Igenkänningsfaktorn är hög. Serierutan där en föreläsare säger ”Nu tänkte vi öppna upp golvet för medelålders män som inte vill ställa en fråga utan hålla ett långt anförande om sig själva eller något annat valfritt ämne som intresserar dem och som inte har någon som helst koppling till föredragets innehåll” träffade mig sådär rakt i magen och slungade mig tillbaka till ett antal föreläsningssalar som jag helst hade velat glömma. Skönt att få skratta åt det dock, som med så mycket av ämnena som tas upp.

Det fina med Ekman är att det aldrig känns som att hon skrattar åt sina karaktärer, utan väldigt mycket med dem. Istället för att stå utanför, peka och skratta (vilket jag upplever är hur många förhåller sig till hipsters och andra ”millenials”) sitter Ekman med dem i allt det knäppa. Hon gör skämt om att ha flygskam och samtidigt flyga till Tokyo, samtidigt är känslan att hon ändå förstår denna vilja att göra rätt även när det blir snett. Sina skämt till trots så står hon väldigt mycket på veganernas, feministernas och de Instagram-beroendes sida. Det är frigörande och gör det hela mycket, mycket roligare.

Similar Posts:

• Bajsnödigt dagsfärskt
• Lilla Berlin – Stora människoskildraren
• Satir och genialitet i serieformat
• För barn och vuxna att växa med
• Humoristisk samhällskritik och bristande självrannsakan

- Vad är det här?
- En veckakvartillbarnbidragetsoppa, svarar mamma glatt.

Det är en lång vecka, den där före barnbidraget. Det är en vecka fylld av makaroner utan korv, tejpade gummistövlar och hemmabadhus i sommarpoolen. En vecka när bensinen är slut och mamma måste skjutsa på cykeln till mormor, när pengarna inte räcker till biobesök, och när mamma bara blir trött på allt och drar en filt över huvudet.

Alla barn och föräldrar som någon gång har väntat på ett efterlängtat tillskott i kassan, må det vara bidrag eller lön, känner troligen igen sig i Elin Johanssons och Ellen Ekmans Veckan före barnbidraget. Somliga barn behöver aldrig uppleva hur det är att leva på lite pengar, och känner kanske inte igen sig alls.

Med det sagt vill jag ändå hävda att det här är en utmärkt bok för många barn och vuxna att läsa tillsammans. Det socialrealistiska temat ger berättelsen en allvarlig grund. Trots det är Veckan före barnbidraget varken komplicerad eller mörk. Här finns mycket kärlek och vardagsglädje att upptäcka. Inte minst i Ellen Ekmans många detaljerade illustrationer som verkligen går att förlora sig i. Perfekt för barn som tycker om att titta i samma bok om och om igen och som aldrig tröttnar på att studera mjukisdjur och barbiedockor som lever sitt eget liv, katter som äter pannkakor, myror som äter upp matsäcken på utflykten, stökiga hallgolv, leksakskaos och så vidare.

Några möjliga diskussioner utifrån Veckan före barnbidraget skulle till exempel kunna handla om konsumtion, klass, kärlek mellan barn och föräldrar och solidaritet med den som har det sämre. Det senare skildras fint i en scen där barnet i boken ger en del av pantpengarna till en kvinna utanför affären. (Se bild ur boken på Ellen Ekmans webbsida.)

Veckan före barnbidraget är en bok att växa med. En berättelse att återkomma till, att plocka fram, bläddra i och fundera över gång på gång. Både för barn och vuxna. Nya frågor och dimensioner kommer att dyka upp varje gång du öppnar den.

Similar Posts:

• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Fest och vardag med djurfavoriter
• En inkräktare?
• Hemligheter och ilska
• Syskonlängtan

Netflix och chill är den femte samlingsvolymen av Lilla Berlin, och har dejting och relationer som tema. Ellen Ekman har bett sina läsare att berätta om sina egna ragg- och dejtingupplevelser, och sedan ritat serier utifrån dem. Igenkänningsfaktorn blir förstås väldigt hög för många, för är det något som definierar vår generation så är det stilängslighet (ta hela hipsterkulturen som exempel) och våra ständiga försök att knyta an till människor som kanske eller kanske inte ser ut som sin profilbild, och kanske eller kanske inte kommer kalla dig för könsord innan kvällen är slut. En sådan beskrivning låter kanske deprimerande, men Ellen Ekman tar internetkulturens vardagliga irritationsmoment (som twittertroll och att få oönskade bilder på främmande penisar skickade till sig) och skapar förstklassig komedi. Visst är det jobbigt att behöva hantera mansplainers och ”jag är inte rasist, men…”-bekanta, men det gör livet lite enklare att kunna se t.ex. den bajsnödigt elitistiska musiksnobben genom en humorlins.

Ni vet de där sakerna människor gör och säger som skaver, men som man inte riktigt lyckas sätta ord på? Ellen Ekman gör det åt dig. Det är än lättnad att känna ”ja, precis så är det!” och få en slagfärdig replik att använda på köpet. Som den här, om varför det är irriterande när folk säger att man ska ”bejaka sitt inte barn”:

Vet du vad barn är? De är oförskämda, oanständiga, emotionellt outvecklade versioner av människor. Barn är materialistiska, egoistiska och elaka. De mobbas, ljuger, äter snor och bränner myror med förstoringsglas. Är det något att ”BEJAKA”?!

Netflix och chill är ofta klockren satir, där serierutorna fungerar som en sorts skrattspegel. Vi ser eländet som får oss att spy galla på sociala medier, oavsett om det gäller smygrasism, antifeminism, eller hetsen mot gluten, men istället för att bli frustrerad och ledsen börjar man skratta. Jag tänker köpa de andra Lilla Berlin-albumen och använda dem som ammunition mot dagar då allt känns jävligt, och jag rekommenderar er att göra samma sak.

Similar Posts:

• Bajsnödigt dagsfärskt
• På alla hipsters sida
• Lilla Berlin – Stora människoskildraren
• Färgstark satir vänder på perspektiven
• Da capo

Lilla Berlin 2: Mina vänner är indelad i kapitel genom presentationer av de olika karaktärerna i form av figurerade ”Mina vänner”-sidor, där alla fått fylla i min barndoms klassiska identifikationsformulär. En bild på dig själv, namn, stjärntecken, bästa årstid, fritidsintressen, Jag älskar, Jag hatar och andra livsviktiga uppgifter man skulle kunna tänka sig. Karaktärerna är ibland svåra att hålla isär, trots att de uppenbart skiljer sig i mångt och mycket från varandra. Och jag funderar över valet att blanda allas berättelser, och inte skapa kapitel för varje karaktär, hade inte det varit kul? Samtidigt går berättelserna i klinch med varandra på ett sätt som kanske inte hade varit möjligt då.

För detta är ju också en del av grejen: att låta de olika karaktärerna ställas mot varandra, utsättas för varandra, brottas med varandra.

I Lilla Berlin är de flesta medelklass, och av odefinierade åldrar – men jag gissar på ”över tjugo inte än fyrti”. I del två märker jag en ny sorts svärta jämfört med ettan. Nu märks klasskillnader, de som vi med den blå regeringen fått lära oss förneka. Nu märks livssituation: vilka slingrar sig ifrån att hjälpa till med flytten, vilka har fungerande relationer och vilka inte, vem får flytta hem till mamma när csn, extrajobb och lägenhet under studietiden inte går att kombinera? Vilka har, som min pappa skulle säga: ”pengar på bånken”, vilka har det inte? Rädslan för överklassens klädstil skildras, samtidigt som någon är snabb med att påpeka hur alla hipsters faktiskt också ser likadana ut. Våra rädsla att bli äldre, manifesterat av samlandet på my little ponies och star warsfigurer, möter här insikten om omöjligheten att bli äldre, när bostadsbristen och arbetslösheten tvingar oss att flytta hem till mamma igen.

En annan sak som tar alltmer plats är just teknologin. Ett tag känns det som att var och varannan serie handlar om samma sak: att utan dokumentationen av det vi gör, har vi inte riktigt gjort det. Vad är en tur till landet i den ostörda naturen, om vi inte kan twittra eller facebooka om det? Vad är en dumplingsmiddag utan den nerladdade dumpling-appen, det lilla quizet om dumplings och sedan förstås aktiviteten där vi tillsammans betygsätter våra aktiviteter. För vems skull? tänker jag alltid. För vår egen, förstås. För plötsligt är det så lätt att tappa bort egenvärdet i upplevelser. Som att man skulle vilja skrika till hela hipstermänskligheten: ”ha lite hemligheter, då!”

”Gör något som jag inte vet om, dokumentera det inte! Jo, förresten, skriv det i din dagbok, där du inte anstränger dig för att skriva fint om det, utan ärligt och rakt om det. Där du kan dislikea hur mycket du vill utan att någon kommer att se det, mer än du.”

Förlåt, jag var bara tvungen.

Det ska bli spännande att se, om femtio år, ifall dessa serier är tidsdokument eller om vi lever likadant då. Som ungdomarna från fyrtiotalet, som inte skulle fatta att de rest i tiden om de såg retrohipsterns bakgårdsloppis, dök upp mitt i deras fascination över gjutjärnsgrytor och Rörstrands och radiokaka. Jag älskar att det får finnas en karaktär som benhårt tror på enhörningar, ifrågasätt honom inte. Jag älskar att det får finnas en karaktär som hatar barn. Jag älskar att människor förmodligen kommer att vara så här osäkra och bekräftelsesökande för all framtid, facebook och twitter eller ej. Och Ellen Ekman får gärna fortsätta skildra det.

Similar Posts:

• Bajsnödigt dagsfärskt
• Satir och genialitet i serieformat
• På alla hipsters sida
• Hundfrossa som tar sig
• Igenkänningen uteblir när Stenmark försöker sig på fräckisar

Självklart finns det arbetare, och således arbetarlitteratur, 2014. Det känns ignorant att inte ha funderat särskilt över det förut. Det är lika viktigt att diskutera livs- och yrkesvillkor idag som på 1920-talet, även om vårt samhälle ser delvis eller helt annorlunda ut. Ofta klappar vi oss själva på axeln och tänker: ”Ja, vi har ju det så mycket bättre nu för tiden.”. Som om vi som lever nu är mycket smartare, mer utvecklade än de som levde för bara 100 år sedan. Visst, vi har fackverksamhet och skyddsnät och granskande journalistik och öppen demokrati… men vi kan lika lätt ta ett steg tillbaka i tiden inom ett område som att vi går två steg framåt inom ett annat. Därför måste vi alltid lyssna till rösterna från industrierna, rösterna från äldrevårdsomsorgen och rapporterna från skurhinkarna.

I antologin finner läsaren allt från noveller, verser och dagboksanteckningar till scenmanus, poesi och tecknade serier. Hela 35 personer från hela Sverige bidrar med varsin röst. Antologin utgör en blandning av erfarna och erkända författare samt flera nya namn att lägga på minnet. Den yngsta författaren är född 1984 och den äldsta 1925 – ett åldersspann på hela 59 år – alla med olika typer av bakgrund och erfarenheter. Det enda jag har att invända mot urvalet skulle vara det att det är väldigt få utrikesfödda representerade.

Antologins omslag är intressant i sig. Ellen Ekman (vars serier vi annars läser varje dag i Metro) har, med sin karakteristiska stil, målat en kvinna med sex armar – varje arm är upptagen med en egen uppgift. Undertiteln till Det arbetande folket har lånat Moderaternas typsnitt i ordet ”nya”, men istället för Nya Moderaternas (”det nya arbetarpartiet”) blå färg, är Nya Föreningen Arbetarskrivares ”nya” skrivit i rött… Själva titeln på antologin är även en hänvisning till Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket (1994).

Carola Ankarborg ger en realistisk bild av kvällspasset på ett vårdhem i Redan innan middagen. Hon beskriver underbemanningen och den stress det innebär att arbeta under väldigt tajt schema. Hur personalen tvingas att nästintill bli robotar fast det är människor de arbetar med. Som ett mantra upprepas alla de förordningar som den arbetande ska ta hänsyn till: ”tänk på nattpersonalen”, ”inget onödigt spring i trappan” eller ”inga tvättravar i tvättstugan”.

Ibland talar vi om hur dåligt äldre och sjuka har det på vårdinrättningar, det händer också att vi talar om hur stressade de vårdanställda är på arbetet. Ankarborg gör de anställda synliga, för det är inte bara stressen som gör de anställda och dem de vårdar illa:  för att hinna ta hand om alla på en avdelning, måste de bli så effektiva att de inte hinner vara medmänniskor.

Det medmänskliga är något Jesper Lundby beskriver med en fantastisk värme i Att leva är att jobba, men att jobba är inte att leva. Lundby visar hur de medicinska rutinerna tar överhanden och hur stressen får dig att glömma vilken spruta i mängden du givit, men han beskriver också önskan om att få ge människorna han jobbar med vackra upplevelser som sång, en skogspromenad eller att jobbet också ska innebära att:

…smula sönder ett blad, eller hålla upp en blomma, så att din blinda och nästan helkroppsförlamade brukare kan känna lukten. Att dricka kaffe med mjölk under en björk, så att hon kan höra vinden rassla i löven.

Towe Falk beskriver i sin novell Förhandling ett lager där de tunga och stressiga ackorden medför en mängd arbetsskador för de anställda. Under tiden som strejkförhandlingarna pågår fortsätter de anställdas liv, de satsar pengar på Solvalla och V75, de pratar på Facebook om hur man ska förhålla sig till det hela. Man kan inte alltid leva på barrikaderna, och även om en strejk ser bra ut på pappret så är det ingenting människor på ett företag nödvändigtvis vill gå igenom. Dessutom beskriver Falk de motstridiga tankarna om strejken: det kommer inte hjälpa dem – slagordet ”lönsamhet framför allt” är för stark. Lönsamheten bryr sig inte ju om de anställda och ännu en person blir sjukskriven efter att ha skadat sig i yrket.

Sammantaget stämmer dessa 35 röster upp i ett samstämmigt rop som ekar över hela Sverige. Beskrivningen av hur arbetsmarknaden ser ut idag, och realistiska berättelser från de som utför arbetet är alltid viktigt för litteraturen och inte minst för politiken. Det kommer inte finnas en enda tidpunkt i vår nuvarande och framtida historia då dessa livsberättelser blir ointressanta eller utan värde. Vi har format vårt samhälle, och såhär ser vårdsängarna – som vi nu ska ligga i – ut. Det är inte samma samhälle som Ivar Lo och Moa beskrev, men nog skulle de vara stolta över sina efterträdare.

Similar Posts:

• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”

”Lilla Berlin” är ett smeknamn för Möllan i Malmö. Av efterordet skrivet av förläggare Josefin Svenske får jag också veta att serien från början hette Möllan Deluxe, och startade när Ellen Ekman gick Serieskolan i Malmö. Malmö har de senaste åren etablerat sig som meckat för serietecknare, och störst av alla undergenrer är den feministiska. Det är inte utan att jag blir trött ibland på dem; Nanna Johansson, Liv Strömqvist, Karolina Bång, det kan vara övertydligt stundtals hur alla rör sig inom samma kontext och oundvikligen influeras av varandra. Lilla Berlin är lite annorlunda. Seriens styrka är dess gränslösa ironiserande av sin egen samtid. ”Det är mina vänner hon skämtar om”, skriver Josefin Svenske, och jag håller med. Det finns en hel kult av människor i yngre medelåldern, med My Little Pony-tatueringar, eviga CSN-lån och vårdjobb med drömmen om att bli konstnär en dag, ironiserande tröjor med gamla band från nittiotalet och med en ”chic” hund i minikläder i famnen, samtidigt som de skarpt ifrågasätter beslutet att skaffa barn.

Ibland handlar Lilla Berlin om mig. Jag har inga problem med det heller. Ellen Ekman är skarpt satirisk och dräpande, men hennes mål är framför allt skrattet. Människorna är alla lika oformliga; varken tjocka eller smala. Ibland varken man eller kvinna. ”Jag vill ju bara göra min autocorrect stolt någon dag!”, skriker den blåhårige från soffkanten, faller i sin kompis tröstande armar. Och männen som skrattar åt tonårstjejernas fascination över Twilight, och sedan gråtande börjar leta efter tältpinnarna när det annonserats ut att nya iPhonen har släppts. Det är det lugna konstaterandet att alla är vi lika goda kålsupare. Här skymtar inga politiska pekpinnar, men klockren samtidsgestaltning kräver inte alltid det.

Jag tycker också om den lilla amerikanska bulldoggen, som så tålmodigt provar kostymer mellan kapitlen. Batmandräkt? Friskis och svettis-tränare från åttiotalet? Kanske en pastellfärgad enhörning? Som icketalande kommentator är hen väldigt levande.

Precis som alla bra humorserier är boken beroendeframkallande och jag tänker ”bara ett kapitel till” fram tills den plötsligt är slut. Det är sant, alla serier är inte lika klockrena. Ibland är det som att Ekman har ett bra ämne, men inte riktigt får till det. Eller att ämnet faktiskt spelat ut sig själv på två rutor. Fyrarutors-systemet bestäms av tidningarna, förmodar jag, men det har sina nackdelar.

Hur ofta säger vi det inte; Hur kommer egentligen framtiden att minnas oss? ”Vi hade en global finanskris, massarbetslöshet, rasistiska partier vid regeringsmakten runt om i Europa och ett akut miljöhot”, som en av karaktärerna konkluderar så bra. ”Men ingen protesterade, ingen demonstrerade? Vad vi gjorde? Vi kollade på kattvideos.”

Lilla Berlin ligger så pass rätt i tiden, att jag redan nu oroar mig för hur Ekman ska utveckla detta om några år. Det är bara att hoppas att även hipsters utvecklas…

Similar Posts:

• Satir och genialitet i serieformat
• På alla hipsters sida
• Lilla Berlin – Stora människoskildraren
• Pang, pang! Glädjerus i trosorna
• För barn och vuxna att växa med