Återvänder och återanvänder kan man kanske säga, för Misery Lit är till stor del en light-version av Årheims doktorsavhandling, När realismen blir orealistisk, som vi faktiskt redan recenserat här på dagensbok.com. Kanske kan en kortvariant vara till nytta för lärare, bibliotekarier och andra intresserade som inte riktigt orkar ta sig an en hel avhandling? Den i sig är för all del inte enormt svårläst, och vad jag framför allt saknar i den här varianten är att komma läsarna nära, som med gymnasieeleverna där.

Ett undantag är den elev som i När realismen blir orealistisk använder Liza Marklunds roman (för det var väl det den infekterade debatten häromåret kom fram till, att det faktiskt var en roman? Eller?) Gömda som belägg för sin egen skepsis mot invandrare och muslimer. Honom har Årheim, om jag förstår rätt, fortsatt intervjua – trots, eller kanske på grund av, att han egentligen inte är särskilt intresserad av skönlitteratur. De texter och textgemenskaper han hämtar stöd för sina åsikter och känslor i, hittar han istället på nätet.

På ett sätt är det förstås en avvikelse från ämnet, men budskapet är nog detsamma. Skolan måste bli bättre på att fånga upp elevernas läsningar, åsikter och erfarenheter om man faktiskt ska kunna spela en roll i att utveckla deras värderingar och tankesätt. När realismen blir orealistisk pekade på en viss inkompetens från lärarnas sida på den fronten. Misery Lit pekar åt samma håll, men är också delvis ett svar på det behovet. Inte minst avsnitten om Marklunds och om Dave Pelzers böcker ger exempel som skulle kunna användas i en sådan diskussion. Årheim diskuterar vad omslagen signalerar, hur baksidestext och andra marknadsföringstexter fungerar, vilka ändringar som har gjorts och hur debatten kring särskilt Marklunds bok gått. Här är Misery Lit också en uppdatering av tidigare resonemang, av debatter, reaktioner på Årheims egna böcker och föreläsningar, samt av nya titlar som tillkommit i genren.

Vad som egentligen är genren är möjligen något diffust. Handlar det om just ett visst innehåll (taskig barndom, övergrepp och utsatthet), om den flytande gränsen mellan fakta och fiktion eller om litterär kvalitet? Mest uppmärksamhet ägnas onekligen böcker med låg status som läses framför allt av ovana läsare, av ungdomar och kvinnor. Sanningsanspråken är visserligen centrala, men de kan både utnyttjas som marknadsföringsstrategi av förlagen eller mest ligga så att säga i betraktarens öga. I slutet av boken ger för övrigt Årheim boktips för att ge ”möjligheter för Misery Lit-läsaren att utvecklas utan att för den skull förlora engagemanget i utsatta människors situationer”.

Kanske är Misery Lit både en genre och ett sätt att läsa? Säkert har dess popularitet också med större media- och samhällstendenser att göra, med individualism och personalisering, med vad som finns på massmediala och politiska dagordningar … Åh, det här skulle kunna utvecklas i hur många riktningar som helst!

Similar Posts:

• Fiktion, sanning, elände och en och annan insekt
• Att vidga sina vyer
• Livet iscensatt
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Småspännande sensommarläsning

Det frågar sig litteraturvetaren och gymnasieläraren Annette Årheim i sin avhandling När realismen blir orealistisk. Litteraturens ”sanna historier” och unga läsarens tolkningsstrategier. Hon har intervjuat och följt gymnasieelever som säger sig föredra just texter som ska skildra verkligheten. Till deras favoriter, och till de texter som diskuteras mest ingående, hör Liza Marklunds Gömda, Dave Pelzers Pojken som kallades Det, Lena Katarina Swanbergs Hedersmordet på Pela. Lillasystern berättar och Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden.

Åtminstone den sistnämnda är ju faktiskt en roman – och det är ganska symptomatiskt. Det finns en bunt sådana romaner som närmast hör till den inofficiella skolkanon, romaner som elever ofta tycker väldigt mycket om och där de också sätter likhetstecken mellan romankaraktär och författare. Jan Guillous Ondskan och Jonas Gardells Ett ufo gör entré är andra exempel.

Och det är inte bara eleverna som sätter de där likhetstecknen. Också lärarna i Årheims undersökning verkar tämligen oförmögna att föra diskussioner kring sanning och litteratur, kring vad som eventuellt har självbiografiska bottnar och vad olika vinklingar på berättelser vill säga. Istället för att förhålla sig kritiska till förlagens marknadsföring förstärker lärarna ofta böckernas sanningsanspråk. Så blir Juha lika med Jonas, Erik lika med Jan och Hanna lika med Johanna.

Man kan bara hoppas att den senare tidens heta debatter, bland annat kring Marklunds Gömda, har skapat större medvetenhet kring problemen. Årheim pekar bland annat på hur skolans läroplaner har en fullkomligt romantisk tro på litteraturen som bärare av goda värden. Bara eleverna läser böcker så kommer de att bli demokratiska, toleranta och harmoniska medborgare, tycks läroplansförfattarna ta för givet. Och läsning av, och inte minst diskussion kring, litteratur kan spela stor roll i sådana saker – med rätt verktyg, menar Årheim, med en smula kritiskt förnuft, men inte med blott och bart populism.

Då kan litteraturen lika gärna användas för att till exempel bekräfta rasistiska stereotyper. Så tycker sig till exempel en gymnasiekille i Årheims undersökning som upplever ”en stor och av skolan nedtystad problematik kring mångkulturens villkor” få ytterligare belägg för hur muslimska män egentligen är i Marklunds Gömda.

Förutom konkreta möten med elever, roliga direkta citat som gör framställningen levande och som jag gärna hade sett ännu mer av, går Årheim igenom just de där lite lömska marknadsföringsknepen kring några av de ovan nämnda titlarna. Inte minst Gömdas ompaketeringar genom åren är talande.

Men precis som de senaste årens litteraturdebatt tar Årheim upp också mer grundläggande frågor kring fiktion och verklighet. Hon konstaterar till exempel att just eländesskildringen blivit någon form av garant för det sanna i de ”sanna historierna”. Ju hemskare en bok är, desto mer trovärdig upplevs den ofta vara. Och det är kanske inte helt konstigt, med tanke på att de flesta sanningar vi ser i nyhetsjournalistik och liknande just är eländesskildringar?

En intressant jämförelse mellan de ”sanna historiernas” realism och realismen under 1800-talet får man sig också till livs i denna något splittrade avhandling. Eleverna läser inte bara sina fritt valda nutidsromaner, de måste också läsa lärarens val, Zolas Thérèse Raquin. Här kommer dock elevernas läsning ganska mycket i skymundan för Årheims egen analys av romanen (och realismen och tidens bildkonst). Och det är sannerligen inget fel på hennes analys, men jag hade hellre hört mer om elevernas tolkningar.

För i slutänden undrar jag vad de över huvud taget menar med realism och trovärdighet, om inte även det mest fantastiska kan vara trovärdigt? Fundera till exempel på den här Kafka-referensen en tjej gör i en diskussion kring vad självbiografier egentligen är:

Jag tänkte på den här som vi läste om han som blev förvandlad till en insekt, att det kunde vara en typ av självbiografi, fast han skrev om en insekt.

Litteratur kan vara så många, många olika saker. Hur pressar man in essensen av det på några lektionstimmar?

Similar Posts:

• Känsloporr eller samhällskritik?
• Frihetens pedagogik
• De första hundra åren
• Ut med litteraturhistorien?
• Att vidga sina vyer

Socialtjänstens agerande i Vetlanda, där Louise bodde granskades. Och även om Uppdrag granskning och Janne Josefsson fick kritik för tvivelaktiga och manipulerade faktauppgifter, så uppdagades i alla fall stora brister inom socialtjänsten. Brister som går igen i Rapp Johanssons andra bok, en roman med självbiografiska inslag. Här framstår socialen som de inkompetentaste av inkompetenta.

Inom loppet av några få år har Fija och hennes låtsaskompis Knuff flyttat mellan barnhem och mängder av fosterhem, alla lika vidriga. På i stort sett varje ställe finns det en pappa som slår och våldtar och en fru som inte ser. När socialen kommer på besök får Fija äta kakor i nytvättat hår. Hon får låtsas att hon har ett eget rum. Ibland är det nästan för otroligt, för vidrigt för att vara sant, något som man knappast vågar andas om. Det är svårt att kritisera en bok skriven utifrån självupplevda övergrepp.

Det är svårt att kritisera ett tema, fråga sig varför människor vill läsa om barn som våldtas och tvingas till prostitution, tvåringar som misshandlas tills de bara ligger i sin spjälsäng alldeles blå och tysta och sådana som Fija som pressar in glasskärvor i äpplen och sedan äter dem – allt för att få se sin mamma igen. Någonstans går gränsen för vad som är frosseri.

Rapp Johansson klarar att hålla sig på rätt sida om gränsen, även om jag tycker att hon kunde ha undvikit kavalkaden av övergrepp – koncentrerat sig på att skildra några av dem. Till skillnad från till exempel de så populära böckerna av Dave Pelzer vägrar Rapp Johansson, tack och lov att skildra den klassiska offer och förövarrollen. Fija är en tuff, sju-åttaårig unge som slåss och svär och vars idol är Rambo. Syskonens lycka av att vara tillsammans är fint och uttrycks i godnattfraser så som:
- Fyfan gonatt på er, jävlar jävla!

Ibland behöver Fija dock en knuff av Knuff – en kompis som blåser i ett rör mellan skulderbladen då allt blir för tungt, då man behöver glida bort på vingar, in i en glipa mellan kakelväggarna för att slippa vara medveten om vad som pågår på badrumsgolvet.
Det finns också en stor, stor värme och kärlek mellan syskonen. De är inte ensamma, de har varandra. Något som å andra sidan orsakar panik då socialen skiljer dem åt.

Även språket hjälper till att hålla distans till frosseriet. Det är ett barnsligt språk, samtidigt som det är lite stolpigt och ordknappt. Ibland krockar det, låter inte helt rätt i Fijas mun. I stort fungerar det ändå bra, just som gräns mot det alltför utsatta barnets röst. Det lite stolpiga skapar en lagom distanserad skildring av eländet, eländet.

Det finns många böcker som handlar om övergrepp på barn. Den bästa svenska är nog Anna Mattssons Alexandras rum Rapp Johanssons bok når inte upp till de stilistiska höjderna, men är ändå en klart läsvärd bok.

Similar Posts:

• På besök i helvetets nionde krets
• Mode
• Boken om övergreppen har öppnats
• Uppföljare som gör dig förbannad
• Ljuset i civilisationen

Jenna är fjorton år och vaknar till ett liv Efter Kraschen. Mostrar är där och är snälla, klasskamrater kommer och hälsar på, pappan kommer och ber henne flytta till honom, men Jenna vill bara ligga kvar i morfinruset där ingenting kommer åt henne. Och berättelsen igenom längtar hon tillbaka till "det blå" där hon inte behöver känna den hårda, smärtsamma verkligheten.

Joyce Carol Oates är, som länkarna till vänster antyder, en produktiv författare. Jag är ingen Oates-kännare men har fått uppfattningen att hon också är en ojämn författare, i all sin produktivitet. Ungdomsförfattandet däremot, blir aldrig svagt. Jag läste Vilda gröna ögon för några år sedan och minns den som en bok som tar läsaren på allvar. Och som en sträckläsningsbok, vilket i mitt tycke alldeles för få böcker är.

Efter kraschen är också en sträckläsningsbok. Oates intensifierar och driver språket framåt med långa meningar, och skapar spänning och andningspauser med korta, avbrutna, meningar däremellan.

På Sable Creek-leden, täckt med skarsnö, händer det något. Något händer inte. Något som borde hända gör inte det. Järnvägsbron över bäcken. Benen sviker mig, jag får panik. Jag kan inte gå över.

Jenna vägrar flytta till sin pappa och hamnar istället hos sin moster och hennes familj. Jennas och mammans hus säljs och hon får börja i ny stad och bland nya människor. Hon har bestämt sig för att aldrig tycka om någon igen, för man bara förlorar dem. En enda person når Jenna och sätter lite spår i henne: en kille hon möter i joggingspåret, Crow. Och det är här jag tycker att boken blir lite för tillrättalagd. Det är lite för enkelt till slut, några väl valda ord så faller allting på plats, riktigt så fungerar det inte.

Det här är boken om ett trauma, om hur Jenna tar sig tillbaka från en stor sorg. Det får mig att fundera över katastroflitteratur och vår dragning till sådan. Det är ju inget nytt med teorier om katharsis, att vi renas genom att se på hemska saker, och jag tror det ligger något i den. Både ungdomar och vuxna kommer till biblioteken och vill läsa Pojken som kallades det eller någon annan hemsk historia (och ja, helst "sann"). När jag läser Efter kraschen kommer jag att tänka på Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl. Den har femton år på nacken nu men jag vågar påstå att den fortfarande läses lika intensivt som då. Jag saknar dig, jag saknar dig! handlar om tvillingsystrarna Cilla och Tina och hur Tina överlever när Cilla dör i en bilolycka.

Som läsare ska vi känna den där oerhörda, otänkbara, smärtan när man förlorar en närstående. Och det finns något lätt perverst i hur njutningsfullt man som läsare kan känna smärtan. Genom att läsa om Cilla och Tina eller om Jenna kan vi få ur oss lite av rädslan att bli lämnade ensamma kvar. Författaren sätter ord på rädslorna åt oss och tvingar oss igenom det.

Skillnaden mellan böckerna är att där Peter Pohl närmast vältrar sig i sorgen och smärtan är Oates mer distanserad. Det byggs en liten mur mellan Jenna och hennes omvärld, och också mellan Jenna och läsaren. Hon släpper inte in, inte helt. Detta är både en styrka och en svaghet och jag lyckas inte bestämma mig för vad som väger tyngst.

Efter kraschen är väl värd läsningen. Själv ska jag nog läsa om Jag saknar dig, jag saknar dig! nu.

Similar Posts:

• Should I stay or should I go?
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Tragik och romantik
• Komplicerat och kontroversiellt
• Jag saknar dig (jag saknar dig!)

Nu har folkpartiet också tagit fram en Temo-undersökning – där frågan visserligen är lite vagare formulerad – som visar att sex av tio tillfrågade svenskar ställer sig positivt till en sådan lista. Störst är entusiasmen tydligen bland kvinnor, äldre och lågutbildade.

Dessutom har folkpartiet låtit Lunarstorms och lärarsajten Lektions besökare rösta fram vilka böcker som i så fall borde vara med på listan. Ungdomarna på Lunarstorm valde framför allt populära samtida författare som Liza Marklund, Jan Guillou, J K Rowling, J R R Tolkien och Dave Pelzer. Lärarna däremot föredrog Selma Lagerlöf, August Strindberg, William Shakespeare, Charles Dickens, John Steinbeck, Ernest Hemingway och H C Andersen. Båda gruppernas röster fick Astrid Lindgren. Enligt folkpartiets förslag skulle litteraturlistan emellertid tas fram av Svenska akademien.

Läget kompliceras ytterligare av att SVT:s Kulturnyheterna häromdagen kunde avslöja att det faktiskt redan finns en svensk litterär kanon. Kanske ingen enorm nyhet?

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Svenska klassiker till din dator
• Charles Dickens 200 år idag!
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Feministisk Strindberg?

Även om deras böcker är likartade verkar Pohls och Pelzers världssyn skilja sig åt. I Pohls Sekten är samhället oerhört naivt och inkompetent. Socialen ger ingen hjälp, polisen orkar inte fördjupa sig och barnens lärare rotar inte i onödan. Som barn var Pelzer också omgiven av folk som inte hjälpte men han gör inget stort nummer av det utan framstår istället som tacksam mot dem som till slut hjälpte honom bort från misshandeln. Vad som orsakat Pohls hyttande finger är svårbegripligt, speciellt som Pelzers böcker är självbiografiska medan Pohls bygger på tidningsartiklar och annan efterforskning.

Det faktum att Pelzers böcker är förstahandsupplevelser har också gjort dem engagerande på ett sätt som Pohl misslyckas med att vara. Pohl ger nästintill ingen insikt i varför mamma och pappa går med i sekten eller varför de inte lämnar den när de märker att barnen får stryk. Detta medför att Sekten inte är en trovärdig historia trots att den bygger på en sann historia. Den frammanar inget annat hos läsaren än en stilla undran: när ska ni ta er samman och lämna den där skogstokiga kvinnan?

Ändå är bristen på engagemang säkert inte största hindret mellan Pohls bok och tio-i-topp hyllan på Pressbyrån. Stela och oengagerande böcker kravlar sig förvånansvärt ofta upp till en hög placering – ta till exempel Katerina Janouchs Anhörig. Problemet är att idag när vi läser om religiös fanatism vill vi läsa om diktatoriska koranskolor i Afghanistan och inte om New Age-husmödrar med kontrollbehov på svenska landsbygden.

Similar Posts:

• Katharsis genom Oates
• Komplicerat och kontroversiellt
• Syskonkärlek bakom vartenda ord
• Uppföljare som gör dig förbannad
• Jag saknar dig (jag saknar dig!)

Men när Dave är 12 år reagerar äntligen skolan på hans magra, med blåmärken täckta armar, och hans trasiga och smutsiga kläder. En polis kommer till skolan och tar honom med till stationen, och ger honom sitt hedersord på att från och med nu ska mamman inte kunna skada honom längre. Och här börjar Pojken som inte fanns.

Han träffar ”ängeln” ms Gold, som arbetar inom socialtjänsten, och som ger honom hopp och styrka att våga trotsa mammans vilja. Dave hamnar hos Tant Mary, som fungerar som sluss i väntan på fosterhem som kan ta emot barnen. Där börjar Daves kamp för att bli ett ”normalt” barn. Han har tidigare inte haft några vänner, och Dave vet inte riktigt hur man gör när man skaffar sig vänner. Ändå blir han accepterad av de andra barnen, och han känner sig omtyckt av Tant Mary. Tyvärr dyker hans mamma upp då och då för att tala om för Tant Mary vilket besvärligt barn han är, men i själva verket vill hon bara visa för honom att hon fortfarande har inflytande över honom.

Mamman fortsätter att göra sig påmind, även senare när Dave flyttats till andra fosterhem, och hon själv förlorat vårdnaden om honom. Hon kommer på besök, och ringer ständigt och jämt. Särskilt om Dave hamnat i någon knipa, vilket han gör titt som tätt. För att göra sig populär bland de nya kompisarna i skolan börjar han snatta, vilket naturligtvis leder till att han åker fast. Mamman inleder då en process för att få honom förklarad ”otillräknelig” och bli inspärrad på mentalsjukhus.

Det märkliga är att det enda straffet mamman får, är att hon fråntas vårdnaden av Dave. Hon får inget fängelse, inga böter. Ingen ifrågasätter heller hennes vårdnad av Daves syskon. (Det visar sig att när Dave kommit hemifrån är det nästa bror som står på tur för hennes djävulska tortyr.)

Dave hamnar i fem olika fosterhem innan han slutligen hittar ”hem” till paret Turnbough. Alla dessa fosterhem behandlar honom väl, även om han ibland hastigt och lustigt tvingas lämna det ena och med sina få tillhörigheter i en papperspåse får flytta in i nästa. Han poängterar i slutet av boken att det här inte är någon krönika över hur dåligt systemet med fosterhem fungerar i USA, utan snarare hur fantastiska fosterföräldrar det finns, som ägnar sina liv åt att ta hand om barn som farit illa.

Enda invändningen jag har emot boken är att den, liksom Pojken som kallades Det, är så typiskt amerikanskt sentimental. Jag kan inte sätta fingret exakt på vad det är, men antagligen är det att den så uppenbart spelar på känslor. Om det här vore en show av Ricki Lake skulle vi som är publik då och då utbrista i förstående ”aaaahh” medan Dave knäpper händerna och med behärskat lugn säger att, jo, så var det. ”Aaaahh” igen. Men det gör inte ämnet mindre angeläget.

Du ska inte läsa den här boken när du vill ha det lite mysigt i badet. Den här boken ska du läsa när du vill ha lite förbannad glöd till ditt samhällsengagemang. För det är det sannerligen något det behövs mer av. Läs Pojken som inte fanns och bli arg.

Aaaarghh!

Similar Posts:

• Misshandlande läsning
• Katharsis genom Oates
• Från mörker till ljus
• När socialen leker fia med knuff
• Känsloporr eller samhällskritik?

Så händer något. Mamman har alltid tyckt om att ta sig ett glas, men hennes drickande börjar urarta, och hennes psykiska hälsa vacklar. Av någon anledning utser hon den då fyraårige Dave till den av bröderna som får skulden för allt. Och för detta ska han straffas. Hon fryser ut Dave ur familjen, han får inte äta med de andra, och sova får han göra i källaren. Hon tvingar honom att i ett rasande tempo sköta hushållssysslorna. Om han hinner diska på av henne utsatt tid kan han få lite rester från familjens middag att äta. Men oftare händer att hon drar undan tallriken just som han ska hugga in, och istället ger maten till hundarna. En gång låter hon honom svälta i tio dagar. Han tvingas sitta ensam nere i den kalla källaren och kämpa mot hungern. Föreställ er hans känsla när han då hör bröderna gå till kylskåpet och hämta sina efterrätter. Brutaliteten och bristen på empati från modern är skrämmande. Hon roar sig med att hitta på den ena ”leken” mer utstuderat elak än den andra, och alla med samma syfte: att skada Dave. Hon är flera gånger nära att döda honom.

Trots allt han utsätts för visar den lille killen upp ett otroligt mod. Mammans överlägsenhet till trots vägrar han förlora. Hon inte ska få vinna, då kan han lika gärna dö. Och när han bestämt sig för det, kan hon slå honom så mycket hon vill, hon kommer inte längre åt honom. Men det utesluter inte att han börjar hata. Han hatar allt i sin omgivning: Henne, pappan, syskonen och alla runt omkring som inte låtsas om problemet. Och mest av allt hatar han sig själv.

Denna psykiska och fysiska misshandel som pågår från att Dave är i fyraårsåldern tills han är tolv, avbryts av att hans lärare äntligen ingriper, och ser till att Dave placeras i fosterhem. Att ingen ingripit tidigare är en gåta, eftersom Dave ständigt haft blåmärken över sin utmärglade kropp. Att inte allt stod rätt till borde varit uppenbart för var och en.

Att tala om stil och språk känns bara onödigt när det gäller en sådan här bok. Den bär fram ett budskap, enkelt och omedelbart. En pojkes oerhört tragiska barndom beskrivs brutalt och detaljerat. Dock reagerade jag på att boken bitvis genomsyras av en slags amerikansk sentimentalitet, något som säkert bidragit till bokens listframgångar i landet i väster.

Trots att den här historien måste anses extrem, är den inte mindre verklig. Det finns överallt barn som blir misshandlade, fysiskt och psykiskt. I Sverige, i din stad, på din gata. Och det viktiga är att man våga ingripa när ett barn far illa. Att tänka att det inte angår en duger inte. Det angår en i högsta grad.

Läs den här boken. Den är, förutom en ohyggligt obehaglig läsupplevelse, en påminnelse om att det överallt och alltid finns barn som far illa. Om du märker att allt inte står rätt till, ignorera det inte. Det kan faktiskt handla om, som i Daves fall, livet eller döden.

Similar Posts:

• Uppföljare som gör dig förbannad
• Mode
• Känsloporr eller samhällskritik?
• Katharsis genom Oates
• När socialen leker fia med knuff