Att som kvinna vilja vara konstnär, fokusera på sin profession och passion när allt i tiden säger att det är männens domän. Att sträva efter det andra säger att man inte kan få, inte ens bör tänka på, och se män som är underlägsna få möjligheterna. Att hela tiden försöka förflytta ramar och gränser. Nej, det är inte det som sker under dessa korta dagar men det är bakgrunden till dem, bakgrunden till avundsjuka och bitterhet, till längtan och drömmar.

Till de inbjudna gästerna sällar sig två professorer från Akademien i Stockholm, ditresta i ärende att övertala Vilhelm att tacka ja till ett vikariat. Dagmars gamla skola, det borde vara ett erbjudande till henne och därtill är den ena av professorerna hennes tidigare älskare.

Där finns också medsystrarna och deras olika förhållningssätt till de gemensamma realiteterna. Ytterligare tre kvinnor som valt – eller tvingats välja – olika vägar efter sina högre studier, ytterligare tre sätt att leva, geografiskt såväl som relationsmässigt. Det är kvinnorna som blir mest fullödiga som personer –männen runt dem framstår mer som olika aspekter av Konstnären med stort K och det allmänna patriarkatet men man får också små glimtar från deras inre, särskilt Vilhelms.

Drygt hundra sidor som innehåller förbluffande mycket, både av vad som sker med personerna under den korta tidsrymden och av större sammanhang och ideologiska strömningar kring konstnärskap och kvinnans frigörelse, utan att det blir överlastat. Språket är enkelt men målande och varje ord känns noga utvalt, med inslag som i sin ålderdomlighet förstärker känslan av tidigt 1900-tal. Med några få ord skapar författaren en stämning och beskriver tonfall och gester interfolierat med folkviserefränger och pjäscitat.

På samma sätt tecknas miljöerna genom detaljer som leder fantasin till en helhet – jag ser för mig rummen och verandan, sjön och bryggan. Jag ser dem som på konstverken från tiden, ser penseldrag i stället för skarpa detaljer. Ser midsommarljuset som både är mjukt inbäddande och obarmhärtigt. Jag ser och hör och känner, så levande gör hon tiden och tillvaron. Varm barnahud. Kallt sjövatten i kvällningen.

Similar Posts:

• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg
• Att ha en längtan i sig
• Wallraffade långt före Wallraff
• En fläkt från förr
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Helena Österlund – Ordet och färgerna.
Juryns motivering: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord”.

Eli Levén – Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
Juryns motivering: ”För en roman som känsligt och sårbart gestaltar det riskfyllda spelet mellan självutgivelse och utsatthet”.

Anna Ringberg – Boys.
Juryns motivering: ”För en roman som överraskar oavbrutet och med stark och egen röst sätter det osannolika helt på sin plats”.

Stephan Mendel-Enk – Tre apor.
Juryns motivering: ”För en sammansatt roman med humor och inlevelse skildrar en familje- och kulturgemenskap, präglad av insiktsfull självironi.”

Elin Ruuth – Fara vill.
Juryns motivering: För en roman som med uppdriven känsla för ordens vikt underminerar vardagens konventioner och språkliga förskansningar.

Ordet och färgerna är den enda nominerade diktsamlingen. Det är en diktsamling att lyssna till, fascineras av, känna rytmen av. När jag läste Helena Österlunds bok var min ingång tveksam men den växte med tiden. För Anna C växte den så mycket att Ordet och färgerna fick vara med på hennes årsbästalista: Helena Österlunds bok är vit. Snön är vit. Och snön är bitvis något mycket centralt i Ordet och färgerna. Språkligt enkel men ändå kraftfull dikt som gör sig bra mot tystnaden en juldagsmorgon.

Du är rötterna som sover vid dina fötter och håller jorden på plats har jag älskat så mycket att jag utnämnde den till en av årets bästa böcker 2010. Så skulle min röst hamna på någon av de nominerande så skulle det bli Eli Levén. När jag läste den för dagensbok.com i våras skrev jag: ”Men det som rör mig mest när jag läser Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är bokens känslighet och dess förmåga att blotta. Mitt försvar rämnar och jag är medskyldig. Därför blir Eli Levéns debut till ett behov, något jag inte kan vara utan.”

Boys är det ännu ingen här på dagensbok.com som har läst, men Alice Kassius Eggers skrev så här om boken för Aftonbladet: ”Beskrivningen av Lasses vardag med Boys är imponerande, rent och klart berättas det för mig om saker jag redan vet men aldrig läser om. Den exakta känslan när någon inte beter sig riktigt redig mot ens hund och man vet att nu, nu kommer han surna till.”

Ella läste Tre apor i somras, då skrev hon: ”Tre apor är en träffsäker, finstämd, mörk och ofta rolig uppväxtskildring. Här finns det mycket allmänmänskliga i att förhålla sig till en vardaglig katastrof och att växa upp till en egen individ i förhållande till de olika gemenskaper som erbjuds.”

Elin Ruuths Fara vill gavs ut så tidigt förra året att jag nästan glömt att den lilla gula boken fanns med bland möjliga debutanter till årets pris. För nästan ett år sedan skrev Sigrid: ”Fara vill är ett ständigt speglande. Den är våpig och sminkad, men just som kanske bara inlåst på toaletten är den även självutlämnande och modig, säger sådant man bara borde dela med sig själv.”

På debutantaftonen den 24 februari får vi veta vem av de ovanstående fem som är vinnaren. Men innan dess är det fritt fram att gissa och önska. Vem tror du på?

Similar Posts:

• Katapultpriset till Eli Levén
• Vårens debutanter
• Grattis Helena Österlund
• Vita dikter
• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…

1. Sara Stridsberg

När Sara Stridsberg pratar om sitt författarskap och sitt skrivande vill jag gråta. För att det är så vackert och så smärtsamt, så svart och så glittrande. Hon pratar om det som något hon är utelämnad till och drabbas av. Att det är en sjukdom med skrivandet som symptom. Om hur hon hela tiden måste ställa sig främmande inför det hon skriver om, ovetandes. Jag har fortfarande inte läst hennes Darling River eftersom jag har förbjudit mig att göra det samtidigt som jag själv skriver. Men nu är manuset inlämnat och jag ska kasta mig över den. Det var min första bokmässedag, det var fredagen och efteråt kände jag att jag kunde åka hem för att det var allt jag kunde ta in och kräva, jag hade redan hört allt. Men kvar blev jag och tur var väl det.

2. Fynden

En bokmässa utan välfyllda, tunga kassar att släpa med sig på tåget hem är ingen riktig bokmässa. Det är på riktigt först när man går från monter till monter och får.

Lördagens fynd bestod bla av Elin Ruuths lilla gula Fara vill, Josefin Palmgrens debut Engångsligg, för att den är glittrig och rosa och passar utmärkt in i min rosaskiftande boksamling. Dagens presenter bestod av Erica Jongs Förföra Demonen till mamma och Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster. Själv unnade jag mig också första boken, Ett litet snedsprång, i Denise Rudbergs serie i den nypåhittade genren Elegant Crime.

Söndagen inleddes med inköp av Igelkottens elegans av Muriel Barbery för att Maria säger att det är en sån där bok som man bara blir glad av. Dessutom blev det fynd av Helena Granströms Alltings mått med det vackra uggleomslaget som jag bara var tvungen att köpa eftersom jag har ugglor på allt just nu, t-shirts, örhängen och uppenbarligen böcker.

3. Åsa Ericsdotter

På lördagen träffade jag och Maria Åsa Ericsdotter för en intervju som mest blev till ett samtal om kärleken och livet och otrohet och frihet som aldrig tycktes vilja ta slut. Det var det där om att vilja med inte kunna och att kunna men inte vilja. Jag har berättat förut om hur jag har burit hennes debut Oskyld över hela Asien, men det är värt att säga igen för Åsa Ericssons författarskap är ett av av dem som betytt mest för mig. Självklart återkommer vi med rapport om vad som egentligen blev sagt.

4. Ragnar Persson

Egentligen skulle Ragnar Perssons bilder kunna gå in under den tidigare kategorin fynd, men eftersom jag blir lycklig av hans bilder tycker jag att de förtjänar en egen punkt. Det finns inte så mycket mer att säga än att han ritar hästar och att jag vill tapetsera min lägenhet med hans bilder.

5. Anna Hallberg

Jag ber Anna Hallberg skriva i min nyinköpta Colosseum, Kolosseum efter Semafors samtal om våld och poesi med henne och Ann Hallström. När hon kikar på mitt presspass för att dubbelkolla stavningen av mitt namn berättar hon att hon har varit inne och läst här på dagensbok.com. Självklar topplisteplacering!

6. Lift

Bokmässans snyggaste bokomslag hittar jag i Charlie by Kabusas monter. Det sitter om Hanna Wikmans Lift och hon berättade att det är hon själv som har gjort det. Så nu vet ni vart ni ska vända er när ni vill ha fina omslag till era böcker! Och jag misstänker att vi kommer att slåss om den här boken när den kommer till redaktionen.

7. Håkan Hellström

Självklart drog Håkan Hellström alldeles för många tonåriga killar och tjejer och om jag inte hade varit så upptagen med att springa omkring bland böckerna på mässgolvet hade jag kanske också fått plats på hans seminarium. Då finns det chans eller risk (beroende på hur man ser på det) att Håkan Hellström hade fått en högre topplisteplacering på den här listan, men nu blev det inte så. Men jag vill ändå påpeka hur fint det är med Håkan Hellström på bokmässa. Eftersom Håkan Hellström ger ut en bok om att han i år firar 10 år som artist, kan han nu även titulera sig författare.

8. Kalejdoskopet

Maria och jag fyndade varsitt minikalejdoskop, ett som får plats i fickan eller handväskan och hade handmålade små elefanter på sig. När man har tröttnat på bokmässan tar man bara upp den, kikar, snurrar, så ter sig mässan genast lite vackrare igen. Man kan också kika igenom den på gatlyktorna om natten.

9. Jösta och Johan

I min recension av Jösta och Johan skrev jag att alla barn borde läsa den, för att det är den bästa barnboken som getts ut i år. Därför bunkrade jag upp och ska ge till alla barn som jag känner.

Författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katharina Dahlqvist tillsammans med Jösta och Johans dotter Junior.

10. Aftonbladets soffa

Bokmässa alstrar trötta ben oavsett hur bekväma och fotriktiga skor man har. Mässans skönaste soffa fanns i Aftonbladets monter, perfekt att vila benen i!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Fredag på bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Lördag på bokmässan

Jag gillar att läsa debutanter, för att de när de är bra ger litteraturen en ny blick eller en ny röst. Precis det upplevde jag när Mattias Ronge läste ur sin Tittaren, där var en blick som gjorde att jag så lätt såg det som huvudpersonen såg. Berättelsen om krishanteraren som krisar precis när han får sitt andra barn lockar inte på samma sätt, men jag kommer fortfarande inte ifrån den scenen då huvudpersonen måste lämna sin korg och fly för att det är två personer före honom i kassan. För att jag var där och upplevde det med honom.

Under kvällen återkom Malin Jacobsson Båth ofta till humorn i debutanternas böcker, att den fanns eller inte fanns, vad som var baktanken med den. Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag refererar aldrig till en bok som rolig. Det är inte därför jag läser. Speciellt inte en bok som Elin Ruuths Fara vill som rör sig, visserligen i något bissart, men framförallt i något som är hårt och ensamt och inte ett dugg roligt.

I Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta, skriver Monica Wilderoth om det hemskaste; systern som dött. Det berör mig på ett sätt som jag inte kan komma undan, för jag skulle inte kunna tänka mig något värre. Det finns ingen människa i världen som jag så desperat inte skulle kunna leva utan som min syster. Det finns ett avgrundsdjup i Monica Wilderoths roman som jag inte kan leva med. Därför vill jag dedikera den boken till min syster, som ett hot. Därför stegade jag iväg och köpte den och lät Monica Wilderoth skriva sin hälsning i den. För att alltid vara medveten.

Helena Österlund med sin Ordet och färgerna (recension kommer) var den enda poeten och det kändes tråkigt. Inte för att jag på rak arm kan föreslå någon poet som kunde ha bytt ut någon av de där historieromanförfattarna som jag blandar ihop med varandra. Precis som alla andra skyller jag på förlagen, att de inte vågar. Jag förstår inte vad rädslan för poesin kommer ifrån, speciellt inte när Helena Österlund läser ur sin rytmiska och upprepande diktsamling. Där finns absolut ingenting att vara rädd för, bara iakttagandet och kännandet av snö och is och vitt och rött och fiskar och kött.

Mot slutet läser Eli Levén ur Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats länge med en röst som är stadig och nära. Trots att jag redan har hört honom läsa flera gånger och själv läst går det upp för mig när jag lyssnar att jag älskar den här boken. Den går rakt in, talar till och berör mig. Sommarkvällen stannar för några minuter och Eli Levéns röst är det enda som existerar.

Självklart är det fler som har debuterat i år än de som var med på Kulturhusets Debutbar, de som vi på dagensbok.com har läst under våren följer nedan:

Monica Wilderoth: Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta

”Det ska sägas genast: om sorg går egentligen inte att säga mycket. Det är inte unikt att känna sorg, men däremot är varje sorg unik. Unik så till vida att hur man än försöker förklara den för någon annan, går det bara nästan. Och när du sen står där med omgivningen runt halsen och alla oroliga som frågar hur mår du, hur känns det? vet du hur det känns, men inte vad du ska säga om det. Det är ju faktiskt din syster…”Läs mer

Eli Levén: Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats

”Det finns en pirrande känsla av förälskelse igenom hela Eli Levéns debutroman. En känsla som får mig att känna, att uppleva, att börja leva. Och det är precis vad jag behöver när det är mitten av mars och vårsolen fortfarande inte värmer. I Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är det Valborg och Sebastian träffar Andreas och blir kär. Det är sådär naivt och pirrigt och fånigt och banalt som…”Läs mer

Elin Ruuth: Fara vill

”Platsen är Malmö, Luleå och någonstans däremellan. Tiden är halvvuxen, en pendel mellan ren nyfikenhet och panikartad rädsla. Fara vill utspelar sig i gränsen mellan flickrum och andrahandskontrakt. Genren är obestämd, kanske poesi, kanske kortprosa. Pronomet är jag. Jaget benämner sig Elin Ruuth. Jaget påminner mig om den märkliga känslan som infann sig under mina sista studieår. Vad är det med dem? Varför…”Läs mer

Diana Janse: En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

”Det känns som en jäkligt knäpp grej. Att frivilligt åka till Afghanistan. Men Diana Janse gjorde det. Hon arbetar som diplomat, och i den här boken skildrar hon sina år i Kabul, den gråaste staden på jorden, där man åker på sightseeingturer till ruiner och samtalar om hur många timmar elektricitet man hade igår. Man träffar krigsherrar som skryter om de framsteg som alldeles uppenbart inte har gjorts och…”Läs mer

Sofie Grevelius: r + n = m

”Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte undan att r + n = m inte ser ut som en bok brukar göra. Och trots att jag egentligen inte vill beskriva verket i icketermer så är det just vad jag gör eftersom boken inte blir en bok eftersom den inte är inbunden…”Läs mer

Andrea Lundgren: I tunga vintrars mage

”Det finns olika sätt att lämna en människa på. En del personer gör det extra märkbart, plötsligt och utan att tveka – ja, helt enkelt jävligt bra. Som karaktärerna i Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage. De lämnar utan att lämna några egentliga förklaringar efter sig, i alla fall som det verkar till en början. Jag tycker om I tunga vintrars mage redan i den inledande delen. Tycker om att det är så enkelt att tänka på den…”Läs mer

Christoffer Carlsson: Fallet Vincent Franke

”Piratförlaget ger ut en debutant – är det något att höja på ögonbrynen åt? Piratförlaget ger ut en debutant som har skrivit en deckare, som dessutom blir ett av veckans boktips i Daniel Sjölins tv-soffa i programmet Babel. Ja, nu börjar det likna något. Jag minns inte riktigt vad det var som fick mig att vilja läsa Fallet Vincent Franke från början. Kanske berodde det på det jag just skrev, att författaren debuterar med något som…” Läs mer

Similar Posts:

• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• ”Vem har patent på den största och mest sanna sorgen?” – intervju med Monica Wilderoth
• Den stora rädslan
• En liten färd mot centrum
• Veckan på dagensbok.com – Bokrea, Monica Wilderoth osv. osv

Jaget påminner mig om den märkliga känslan som infann sig under mina sista studieår. Vad är det med dem? Varför pratar de om så konstiga saker? Varför säger han Uppsala minst sjutton gånger varje dag? De säger; ”När jag bodde i Uppsala…” och ”Min mamma tycker…” och ”Vi hade fest på korridoren i fredags…”

Ja, just det. De är unga. Jag är, eller börjar bli gammal. Fara vill är en ungdom, en ungdom som navelskådar sig själv i förhållande till världen. Tiden när man arbetade på café, den är viktig när man precis fyllt 20. Det är den enda tiden man arbetat, någonstans. Ett vykort från Texas är nästan som att vara i Texas, en hyresvärd är livet, mellanstadiets kvartsamtal fortfarande i ältningsstadiet. Fara vill kommenterar sig själv och diktjaget berättar om saker som författaren/diktjaget skulle vilja skriva. Fara vill är ett ständigt speglande. Den är våpig och sminkad, men just som kanske bara inlåst på toaletten är den även självutlämnande och modig, säger sådant man bara borde dela med sig själv. Saker som:

Jag har blivit ful

Eller

För allt jag vet ibland, är hämnd

Och ingen erkänner det, i alla fall inte då, mellan flickrummet och andrahandkontraktet, men igenkänningsfaktorn är stor i:

Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag
har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte
hörs när jag börjar gråta.

Jagformen och det dagbokslika berättandet i Fara vill vore outhärdlig om jaget i sig inte hade humor, en något frän översittarton i krocktest med självbilden. Färden blir villrådig, ömsom en nöjestur, ömsom med växeln i fel läge. En handlingsförlamad utvecklingsroman är verkets benämning enligt förlaget. Jag känner mig orolig, många gånger. Kurvorna kommer fort och snävt. Jag hinner registrera meningar och upptäckter som: ”min mamma är en människa.” Nej – sväng där:

Pappa är ett märklinlokomotiv.

Puh. Haha, det var nära ögat. Till nästa gång önskar jag dock att Ruuth tog ett stadigare tag i ratten och regelbundet använde sig av sidospeglarna. Jaget hoppas jag, om det ska finnas ett sådant, istället för att samtala med passagerare tvingas trycka gasen i botten och tvärnita för medtrafikanter.

Similar Posts:

• Vårens debutanter
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Roligt och rörande om Mannen
• Bokmässans 10 i topp
• Vägen till ett barn