Att döma av namnet, Lolita, är det lätt att dra slutsatsen att det finns något perverterat över alltsammans, en vilja att behaga en gubbsjuk betraktare, men jag tror inte att det nödvändigtvis är grejen. Det kan nog snarare vara det motsatta, en glädje i det lekfullt flickrumssöta och en vägran att växa upp, med allt vad det innebär.

I Kicki Sehlstedts debutroman, med titel från fenomenet, är det dock bara aningslösa föräldrar som inte fattar att det här enbart handlar om pedofilkänslan. Och när trettonåriga Matilda poserar som Lolita för gubbar på nätet vet hon på ett plan precis vad hon gör. Det är lättförtjänta pengar. Hennes äldre bästa kompis blir imponerad och driver på. Här finns ingen ände på spänning och möjligheter att tjäna en hacka. De här gubbarna är lätta att lura och får skylla sig själva.

Naturligtvis leker de med elden.

Tonårstjejerna utgör liksom ena änden på en skala – och de rör sig snabbt på den – där unga flickor utnyttjas å det grövsta. Det är den värld journalisten Aida Svantesson, tills nyligen frilansare på jordens värsta krigsskådeplatser, bestämt sig för att undersöka. Ämnet tar dock en mer personlig vändning när hennes lillasyster Bianca försvinner från en bröllopsfest och strax därefter hittas död.

Bianca var doktorand i kriminologi och intervjuade unga prostituerade i sitt avhandlingsarbete. Hennes handledare, professor Kajan Berglund, blir snart övertygad om att förklaringen till Biancas död finns i något hon ramlade på i det arbetet, och Aida och Kajan kan mötas i sin strävan att förstå och hantera den unga forskarstuderandens död.

Den här nutiden interfolieras med ett förflutet, en tonårsflicka på väg att upptäcka sin egen lust och sexualitet, men som alltmer får den utnyttjad och solkad av självupptagna unga killar. De avsnitten, berättade i jagform och för ett du, hör till romanens starkaste. Det är dem jag minns, långt efter att resten av intrigen bleknat i minnet.

Nej, det är inte riktigt sant. Här finns också utstuderat snaskiga scener som bränner sig fast på ett än mer obehagligt, men samtidigt ytligare sätt. Det känns faktiskt onödigt att ta i, när den mer vardagsnära utsattheten är alldeles tillräckligt illa nog. På så sätt uppfattar jag Sehlstedts berättelse, fast mycket habilt skriven och konstruerad, som en smula ojämn. Hon är grym när hon håller det på en igenkännbar nivå, men ibland rusar hon iväg lite. Kajan Berglund – påstridig som ett kärleksbarn mellan Ebba Witt-Brattström och Leif GW Persson – och hennes akademiska tillvaro på en institution där folk tilltalar och tänker på varandra som Docenten och Professorn, som vore det en gammal pilsnerfilm, hör till de inslag jag har svårare för.

Sehlstedts samhällstillvända agenda – hennes omslag pryds av devisen ”Historierna som måste berättas” – gillar jag ändå verkligen, så jo, jag vill gärna läsa mer av hennes penna.

Similar Posts:

• Incels och influencers
• Om vi inte hade gått så tidigt …
• Vasastans egen Kitty Drew
• Män som hatar kvinnor
• Relation över gränserna

Det är en bok som är bättre i teorin än i praktiken. Ebba Witt-Brattström säger sig tjuvkoppla litteraturhistorien med nutidens inlägg på sociala medier men det känns som om hon håller sig för mycket på ytan, för mycket i det ganska självklara.

Bäst är det när hon går till de gamla grekerna – eller romarna, när hon citerar Ovidius eller Bibeln. Och när hon påpekar att litterära våldtäktsoffer skrivna av män oftare hämnas brottet de utsatts för, liksom att de oftare har sällskap av manliga offer än de kvinnliga författarnas, då blir det något mer, en skillnad i skildringarna som man kanske mest kan spekulera i men som i sig är intressant.

Å andra sidan – ytskrapande kan vara underhållande det också, ibland även tänkvärt. Hur man kan läsa fullständigt vidriga skildringar gång på gång men plötsligt reagera, eftersom man fått en inblick i andras verklighet, det gamla utslitna har blivit nytt och nära igen.

Den mest noggranna genomgången får Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse men fokus ligger på TV-serien, som faktiskt skiljer sig från boken på en hel del punkter, vilket gör det avsnittet lite luddigt.

Kulturmän, Akademien. Närvarande men ändå frånvarande. Mer en kontur av något, ett historiskt uttryck för en syn på såväl kvinnor som sådana och som författare. Hon tar på sig sin del av en kollektiv skuld i att inte se, att vara indoktrinerad men hon aktar sig för att gå för nära – hon är trots allt en av dem som åtminstone i någon intervju (ja, i en annan tid, före #Metoo) försvarat Arnault. Därför finns det ett stycke som bryter av (”upptäckten” ifråga är ideologin om de manliga genitalierna som vapen):

Här ett exempel från 2016, inifrån kulturmännens lyxigaste bunker, Svenska Akademien (jag önskar innerligt att det var någon annan än Horace Engdahl, men tyvärr är det han som med sin pregnanta stil bäst formulerar denna manliga, förhistoriska ”upptäckt”):

Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.

Hon utmålar sig ibland som farligare än hon är men hon behövs i sin hyfsat konsekventa ihärdighet, även om hon den här gången vunnit på mer utrymme åt analys, för när de skönlitterära texterna från olika tider och platser möter varandra har de mycket nog att säga, de senaste årens vittnesmål förutan.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Litteratur är att vilja?
• 51 gnistrande tillägg till en mansdominerad historia
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!

Kulturkvinnan och andra texter är naturligtvis en fortsättning på och en pendang till Kulturmannen och andra texter, som gavs ut 2016. Texterna är hämtade ur såväl tidskrifter och dagstidningar som böcker. Det är artiklar, recensioner, för- och efterord till andras böcker, tacktal och utdrag ur programblad till teater och opera. De flesta är från de senaste åren men det finns också inslag från 1990-talet, i något fall i omarbetad form.

Kulturkvinnan är den hon skriver om men också den hon identifierar sig med. ”Staten, det är jag”, påstås Ludvig XIV ha sagt, ”kulturkvinnan, hon är jag” säger inte Ebba Witt-Brattström men det lyser ändå igenom. Kulturkvinnan är kulturmannens bättre motsvarighet, hans ”utmanare, fruktade kollega och ständiga skugga” vars blick kan omfatta verk med såväl upphovsmän som –kvinnor och inte nöjer sig med den halvbildning det innebär att enbart fokusera på manliga genier.

Flera texter på samma tema kan bli intressant och visa en utveckling och ge fördjupning men det kan också bli lite för mycket av upprepningar när man läser dem i en följd. Det handlar som så ofta om ämnesval och fokus, om vad som ansetts väsentligt och där det ”kvinnliga” nedvärderats. Något som stötts och blötts bra länge nu men som ändå kan vara värt att påminna sig om och om igen, eftersom upprättelsen som kan framstå som att sparka in öppna dörrar ännu tycks behövas.

Det blir tydligt vilka teser Witt-Brattström drivit i sin forskar- och folkbildningsgärning och linjen som går från Heliga Birgitta till Karolina Ramqvist och Elena Ferrante via Selma Lagerlöf och Moa Martinson, Sara Lidman och Märta Tikkanen ter sig om inte rak så i alla fall ganska sammanhängande.

Det känns som om hon skriver snabbt och med lätt hand, ibland kanske för snabbt men det är också skönt att det finns en enkelhet och ingen besvärande tyngd. Bildning med en klackspark är bildning när den är som bäst men ibland blir det lite för ytligt och med enkla poänger, någon gång resonemang som det är ganska lätt att sticka hål på om man så önskar, vilket är att göra dessa kvinnor en otjänst.

Det blir också lite märkligt med det dubbla perspektivet, hur hon från sin maktposition som professor ändå känner sig befinna sig i underläge och samtidigt nästan kan klappa yngre kvinnor på huvudet med sina erfarenheter från 1970-talets feministiska diskussioner.

Jag hade en hel del invändningar mot Witt-Brattströms skönlitterära debut Århundradets kärlekskrig men här tycker jag om de små inpassen av den sortens text. Det känns fortfarande ganska mycket som en vendetta mot exmaken Horace Engdahl men det ger en språklig variation som känns välkommen.

Similar Posts:

• Litteratur är att vilja?
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet
• Djupt gripande om livsval

Många försök har gjorts för att korrigera, eller kanske snarare komplettera, denna historieskrivning. Antologin En annan historia, med underrubriken ”Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till”, är ytterligare ett sådant försök. 51 olika skribenter skriver om varsin historisk person, från forntid till nutid. Även om samtidshistorien dominerar görs nedslag också i antiken, medeltiden och renässansen, och frågan om makten att formulera sig kring det förflutna går som en röd tråd genom boken.

Den äldsta av samlingens gestalter, den nomadkvinna som begravdes invid Oppmannasjön i nordvästra Skåne för omkring 9 000 år sedan, är ett talande exempel på det. Eftersom hon begravts ihop med vapen, en pil, uppfattades hon först som en småväxt man, berättar Eva Franchell i sin text om henne. När man så insåg att hon var kvinna blev teorin istället att hon måste ha dödats med pilen, trots att det inte finns några sådana tecken på våld.

På liknande sätt har kvinnor tolkats, tolkats om eller helt sonika skuffats undan i vetenskaps- och konsthistoria, från antika filosofer och diktare till schlagermakare och programmerare. Högt och lågt får samsas i en härligt spretig antologi. Någon fullständig kvinnohistoria får man knappast, men det kan nog vara lika bra; det hade varit att sluta till en berättelse som vill vara öppen, vill tala med många röster och väcka aptit efter mer.

Det fungerar inte minst väl med de avsteg från det strikt västerländska, vita och heteronormativa som boken gör, med bekantskaper som Fatima al-Fihri, som på 800-talet grundade världens första universitet, Sarah Baartman, som först 187 år efter sin död kunde begravas i hemlandet Sydafrika efter att såväl levande som död förevisats i det koloniala Europa som ”hottentott-Venus”, eller Mama Masika, som trots groteska erfarenheter i ett krigshärjat Kongo skapade ett hem för mängder av våldtagna kvinnor och föräldralösa barn.

En liten miss tycker jag det är att författarna till dessa personliga texter ingenstans själva ges en liten presentation. Det talar liksom emot den anda av synliggörande som präglar projektet (liksom för övrigt det grälla titelblocket som på bokens framsida fått täcka den iranska superstjärnan Googooshs ansikte). Många av skribenterna är välkända författare och journalister, som Anneli Jordahl, Ebba Witt-Brattström, Martina Montelius och Martin Gelin, men dem jag inte redan känner till hade jag gärna velat veta något litet om. Vore det inte närmast en del av poängen?

Similar Posts:

• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnoliv vs. författarliv
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Den undflyende bildningen

Bildning. Det där svårfångade begreppet, som byter skepnad när det granskas. Var börjar den och var slutar den, vad gränsar den till och varför? Ofta handlar det mer om en känsla än om något konkret. ”Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss” hävdade Ellen Key och det låter snyggt men så är det ju inte. Bildningen kanske inte sitter i detaljerna men även sammanhang är något man lär sig. Bildning är också en process som är ständigt pågående – en utbildning kan man slutföra men bilda sig gör man – om man vill – hela livet.

I Bildning – då, nu, sen vrider och vänder nio författare på begreppet. De tycks ha fått ganska fria tyglar av uppdragsgivarna Folkets Hus och Parker och Arena Idé, vilket lett till att det spretar ganska mycket – men på ett bra sätt.

Den första texten, skriven av VD:n för Folkets Hus och Parker, Calle Nathanson, är den längsta och … tråkigaste. Han talar i egen sak utan att vara personlig, förhäver sig en aning och även om bildningsgenomgången är ordentlig och källorna många lyfter den inte.

Susanna Alakoski och Qaisar Mahmood gör tvärtom, gör närapå skönlitteratur, autofiktion, av det hela, utgår från sig själva och blickar utåt, berör hur bildningen räddar liv men också förstör, hur tungt det kan vara att bli mer medveten, men att man egentligen inte har något val, detta är något nödvändigt. Och visar att det är den som inte har något kulturellt kapital från barndomen att falla tillbaka på som kan skatta det högst.

Ebba Witt-Brattström hävdar sin tes om helbildning kontra halvbildning – det senare är att bara ta till sig litteratur, konst, kultur skapad av män (hon diskuterar inte den möjliga motsvarigheten, att utesluta manliga upphovsmän ur sin kulturkonsumtion). Under tiden är hon rolig och slagfärdig och kastar ur sig små guldkorn till citat.

Men hem kommer jag i inledningen av Ola Larsmos text:

När jag var ungefär tjugofem år gammal köpte jag Schücks litteraturhistoria i sju band från 1919 på antikvariat. Den var i gott skick, kostade några tusen och det var en kännbar utgift. Men det kändes viktigt att ha den i hyllan och då inte bara för att banden var vackra. Var det någon sorts statusmarkör? Säkert. Men det handlade även om något annat.

När jag var ungefär tjugo år gammal köpte jag Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria från 1911 i fem band på antikvariat för 200 kr. Den var fruktansvärt tung att släpa hem men kändes ändå, eller kanske ännu mer just därför, som en trofé. Den var gravt föråldrad men snarare på grund av än trots detta kunde den förmedla den omisskännliga bildningsprägeln som alltid tillhör det förgångna – bildningen var helt enkelt bättre förr.

Detta, att bildningen var bättre förr, återkommer många till. Tiden då arbetarklassen började ta för sig på detta område som tidigare varit förbehållet de bättre bemedlade framstår som ”ett skimmer ifrån Gustafs dagar”, om än inte särskilt flärdfullt utan som ett arbete. En väg ut ur något.

Och nu är bildning något man ofta fnyser åt, och vi som tycker att det finns någon sorts miniminivå för den kulturella allmänbildningen framstår som ganska löjliga. På mitt förra kontor hade vi konferensrum som utifrån våningsplan namngivits efter författare, konstnärer, naturvetenskapliga forskare m.m. och det visade sig då och då att ”Lagerlöf” inte var ett självklart namn, inte heller hur ”Dalì” eller ”Warhol” brukar uttalas.

Bildningen, den undflyende, som ändå mer än mycket annat kan fungera som en väg till andra människor. De gemensamma kulturella referensramarna skapar sammanhang och förenklar ett närmande men frågan är alltid vad som ska inkluderas, ska man ha en kanon att luta sig mot eller ska det sväva fritt? Måste det ena utesluta det andra, de Homeriska arketyperna segra över Star Wars motsvarigheter? Den här boken ger några vaga svar men ställer än fler frågor. Den ger ett litet utsnitt ur en bildningsdebatt, ingenting definitivt att förhålla sig till men det är gott så – bildning är ju inte något statiskt, utan handlar om ett utvecklande och danande av personligheten.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• På jakt efter bildning
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Bildningsväg genom betongen

Dykungens dotter tar sin början i 1920-talets Sverige. En ung kvinna kommer vandrande från yttersta landsbygden, på väg in till stan. Hon är gravid. Fadern är en lösdrivare som åker in och ut ur fängelset, graviditeten kom till genom förbjudna men ack så lustfyllda möten i skogen, och nu går magen inte att förtränga längre. Hon har försökt ta bort det, med strumpstickor och vad som stod till buds, men det har inte lyckats. Nu får hon stå sitt kast, nu är hon ensam i världen.

Och framför henne i synfältet låg verkligen ingenting. Bara det vida soliga landet, havets bländrand omkring. Inget hinder någonstans. Det var tomt. Man såg mycket långt inåt land här, man såg molnskuggorna som drog bort över åsens blå skogsmassor mycket långt borta, man tyckte sig överblicka hela landet och allt som rörde sig i det – men det var ju en skenbild, verkligheten var annan.
För tomt, för ljust, för klart allt. Verkligheten var annan.
Den som förbjuder sig att minnas, blir av det förbjudna minnets liv tung som en sten.

Dykungens dotter kom 1985. Den här pocketupplagan gavs ut förra året i Bonniers klassikerserie, med anmärkningsvärt snyggt omslag av Kristin Lidström. Det är första gången jag läser Birgitta Trotzig. På sätt och vis känns det som att jag tar mig vatten över huvudet. Stilen är inte något man skummar, någonsin. Jag hittar inte rytmen. Jag tappar bort mig, känner mig korkad, obildad. Den funkar inte i solstolen, lite lojt omgiven av andra solande människor. Den funkar bäst i en mörk kammare med stadigt fokus, gärna högläsning då och då. Trotzig beskriver ett skeende ingående, för att sedan backa tillbaka bandet och beskriva det igen, nu på ett nytt sätt. Fortfarande samma skeende. Det skapar om man vill en litterär exakthet, som inspirerar, ja rent av bländar med sin skönhet. Men också, åtminstone hos mig, en enorm rastlöshet.

Men så är detta i mångt och mycket inte en storydriven berättelse. Istället utforskas varje del av misären det innebär att vara fast i sina roller, av generationers förbannelser, mönster som upprepar sig, klassamhällets oundvikliga utfrysning av den som är annorlunda. ”Tattare” kallas Mojan och hennes dotter. Trotzig granskar under lupp människors beteenden, till exempel hur en innergård av ungar går samman till en dömande mobb. Hur skitsnack färdas. Hur gränser passeras. Hur man blir den folk förväntar sig att man är.

Lyriken i språket tillåter också en nivå av fantastik, sprungen ur den sagoton Trotzig redan i inledningen etablerar. Det utomäktenskapliga barnet är smutsigt, kanske rent av en padda. Hon kommer ju från dyn, inte sant? Dit modern dragits ner, så kändes det ju, och låtit sig förtrollas av den smutsigaste av dem alla: dykungen. Naturen spelar hela tiden en tydlig roll, lika viktig bakgrund som det annalkande kriget så småningom blir. Förstånd kan tappas bort, genom supande eller alltför hårt arbete. Det har alltid varit lättare att fly mentalt, när verkligheten blir för plågsam.

”Berättaren håller sina gestalter hårt i ledbanden”, skriver Ebba Witt-Brattström i förordet (som jag rekommenderar att inte läsa hela innan, det avslöjar som vanligt lite för mycket av handlingen).

De är också typer i en allegori om Folkhemmets baksida: en storskalig förtrycksordning manifesterad genom sina institutioner: fabriken, arbetarnas bostadskasern, fängelset. I Trotzigs universum finns ingen nödutgång för dem som hamnat på samhällets botten och det sociala arvet ärvs i rakt nedstigande led.

Ja, det ljus som erbjuds är som sagt Trotzigs språk, som tindrar av allsköns framputsade pärlor. Även om helheten ibland är mig alltför tungläst i sin symbolik, förmår jag ju se dem. Här till exempel, ett citat som viks för:

Människor har så olika kroppar. Somliga vaknar upp och finner att det växande slottet de bor i och som är de själva, är ett skört tempel täckt med skönhetens silkessammet, andäktigt håller de upp den fina armen och den tunna handleden för ögonen och granskar vad skönhet är, fingrarna spelar som herdepipor. För andra: ett fängelse vars slutna väggar närmar sig och stänger sig, en fasa man inte kan komma undan, ty domen är ju att man är inspärrad på livstid.

Similar Posts:

• Tillit ställs mot svek i Trotzigs berättelse
• Att läsa är ibland att gråta
• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Uppslitande om klass och kön
• Ljus finns ändå

Ebba Witt-Brattströms punktroman är en samling dialoger mellan en Hon och en Han som befinner sig i slutskedet av ett äktenskap. Dialogerna interfolieras av citat ur romaner, dikter och sånger. Ofta, men inte alltid, finns där en gemensam nämnare i kärlekstematiken. Kanske vill Ebba Witt-Brattström genom detta grepp placera in sin egen text i ett sammanhang, en tradition. Kanske vill hon skapa ett slags körverk om kärlekens lycka och olycka. Oavsett varför citaten finns där så bryter de upp dialogernas mönster och konkurrerar med texten på ett, för helheten, mindre fördelaktigt sätt. Vilket är lite synd för annars är den form som Ebba Witt-Brattström valt, och som förutsätter en medskapande läsare, mycket lämplig för hennes berättelse. Hennes verk lockar mig att tillämpa mina egna erfarenheter på texten. Skriva vidare på dialogerna. Fylla ut tomrummen. Precis som god litteratur ofta gör.

Århundradets kärlekskrig är berättelsen om ett hopplöst skyttegravskrig mellan två tidigare älskande. Positionerna är låsta. Ingen vinner längre någon mark. Ammunitionen består av gamla trätoämnen, tomma hylsor som redan avlossats ett evigt antal gånger. Han säger sig vara trött på att alltid vara fel i hennes ögon, men vägrar att göra henne nöjd genom att krympa sig eller bli ett omskolningsmaterial. Hon klagar över att han förnedrar, förminskar och misshandlar henne. Men det värsta är att han svikit henne. Han är inte längre den han utgav sig för att vara när de träffades. Nu ser hon tydligt hans ”kvinnoföraktande agenda bakom charmfernissan”. Hon tvivlar på att han någonsin var den ”patriarkatets olydige son” som hon blev förälskad i. Hon plågas av tanken att hon helt misstagit sig på honom.

Hon sa:
Var vår kärlek bara rekvisita
från min egen
illusionskammare?

I Why Love Hurts (2012) undersöker sociologen Eva Illouz hur den moderna tidens människa förhåller sig till kärlek, och varför våra kärleksrelationer ofta gör oss olyckliga. Tidigare styrdes känslorna i hög grad av moralen, menar Illouz. Det var viktigt att ha en god karaktär men det var samhället som avgjorde huruvida man hade en sådan, eller inte. Det handlade alltså inte om inre psykologiska egenskaper hos individen utan om hur dygderikt ens beteende bedömdes vara. Synen på känslor var den att de endast kunde uppstå, och uttryckas, i en stegvis process där mannen och kvinnan gradvis lärde känna varandra. Ritualer och koder reglerade hur detta skulle gå till.

Enligt Illouz har denna ritualiserade romantik till stora delar ersatts av den känslomässigt autentiska romantiken som alltid sätter känslorna först. Idag är vi upptagna av att först ta reda på vad vi verkligen känner för någon, för att sedan kunna agera i enlighet med dessa känslor och använda dem som byggstenar i vår kärleksrelation. Illouz menar att vårt förändrade förhållningssätt till kärleken visserligen har gjort oss friare och mer jämställda, men att den också bidragit till att avmystifiera kärleken och göra den till ett tillstånd som vi i hög grad själva är ansvariga för att uppnå. Därför blir också besvikelsen större när partnern, som vi ju själva valt, inte motsvarar våra förväntningar. En misslyckad kärleksrelation blir ett personligt misslyckande. Just den här sortens olycka, som kanske främst handlar om sårade egon och inte så mycket om en relation som går i kvav, ser vi upprepade gånger prov på i Århundradets kärlekskrig.

Även om Illouz teorier ger mig nycklar till varför Hon och Han lider, så är det fortfarande efter flera omläsningar svårt att förstå hur de står ut i sin olyckliga relation. De ständiga besvikelserna. De mer eller mindre raffinerade förolämpningarna. Instängdheten. En förklaring finns kanske i filmen Annie Hall, där Woody Allens rollkaraktär beskriver essensen i kärleksrelationen så här:

It reminds me of that old joke- you know, a guy walks into a psychiatrist’s office and says, hey doc, my brother’s crazy! He thinks he’s a chicken. Then the doc says, why don’t you turn him in? Then the guy says, I would but I need the eggs. I guess that’s how I feel about relationships. They’re totally crazy, irrational, and absurd, but we keep going through it because we need the eggs.

Visst. Det finns ägg även i Århundradets kärlekskrig. Eller har i alla fall funnits. Och även om kriget ständigt pågår är slutet inte givet. Berättelsen böljar fram och tillbaka. Någon vill skiljas. Någon vill försöka ännu en tid. Då och då råder vapenstillestånd. Plötsligt inträffar ett mirakel. Hon och Han ser varandra på nytt, talar äntligen till varandra på riktigt och tillåter ett verkligt hopp att spira.

Han sa:
Det råder egentligen
ett fruktansvärt emotionellt klimat
I vår värld.
Vi får inte duka under för det.

En gång sa vi till varandra
att vi skulle få världen att häpna
med vår kärlek.
Minns du det?

Scenen får mig att minnas ännu en film. I Fiendeland: En dag utan krig (2005) klättrar tyska och franska soldater upp ur sina skyttegravar och firar en gemensam jul i ingenmansland. Tyvärr rör det sig bara om en tillfällig ljusning, såväl i filmen som i Ebba Witt-Brattströms roman. Några sidor senare öppnar kombattanterna eld igen. Gräver sig ännu djupare ner i leran. Men för en tid har freden varit möjlig.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Litteratur är att vilja?
• Djupt gripande om livsval
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet

Vad kan vi i vår tid ha för utbyte av senmedeltida tänkare? En hel del av den här artikelsamlingen att döma. Författarna i Mellan himmel och helvete har lyckats använda originaltexterna för att belysa frågor som känns ovanligt aktuella. Här följer tre exempel.

I artikeln ”Att sätta makten på plats” av Olle Ferm får vi se prov på en åsiktskorridor av ett smalare slag än den som brukar beskrivas med uttrycket ’men det får man väl inte säga i det här j–la landet’. I det senmedeltida Italien räckte några förflugna ord för att bli fälld av inkvisitionen som i sin jakt på häxor och kättare inte skydde några medel. Tortyr och angivelser var vanligt förekommande och även postuma domar utfärdades. Lindrigare kätterier kunde upphävas genom böter som ofta hamnade i inkvisitorernas egna fickor. Här gällde det verkligen att hålla tungan rätt i mun för att inte råka illa ut. Olle Ferm visar hur Giovanni Boccaccio (1313-1375) tar satiren till hjälp för att kritisera inkvisitionen i Decamerone.

Kraften i den vitsiga repliken, den klyftiga kommentaren, det skrattretande påpekandet är ett återkommande motiv i Decamerone. De är en tillgång för de socialt underordnade, inte sällan kvinnor, med vars hjälp de klarar sig ur besvärliga situationer eller bevisar sitt värde tack vare en socialt oberoende, rent intellektuell, verbal förmåga.

Olle Ferms diskussion om makt och satir blir extra intressant i efterdyningarna av debatten kring Charlie Hebdo. Vad får sägas och av vem? Vad skiljer satir från rena smädesskrifter?

Startskottet till en av årets mest livaktiga diskussioner blev Ebba-Witt Brattströms artikel ”Kulturmännens 13-åriga alibi” (DN 20150511) där hon problematiserar hur kvinnan, eller snarare flickan, skildras i litteraturen. Debatten kom till stor del att handla om att litteraturen måste vara fri, vilket nog de flesta håller med om, men kanske är det svårare att se kritikens betydelse. Artikeln ”Med pennan som murslev” av Carin Franzén handlar om om Christine de Pizan (1364-1430), en tidig föregångare till Ebba Witt-Brattström, som också brottades med sin tids kvinnosyn. Christine de Pizan föddes i Venedig men växte upp vid det franska hovet där hennes far var astrolog. Hon fick en gedigen utbildning och kom efter sin makes död att försörja sig på sitt skrivande. Hennes kritik av den misogyna kvinnosynen i Romanen om rosen av Jean de Meun, ett av medeltidens mest lästa verk, gav upphov till vad som brukar kallas för Frankrikes första litterära debatt där många av den tidens intellektuella auktoriteter deltar. ”Man finner flera formuleringar hos Jean de Meuns försvarare som vittnar om att de framför allt provocerats av det faktum att en kvinna kunde kritisera en så lärd klerk.”

Christine de Pizan låter sig dock inte nedslås utan fortsätter att med pennan som murslev upprätta synen på kvinnan. I det allegoriska verket Kvinnostaden vill hon ”skapa en idealstad som ska skydda från den aggressivitet och nedvärdering av kvinnan som förmedlas i den medeltida litteraturen.” För att visa att kvinnor är allt annat än trolösa, svaga och dumma fyller hon sin stad med: gudinnor, krigare, politiska makthavare, lärda, helgon med flera. I denna strävan efter att visa upp en lång rad goda kvinnliga förebilder skapar hon samtidigt också en kvinnlig kanon.

Christines strategi för att ge röst åt sin egen erfarenhet och hennes tro på sitt eget köns värde sker sammanfattningsvis genom ett medvetet återbruk av den litterära traditionen.

En liknande strategi ser vi Ebba Witt-Brattström använda i artikeln ”Litteraturen måste förbli fri” (DN 20150528) där hon klär sig i Kassandras gestalt för att ge kraft åt sin argumentation. ”Det fulaste och lägsta och grymmaste i världen måste alltid få berättas. Men det måste också läsas, uppfattas, tolkas, uppmärksammas.”

I artikeln ”Franciskus och visionens ikonografi” skriver Maria Husabø Oen om hur man under senmedeltiden sökte förklaringar till att Franciskus av Assisi, när han dog, hade märken på sin kropp som var identiska med Kristi sår. Märkena ska ha uppkommit i samband med en vision där en korsfäst seraf (sedermera beskriven som en Kristusgestalt) uppenbarade sig för honom. Men kan en vision verkligen lämna fysiska spår efter sig? Maria Husabø Oen berättar om hur den sk. stigmatiseringsikonografin som uppstår i kölvattnet efter miraklet försöker förklara händelsen. Under medeltiden fanns ”en utbredd uppfattning om att betraktandet av ett objekt faktiskt hade fysiska konsekvenser för betraktarens kropp.” Franciskanen Robert Bacon var en av dem som formulerade 1200-talets nya optiska teorier som gick ut på att man blev det man såg, oavsett om det rörde sig om inre visioner eller yttre bilder.

Bacon föreställde sig att ett föremål som man iakttog blev fysiskt registrerat hos betraktaren med hjälp av det han kallade för species. Genom att aktivera materia, såsom luft och ögats substans, reproducerade sig föremålet till en fysisk stråle fram till dess att den träffade betraktaren. Denna process medförde att även betraktarens inre formades fysiskt av intrycket av föremålens species.

Få var läskunniga under medeltiden, därför användes bilder i hög utsträckning när ett budskap skulle fram. Målningar på kyrkoväggarna återgav bibelns berättelser men även andra viktiga händelser som exempelvis Franciskus stigmatisering. Maria Husabø Oens text får mig att fundera över om bilder på den här tiden kanske också påverkade människor på ett annat sätt. Och att vi idag, med det överflöd av bilder som omger oss, kanske har utvecklat ett annat sorts seende. Lite ytligare. Lite grumligare. Ändå är jag övertygad om att det fortfarande finns bilder som formar vårt inre. Vi som har sett bilden av den treårige pojken som ligger uppspolad på en turkisk strand har blivit förändrade. Något av Alan Kurdi finns nu också i oss.

Similar Posts:

• Existentialism i fascismens hjulspår
• Litteratur är att vilja?
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Djupt gripande om livsval
• Den undflyende bildningen

Det är en bitskt, skarp och riktigt rolig uppgörelse att läsa, där inte minst exmaken Horace Engdahl får sig en och annan känga. ”Berättelsen om hur maktövertagandet på kulturens (slag)fält gick till är rafflande och i allra högsta grad genuskodad, därtill ofta laddad med en aggressiv, ungmanlig arrogans”, skriver Witt-Brattström. Tidskriften KRIS ”blev högkvarter för ett specialkommando som med en kanonad av tunga manliga teoretiker (Derrida, Barthes, Adorno, Lacan, Blanchot) föreskrev formmedvetenhet och språkfilosofisk stringens framför innehåll i litteraturen”:

Ett fälttåg inleddes mot föreställningen att mänsklig erfarenhet kunde förmedlas litterärt. Ty att skriva är en ”särskild akt” och inget en författare får göra ”därför att hon har något att säga”, ”därför att hon har vissa erfarenheter”, ”därför att hon har ett visst budskap”, skrev Anders Olsson strängt med pratets (kvinno)litteratur i åtanke (1980:2). Istället för att ”tala i egen sak”, skulle författaren nu underordna sig Skriften, det nya finordet för Verkligt Stor Litteratur. Där skulle berättaren enligt Horace Engdahl endast vara ”en egenskap hos texten” (1980:1).

I efterhand ter det sig solklart att målet inte bara var en elitistisk litteratursyn. Lika viktigt var att befria litteraturen (och teorin) från varje ansats till feministisk tematisering av kön. I den nya ideologin har varken modershjärtats eller den arbetande, älskande, drömmande och begärande kvinnans skrift den blekaste chans.

Behöver 70-talslitteraturen verkligen upprättelse fortfarande? För mig är det så uppenbart hur mycket den här litteraturen betytt för nutidens politiska författare – och serietecknare – från Maria Svelands briljanta litterära samtal med Erica Jong med flera i Bitterfittan till den nya vågen av arbetarskildringar. Bland läsande kvinnor i min generation har väl ändå 70-talets kvinnliga författare haft kultstatus rätt länge?

Fast så citerar Witt-Brattström litteraturhandbok efter litteraturhandbok som man läst på grundkurser i litteraturvetenskap eller bara i allmänhet och det där tydliga förminskandet kommer tillbaka, den där känslan av att gång på gång få sina favoritförfattare (och därmed sig själv, för så personlig är ju ofta litteraturen) undanskuffade, förringade och förlöjligade.

Precis som den här litteraturen ofta gjorde lyckas Witt-Brattström vända den där känslan, sorgsenheten, irritationen och ilskan, i något positivt, i energi som man kan använda till något. I insikten att det här inte bara handlar om personliga tillkortakommanden, den där kritiken är inte neutral, den kommer någonstans ifrån och är möjlig att vända på, göra motstånd emot.

Och precis som hos 70-talslitteraturen i sig är grundtonen i Stå i bredd inte alls ilskans och bitterhetens, utan nyfikenhetens, öppenhetens, humorns och hoppets. Själva titeln är ju lånad från Märta Tikkanens uttryck för drömmen om att leva jämlikt och vänskapligt. Om sex och samvaro som inte handlar om maktkamp och förtryck, utan där man hjälps åt och får ha glädje av varandra. Bara i själva vetskapen om att det inte alltid sett likadant ut finns ett löfte, en oerhörd tro på att något annat är möjligt.

Att stå i bredd var heller inte alltid ett så ensidigt kvinnligt projekt som det ibland framställs som – Witt-Brattström lyfter till exempel fram båda makarna Tikkanens försök att förstå och förändra sina könsroller, och jag får inse att det finns åtminstone någon ytterligare sida av Sven Lindqvist som jag missat (för att inte tala om en massa Kerstin Ekman som jag verkligen vill läsa). Stå i bredd erbjuder med andra ord både nya lästips och nya läsningar, men kanske framför allt ändå återupprättelse och en smula tro på det där gamla slagordet: ”En annan värld är möjlig”.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!
• Börjar vi lyssna nu?
• Horace på bästa humör

I 250 artiklar presenteras 850 nordiska kvinnliga författare från 1000-talet fram till idag. De ursprungliga texterna kom till under 1990-talet men har nu kompletterats med fler artiklar och länkar till författarnas verk, biografer, recensioner med mera i den digitala versionen som även har illustrerats. De runt 100 skribenterna har skänkt bort rättigheterna till texterna så att sajten blir gratis för användarna.

Nordisk kvinnolitteraturhistoria finns sen tidigare tillgänglig på danska och svenska. Den digitala versionen har även översatts till engelska och blir trespråkig.

När jag läste min grundutbildning i litteraturvetenskap var Nordisk kvinnolitteraturhistoria ett verk som ofta återkom i undervisningen. Det gläder mig att det nu blir tillgängligt för alla och förhoppningsvis blir det något färre sneda ryggar bland framtida litteraturvetare.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Kvinnokampen ur det nostalgiska perspektivet
• Börjar vi lyssna nu?
• Litteratur är att vilja?
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?