Jag klippte ut den och la den på min sambos bara höft. Jag tog ett kort så man kunde ana hennes kurvor. Just för att hon fortfarande är det för mig. Något centralt i själva livsupplevelsen.

Det står er fritt att göra vad ni vill med denna recension, men jag har varit förtjust i Niklas Rådströms författarskap länge, åtminstone på avstånd. Länge letade jag efter Bok (1989) som förutom Niklas text även innehöll grafiska blad av Lennart Aschenbrenner. Charmigt var också det verk Rådström skapade tillsammans med sin fru konstnären Catharina Günther-Rådström 2003 om blåmesen de döpte till Absint. Fågeln som återkom till deras fönsterbleck, och de blev allt närmare bekant med.

Så kommer jag då till denna drygt hundrasidiga poesibok Då, när jag var poet. Redan på sidan 7 har diktens jag tröttnat på att ”låta allt liv bli litteratur” – men sen handlar den delvis ändå om det – iallafall indirekt. Dikterna blir en väg att hitta in i skrivandet igen. Det är som om poesiskrivandet för handen och huvudet nästan har samma verkan som ljuv musik för öronen. Det tilltalar något hos mig som läsare som inte riktigt går att ta på. Befriande nog inte går det varken att formulera eller mäta.

Dikterna får mig att längta ut i en höstkall lövskog i slutet av oktober. Du vet den där stunden då du bara stannar upp och drar in alla lukter i näsan. I samma ögonblick har du glömt hur du kom till denna plats, eller vart du ska sen. Allt är bara ett tyngdlöst nu.

Jag tycker om att vara mitt bland sidorna i denna bok. Den får mig att glömma allt vardagsskav, allt ”jaha, det kanske är dags att göra käk nu”. Det känns också som tiden har en viss betydelse i detta verk, och den växande förmågan att uppskatta det lilla. Att jag vid snart 50 faktiskt kan bli glad av något så litet som när kvällssolen skiner genom lövverket i en alm. När jag var 25 hade jag mycket högre krav än så.

Jag vet inte om jag samlar på det precis, men det finns ju hela dikter eller enskilda diktrader genom den svenska lyrikhistorien som jag fastnat för så hårt att det dristat mig till att skriva till författarna bakom dem. Strax innan poeten Göran Palm (1931-2016) dog, bad jag honom handskriva sin dikt ”Havet” till mig. Likaså fick min finlandssvenske favorit Claes Andersson (1937-2019) en tid senare, samma förfrågan om sin berömda kärleksdikt som slutar ”…var i helvete håller hon hus?”

Nu senast kunde jag inte låta bli att fråga Niklas Rådström om min favoritrad i detta verk. I just love them.

Där du inte är

där finns inte jag

Similar Posts:

• Denna lycka att vara bland de levande
• Människonära dikter
• En blåmes som visar vägen
• Högstämt om Judas upprättelse
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?

I år fyller tidskriften Lyrikvännen 60 år. Det firas på en rad sätt och i måndags samlades vi på Stadsbiblioteket i Stockholm för ett samtal om samtidspoesin. I panelen satt litteraturkritikern Ann Lingebrandt, poeten Athena Farrokhzad och poeten och översättaren Magnus William-Olsson. Moderator var författaren och förläggaren Jonas Ellerström. Ämnet för kvällen i den mäktiga rotundan bland tusentals böcker var: ”Samtidspoesin, vad händer nu?”

Jonas Ellerström inleder med att säga att poesin är ett hjärtats språk snarare än plånbokens samt att det inte bara är ett klimat vi pratar om utan att det förekommer regionala variationer.

Athena Farrokzad fortsätter samtalet med att diskutera de nya poetiska praktikerna samt de dito estetikerna. Hon menar att den poetiska kartan förflyttats sedan 00-talet. Det håller Ann Lingebrandt med om. Hon menar att konkretismen och språkmaterialismen är på väg bort. Magnus William-Olsson säger även att samtidspoesin är heterogen; det finns många olika sätt att skriva på. Hela panelen menar att ”den nya poesin” står inför ett skifte och att det inte bara sker här i Sverige utan på många ställen i runt om i världen. William-Olsson menar att efter digitaliseringen har vi nu hamnat i postdigitaliseringen.

Vad är en poetisk röst idag? William-Olsson belyser det svenska intresset för den bundna versen och menar att den är på väg tillbaka, men med ett ledigare förhållningssätt. Lingebrandt ser en samhällskritisk trend som inte behöver se ut som Göran Greiders eller Göran Palms lyrik. Klimatförändringarna beskrivs till exempel i poesi, som i Jonas Grens Lantmäteriet. Farrokhzad menar att alla skriver in sig i politiken men att det går att särskilja den radikala, subversiva poesin som utlovar någon form av handling i världen.

Ellerström säger att 1990-tals och 2000-tals poesi är inåtvänd och valde bort läsaren, att det idag är tydligare och mera utåtvänt. Lingebrandt fyller på tanken med att nu ser vi poesi som kommunicerar och verkligen vill nå ut. Fast Farrokhzad säger att det är en nidbild att se 00-talet som icke kommunikativt. Där fanns visst poesi som var omedelbar och direkt, ett tydligt exempel är Lina Ekdahl.

Hur beter sig då poeten och dikten i detta nya sammanhang? William-Olsson menar att idag finns inte längre poesin i offentligheten utan håller på att marginaliseras. Han får medhåll av Lingebrandt som säger att poesin är på väg ut ur media. Dock gäller det inte i Danmark där Yahya Hassans självbetitlade debut Yahya Hassan ifjol hamnade på topp tio-listan. Och det är inget ensamt fenomen utan i Danmark är poesi lite av ett bestseller-fenomen.

Om vi blickar framåt då? Lingebrandt menar att förlagslandskapet förändrats. Bonniers har nästan släppt poesin medan mellanstora förlag samt uppstickare tagit sig an den. Hon befarar dock att genom alla nedskärningar på kultursidorna så är den professionella kritiken illa ute. William-Olsson lyfter den förgrening och mångfald som växer på nätet. Han menar också att poesin är ett samhälleligt fenomen och bör försvaras som det. Farrokhzad menar att kvaliteten parad med samtidigheten är fokus nu. Hon berättar att som skrivarlärare jobbar hon för att hennes elever ska slunga ut sin text i världen.

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Litteraturen läser oss
• Döden och ljuset
• Scenpoesi på hallmattan

Så hur fångar man ”det radikala sextiotalet”? Vad var det egentligen? Om det och dess ”politiska estetik” handlar antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet. Sju olika skribenter ger sju olika perspektiv på film och litteratur, konst och arkitektur.

Underrubrikens ”en orättvis betraktelse” härstammar förstås från Göran Palms debattbok med samma titel. Vi som inte var med vill, vad jag förstår, ifrågasätta den etablerade bilden av 60-talet, och vara ”orättvis” på samma sätt som Palm var ”orättvis” i sin betraktelse av västvärlden ur ett antikolonialt perspektiv. Att slå mot överheten och dess cementerade sanningar. Det är en storvulen jämförelse med inte så lite bismak av föräldrauppror.

Redaktören Per Wirtén beskriver i förordet bokens författare som de som ”fötts med ödet att växa upp i skuggan av dessa självutnämnda giganter”, 68-generationen. Också Ulrika Kärnborg talar om sin generation som den som ”blivit dömd att leva i skuggan av det underbara decennium när våra föräldrar var unga, världen var ett oskrivet blad och alla möjligheter låg öppna” och David Karlsson konstaterar att ”Vad man än gör, vad man än vill och vad man än åstadkommer så blir det som bäst nästan lika bra som det var en gång. Då. Nästan.”

Sådär håller de på. Och fastän här finns en längtan efter 60-talets framtidstro och energi som jag brukar kunna identifiera mig med, trots att här finns en del intressanta perspektiv på 60-talets konstliv, så blir grundintrycket ändå ganska gnälligt och tröttsamt.

Det är säkert i stor utsträckning en generations- (och klass-) fråga. Mina föräldrar stod inte på några barrikader 1968. Jag försöker inte ta mig fram i några snäva kulturkretsar i deras skugga, och jag har inget behov av några pubertalt symboliska fader- och modermord. Tvärtom hittar jag gärna förebilder där de går att få tag på. Så vad är det som är så förbaskat problematiskt?

Det är egentligen svårt att sätta fingret på det. Bilderna av 60-talet i Vi som inte var med föreställer inte ett 60-tal, utan flera. Här finns det dogmatiska 60-talet, som när litteraturvetaren Annika Olsson kritiserar tidens reportageböcker under rubriken ”Vad såg Jan Myrdal?”. Här finns konstens och litteraturens lite otippade kombination av demokratisträvan och avantgardism som Ola Larsmo visar på i framför allt P-O Enquists romaner Magnetisörens femte vinter, Hess och Legionärerna. Här finns det 60-tal som inte ockuperade några kårhus, charterresornas och gillestugornas 60-tal, som Per Svensson skriver lätt raljerande om i ”Till kritiken av mexiteglet”. Ulrika Kärnborg jämför 1960-talets konstscen med 1990-talets, och Anneli Jordahl efterlyster svensk film som kan få omvärlden att greppa efter censursaxen igen.

Något att tillföra har antologin onekligen, här och var. Det eviga tjatet om 60-talets långa skugga kan jag dock klara mig utan. Väx upp, skribenter. Passa på och njut av problemformuleringsprivilegiet en stund nu, innan era eventuella barn vuxit upp och fått blodvittring. Helt enkelt – get over it.

Similar Posts:

• Jag tror inte det är över
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Radikalisering att dra lärdom av
• Vad är kulturen bra för?
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern

Mänsklig verksamhet följer dock sällan fyrkantiga tidsindelningar – och så får vi begrepp som Eric Hobsbawms ”det långa 1800-talet” (från franska revolutionen 1789 till första världskriget 1914) och ”det korta 1900-talet” (från 1914 till Sovjetunionens fall 1991). På samma sätt tycks en rad historiker och skribenter mer eller mindre överens om att det finns något som heter ”1968″ (eller ”60-talet” eller ”70-talet”) och som sträcker sig över ungefär andra hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. En exotisk period att se tillbaka på med skräckblandad förtjusning, förakt eller dyrkan.

Jag har alltid varit svag för den där perioden. Jag älskar helt enkelt estetiken, jag älskar färgerna, klädsnitten, musiken. Och framför allt älskar jag glöden och framtidstron, den här känslan av att det gick att förändra världen som känns milsvitt långt ifrån min egen uppväxt på 1990-talet. Den tidsperioden finns skildrad i böcker som Gustav Fridolins Blåsta! och Gellert Tamas Lasermannen, och den ägnades för mitt vidkommande till stor del åt att sukta efter 1968. Det senaste decenniet har fina skildringar som Gunilla Thorgrens, Håkan Lahgers, Kjell Östbergs och Salka Hallström Bornolds nyanserat bilden, men knappast dövat intresset.

Såhär inleder Per Wirtén sitt förord till antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet:

Nästan allra sist i Göran Palms bok En orättvis betraktelse från 1966 kan man läsa följande för boken typiska mening: ”Vi lever inte i en ond värld. Vi lever på sin höjd i en ond världsdel.”
Det är en mening som inkapslar det bästa i sextiotalets radikala samhällsdebatt. Kanske är det just såna meningar som gör att jag skriver det här. Man vände på det allmänt omfattade, man vände ut och in på en världsbild runt vilken det rådde konsensus. Plötsligt fick ljuset falla på de mörkaste delarna, de som utelämnats ur den tidigare berättelsen om samhället, historien och världen.

Men är det verkligen så att det vi förknippar med det radikala sextio- och sjuttiotalet tog slut med den borgerliga valsegern 1976? Att alla de där idealen svävar i något nostalgiskt moln någonstans, fjärran från vår egen tid? Jag tror ändå inte det.

När jag börjar skriva på det här sitter jag någonstans i skogen i södra Närke, omgiven av en brokig skara människor med det gemensamt att de reagerat på människans kortsiktiga, antagonistiska och ohållbara framfart i naturen.

En bit ifrån mig sitter en skäggig och piercad ung man i kilt och broderar. Det blir en hel radda med Super Mario-svampar. Framför sitter en kvinna och täljer på en gammal rot. Någon tar en öl, någon har med sig portvin och någon ”tror inte på stimulantia” och dricker inte ens kaffe. Alla lyssnar vi uppmärksamt på diskussionen som leds av ekofilosofen Pia Skoglund från Karlstads universitet.

Det är en vecka i en ekologisk tältby, en festival med föreläsningar, exekutioner, spelningar och teater. Det är några mil hemifrån mig och alltsammans går på några hundralappar, vilket är ungefär vad min semesterbudget sträcker sig till.

Större delen av sommaren har jag läst just på temat 1968 och på Skogsfestivalen kommer jag hela tiden på mig själv med att le åt alla små glimtar av det där jag romantiserat och längtat efter. Hade jag haft århundradets semesterbudget skulle jag ändå inte kunna komma på någonstans jag hellre skulle vara.

För det handlar om det där som Per Wirtén skriver om, om att tänka utanför de ramar som massmedia och den allmänna debatten erbjuder. Det Pia Skoglund kallar vårt förståelserum, våra grundantaganden om världen och våra möjligheter i den. Om att få syn på att det vi gör nu kanske inte är det enda eller bästa alternativet.

Jag åker hem med känslan att mycket av det jag förknippar med 1968 faktiskt lever kvar ibland oss. Det får kanske inte lika mycket uppmärksamhet som då, men allvarligt talat: vad skokartongen med ”1968″ på rymmer är en ganska liten del av den mångfald som varje mänsklig verksamhetsperiod egentligen är.

Mycket av det som frodades då har också utvecklats, nyanserats och växt in i det allmänna medvetandet. Miljö- och klimatfrågorna är ett exempel. Ett annat är ifrågasättandet av könsroller och heteronormativitet – frågor som kanske ”slog igenom” då, men där vi nog tusan på många sätt har kommit längre idag.

Så jag tror inte alls att det är över. Jag tror fortfarande att allt egentligen är möjligt.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Det tjänar till; det måste
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Erik Helmersons debutroman Blixthalka är en road trip Island runt med en hel del När Harry mötte Sally-vibbar. Vad som är avväpnande med den är att till och med huvudpersonerna är medvetna om det. Filmens cynisk-kvicka diskussion om huruvida män och kvinnor verkligen kan vara ”bara vänner” ingår definitivt i deras rikliga repertoar av referenser och Helmerson fångar på ett mycket underfundigt sätt hur vi tar in världen just utifrån ett gytter av referenser.

Precis som Göran Palm inför havets storslagenhet landar i sitt ”Havet. Jaha. Det är som på Louvren” visar sig sagornas karga och storslagna Island svårfångat. Till de få gånger när Erik och Lotta faktiskt möts i upplevelsen av landet är när de i Akureyri kommer på att det var här Tintin-albumet Den mystiska stjärnan delvis utspelade sig. Sagorna är däremot inte Lottas kopp te och Erik försöker förklara:

”Gunnar och hans spjutyxa kunde ställa till det för sig hur mycket som helst, sedan var det bara att krypa hem till Njál som tröstade och fixade.”
”Så Gunnars actionfigurer sålde bättre än Njáls? Gunnar var Han Solo och Njál var … Obi-Wan Kenobi?”
”Mjaa, jag skulle kanske inte…”

Helmerson använder allusioner och dialog för att både kontrastera och fördjupa sina karaktärer. Lotta är den som refererar till rockstjärnor och säger sig ha lämnat sin sambo för att han ”hellre ville se Agenda än bli avsugen”. Erik är den som alltid lyssnar när hon ringer och gråter, men liksom muminpappan, ytterligare en av hans referenser, längtar efter farligheterna på en stormpinad ö och en ny roll bortom den trygga och inrutade vardagen. Lotta definierar honom enligt devisen ”Man går aldrig ur högstadiet”: ”du är fortfarande den där jävla kufen som samlar på Airfixsoldater och svarar rätt på alla frågor och inte får hångla”. Kollisionen är förstås oundviklig.

Blixthalka bjuder kanske inte på enorma överraskningar, men är charmerande trivsam, opretentiös och lätt att ta till sig. Den komplexa kärleken till Island följer med som en bonus, en ovanligt fungerande reseskildring och en längtan som smittar av sig.

Similar Posts:

• Bilderna av världen
• Medelklassmannens tysta desperation
• Midsommarveckan på dagensbok.com
• Askungen i Cannes
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism

Palm är kanske mest känd för sina böcker på blankvers om den långa resan Sverige En vintersaga. Men han har också givit ut böcker som Hundens besök, Världen ser dig och Varför har nätterna inga namn?.

Göran Palm tar emot priset vid en ceremoni i Stora Hallen på Laxön i Älvkarleby lördagen den 4 juni klockan 13.00. Prisceremonin avslutas med att dammluckorna öppnas och att vattnet flödar fritt. Därefter uppläsningar, samtal och musik i Stora Hallen 14.00-16.00.

Arrangemanget kallas En dag om året, efter en av Dagermans mest kända dagsedlar:

EN DAG OM ÅRET

En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas,
och ingen skjuts för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa,
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.

Similar Posts:

• Stig Dagerman-priset till Le Clézio
• Gårdagens nyheter och det eviga
• Stig Dagerman och mannen som troddes vara utan ryggrad
• Hur skulle dina actionfigurer sälja?
• Där denna bok är, där finns jag