Som en försmak till höstens bokmässa serveras 500 bokbord med böcker du inte visste, eller kanske hade glömt att du ville läsa. I samband med bokbordet blir det dessutom stadsvandringar i Per Anders Fogelströms och Sonja Åkessons fotspår och författarmöten med Ernst Brunner, Alexandra och Alexander Ahndoril(alias Lars Kepler) med flera.

På Stockholms Kulturfestivals hemsida kan du läsa hela programmet för bokbordsdagen.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Det svåra enkla
• Stockholm, singlar, böcker
• Bästa Stockholmsskildringarna
• Stabilt utan överraskningar

Redan titeln leker lite med den där gränsen mellan fakta och fiktion; det låter nästan som en kioskdeckare, men det är givetvis en ganska akademisk (och småtorr) titt på faktion inom film, TV och litteratur – alltså den där genren, eller de genrer, som bygger på fakta men till viss del är eller åtminstone berättas som fiktion. Saker som gör anspråk på att vara sanna samtidigt som de drar nytta av fiktionens fördelar; biografiska romaner, non-fiction novels, biopics, ”baserat på en sann händelse” med mera. Jag har läst en hel del sådana på sistone, vilket inte gör det mindre intressant.

Jansson är väldigt påläst och delar med raska snitt in företeelsen i tre breda kategorier: dokudrama (alltså en dramatisk återberättelse av mer eller mindre verkliga händelser), dramadokumentär (alltså autentiskt material omklippt/omberättat i dramatisk form) och dokusåpa (i princip dramadokumentär, med den inte oviktiga skillnaden att allt verkar äga rum i direktsändning; ingen allvetande berättare, etc.) Dessa begrepp tillämpar han sedan på både högt och lågt, både Enquist och Robinson, i syfte att beskriva hur faktionen fungerar.

För en som jag, som aldrig läst kultur- eller litteraturvetenskap, är detta skitkul. Man får en grundkurs i berättandets teknik (vi har kapitelrubriker som ”Extradieges och intradieges”, ”Relationen text och paratext” och ”Ickefiktionens icketransparens”). Och Jansson drar upp många intressanta belysande exempel på både moderna och äldre exempel på hur gränserna mellan fiktion och fakta löses upp, och mot slutet även en del funderingar om varför det just nu finns ett så stort intresse.

Samtidigt blir det lite väl mycket vad och hur, men lite för lite varför. I spåren efter Brown, Frey, Brunner, Tamas med mera är det här med sant vs lögn, fakta vs fiktion, en ganska het potatis. Jansson lyfter upp en väldig massa exempel på litteratur, film och TV som passar in i hans modell, men han ifrågasätter inte, han diskuterar inte följder, han försvarar nätt och jämnt. Om han hade ägnat 30 sidor mindre åt att visa hur Brunners eller Troells eller Beevors verk passar in i faktionen – man behöver bara en viss mängd exempel för att belysa vad man vill säga, allt efter det är showboating – och 30 sidor mer åt att diskutera faktionens roll i kulturen hade det här blivit en ännu intressantare bok.

Som det är är den ändå klart läsvärd. Inte något för den breda massan, kanske, men jag tar med mig en hel del.

Similar Posts:

• Till populärkulturens försvar
• I väntan på Gitta
• Underhållning om underhållning
• The truth is, like, really out there, dude
• Demokratitrivsel i tegelstensformat

För snart en månad sedan uttalade sig Leif GW Persson om Camilla Läckbergs böcker. Om Camilla Läckbergs böcker tycker GW inte.

En del deckarförfattare, som Läckberg, håller samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst.

Andra höll med, och givetvis lät svaret inte vänta på sig. I Expressen skrev Linda Skugge:

Att Brunner och Ranelid blir gröna av avund när det kommer fram unga och vackra deckardrottningar och dominerar hela boktopplistan förstår jag.

Och vips är det som så ofta i svensk kulturdebatt: av ett uttalande som handlar om litterär kvalitet (vad nu Leif GW Persson vet om sånt) blir en debatt om något helt annat. Och givetvis hade man redan på förhand kunnat räkna ut vilka som skulle yttra sig, vilka argument de skulle dra upp, och vilka ståndpunkter alla skulle inta. Det blir liksom så i ett land där 9 av 10 kulturdebatter förs av samma 30-40 pers.

Och det är ju, som väl ingen kunnat missa, i just den ankdammen Maja Lundgrens nya bok delvis utspelar sig. Vi tas med till kulturredaktioner, släppfester och förlagstillställningar där det pågår ett evigt flinande ryggdunkande med kniv och där, enligt Lundgren, männen bestämmer – inte officiellt, givetvis, men med hjälp av eviga små nedlåtande gliringar (det är de som är myggorna), maktspel, sex, personliga övergrepp, organiserade förtalskampanjer på Aftonbladets kultursidor riktade personligen mot Maja Lundgren i form av rubriker, typografiska tecken, "slumpmässiga" ord som givetvis anspelar på just henne… Som sagt, ordet "paranoid" är inte mitt ordval.

Och det är där Lundgren får problem. För egentligen är det ju idiotiskt att hetsa upp sig över att hon använder folks verkliga namn (apropå hyperkänslighet är det givetvis det folk hängt upp sig på). Herregud, det finns en begränsad mängd redaktörer och författare i Sverige; det här är ingenting som inte Strindberg ("Vi ses i nästa bok!"), Lundell eller Guillou gjort femtielva gånger. Skillnaden (könet undantaget) är väl bara att Lundgren skiter i charaden – hon låtsas inte dölja deras identiteter bakom ett genomskinligt alias, menar hon Carl-Johan Vallgren så skriver hon det och inte Clas-Jonas Wallqvist. Nej, kruxet är att hon medvetet gör det så svårt för sig – eller kanske snarare gör det så lätt för andra att avfärda henne som en förföljelsemanierad kulturtant i behov av aluminiumfoliehatt. Jag kan inte låta bli att tänka att det måste vara ett litterärt grepp i detta, att medvetet utmåla sig själv som en som tror att ALLA (och speciellt då alla män) i svenskt kulturliv är ute efter att sätta dit just Maja Lundgren personligen; att hon gör sig själv till en "envar"-karaktär, en personifiering av alla de som känner sig förtryckta…

Men det blir också lite motsagt av de sisådär två tredjedelar av boken som inte utspelar sig i Sverige utan i Napoli, där hon vandrar runt bland mafiosi med huvudet fullt av allt från romantiska rövarbilder till höglitteratur. Det är de som är tigrarna; som inte skäms över att vara macho, som inte sticker under stol med att de bestämmer. Här blir boken – eller verkar i alla fall bli – en rak dagbok, väldigt personlig; ibland i form av långa beskrivningar, ibland bara korta, skissartade anteckningar. Man kliar sig i huvudet och undrar vad hennes redaktör sysslat med. Men det är också här det känns som om jag kommer boken på spåren; det är en undersökning av maktstrukturer, tolkningsmönster och förutfattade meningar, både uttalade och underförstådda, språkliga, könsliga, politiska, klassmässiga, religiösa… sådana har vi ju alla, även Lundgren (vilket hon inte gör någon hemlighet av). "Omertá" är ett ord hon drar upp både för maffian och kulturlivet; hur säger man emot det som aldrig sägs högt? Hur störtar man den makthavare som flinar och förnekar att han har någon makt alls? I valet mellan att hålla käft och att gå till attack väljer hon det senare, väl medveten om hur det får henne att framstå.

Som roman betraktat är Myggor och tigrar en förbryllande upplevelse. Den spretar vilt mellan knivskarpa iakttagelser och långrandiga vardagsbetraktelser, mellan ilsken stridsskrift och introspektiv självbetraktelse, mellan legitim och överdriven paranoia. Även om det är uppfriskande att läsa de allra hätskaste vredesutbrotten är den också långa stycken rent ut sagt tråkig. De som förväntar sig mer i samma stil som den fantastiska Pompeji blir besviken; men det är ju inte heller hennes avsikt.

Många tror att jag har löst problemet. Att Pompeji utgjorde humorns seger över hyckleri och bister verklighet. De vill ha mer tröst. Nu skriver jag en mörk bok i stället. Jag måste lita på min läsare.

Och i den ankdamm vi lever i läser förstås alla utifrån sina egna ryggdunkande förutsättningar – hejsan indignation och rubriker med "rasar", "chock" och "skandal".

På försättsbladet har förläggaren antecknat en rad namn på män jag angriper. Såvitt jag kan se är dessa namn det enda han antecknat.

Det är lättare att beundra Myggor och tigrar och dess "Fuck you, I won't do what you tell me"-attityd än det är att gilla den. När debatten klingat av, när allt är som vanligt igen, hoppas jag att Maja Lundgren fortfarande står upp. För hon har mycket att ge, men som drivkraft är hat bara effektivt över korta sträckor och hon förtjänar mer än att vara den där galningen i hörnet som tar på sig allt det mörka. Myggor och tigrar lyfter på förlåten till samma kulturdiskussion som sen gör allt för att dra ner den igen. Jag håller inte med om allt i den, och det vete fan om den ens är så bra som den borde vara; men den är relevant.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Modernt Stockholm i kritisk sekelskiftestappning
• Samma sanning?
• Fantasifull verklighetsskildring
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras

Det är dock inte enbart en redovisande arkeologitext som Brunner levererat utan också en i hög grad levande reseskildring och i och med det sällar han sig till en genre med lång historia och många ansikten. Redan under antiken skrevs reseskildringar och sedan dess har de bitit sig fast trots att omvärlden kontinuerligt krupit många människor och läsare betydligt närmare. Genren har alltså många konventioner att fastna på men de i princip outtömliga kombinationsmöjligheterna som finns medför ändå fler utsikter än fällor. Brunner gör sin grej och man kan lätt känna igen hans detaljerade berättande men man anar emellertid att han har nosat in sig en del på den koloniala epokens reseskildringar (men utan dåtidens många gånger vanliga rasistiska undertoner). Faktiskt doftar hela boken sent 1800-tal och ibland så mycket att man nästan anar en tropikhatt på Brunners hjässa. Det vandras till fots, basarer besöks och inte minst beskrivningarna av hotell och måltider gör att detta intryck förstärks. Dessutom är boken i sig utformad som en gammaldags anteckningsbok och om man bortser från den ditklistrade färgbilden skulle den vara som gjord för att passa innanför en dammig sekelskifteskavaj.

Och jag kan inte låta bli att drömma mig bort. Jag vill göra en sån här resa, jag inspireras och får resfeber utan att ha någon bokad biljett liggandes på hallbordet. Både jobbigt och härligt på samma gång. För det är ju så här man vill resa, med en lagom blandning av äventyr och bekvämlighet. Brunners ryggsäck är inte särskilt stor och på det fina hotellen lämnas den huvudsakliga packningen kvar. Inga nudlar intas, nej det är stek och vin som gäller. Precis som det ska va. Vem vill egentligen släpa runt en jättesäck under hela sin semester eller tvinga i sig trist käk för att få den skrala reskassan att räcka en vecka till? Nej, det är på Brunners vis man ska bese världen och bevittna historien. Och får man sen, som författaren, frossa i antika lämningar blir resan förmodligen komplett.

Och får man inte omedelbart styra sin kosa söderut för antiken IRL duger Brunners arkeopornografiska resehandbok gott som substitut för stunden men i det långa loppet håller det inte med att bara läsa om härligheten. Inte ens Medelhavsmuseets generösa samlingar kan helt stilla behovet, det måste upplevas på plats och det är ju just denna typ av lustfylld inspiration som reseskildringar är till för.

Similar Posts:

• Greklands sak är vår
• Jag, Carolus
• Vattnets historia under antiken
• Sexspaning över 14 000 år
• Vem äger historien?

Ernst Brunners skildring av Karl XII är en roman men trots det har författaren månat mycket om den historiska trovärdigheten, något som ingen läsare kan ta miste på. Boken som är skriven i jag-form, det är genom kungen ögon vi får följa händelserna, är kronologiskt uppbyggd och förloppen är de historiskt faktiska. Det handlar alltså inte om några överraskande, fiktiva moment som på ett eller annat sätt skulle kunna kullkasta bilden av kungen utan boken är rätt och slätt upphängd på själva personporträttet. Det är återigen bilden av Karl XII som står i fokus och någon tvekan om vilken fot Brunner står på i den frågan råder ingen tvekan om. Hans syn på kungen är entydig och den är ond. Kungen var långt ifrån de många glorifierande skrifternas hjälte och ingalunda något strategiskt underbarn.

I Brunners tappning är det en patologisk mördare, en psykopat med allt för mycket makt vi möter. Något som också förklaras av den mycket speciella uppväxten som satte djupa avtryck hos kungen och det faktum att han blev regent redan vid femton års ålder. De snedvridna dragen skiner också igenom tidigt. Det är först djur, både tama och vilda som massakreras, vidare över de många dödsstraffen som nytillträdd kung till slagfältens och erövringarnas hejdlösa mördande. Galenskapen väller över och det gör den tydligt på i princip varenda en av de drygt 800 sidorna. Framställningen är också driven rent stilistiskt. Vissa scener känns rent av obehagligt påtryckande som exempelvis när Brunner skildrar avrättningar eller stridsscener med arkaiserat språk och närmast naturalistisk detaljrikedom. Scener som det alltså finns gott om i den här boken. På samma sätt lyckas Brunner också framhäva det politiska storhetsvansinnet hos kungen som knappast alltid gjorde sina strategiska val efter rationella principer. Han var kung och kungen skulle lydas och segra.

Naturligtvis väljer Brunner att lyfta fram och förstärka de här, milt uttryckt, mindre goda sidorna ur källorna likväl som andra författare valt att blunda för dem. Vissa utav källorna är också samtida propaganda mot kung Karl men faktum är att de här dragen finns där och exemplen verkar många, så många att något otvivleaktigt ligger bakom och det verkar klart att kungen led av någon form av galenskap/hybris precis som många andra envåldshärskare gjort genom historien och fortfarande gör.

Men sparkar Brunner inte in redan öppnade dörrar, behövs verkligen en korrigering av den generella uppfattningen om kungen? Svaret måste bli ja! För bilden av Karl XII som en svensk hjältefigur lever och frodas trots att flera böcker som hävdat motsatsen redan finns. Glorifieringen är inte allenarådande men, som sagt, den finns där och den är felaktig! Den debatt som rått/råder kring den här boken är ett exempel och bevis på hur känsligt och i vissa fall fåfängt patriotiskt våra gamla kungar fortfarande uppfattas på många håll. Det är ett problem och så länge det dessutom finns väldigt korthåriga typer som årligen tror att de hyllar den svenska stormaktens förste hjälte är böcker som den här abslout nödvändiga.

Similar Posts:

• Under en enväldig krigarkung
• Arkeopornografi
• Alexander in på skinnet
• Enquists upplysningsmission
• Lundkvist om Alexander