustrerad av Christos Kourtoglou. Grekland brukar ju beskrivas som ”demokratins vagga”, så det kan kanske vara en poäng att en bok om demokrati också kommer därifrån? Den grekiska demokratin har en betydligt längre, men också skakigare historia än den svenska. Det är både spännande och kanske lite väl rörigt för en så ung svensk publik?

Avstampet är historiskt. På första uppslaget möter vi en primitiv ledare, en muskulös, väldekorerad herre bland lerhyddor. ”Jag är den starkaste!” deklarerar han. ”Jag ska bli ledare!”

Nästa uppslag domineras av en kung. ”Gud har sänt mig att regera över er!” menar han. ”Ni är alla mina barn och jag kommer att skydda er. Det som är bra för mig är bra för er.”

Sen händer något. Människor börjar samla sig och tåga mot slottet. Hytta med nävarna. ”Vi vill bestämma över våra liv!” ”Vi vill ha demokrati!”

Människorna dansar på torget. Deras gestalter har blivit alltmer färgstarka. Röda flaggor vajar i luften. ”Revolution!” står det på den största.

Därefter får vi göra ett hopp tillbaka i tiden igen för att konstatera att även om redan de gamla grekerna hade demokrati (oklart vart den sedan tog vägen), så fick inte alla vara med. Inte kvinnorna i alla fall. Därför krävdes ”några kolossala revolutioner”, och den vuxne läsaren kan känna igen såväl suffragetterna som mer moderna kvinnodemonstrationer på nästa uppslag.

Med det är vi inne på vår samtida demokrati med välfärd som sjukvård, skola, bibliotek och pappaledighet. Det här är framför allt min tolkning av illustrationerna, för texten talar ganska luddigt om alla demokratins rättigheter. Bilderna har stor betydelse för att tillföra konkretion.

Det är svårt att komma runt att här finns väldigt många svåra ord för en 6-9-åring. Revolution och etnicitet, rättigheter och skyldigheter, majoriteter och minoriteter. Här krävs allt en vuxen högläsare som tar sig tid att förklara.

Frågan är om det inte också hade varit rimligare att, snarare än att bara översätta boken, göra en svensk bearbetning, där man istället för att lära sig hur många platser och vilka åldersgränser som finns i det grekiska parlamentet hade fått veta hur det svenska fungerar. Komparativ statsvetenskap känns ändå lite överkurs för en sexåring.

Och hur ska vi uppfatta det här med ”Revolution!” För många har ordet våldsamma dimensioner. Samtidigt kunde det ju kännas rimligt att prata om den demokratiska revolutionen på samma sätt som vi pratar om jordbruksrevolutionen eller den sexuella revolutionen. Det är en enorm, omstörtande förändring. Fast gör vi riktigt det ..?

Dessa invändningar till trots är det här en fin bok med charmiga illustrationer och en välbehövlig utgångspunkt för viktiga samtal.

Similar Posts:

• Ett sekel av demokrati
• En annan demokrati är möjlig?
• Tyskland på randen till revolution
• Vem förändrar världen?
• Jakten på demokrati

Läsare bekanta med ekonomisk idéhistoria kan känna igen många resonemang från exempelvis Keynes och andra ekonomiska teoretiker, men de paketeras här på ett lättillgängligt vis. Som titeln avslöjar är boken nämligen skriven till författarens egen dotter, och detta genomsyrar också tilltalet i boken. Man ska som läsare alltså inte förvänta sig några vetenskapliga bevis, avancerad matematik, referenser eller källhänvisningar i den här boken, utan det är snarare att betrakta som en ekonomisk-filosofisk essä i fiktiv dialog-form.

Författaren är själv professor i nationalekonomi, men blev väl kanske mest känd för omvärlden då han under en kortare tid var en stridbar finansminister i Grekland. Boken är dock ursprungligen skriven innan hans tid som finansminister. De dilemman som han arbetade med under sin tid som finansminister – om Greklands skuldsättning i spåren av den globala finanskrisen 2008, och om den ekonomiska politik som EU förde i relation till det skuldsatta Grekland – är dock frågor som spelar en viktig roll i den här boken.

Varoufakis lyckas alltså ta upp många intressanta perspektiv i denna relativt korta bok. Gott så. Det finns i och för sig en del detaljer i den historiska skildringen som jag kan ha invändningar mot. Men framförallt finns det en stor elefant i rummet som han inte riktigt ger sig i kast med, nämligen frågan om äganderätt och egendomsregimer. Symptomatiskt väljer Varoufakis att inte använda begreppet ”kapitalism” när han beskriver vår samtid eftersom det – enligt hans mening – är så betydelsemättat. Istället använder han begreppet ”marknadssamhälle”. Det valet förefaller mig märkligt – varför inte kalla en spade för en spade, om man nu faktiskt skriver om en spade? Men valet att använda begreppet ”marknadssamhälle” är också olyckligt därför att jag tycker att det faktiskt fördunklar diskussionen: ”marknader” har ju historiskt existerat under vitt skilda egendomsregimer, från antiken fram till idag. I begreppet kapitalism ligger dock faktorn om hur ägandet av resurserna som handlas med på dessa marknader ser ut, nämligen att privatpersoner äger resurserna (till skillnad från samhällen där resurser exempelvis ägs av en stat eller ägs gemensamt). Och just hur ägandet är fördelat vet vi är mycket avgörande för hur ekonomier fungerar. Det tas i den här boken upp ganska ytligt – som när Varoufakis exempelvis diskuterar automatiseringens problem, och som lösning förespråkar en demokratisering av ägandet av kapital. Det hade enligt min mening förtjänat en betydligt mer gedigen behandling. Detta inte minst eftersom Varoufakis menar att vi i framtiden i hög grad kommer se en strid mellan intressen som vill ”kommersialisera allt”, och andra intressen som vill ”demokratisera allt”, där han själv säger sig tillhöra den senare kategorin. Det här är väl på ett sätt en annan formulering av den klassiska höger-vänster-skalan i politiken. Dilemmat om hur man faktiskt ska lyckas att demokratisera ”allt” (eller i alla fall mer än idag), som Varoufakis vill, diskuteras dock egentligen inte särskilt mycket. Boken hade garanterat tjänat på att även diskutera den saken djupare.

Man kan kanske inte få allt i en så här kort bok. Varoufakis bok är trots sina brister en enkel ingång till ämnet för den som är intresserad av politik, men som har skyggat för att kasta sig in i ekonomiska modeller.

Similar Posts:

• Upp till kamp mot övervakningskapitalet
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismen och dumheten
• Rojas övertygar inte

Kiki Dimoula föddes 1931 i Aten och är enligt förlaget oomtvistat Greklands främsta samtida poet. I kroppens främmande land är ett urval av dikter skrivna mellan 1956 och 2014.

Dikterna utgår ofta från de många vardagsdetaljerna; brevbäraren med sina kuvert, vykorten, äktenskapsgrälet, fönstret, nattmedicinerna och spädbarnet. Alla de detaljer som utgör ett liv. Från dem rör sig Dimoula vidare inåt, på ibland ganska snåriga stigar till rum som ofta är färgade av melankoli.

Ibland känner jag igen mig. Som i dikten med titeln ”Oförenliga”:

Alla mina vårdikter
förblir oavslutade.
Det är för att våren alltid har bråttom,
min lust kommer alltid för sent.
Därför tvingas jag
ge nästan varje vårdikt
ett höstligt
slut

Dikten påminner mig om Tove Janssons ”Höstvisa”:

Skynda dig älskade
skynda att älska
Dagarna mörknar minut för minut…

Kanske bär de en liknande melankoli, Kiki Dimoula och min barndoms älskade Tove Jansson. Det finlandssvenska svårmodet korresponderar med det grekiska, och det reflekterar sig också vidare in i mig. Kanske är det just därför det finns en del av mig som värjer mig från Kiki Dimoulas poesi? För det är vackert och det öppnar nya rum, men det är inte alltid rum som jag längtar efter att stiga in i.

Similar Posts:

• Mamma har fått en egen bok!
• Antika verk i väldigt ny tappning
• Tove bakom Mumintrollen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!

Men det var inte bara det. De antika grekiska dramerna hade något som jag kände saknades i omvärlden och nutiden. Där skulle man hellre vara världsvant ironisk än drastisk och dramatisk, hellre känslosval än känslosvallande. Men i de gamla böckerna fanns den: passionen. Där fanns liv och död och drama, där fanns starka stormande känslor som skreks ut utan skam. ”Å! Vilken av mina sorger ska jag börja med? Det är ju ändå lika illa, var jag börjar, och mellan slut och början finns det bara sorg” utbrister Klytaimestra i Ifigenia från Aulis. Långt ifrån blasé.

Även som vuxen, när känslorna allt som oftast har slutat svalla som vågorna på Hellas hav och mojnat precis som vindarna vid stranden av Aulis, ger läsningen av tragedierna fortfarande en känsla av plötsligt påkommen livslust. Grekerna hade ett ord för det: katarsis. Aristoteles menade att ur ett känslomässigt sammanbrott, ett klimax bestående av överväldigande, föds en känsla av förnyelse. En sorts rening.

Och hela känsloregistret ryms verkligen i Euripides verk. Mycket mer än sorg finns bland dessa mer än tvåtusen år gamla rader, fulla av ilska, glädje, stolthet, olycka och humoristisk dråplighet. Men framför allt är det nog ändå en känsla som dröjer sig kvar efteråt: orättvisa. Livet är orättvist, döden är orättvis, båda drabbar de oss människor på sätt som vi inte kan hantera. Det är något som mänskligheten alltid har och alltid kommer att behöva ge uttryck för.

I just den här utgåvan återfinns de två sista tragedierna som Euripides skapade under sin livstid. De skrevs av det grekiska dramats främsta förnyare, på sin ålders höst, under en tid då Athen var en stormakt under nedgång och fall. Euripides var lite av sin tids Strindberg: en nyskapande dramatiker, inte rädd för att kritisera vare sig gudar eller människor. En som retade den samtida opinionen och som ofta kritiserades, både för hädande och kvinnohat.

Synen på kvinnorna tycks i själva verket ha pendlat mellan förakt och beundran. I Backanterna är Ifigenia närmast att ses som en hjälte, modigare och mer rakryggad än en hel här av krigsdugliga män.

Bakgrunden är den här: Vid Aulis strand ligger den grekiska flottan overksam i stiltje och enträgen väntan på vind. Barbarerna i Troja ska straffas, den sköna Helena återerövras till sin make. Men hur ska man ta sig över till Troja utan vind i seglen? Kalchas, siaren, hävdar att oturen beror på att gudinnan Artemis är vred och att om dödläget ska kunna brytas måste gudinnan blidkas med ett offer: kung Agamemnons dotter, Ifigenia.

Och Ifigenia låter sig offras, även om hon först låter sitt vemod höras i en elegisk klagan på trageditypiskt vis. Det är också här det ovan nämnda klagoropet från Klytaimestra – Ifigenias mor – kommer in i bilden, där hon utbrister sitt ”mellan slut och början finns bara sorg”. Med tanke på att det är en tragedi behövs kanske ingen spoiler alert för att säga att det slutar med ond bråd död. (Så även i Backanterna, som i övrigt är en mycket mer komisk och också mer bloddrypande historia, där de kvinnliga anhängarna till Dionysus-kulten går bärsärkagång i religiös extas och sliter sönder både boskap och män med sina bara händer.)

Har man aldrig läst en tragedi förut kan det kanske kännas lite styltigt med versmåtten i början, men de ger också en melodiskt och behagligt rytmisk läsning som man snart kommer in i, även för den som inte behärskar jambisk trimeter eller katalektisk trokéisk tetrameter. Dessutom har dessa pjäser den praktiska egenheten att det finns en trygghet i det givna persongalleriet – samma karaktärer och historier återkommer ofta i verken, så har man väl blivit lite insatt i de antika myterna så känner man snabbt igen sig.

För övrigt kan det vara lite kul kuriosa att de sista raderna i Backanterna är exakt desamma som i tre andra av Euripides dramer, och att en av dessa rader också återfinns i början av Medea. Däri finns dessa tragediers tematik i ett nötskal:

I många gestalter tar gudomen form
och ofta vill gudarna väcka vårt hopp
ty ingenting blir som vi väntade oss:
det oväntades form beträder en gud.
Det var detta vårt spel ville visa.

Men: kommentarerna och inledningen av Jan Stolpe lämnar faktiskt lite att önska. Inledningen för att den så tydligt riktar sig till bara en viss typ av läsare, den redan väl insatta. Kommentarerna för att de placerats längst bak utan tydlig hänvisning i texten, vilket gör att man måste bläddra fram och tillbaka konstant och lätt kommer av sig i läsningen. Vill man att dessa verk ska överleva i tvåtusen år till och inte bara bli en inbördes angelägenhet för litteraturvetare får man nog bjuda på lite mer läsvänlighet än så, fantastiska översättningar och klassiker till trots.

Similar Posts:

• Vecka 30: Light lit
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Antika verk i väldigt ny tappning
• Det grekiska spektrumet
• I kroppens främmande land – vardagen och melankolin

Pindaros högstämda poesi, som framför allt består av hyllningsdikter till segrare i olika idrottsspel, har rykte om sig att vara svårgenomtränglig, och det är ingen överdrift. Det invecklade språket, i kombination med innehållsliga krumsprång och komplicerade versmått, har fått svenska översättare att rygga tillbaka, och inte förrän den nyssnämnde Björkesons senaste arbeten kom hade dikterna översatts i sin helhet till svenska. Nu har alltså Göran Svärd tagit upp kampen med Björkeson och erbjuder ett urval av Pindaros poesi. Två saker är helt unika för Svärd: dels att han har valt att översätta Pindaros metriskt, det vill säga att han i möjligaste mån har använt sig av samma versmått som originaltexten är skriven på, dels att han har valt att ordna sitt urval kronologiskt, istället för att följa den traditionella indelningen av dikterna, som grundar sig på genrer och geografiska platser.

Boken inleds med en inledande bakgrundsteckning av poeten Pindaros, historien bakom hur hans poesi överlevt till idag samt några nedslag i den omfattande forskningen kring dessa texter. Översättaren ger även en översikt över de versmått som förekommer, tillsammans med en kort diskussion om varför han valt sitt speciella grepp. Inför varje dikt ger Svärd sedan inledande anmärkningar, där han placerar dikten i sitt sammanhang, såväl med avseende på de praktiska omständigheterna kring diktens tillkomst som dess innehåll. Häri ryms även kortare analyser av dikterna. Därpå följer själva översättningen, i sin tur följd av kommentarer till namn och begrepp som den moderna läsaren kan tänkas behöva en förklaring till samt metriska scheman. Boken avslutas med en litteraturförteckning.

Hur är då själva texten? Tungläst är kanske det första intrycket. Jag har gjort några nedslag här och där och jämfört med den grekiska originaltexten, och översättningen, liksom den innehållsliga tolkningen, är mestadels korrekt. Den inledande strofen i det första olympiska odet, vars första ord gåtfullt omtalar vattnet som det främsta, låter i sin helhet så här:

Förnämst vattnet – och guldet, likt är den flammande elden,”¨
när det i natten framblänker, bland furstliga skatter det främsta.”¨
Men, mitt hjärta, önskar du
”¨tävlingskamper besjunga,”¨
sök ej på den ödsliga”¨himlen mer het stjärna finna, än den enda solen som upplyser dagen, ty”¨
inte finnes större än Olympias spel, varifrån
”¨den hymn med stämmor många går, som svävar kring
Ӭde konstklokes tankar att till lov
”¨för Zeus sjunga, sedan framkommit de har
”¨till Hierons så välsignat rika härd.

Den metriskt bundna översättningen har en betungande effekt på flytet i språket och tvingar ibland fram ansträngda formuleringar såsom ”Gyllne phorminx! Egendom Apollons!” (första pythiska odet). Denna effekt är dock avsiktlig, och Svärd understryker själv i inledningen att det som ter sig ”uppstyltat och ansträngt går [...] helt i linje med Pindaros egen ton.” Allt är dock inte högtravande och tungfotat, utan det finns också mer lättflytande formuleringar, såsom ”Kom, muser, nu rikta mot denna ätt en ärans vind av versstrofer!” (sjätte nemeiska odet) och ”Vad har fröjdat ditt hjärta mest, o Thebe, välsignade stad, av allt som ärorikt fordom skett i landet?” (sjunde isthmiska odet).

Vem har då glädje av att läsa Pindaros poesi? Till att börja med alla som är intresserade av grekisk mytologi! Det myllrande landskapet av kända och mindre kända gestalter från när och fjärran, som ibland nästan tar över hela dikter, både fascinerar och förnöjer. En annan tänkbar läsargrupp är de som gillar tänkvärda reflektioner om det mänskliga livets villkor. Gång på gång, både på och mellan raderna, delar poeten med sig av sin ofta ganska svarta syn på tillvaron.

Björkesons översättningar har fått kritik för att de ligger alltför långt från originalet, både språkligt och stilistiskt; Svärds översättningar är i detta avseende ofta Björkesons raka motsats. Här kommer läsaren närmare Pindaros – på gott och ont. Det finns emellertid passager där texten är oriktigt översatt, exempelvis det textställe hos Pindaros som förmodligen citeras allra mest. Det som direktöversatt från grekiskan heter ’en skuggas dröm är människan’ har hos Svärd blivit ”skugga, dröm är människan” (åttonde pythiska odet). Istället för att låta drömmen tillhöra skuggan likställer alltså Svärd de båda, vilket är felaktigt. Översättning, och särskilt översättning av poesi, måste självfallet tillåta ett stort mått av poetisk frihet, men att återge något helt annat än vad som står i originalet är problematiskt, minst sagt. När övergår en översättning till att snarare vara en produkt av översättaren än av den ursprungliga författaren?

Trots mina invändningar tycker jag att Svärd har presterat en högintressant och viktig bok, som gör rättvisa åt det säregna originalet. Dessutom är boken särskilt användbar som vägvisare till den grekiska lyrikens, och särskilt Pindaros, annars tämligen slutna värld, inte minst för alla dem som saknar kunskaper i antik grekiska.

Similar Posts:

• I kroppens främmande land – vardagen och melankolin
• ”Jag är som sådana människor som försöker dölja hurdana de är trots att man vet att de är som folk är mest.”
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• Latinet dör aldrig
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör

Som favorit framstår Sophia Nikolaïdous underligt hastiga ”Så vi kan ha det framför oss och titta på det”, en knappt tre sidor lång berättelse om avbruten och återupptagen kärlek. Att på så liten yta kunna förmedla ett så klart och samtidigt så gåtfullt kvardröjande händelseförlopp är en märkvärdig prestation. Trots sin korthet står den pall för flera omläsningar.

Lägstanivån sätts däremot av Giorgos Goziz novell ”Douzlamas”, en händelselös och konstlad scen i vilken två män diskuterar sport över en måltid och retoriken börjar ta formen av en fotbollsmatch. Den upplevs som en idé som säkert är skojig att hitta på, och kanske även att genomföra, men allra minst att läsa. ”Prodromos snappar åt sig den verbala passningen framför diskussionens mål och försöker sig på ett centralt placerat skott”, skriver Goziz och gör ännu ett stilistiskt självmål.

Intressantare är då Vasilis Amanatidis ”Den avhuggna foten”. Titeln till trots rör det sig inte alls om ett olyckat Edgar Allan Poe-plagiat utan en successivt avslöjande lek med skillnanden mellan fantasi och verklighet. Foten samsas med lava, en hund (eller är hon människa?) och en verkligt – verkligt – förvirrad huvudperson. Amanatidis behärskar den slags det krälande obehagets konst som anstår god otäck litteratur.

Över huvud taget håller sig de flesta av novellerna en hyfsad nivå. Men mer än om kvalitet handlar antologins stora fördel om det breda spektrum av föreställningsvärldar läsaren ges tillgång till. Man kan säga att antalet författare bildar lika många par ögon att uppleva världen i allmänhet och Grekland i synnerhet genom. Vad skriver man om i Grekland? I regel tuggar man väl på samma gamla tidlösa ämnen som litteratur brukar göra, kärlek, död, konst och så vidare. Om hur det är att växa upp. Om hur knepigt det egentligen är att interagera med en annan människa. Om svek. Till exempel. Det är gångbara teman och Jan Henrik Swahn vet tydligen att plocka ut dem.

Similar Posts:

• Demokrati! Revolution!
• Mer än bara sorg
• Varför äter vi inte alltid goda saker?
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor

I Judas underbara kyss har Eleni precis börjat misstänka att hennes man är otrogen. Hon har varit gift med Alexis i sjutton år och det har egentligen aldrig varit något bra äktenskap. Eleni blev gravid precis när de träffats och Alexis ville absolut inte behålla barnet. Dock ändrade han sig och beslutade han sig för att gifta sig med Eleni när han fick veta att hon skulle få ärva en smärre förmögenhet av sin pappa. Eleni har alltid älskat Alexis och deras gemensamma son Takis. Hon har gjort allt för att behaga sin man och sin son men hon har aldrig fått något igen.

Jag hoppas för allt i världen att denna berättelse är helt igenom fiktion. Visserligen är historien långt ifrån svindlande men om berättelsen om denna ringaktade människa är värklighetsförankrad blir jag äcklad. Hur det kan vara ett självändamål att behaga sin man är för mig en gåta. En ännu större gåta är hur det kan kännas relevant att skriva om det. Jag vill inte läsa om självuppoffrande kvinnor och deras egotrippade män, speciellt inte när det sker i ett löjets skimmer. Inte heller vill jag läsa om hur männen bedrar sina fruar med fruarnas bästa väninnor även om det beskrivs i ett slags dråpligt ljus.

Vem är detta skrivet för? Vem vill läsa om detta? Hur kan denna bok ha sålt i så många exemplar att det kan kännas relevant att översätta den? (Frågor jag ännu inte funnit något svar på men jag söker ihärdigt!) Språket är lättläst och det flyter men det är ju i sig inte en anledning att läsa denna bok. Det måste finnas så mycket annat att ge ut än detta. Men, vad vet jag, antagligen finns det många som njuter av att läsa om andras raserade äktenskap och kanske hjälper det att läsa om någon som är än mer förtryckt än man är själv. Dock är det för mig obegripligt hur det kan skrivas i denna smått humoristiska dagbokstappning.

Judas underbara kyss är en bit dokusåpa i fiktion. Antagligen förstår jag inte att uppfatta dess storhet men jag får ingen kick av att läsa om en kvinna som trots att hon gör allt för att hålla ihop sitt äktenskap blir bedragen av sin man och sin bästa väninna. Det som är mest stötande är hur hon sedan kan tänka sig att gå tillbaka till dem båda och till sitt gamla liv. Jag är inte road och därmed finns inget kvar i berättelsen att reflektera över. Det är inte ett intressant kvinnoöde och det är inte en bra berättad historia. Vi kan alla lugnt välja att läsa något annat.

Similar Posts:

• ”Jag har hämnats; vi är kvitt….…”
• Hur många konstnärer rymmer ett äktenskap?
• I nöd och lust?
• Högstämt om Judas upprättelse
• Finlandssvenska tips från bokbloggaren Jessica Andersin – Bokbabbel