För mig – liksom troligen för många andra – har hon alltid framstått som gäckande, med sin abdikation och sin konvertering till katolicismen. På porträtt syns hon avbildad med flödande sidenklänningar men beskrivs oftast som ful. Också här förblir hon ganska vag i konturerna. Hon får visserligen komma till tals själv också, eller får åtminstone vara den som är i berättarens fokus, men först är det moderns upplevelser och tankar som skildras, därefter får vi följa Axel Oxenstierna, kanslern, förmyndaren.

Jag kommer att tänka på något från skådespeleriet – att när man spelar drottning handlar det mer om hur andra spelar omkring en än vad man själv gör; statusen ligger i hur andra behandlar en, och här är det definitivt de andra som spelar fram drottningen. Samtidigt skevar det – hon har sin börd, sin krona, sitt arv men är samtidigt begränsad och kringskuren av sitt kön.

Den man lär känna bäst är Axel Oxenstierna, hatad av Kristina men också älskad. Mannen som försummat sin familj för sitt lands och sin drottnings skull, som tyckt sig göra rätt men som börjar tvivla. Här får han bli så mycket mer människa än läroboksgestalt. Varför är det så? Varför får vi komma honom närmare? För att respekten hos författaren där är mindre?

Miljöskildringarna är det som främst målar fram det avlägsna 1600-talet. Det är dragiga rum och dimmiga morgnar, stinkande rännstenar, sammet, siden och lump. Det är stampande hästar, kroppsodörer, blod och död. Kostymdramat är avklätt, även om hon inte går fullt så långt som Niklas Natt och Dag gör i sin trilogi om slutet av 1700-talet.

När man skriver historiska romaner är språket alltid en utmaning och här tycker jag inte att det fungerar så bra. Den huvudsakligen höga nivån bryts av nutida talspråk och rena språkfel som stoppar upp läsningen. Det förekommer också avsnitt som är en imitation av 1600-talets skriftspråk, som jag inte tycker tillför så mycket, mer än ytterligare ett perspektiv.

Men det finns ett väldigt vackert avsnitt mot slutet, ett längre stycke som griper tag i mig och som får mig att önska att mer av romanen varit skriven så. Det är ett fritt poetiskt flöde som öppnar upp till något annat. Det blir än mer effektfullt som kontrast till den övriga texten och är kanske medvetet använt så, men jag hade som sagt velat ha mer av det, fått komma närmare den gåtfulla huvudpersonen, hon som var Vierge moderne långt innan Edith Södergran skrev:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut […]

Similar Posts:

• Förvånansvärt fräscht
• Vänsterprassel i arkiven
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Makt och prakt i svensk barock
• ”Words and ideas can change the world”

Men det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Jämför bara med hur odräglig tillvaron skulle vara om självaste Satan med smådjävlar, demoner och annat sattyg i släptåg skulle dyka upp. De skulle rida dig i sömnen; få syskon att ligga med varandra; vända granne mot granne; få folk att riva sönder och förfalska Toran och den senaste upplagan av Hänt Extra – ja, helt enkelt skända allt som är heligt. Och annat.

Nobelpristagaren och jiddischspråkige Isaac Bashevis Singer lämnade in 1991 och hade då levat i USA sedan 1935. Antagligen var han förutseende, men förmågan att tyda framtiden är föga värt om man inte har deg nog att vidta de nödvändiga åtgärder som nöden kräver. För, och detta är viktigt, tro nu inte att judar fram till det storskaliga mördandet var förskonade. Nej och åter nej. Hör ni? Nej! Läs: Victor Klemperers LTI: Tredje rikets språk, Götz Alys Europa mot judarna 1880–1945, Etty Hillesums dagbok, Hanna Krall, Zofia Nałkowska, Sarah Kofman.

Jag fann Satan i Goraj i en bokhylla på den lokala Erikshjälpen. Ja, jag trotsade allt vad vett heter i och med mitt besök och är väl också ett klappträ. Men jag slickade åtminstone inte på en endaste ur personalen. Var vänliga att tro mig. Jag är inte genomond. Att den hette Satan i Goraj märkte jag först när jag kom hem. Jag köpte den i tron om att den hette Satan i Gatan. Det hade smakat nybakad kanelbulle det.

Handlingen har hängts upp på en del historiska händelser: Slakten av judar i Polen och Ukraina 1648 samt den falske Messias Sabbatai Zvi som inte riktigt den han framställde sig som. I Goraj uppstod en liten hängiven sekt, men innan det hade stora delar av den judiska befolkningen mördats eller fördrivits. Människor flyttade sedermera åter dit, staden återuppbyggdes, men sen kom den ärofyllda svenska hären under kommando av Gustav X och orsakade oreda och kaos och död. Ett par hundra år senare jämnades staden återigen längsmed marken. Då var det Wehrmacht som hade vänligheten att slakta och rasera. Om varken detta eller den svenske överbälttågarkungen, som ju alla vet ville äkta sin kusin Drottning Kristina, yppas det gudskelov intet om. Vilken skam vore inte det för vårt ärorika kungarike!

Som mången gång under historien var människor förvissade om att den yttersta tiden var nära förestående. Så ock människorna i Goraj. Med full övertygelse visste de att de att de strax skulle få smaka på söta frukter och leva i oändligt välstånd. Sen blir det som vanligt när slika idéer får fäste: människor hemfaller åt lättja och ohämmat sex och annat som till förstone framstår som högst rimligt men som möjligtvis inte fungerar i längden. Även om ohämmat sex antagligen inte gör någon större skada så till vida man inte börjar idka älskog med kadaver och sockerdrickaträd. Det är ju bara konstigt och näppeligen Gudi behagligt. Hur som helst tar det sedan inte alls lång tid innan djävulen gör entré. Att man blir tagen i besittning av ondskan är nästan lika säkert som att monstret i det gamla spelet SkiFree till sist slukar en. Rykten vet emellertid att berätta att om man undviker plogbromsandet och istället fräser ner till afterski-puben i slutet av backen så överlever man dödsångestfärden. Då slipper man se det självgoda jävla kräket hoppa av glädje efter att ha slukat en med pjäxa och självförtroende och allt.

Uppå den någorlunda historiskt korrekta grunden förekommer en del folktro. Vi har att göra magiska medaljonger, besvärjelser och visa män och kvinnor som sade sig veta både det ena och andra. Järtecken var det inte få av. Judarna skulle strax nå himmelriket på jorden, men kom istället att drabbas av störtskurar av regn och hagel som kom att översvämma hus. Det går helt enkelt inte så bra.

Så, vad kan vi då dra för lärdomar av boken? Jo, att ohämmat sex kan vara trevligt, att Messias antagligen inte kommer uppenbara sig under vår livstid, att du inte ska hänge dig åt incest, att vi ska bygga boningar som klarar tre dagars öppen himmel, att ej spela SkiFree om du vill behålla hälsan, att inte åka Stockholm för att det är en kul grej samt, och detta är det viktigaste kära ni, att rädslan för coronaviruset bara är en masspsykos initierad av djävulen.

Similar Posts:

• Den sanna fasan
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• ”Också himlen kan göra misstag”
• The Devil’s Right Hand
• Vikten av vittnet

Såja.

Ni har ju sett titeln och grisen. Vad är nu detta för spektakel kanske ni tänker? Och odjuret! Vilken best, nej? En rabiessmittad Griseknoen med mord i sinne? Jag skulle inte säga emot er. Författarna Magnus Hedlund (77 år) och Claes Hylinger (76 år) är gudskelov fortfarande vid liv, men var högst virila och påhittiga när denna underliga bok skrevs 1971. Kanske är de fortsatt det, virila och rejäla alltså. Ska sända dem ett brev och fråga.

Jag tillät mig för en sekund få det att framstå som om jag känner till dem sedan tidigare. Jag ljög. Fast alla skrivande människor ljuger mer än de tror och ofta mindre än de hoppas. En parentes bara som ni bör bära med er.

Jag smyger in på Wikipedia för att tillskansa mig lite information om författarna och där står att de är verksamma (?) vid det Vestrogotiska Patafysiska Institutet där den wikisidelöse ”konstnären Sven Nyström är rector magnificus”. Magnifikt, mäktigt, vackert! Våra herrar har vid institutet lärarstolar i Experimentell Cybeutik och Vestrogotisk Patafysik. Där ni, har ni att avundas när ni ska spetsa era CV-drinkar. Min egen är mer en fulgrogg än något annat. Vilken rekryterare som helst skulle trilla av stol eller pinn, allt efter hjärtats konstitution.

Men vad sjutton är nu Patafysik? Det är naturligtvis ingenting annat än ”läran om undantagen och de inbillade lösningarna” som såklart sträcker sig ”lika långt utanför metafysiken, som metafysiken utanför fysiken”. Mäktig pick up-line, men i vanlig ordning förstår jag nästan ingenting om nära nog allt. Sammanfatta denna lära och skicka till mig, tack.

Det är en märklig bok, en ”litterär kalender”. Vad är då en kalender frågar sig antagligen bara jag. Någon sorts kronologisk struktur, gissar jag. Jag skulle bra gärna vilja veta vad en illiterär kalender skulle vara för något. När jag vet ska jag ge ut en sådan och se handgranaterna segla in i min lägenhet.

Spektaklet som är boken inleds med en konversation dem emellan. Jag måste bara visa ett typiskt göteborgskt skämt som vederlägger alla försök att undergräva sanningen om de torra skämtens outtömliga förmåga att läka sår, hela själar och stoppa strider i Mellanöstern.

M: (pillemariskt) Får det lov att vara en kopp kafka?
C: Nej tack, ha ha ha, hellre ett glas joyce.
M: (knipslugt) Potatisjoyce då, eller?

Haha! Haha! Det är kuckel-, skrock- och rentav råroligt mellan varven. Men senare även vemodigt, lite ångestladdat rentav. De samtalar kring varför kalendern ens ska göras. Såga av den gren vi sitter på! säger en. Denne fortsätter: Sen finner vi en annan gren och sågar av även den. Och sen samma sak om och om ”igen tills vi sitter där på stubben och sågar i den”.

Utmärkt så. Varför läsa, varför skriva, varför göra något över huvud taget är den fråga jag ställer mig varje morgon efter att först primalvråltänkt ”revolution!!!”. Det kommer mig faktiskt inte helt osökt att tänka på en reklamskylt jag en gång såg uppspikad. Reklamen var beställd av en stor byggvarukedja. Den skrek till omvärlden: ”Det finns alltid något att göra!”. Jag svarade tyst till ingen: ”Varför då göra något?” Spetsfundigt och rätt intetsägande, men ändå.

Men, undrar både du och jag, om vi orkat läsa hela vägen hit – vad handlar då boken om? Varjehanda ting. Där finns översättningar av hundratal år gamla tidningsartiklar från Frankrike. Också ett utdrag ur den framlidne hjälten Flann O’Briens Den tredje polisen. Det får mig att tänka på att jag åter borde läsa denna av pseudonym-Flanns klassiker. All O’Brien är bra och ju mer desto bättre.

Hedlund har vid sidan av en rejäl författargärning bakom sig, även, och detta är ju nästan poetiskt, översatt förfuskare och förfuttare som: Witold Gombrowicz, Erik Satie och Félix Fénéons bok Nyheter på tre rader. Den sistnämnde ligger för övrigt här hemma på det tredje bokhylleplanet och viskar i noll komma tre decibel. Men jag hör dig, Félix, oroa dig inte! Jag hör bara inte vad du viskar.

Boken är interfolierad med bilder och citat från folk som lika gärna kunnat vara uppdiktade. Men min magkänsla säger mig ändå att de funnits eller rentav är vid liv. Men det tillstår inte en oseriös recensent att faktagranska. Vi har även att göra med en bok pepprad med faktarutor som skulle hedra vilken välsmord gymnasieuppsats om Latinamerikas historia som helst. (Jag bytte Matte C mot denna kurs. Det räddade mig från ett stabilt och trist liv på en sliten och underbemannad- och finansierad psykiatrisk slutenvårdsavdelning). Praise be.

Den är som sagt rolig. Det blir lätt så när man flikar in Gombrowicz, Fjodor Dostojevskij, Joris-Karl Huysman för att nämna några. Vi får ta del av några episoder ur författarnas egna liv, både melankoliska och roliga, men också ett par kryptiska och, antar jag, fiktiva berättelser. Inte sällan dyker bilder upp och under de första sidorna ser ovan- och nedansidan av sidorna ut så här:

Jokkmokks-Jokke?! Badass nå djävulskt. Göteborgs-Robban. Inte lika stadigt. Dagens Bok-Robert? Vilken skam för allt vi håller kärt här i världen vore inte det tilltalsnamnet!

Jag kom på att det är en oseriös recensents skyldighet att berätta vad denne lyssnar på vid läsandet och recenserandet av boken som haft oturen att granskas. För förståelsens skull. Författaren var i ett visst sinnemod när den skrevs, utgivaren lika så, översättaren också, läsaren kanske trängs i en spårvagn och får grannens i realtid nedfilade nagelspån i ögat. Och så har vi då recensenten, som helt säkert inte är något annat en än osalig blandning av en läsare i behov av en kurs där läraren med kadaverdisciplin lär ut hyfs, förmåga att leta krokar att hänga upp texthuden på, snitsigheter och stil. Och metoder för hur man kommer ihåg att man ens läst boken när man väl är klar.

När jag läste lyssnade jag på tystnaden. När jag skrev dundrade acid/industriell techno ända bort till vräkningspapprena. Jag tänkte suktande på Techno Viking och hans fascinerande och ryckande pecs. Lite senare tog All Shall Perish vid, vars live-version av Wage Slaves är inspelad med en potatis. Sångaren vrålar: This one is Wage Slaves!!! Let´s do this shiiiiit! Kan ju inte annat än hålla med. En av kommentarerna under videon: “Dude…Imagine getting laid to this song…” eller ”Hell yeah! He’s fat and has a mustache! = THATS WHATS UP!“. Det är tio år sedan nu. Kvalitén på dagens kommentarer vilka som helst har sjunkit drastiskt som ni ser.

Framsidan förtjänar kärlek. Den argjävla grisen likaså. Sjumetersknorren mot den technogröna bakgrunden ger boken plus ett i betyg. För mig är framsidan en återupplivare av minnen. Jag ser den klart framför mig, på vis man bara kan i fantasin, den söta och livsfarliga ungerska ullgrisen. Den figurerar i en av Andrzej Stasiuks böcker, jag tror det är Taksim. Ullen är ull och käkarna krossare av spädbarnsskallar. Skapelsens juvels exkrementer utgörs av försvarslösa, oförsiktiga och korkade människors extremiteter. Om bara herrar Hylinger och Hedlund vetat det jag vet. Man ska inte reta upp grisar. Särskilt inte de som är ludna.

Boken kostade cirka 12:50 kronor när den kom. Nu får ni säkert ta bort dubbelkolonet för att ens få dofta på den. Läskamrater, begiv er med omedelbar verkan till närmsta antikvariat och införskaffa ett exemplar!

Similar Posts:

• Nej till det göteborgska
• Mat som kultur
• Snusk, knark och porr – fast genomtänkt
• Det gastronomiska året 2006
• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå

Det här kan vara det bästa som går att läsa våren 2012. Jag älskar Sara Stridsbergs intellektuella och intertextuella dramatik.

Medealand (2009) är en skicklig parafras på Euripides klassiska antika drama Medea. Medea är en flykting i det land hon åkte till för kärlekens skull. Hennes kärlek, Jason, lämnar henne för Kung Kreons dotter. Hon blir sjuk av hjärtesorg. Hon förlorar inte bara kärleken utan också rätten till hans land och kan inte återvända till det land och liv som hon valde bort till förmån för Jason.

Medea: Lyckligt är det äktenskap där kvinnan inte gör uppror mot mannen.

I scenen efter säger Jason: ”[d]u skulle ha gjort uppror mot mig. Uppror är sexigt.”

Hon har fogat sig hela livet. När det har gått för långt gör hon uppror och hämnas på Jason, sig själv och kärleken som aldrig leder till något gott genom att ta livet av deras två pojkar – de enda som binder henne till den plats hon tvingas bort ifrån och det enda som binder henne till Jason.

”Man kommer att minnas dig i framtiden”, säger Gudinnan. Vi minns och tyvärr är det fortfarande många som tvingas fly från sina och andras problem. Sara Stridsbergs fokus på inte bara kärleksproblematik utan också flyktingproblematik gör dramat skrämmande likt dagens verklighet.

Dissekering av ett snöfall (2011) är en nyskriven pjäs. Verket handlar om Konungaflickan som varken vill vara man eller kvinna, som inte vill vara drottning men inte heller kan vara kung. Hon vill inte gifta sig och hon vill inte föda barn. Hennes tilltänka Love stöter hon ständigt bort. Han älskar henne över allt annat. (Hans namn uttalas tänker jag mig som namnet Love men inte utan tanke på den engelska betydelsen av ordet, kärlek). Hennes kärlek till hovflickan Belle är (outtalat) förbjuden. Istället ser hon till att gifta bort Belle. Pjäsen är en fri fantasi som bygger på drottning Kristinas liv. Konungaflickan är fånge i sitt eget kön, en förbannad och uppgiven kvinna på alla sätt och vis som ger upp kärlek, tro och krona till allas bestörtning. Det finns inga alternativ för den som inte får plats i normen.

Sist ut, men först skriven av verken i den här samlingen är Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika (2006). Pjäsen är en utveckling av romanen Drömfakulteten, en fantasi om Valerie Jean Solanas liv. Den utspelar sig mestadels i den järnsäng på det hotell där Valerie Solanas dör i lunginflammation den 25 april 1988, 52 år gammal. Valerie Solanas är mest känd för sitt SCUM-manifest (Society for Cutting Up Men) och för att hon 1968 sköt Andy Warhol efter att han tappat bort den pjäs hon menade skulle göra henne framgångsrik. Pjäsen bygger på Valeries minnen och ambitioner. Hon såg sig angripen av män och ville kasta om maktordningen i världen men lyckas inte göra det på ett sätt som inte skadade bara dem hon ville skada utan även henne själv.

De är svåra att förklara och fånga, Sara Stridsbergs gestalter. Vad som förenar Medea, Konungaflickan och Valerie är att de inte går att förena, samla. De strävar alla efter att få finnas till utanför normen, få finnas till för sin egen skull, och går alla under i sina försök. De kan inte handla annorlunda. Sara Stridsbergs pjäser och texter vägrar att inordna sig i en ”normal” ordning. De förkastar normerna även om det som för Valerie Solanas innebär att hon går under själv. Det är frustrerande att läsa texter där de karaktärer man lär känna och lär sig tycka om bryts ner om och om igen. Det positiva är att de aldrig heller kan sluta göra motstånd och uppror. Det som förenar dem är kärleken. Strävan efter kärleken, kampen för kärleken och kampen mot den.

Det är en utmaning att läsa dramatik men Sara Stridsberg gör det till en njutning. Scenbeskrivningarna är suggestiva och poetiska, gör att de sparsmakade bilderna följer med berättelsen och kontrasterar mot de kraftiga, blixtrande och överväldigande replikerna. Jag har inte sett någon av pjäserna men det hindrar inte att de blir till enorma läsupplevelser. Texterna fungerar utmärkt att läsas i ensamhet så att man kan skrika ut replikerna tillsammans med karaktärerna och gå under tillsammans med dem.

Kanske är det symptomatiskt att boken ramlar i papperskorgen men till skillnad från Medea, Konungaflickan och Valerie som inte kan ta sig upp från botten kan jag och tar genast upp boken ur papperskorgen. Jag vågar säga så här pass tidigt att Medealand och andra pjäser är det bästa jag har läst den här våren.

Similar Posts:

• Valerie’s Chest
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Kallt som i informationssamhället
• Verkligheten är den nya fiktionen
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver

Erik Petersson visar i sin biografi istället på hennes skicklighet i det politiska maktspelet, att hon var mycket politiskt medveten och hade viljestyrka och stor förmåga att tillskansa sig själv makt som drottning, istället för att anpassa sig efter riksrådets medlemmar. Hon ville till exempel minska högadelns makt. Hon nyadlade många och tillsatte ofrälse män på höga positioner.

Det har ältats alltför mycket i böcker om huruvida drottning Kristina biologiskt helt och hållet var en ”riktig” kvinna, man har ju till och med öppnat hennes grav för att undersöka saken. Det upptäcktes inget ovanligt. Orsaken till detta intresse var att hon vägrade gifta sig, vilket naturligtvis var mycket kontroversiellt, särskilt för en drottning, som ju måste föda arvingar.

Erik Petersson berättar om de första 27 åren i drottning Kristinas liv. När hon föddes i december 1626 blev hon av riksdagen utkorad till rikets arvfröken, hon skulle alltså bli regerande drottning. Men om hon senare skulle ha fått en yngre bror skulle han istället ha blivit tronarvinge och hon prinsessa.

Kristina uppfostrades som en blivande kung skulle ha blivit uppfostrad. Det gjordes alltså ingen skillnad på grund av att hon var kvinna. Man skulle kunna säga att detta var uttryck för en tidig feministisk tanke! Det sågs inte alls som ett oöverkomligt problem att hon inte var man. En av Kristinas lärare var Johannes Matthiae, som var hovpredikant. Han såg till att hon fick läsa den bok Johan Skytte skrev 1604 åt hennes far Gustav II Adolf: En kort undervisning: uti vad konster och dygder en furstlig person skall sig öva och bruka, den där tänker med tiden lyckosaligen regera land och rike.

Här slog Skytte fast att religionen var grunden för vad en ung furste måste lära sig eftersom det var från Gud all makt utgick. Som näst viktigast satte Skytte de bokliga konsterna, de som Johannes Matthiae och Axel Oxenstierna undervisade henne i. Därefter kom att en blivande regent måste kunna föra sig i olika sociala sammanhang. Där nämnde han bollspel, dans, fäktning och musik – att både kunna sjunga och spela. För Kristina stod både fäktning och fortifikation på schemat, men mest förtjust verkar hon ha varit över att rida. Det dröjde tills hon var tolv innan hon fick börja, kanske för att man var rädd att något skulle hända henne som ensam arvtagare till tronen.

Trots att man allmänt trodde att regenten var utsedd av Gud tilläts slutligen Kristina att abdikera. Det skedde den 6 juni 1654 på Uppsala slott. Hon var 27 år gammal. En av riksrådets medlemmar, Per Brahe d. y., som var mycket traditionell och trodde stenhårt på de rådande hierarkierna i samhället: var och en hade sin plats i samhällsystemet och i de olika sociala klasserna, på så sätt fungerade samhället bäst, var emot att Kristina skulle abdikera. Det var hans uppgift att under ceremonin lyfta kronan från hennes huvud, men han förmådde det inte, utan stod som förstenad. Till slut lyfte Kristina själv av sig kronan och räckte den till honom. Dramatiken var stor.

Berättelsen om Kristinas utveckling som drottning och hennes väg bort från tronen är mycket intressant och spännande att läsa. Biografin innehåller en mycket detaljerad skildring, fylld av citat och textutdrag, och har dessutom många illustrationer, mestadels porträtt. Erik Petersson visar på de olika politiska intrigerna, krigsstrategierna och på Kristinas personlighet. Vilken som var den tyngst vägande orsaken till att hon abdikerade har det spekulerats mycket i. Genom att läsa biografin kan man dra sina egna slutsatser.

Författarens redovisade stora intresse för drottning Kristina fick mig dock att önska att biografin skulle täcka hela hennes liv. Förhoppningsvis kommer det en andra del, som handlar om hennes liv efter abdikationen!

Erik Petersson skriver på ett tydligt, lättläst och spännande sätt. Han använder sig av korta kapitel och får in en och annan cliffhanger i slutet av dem. Så min rekommendation är: strunta i att söka spänning i meningslösa och påhittade deckare, läs en historisk biografi istället! Där finns spänning på riktigt! Och plötsligt andas det svenska 1600-talet alldeles tätt intill …

Enligt en artikel i Dagens Nyheter är det mest män som läser historiska böcker. Vad kan det bero på? Varför skulle inte kvinnor vara intresserade av historia på samma sätt. Är det för att de historiska böckerna ofta handlar om krig? Ytterst märkligt ifall det skulle vara orsaken. Krigen har ju påverkat kvinnorna i lika hög grad som männen. Kvinnor borde därför vara lika intresserade som män av att läsa om krig!

Similar Posts:

• Förvånansvärt fräscht
• Gustavianska intriger
• Evigt motstånd och uppror
• Abdikerad vinnare
• Historia ur den osynligas perspektiv

Om jag glömmer dig blir jag en annan består av två prosatexter, en om en häst och en om en morfar. Och så relationerna mellan hästen och ryttaren, mellan morfarn och barnbarnet. Det är ett knappt och sparsamt språk som lämnar och blir kvar. Men det är inte i sammanhangen och handlingarna jag blir kvar, jag saknar berättelserna och viljan att berätta dem. Trots att Ida Lindes språk i debuten Maskinflickans testamente är väldigt episkt tycker jag att det kommer mer till sin rätt där i lyrikens uppbrutna rader. Därför försöker jag bli kvar i de små, små meningarna och fraserna i det som varar kort och blir det emellanåt. Det är spillror av liv och kärlek och död och svek och att inte kunna förstå. Det där som är så stort och så litet ändå. Det som betyder något.

Den första texten handlar om Sonja som är världens bästa hopphäst, men sen vägrar hon vid vattengraven på en tävling och ryttaren söker hjälp hos drottning Kristina, som är den bästa hopptränaren i landet. Insprängt bland ryttarens tankar och upplevelser finner jag citat från drottning Kristina, tyvärr upplever jag det mest som konstruerat eftersom tonen i citaten skiljer sig så mycket från tonen i den övriga texten. Vilket leder till att jag gång på gång trillar ut ur berättelsen. Men jag gillar ryttarens röst och hängivenheten i den.

Sonja slutade tro på det mitt i. Förväxlade sig med Svala. Att det bara var på låtsas. Eller att publiken skulle uppfatta det som på låtsas. Det skrämde henne. Kände den totala samhörigheten med henne först då. Vi två var lika rädda.

Den andra texten handlar om hon och hennes morfar, hur allt plötsligt förändras när morfarn åldras, hur hon blir den som upprätthåller ordningen och han den som behöver tas om hand. Hur allting ändras och går runt. Det är en fin beskrivning av åldrande och ansvar och små detaljer. Däremot blir den aldrig personlig och jag tänker att en sådan allmängiltig berättelse inte behöver vara personlig, att den kan träffa rätt ändå. Men jag hittar inga argument till varför jag ska läsa just den här berättelsen.

Jag har ett stort blödande sår på benet och vi har inga bandage.
Då måste du dra upp byxbenet. Klarar Kapten värmen?
Jag klarar allt, säger hon.
Han river av en bit vitmossa och drar upp byxbenet och pressar mossan mot såret som om det fanns.

Därför har jag kvar känslan av att levnadsödena inte berör mig när jag läser. Jag vill inte veta hur det går för dem, vad som händer, vem som överlever. Jag kommer inte nära, inte ner på djupet. Därför förblir behållningen av texterna enstaka rader och meningar som håller bäst om de får stå för sig själva, uppbrutet från sitt sammanhang. Några av dem är så starka, som titeln, att jag skulle vilja klistra dem på kylskåpet och läsa dem varje dag.

Similar Posts:

• Maktspel på 1600-talet
• Evigt motstånd och uppror
• Förvånansvärt fräscht
• Vi ska alla en gång dö
• Spelets fånge

Klokt nog medger Englund att han inte kommer att bidra med några "stora vetenskapliga landvinningar", därtill finns inte tillräckligt med oavslöjade hemligheter och bokens 174 sidor skvallrar också om att det inte är någon biografi enligt gängse norm och modell. Det presenteras alltså inte några avgörande slutsatser kring exempelvis abdikationen eller andra större beslut. Så vad är det här för bok egentligen? Jo, eftersom alternativen till det alternativa inte är särskilt många när det gäller Kristina är den metod som Englund valt i princip den enda som överhuvudtaget kan vara av intresse i dagens läge. Och det han gör är helt enkelt att han försöker rikta ljuset mot de mer undanskymda vrårna av drottningens många gemak.

Där, i det tidigare något skumma skenet framträder ett förvånansvärt fräscht porträtt av en drottning som på något sätt aldrig blev mätt. Ständigt på väg, ofta på jakt efter makt i paritet med den hon paradoxalt nog avsade sig. Drivkrafterna var förmodligen många, Englund framhåller frihetslängtan och det känns rimligt. Både före och efter abdikationen var och förblev hon en för tiden mycket självständig kvinna som aldrig lät vare sig kungar, män eller religioner trycka ned henne. Men frihetstörsten medförde också att hon tvingades utveckla sin hänsynslöshet och hon gick bokstavligen över lik för att försvara den. Bitar som Englund inte på nåt sätt väjer för att framhålla och som också gör Kristina både mer mänsklig och tidstrogen. Det mänskliga skiner också på många sätt igenom i drottningens/exdrottningens eget författande men framförallt framstår hon genom pennan som en stor kulturpersonlighet. Redan under tiden i Sverige utvecklade hon hovets kulturella sfär och med tiden producerade hon aforismer, brev i massor, maxiner och inte minst en egen biografi. I Rom öppnade hon även en egen teater och hennes sammantagna kulturgärningar är något som Englund också framhåller och han gör det bra.

Så tro det eller ej, det är fortfarande, anno domino 2006, möjligt att skriva fascinerande böcker om Drottning Kristina som efter en tids sjukdom dog den 19:e april 1689. På hennes ansikte fästes då en mask av silver som troget återgav hennes anletsdrag.

Similar Posts:

• Historia ur den osynligas perspektiv
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Gustavianska intriger
• Maktspel på 1600-talet
• Makt och prakt i svensk barock