För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter.

Boken handlar om hittebarnet Prickly Pear och om Bertil som fötts under en trapp i torpet som delar namn med Hindenburg – den enorma zeppelinare som brann upp 1937 inför ögonen på hundratals åskådare. Dagensboks Anna Carlén kallade Lundins debut för drömsk, surrealistisk och märklig i sin recension och gav den betyget 7/10.

Kuvertet med vinnarnamnet sprättades av Johannes Anyuru, född i Borås där priset delades ut och själv nominerad till priset 2004. Tidigare under kvällen intervjuades han bland annat om den ekonomiska tryggheten som priser ger och om hur hans senaste roman En storm kom från paradiset kom till.

Övriga nominerade var: Åsen av Katarina Fägerskiöld, Väldigt sällan fin av Sami Said, Marialucia av Elisabeth Berchtold och Tillhör Lyra Ekström Lindbäck av Lyra Ekström Lindbäck.

Lilla debutantpriset gick till Madeleine Wollin.

Similar Posts:

• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter

Här är hur som helst de nominerade:

foto: Sara Moritz.

Elisabeth Berchtold för diktsamlingen Marialucia. Med nomineringen ”En kraftfull och genomförd poesidebut där fyra diktsviter vänder ut och in på fyra kvinnogestalter (Eurydike, Rosa, Lucia, Maria).”

foto: Sandra Qvist.

Katarina Fägerskiöld för romanen Åsen. Med nomineringen ”Stark, drabbande och helt osentimental vardagsskildring av svensk landsbygd.”

foto: Leo Nordwall.

Lyra Ekström Lindbäck för romanen Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Med nomineringen ”Modig och frontal debut som ritar upp sitt eget regelverk.” Kommer recension inom kort!

foto: Viktor Gårdsäter.

Sami Said för romanen Väldigt sällan fin. Med nomineringen ”Kvick, intelligent och medryckande prosa. En roman som är lätt att tycka om men som dröjer sig kvar länge.”

foto: Christine Olsson.

Susanna Lundin för romanen Hindenburg. Med nomineringen ”En roman med många oväntade vändningar. Vacker, sorglig, lurig och egensinnig.”

Det kan vara intressant att konstatera att vi på dagensbok inte alltid är överens med juryn. Det kan också vara intressant att konstatera att det återigen främst är de stora förlagen som är representerade (Bonniers gånger två, Natur & Kultur, Modernista och Norstedts). Priset delas ut den 21 februari.

Vad tycker du om nomineringarna?

Similar Posts:

• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Inte min sängkamrat
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• Att bli synlig

jag (Vi du) flickor bär på en stor råtta under den knubbiga Armen, stor som en katt Som ett gosedjur gropar i hullet vid armbågarna den är stel och död med rosa mage undersida Det regnar som alltid i de jordiga gångarna vi klafsar i lervatten

Det är antagligen få personer som missat den senaste veckans hårinferno. Efter det att en kvinna i Melodifestivalspubliken visat upp håriga armhålor började hatet mot håräcklet sprida sig på internet. Och strax därefter kom motreaktionerna – folk som i protest mot hårhatet visade upp sina egna håriga armhålor.

När jag upptäckte det här fenomenet hade jag precis fått i uppgift att göra en spaning på något i samhället som upprör mig. Jag tänkte att det här är kanske den mest talande illustrationen av upprördhet. Tusentals människor som engagerar sig, är arga, blir sårade, är upprörda. Jag skulle önska att ämnet – människors (kvinnors) kroppar – inte behövde diskuteras så här mycket, för det finns andra saker i världen som behöver uppmärksammas, men det är smärtsamt tydligt att så inte är fallet.

Dessa tankar följer med mig när jag börjar läsa Elisabeth Berchtolds diktsamling Marialucia. Omslaget till boken pryds av en teckning av en naken kvinna som sitter på huk, med spretigt, liksom djävulsinspirerat hår, vita, tomma ögon och en pratbubbla som säger ”HEJ”. Det syns inte på bilden, men jag misstänker att den här kvinnan inte rakar varken armhålor eller ben.

Under och efter läsningen gör jag några anteckningar:

eurydike – myten – 13 – byta kön – kvinnlighet – helgon – kanin?? – djur (litet) Rosa – färgen eller kon eller blomman eller alltihop? Eller fittan – du, vi, jag smälter samman, som att tala till sig själv eller någon likadan – ”landskapet är min kropp och i den sitter vi i en bergsskreva” 39 – bacantinnor – lucia – ljus – ”gör lysande hål i mörka gränder” 56 – skönhet, fulhet, kropp, sex – historia, berättelser, tradition – vad är vi, vad kunde vi vara – mat – är allt sex? Sex som mat, som blommor, som kropp – utslitna metaforer som görs om – ska man försöka sätta kön på jag och du – är det en man och kvinna eller två kvinnor, spelar det någon roll – kanske snarare att man intar olika positioner – bakverk – landskap

Det finns mycket som får mig att tänka och bli lite upprörd i Berchtolds dikter. Hon beskriver en kroppslighet som känns lite förbjuden. Hon skriver om äckel. Är det det hemska i att kvinnor tvingas känna äckel inför sin kropp – eller är det snarare rätten att vara äcklig hon beskriver? Kanske både och. Här finns ett främlingskap inför kroppen – ”landskapet är min kropp och i den sitter vi i en bergsskreva” – samtidigt som kroppen och själen ibland verkar sitta ihop helt. Jag ställer mig frågan: Vad innebär det att vara ett subjekt i ett objekt? Och upplever att det är en av de känslor Berchtold beskriver. Det finns något djurisk i dikterna, något lite farligt, sexuellt snarare än sensuellt, och hela tiden en känsla av längtan bakom.

Men Berchtold gör mer än en beskrivning av ett här och nu, ett jag i kroppen. Hon kopplar kvinnligheten idag till historien, och framförallt myterna, som skapar de traditionella normer som gör att det fortfarande finns människor som upprörs över håriga armhålor.

Redan titeln rymmer två helgon: Maria och Lucia. De rena, oskuldsfulla. De barmhärtiga, kärleksfulla. Modern och martyren. Krocken mellan det änglalika och det extremt kroppsliga känns brutal – men så tvingas jag fundera: Varför kan inte ett helgon också ha en kropp? Ligger det i kvinnans natur att vara kroppslös eller är det något konstruerat? Varför känns det som om Berchtolds Lucia ligger närmare Lucifer, djävulen, när hon egentligen inte verkar ond, bara lite mindre okroppslig, kanske lite ful?

Första delen har titeln Eurydike. I den grekiska mytologin var hon en nymf, gift med Orfeus, som flydde från Aristaios som älskade henne och som under flykten trampade på en orm, blev biten och dog. Orfeus försökte sedan ta med henne upp ur dödsriket, och fick göra det på ett villkor – att han på vägen upp inte tittade på henne, vilket han misslyckades med och Eurydike förpassades till underjorden för alltid. Det finns något trippelt tragiskt i detta. En kvinna som flyr för att kunna förbli trogen, för att inte bli utnyttjad eller våldtagen. Som dör i flykten. Och som sedan dör en gång till för att den som älskar henne (älskar hon honom?) inte kan låta bli hennes skönhet, inte kan låta bli att se henne som subjekt.

Det är en total maktlöshet, men är den hopplös? Nej, stämningen hos Berchtold är visserligen inte ultrapositiv, men det finns ändå ljus. ”Gör lysande hål i mörka gränder.” Allt är inte totalt mörker. Det som jag bland annat upplever som hoppfullt är kvinnotilltalet – viet, duet, jaget som ibland verkar vara samma person. Handlar det om kvinnors kärlek till kvinnor, eller är det vänskap – kanske är det mest av allt en gemenskap: en skrivande gemenskap, en kroppslig, en historisk.

Berchtolds poesi går så smått i Katarina Frostensons och Ann Jäderlunds fotspår. Men det är råare och lite mer tillåtande, så som jag upplever att en del nyare feministisk poesi är. Och jag påminns lite om Sara Stridsbergs och Mara Lees sätt att framställa kvinnor som lite mer våldsamma, lite mindre offeraktiga.

Hur ska man vara kvinna (idag)? Hur ska man vara feminist? Det är frågor som jag landar i efter läsningen. Frågor som kan diskuteras hur länge som helst, utan att de får något svar. Det är komplicerat. Precis som de bilder Berchtold målar upp. Att läsa Marialucia gör mig ibland glad, ibland ledsen, ibland upprörd, ibland upphetsad. Här finns ursinne och avgrundshål, men också ljus och glitter. Dessutom är allt detta enkelt men snyggt paketerat, fascinerande formulerat. Det känns lite som ett slag i magen, hårt och obarmhärtigt, och samtidigt som en smekning, en blomma som växer, en njutning och ett hopp.

Similar Posts:

• Vecka 12 på dagensbok.com: Nu är det vår!
• Intet nytt från lyrikfronten
• Vinnare av Borås Tidnings debutantpris 2013
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• Poesin i poesin vänd ut och in

I lördags sådde vi ett frö här på dagensbok.com inför världspoesidagen på onsdag. I den kunde vi läsa om både svensk och internationell poesi, nyskrivet och gammalt. Om du missade den eller vill ha tips på vilka dikter du ska läsa på onsdag, finns det såklart fortfarande chans att spana in den!

Imorgon blir det mer poesi i form av Elisabeth Berchtolds debut, Marialucia. Följt av den tredje och avslutande delen i Stefan Tegenfalks kriminaltriologi. Det är en dramatisk upplösning som inleddes med Vredens tid och Nirvanaprojektet. Vad Anna Liv tycker om den sista boken om den cyniske ensamvargen och tillika kriminalkommissarien Walther Gröhn och hans kollegor får du veta på onsdag. Mot slutet av veckan bjuder en av våra nya skribenter Karin på ungdomsboken Hur svårt kan det va av Anna Knutsson och Ann-Christine Magnusson.

Med andra ord, fullt med vårtecken på dagensbok.com! Trevlig läsning önskar vi i redaktionen!

Similar Posts:

• Vecka 27 är en bred solfjäder av teman på dagensbok.com
• The beat goes on
• Den suraste gubben i ett hyreshus
• Den helande länken?
• Helgon och kroppar