Boken Clownen som inte var så rolig handlar om livet på en cirkus. Där finns trollkonstnärer med duvor i famnen, skinande vita arabhästar, en orkester i guldjackor och en cirkusdirektör i höga klackstövlar. Det första uppslaget visar en förväntansfull publik som ännu inte släppts in i cirkustältet. Linor med rader av flaggvimplar och elektriska lampor skapar feststämning.

Jag skriver att boken handlar om livet på en cirkus. Men riktigt så är det inte. Publiken blir nämligen nästan den viktigaste rollinnehavaren. För när clownen kommer ut i manegen och ska vara rolig – händer något. För det första är det bara något enstaka skratt som hörs. För det andra blir cirkusdirektören jättearg för att clownen inte är tillräckligt rolig. För det tredje hamnar läsaren i huvudet på någon i publiken.

Underhållningen som cirkusclowner förväntas bjuda på väcker åtminstone i mig mångbottnade känslor. Bakom det vitsminkade ansiktet med den förstorade glada munnen kan man ana något annat. Själva humorgreppen ute i manegen är ofta fysiska. Komiken handlar om att dratta på ändan eller få en tårta i ansiktet.

Exakt kring den här skärningspunkten kretsar sig bokens historia. Många i publiken ger sig ut på tankeflykt under clownens nummer. I stället för ett skratt formas reflektioner kring lite sorgliga saker. Exempelvis medlidande med andra som inte har det så bra. I mörkret bland en massa okända ges utrymme för pånyttfödelse.

För cirkusdirektören är det bara jobbigt. Hans ledarskap bygger inte på reflektion:

för cirkusdirektörer skriker gärna, särskilt den här

Cirkusdirektören kräver bättring annars kommer Ulrik Christoffersen (som clownen heter egentligen) att få sparken den sista. Med detta hot hängande i luften fortsätter berättelsen. De kommande dagarna får läsaren följa både clownen, hans rådgivare lejonet Leo och publiken. Har cirkusdirektören gjort rätt tolkning av publikens tystnad?

Illustrationerna är bedövande melankoliska. Stian Hole använder starka färger i sitt skapande. Ett huvud kan ibland förvrängas så att man associerar till René Magritte eller Salvador Dali. Ofta ger perspektiv och beskärningar en överraskningens effekt och ena stunden fylls jag av svindelkänslor för att i nästa fyllas av förundran.

Att läsa boken med ett barn som ännu inte lärt sig läsa tar inte lång stund – men för frågor och annat kan behövas lite längre tid. Den passar även för barn i lågstadieåldern som sitter i en kuddhörna på fritids. Men varför inte ge boken till en vuxen som borde fundera på sitt ledarskap. Ett uteblivet skratt i anslutning till ett skämt har lika många förklaringar som det finns människor.

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Fantasi är också verkligt
• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Cirkus i närbild
• Den fina samhörigheten

Tawadas roman följer nämligen inte en, som den svenska titeln förespeglar, utan tre generationer isbjörnar. Först är det den blivande mormodern, en sovjetisk cirkusbjörn vars liv alltmer tagits över av konferenser om än det ena, än det andra. Hon skriver sina memoarer, blir känd och går i exil, först till Väst-Berlin och sedan till Kanada.

I romanens mittendel är det inte isbjörnen, dottern Tosca, som har ordet, utan hennes tränare Barbara. Här är vi i Östtyskland, och DDR har fått nio isbjörnar i present av Sovjetunionen som man behöver göra något riktigt pampigt av. Alltså plockar man in Tosca, som blir stjärna i ett nummer där hon med tungan plockar en sockerbit ur Barbaras mun. Numret kallas ”Dödskyssen”.

I det här perspektivbytet tappar Tawada mig lite. Jag har hängt med och försökt bena ut logiken i att modern/mormodern är en isbjörn med cirkusträning, men samtidigt tycks ha gått i skolan, kan skriva sina memoarer, bo i lägenhet, handla en jädra massa lax i snabbköpet och diskutera litteratur med bokhandlaren, och nej, det kanske aldrig riktigt blir just logiskt, men klart läsvärt.

I den sista tredjedelen återgår romanen till isbjörnsperspektivet med Toscas son Knut. Han växer upp flaskmatad av människor på Berlin Zoo, bortstött av sin mor. Denne Knut har tydligen funnits på riktigt och tjänat som inspiration till Tawadas roman.

Med Knuts perspektiv på människorna och sin egen isbjörnstillvaro fångar romanen mig igen. Knut är också mest renodlat isbjörn, begränsad av sin inhägnad på zoo och livet som djurkändis. Gemensamt med sin mor och mormor har han att han snart inser att hans roll är att charma sin publik, samtidigt som han helt saknar kontroll över hur han framställs och reproduceras.

Pressen skrev ofta om mig. När Christian tog med sig en artikel läste Matthias den högt för mig, och jag studerade varje mening en gång till i ensamhet på kvällen. ”Den första simlektionen för Knut.” Man tog en bit av mitt liv och spärrade in den på tidningspapper. När jag badade skulle Knut egentligen förbli inrymd i det här jaget som just badar, och inte bli förflyttad till tidningspapperet en dag senare. Kanske skulle jag ha förhindrat att så många människor fått reda på att jag heter Knut. De använde mitt namn hur de ville för att roa sig.

När det gäller människor finns ju sedan länge en debatt om vem som har rätt att försöka skildra vems erfarenheter och perspektiv. Den debatten är både viktigt och farlig. En av litteraturens stora uppgifter är ju just att vidga perspektiven, låta oss pröva det oprövade. Vem vet egentligen vad en isbjörn är, hur den kan tänka eller känna? Att pröva det måste helt enkelt fascinera.

Similar Posts:

• Vecka 32 på dagensbok.com – Augusti brinner
• Att vara ett kommunismens barn
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert
• Fotterapeut berättar vidare livshistorier
• Djur som inspirerat

Två kvinnor som möts under brinnande krig, var och en vaktandes sina hemligheter på sin kant tills det står klart att de behöver varandra. Det låter som en schablon. Det är en schablon. Och det ställer sig ibland i vägen för läsningen. Jag får känslan av att författaren utnyttjar andra världskrigets slitna fond för att berätta en historia som inte skulle vara lika berörande annars. Å andra sidan – med tanke på dagens historielöshet kan man inte upprepa för ofta vad som utspelade sig i mitten av förra seklet.

Den stora behållningen är skildringen av cirkusmiljön och det hårda arbetet, det som ligger bakom glitter, paljetter, stela leenden och perfekt kroppskontroll; blodet, svetten och tårarna som utgör en del av diskrepansen mellan repetition och föreställning. Något som också krävs, utöver det hårda arbetet, är en total tillit till sin partner, något av det svåraste som finns.

Här är den yrkesmässiga tilliten en väg till personlig tillit, att utlämna sig öppnar för angrepp men måste leda till något positivt, så lyder dramaturgins regler. Det finns också något undflyende hos dem, de generiska modiga, starka och olyckliga kvinnorna.

Det blir som ett staplande av hårda livsöden men ändå framstår det lite för glättat, lite för glättigt. Det finns ett efteråt som binder ihop lösa trådar och tiden lägger ett försonande skimmer över brotten som begicks och det är så dubbelt. Jag tycker inte om att jag låter så nedlåtande men det är något som skaver i mig när jag läser, hur det fruktansvärda feelgoodifieras och blir ”varmt och gripande”.

Similar Posts:

• Sympatiskt om förnekelse
• Moln med silverkanter
• En förtrollad värld som manipulerar
• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Existentialism i fascismens hjulspår

Lika nyanländ är den lille pojken Manfred, ”lejontämjarungen”. Också han har blivit föräldralös av lite diffusa skäl, och Singer och Manfred växer upp tillsammans på cirkusen.

Så en dag, efter att Manfred och Singer firat sin nionde respektive åttioförsta födelsedag (det går tydligen nio sjölejonår på ett människoår), är Singer försvunnen. Kan han ha gett sig iväg för att leta efter det där havet som han alltid sjungit så längtansfullt om? Manfred ger sig för första gången iväg från cirkusen för att leta reda på sin vän.

Skådespelaren Vanna Rosenbergs bokdebut är en söt, lite knasig och melankolisk berättelse om hemlängtan. Singers försvinnande sätter igång ett formulerande bland alla djuren av vad deras hav, det de längtar efter, är.

”Jo, jag tror”, sa den stolta strutsen och viftade med plymerna, ”att havet är ett annat ord för öken. En oändlig sandig vidd där man kan springa ikapp med sin egen skugga och svalka huvudet i sanden. Det är säkert dit han har tagit sig, vår Singer. Eller hur, Manfred?”
Manfred hann bara säga oj och aha innan den svarta kaninen snurrade på öronen.
”Jag tror att havet är en stor skir plats under en björk. Ja, en saftig och solig glänta där man kan landa mjukt mellan natt och viol och stampa i sin egen takt. Det är där Singer är!”
Manfred såg sig fundersamt omkring. ”Fortsätt, mina vänner.”
”Jag … Jag tror”, sa den flängiga chimpansen och dängde med armarna, ”att havet är samma sak som djungeln. En lekplats där man kan svinga sig mellan grenar och skrika sig hes. Jag är säker på att det är dit han har slängt sig, vår Singer.”

Rosenbergs egensinniga, lekfulla språk och figurer är varmt fångade i Cecilia Heikkiläs ljuvliga illustrationer. Inte minst cirkusdjuren är så underbart fina att det är svårt att tänka sig att någon skulle kunna lämna dem – trots att mest hela världen verkar charmigt sagoskir och hjälpsam.

Singers melodi är en förtjusande högläsningsbok som säkert både vuxna och barn kan ha nöje av, men som vuxen anar man också något outtalat i text och bild, en mörkare botten under den sockersöta nostalgin. Vem är det i själva verket som för bort små sjölejon från sina familjer och från sin naturliga miljö? Hur blev egentligen Singers hav en diffus dröm att längta efter?

Similar Posts:

• Nätt liten bok om skogens konung
• En förtrollad värld som manipulerar
• Världens bästa mamma (nykter)
• Hemligheter och lögner
• Att tyda tecken

Ungefär så var det för Mattias Edwall när han för sjutton år sedan fick ett uppdrag att fotografera nycirkusgruppen Cirkus Cirkör. Det fanns ingen dekor, och knappt scenkläder, föreställningen som skulle sättas upp var bara en idé.

Edwall löste det hela genom att använda sig av artisternas ansikten, han gick nära och tog porträtt. Resultatet blev så lyckat att han fortsatte med det konceptet.

Detta är en bok med artister i sina cirkusroller. Förvånade, skrikande, buttra och skrattande ansikten. Kroppar som vrider och böjer sig på de mest omöjliga sätt.

Med tiden har också Cirkus Cirkör skaffat sig utstuderade och märkliga kostymer. Vi får också se en del prov på cirkusnummer, men mest är det fokus på personerna. Bilderna är ofta tagna för att marknadsföra Cirkör. Det finns en djävlaranammma och en fart i de här bilderna. Det är teaterfotografi av högsta klass. Men ändå tycker nog allra bäst om de där bilderna som inte är spektakulära utan lite mer mystiska och diffusa.

Just när man börjar tröttna på alla studiobilder så lägger Edwall in en ny växel och skildrar turnélivet. Men även där håller han sig runt scenen och skapar bilder som förstärker känslan av att cirkuslivet mest bara handlar om att kasta sig, hänga i taket, skratta och böja kroppen i konstiga ställningar.
Man blir som läsare en aning utmattad. Men så skall det väl vara när man har varit på cirkus?

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• En sång om längtan till havet
• I manegen står en clown
• Melankoli från världens alla hörn
• Amerikansk vardag lite vid sidan om

Bilderna är skapade med tusch och collageteknik och varje gång jag bläddrar igenom boken hittar jag nya detaljer att vila blicken på. Enligt förlaget passar den här boken bäst för barn mellan 6-9 år, de som har lärt sig läsa med andra ord, eller de som gärna kryper ner i sängen för en högläsningsstund med någon vuxen. Det är mycket text att bita i, men jag tycker nog att småsyskonen också kan vara med vid läsningen. För dem finns det mycket att upptäcka i bilderna och den här boken passar perfekt för barn som är i den ålder då man gärna läser samma bok om och om igen.

(c) Stina Wirsén

Texterna har skrivits av Carin Wirsén.

Det här är uppföljaren till Sockerbullen på Krusakullen. Jag har själv inte läst den och jag är glad att författarna inte tar det för givet av läsaren.

Sockerbullen på Krusakullen är både ett pensionat och ett välbesökt bageri. Du kanske redan har varit på besök så att du känner till vilka som bor här?

Så frågar hon. Ändå tar Carin Wirsén det säkra före det osäkra och presenterar de boende på Sockerbullen. Det är lilla tanten och hennes barn Näpen och Häpen. Det är också moster Vimsa med sina sju syskonbarn. ”Sist och minst är det lilla Esperanza” som Näpen och Häpen hittade i en tvättkorg på pensionatet när hon bara var en liten bebis.

Nu är det vår, taket på pensionatet läcker och en cirkus har kommit till stan. Lilla tanten och moster Vimsa oroar sig för att det inte finns tillräckligt med pengar till att laga taket samtidigt som barnen vill gå på cirkus. När Vimsa hoppar upp på taket för att själv laga det försöker barnen komma på ett sätt att tjäna pengar för att ändå kunna gå på cirkusen.

Vad ska de göra? Jo, en av vedbodarna förvandlas till skönhetssalong.

Till slut får de se sin cirkusföreställning. Men än är inte berättelsen slut. Vem dansar på linan om inte Vimsas syster Spinette, mamma till Lilling och Tvilling. Sen hon försvann har Vimsa tagit hand om dem. Vad ska nu hända?

(c) Stina Wirsén

Det händer mycket i den här boken, ibland lite för mycket. Texten är lika vimsig och viril som bilderna (det är mest positivt menat). Liksom bilderna innehåller många lager samsas flera parallella skeenden i texten. Det är en helt underbar bok att läsa om man har lite tålamod och det är helt underbart att lära känna de boende på Sockerbullen.

Och jag älskar att den är så härligt fri från sensmoral!

Similar Posts:

• Vecka 32 på dagensbok.com: Sommarlovsläsning
• Man får bara vara med om man börjar på A
• Söt men inte riktigt rätt
• Räkna med två små gröna
• En inkräktare?

Det är Celia som ska spela spelet, mot mister A. H—s elev Marco. Och det är detta spel som är utgångspunkten för Erin Morgensterns debutroman Nattens cirkus. Men mycket snart byggs intrigen ut och handlar inte bara om Celia och Marco, utan om cirkusen. Den blir nästan en sorts kollektivroman, där mängder av personers öden vävs samman till en komplicerad och detaljerad värld där gränsen mellan dröm och verklighet är allt annat än självklar.

Det lite mer magiska än realistiska i romanen påminner mig ibland om Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga – där Zafons fantastiska Barcelonamiljö (som är nästan lika mycket huvudperson som huvudpersonerna) ersatts av cirkusens många olika tält – för det här är ingen vanlig cirkus så som vi är vana vid den, det är snarare som ett tivoli där attraktionerna inte är karuseller utan tält med akrobater, trollkarlar och ormmänniskor. Ibland påminns jag istället om Roald Dahls drömvärldar, eller Harry Potters magiska skola, och jag tänker mig Nattens cirkus som något av en barnbok för vuxna.

Jag funderar i början mycket på budskap. Vad vill romanen säga? Är det en viktig roman? Eller är det bara underhållning? Nej, blir svaret på båda frågorna. Det finns ingen tydlig, för samhället Viktig Fråga som behandlas. Men, den är fascinerande och fängslande, och efter ett tag glömmer jag bort att fundera över vad det är boken egentligen vill säga mig, och njuter istället i fulla drag av den svartvita cirkusen, den magiska miljön och de ibland djupa funderingarna som ligger som en dimma (det är mycket dimmor i boken) över den intrikata intrigen.

Miljöbeskrivningsporr är kanske ett vulgärt namn, men ibland känns det nästan som om författaren, och jag som läsare med henne, njuter av miljöerna på ett nästan oanständigt sätt. Längtan efter något annorlunda, längtan bort från det vanliga, är ett centralt motiv i romanen, men kanske ännu mer centralt som motiv för skrivandet och läsandet av boken. I kapitlen som handlar om pojken Baileys bakgrund på en amerikansk bondgård blir det nästan lite för mycket, det blir ett förakt för det vardagliga som är på gränsen till elitistiskt. Men annars är det mest bara fantastiskt och fascinerande.

”Vi kan inte känna gallret annat än om vi försöker komma ut”, säger Celia en gång till Marco när de talar om det svårbeskrivna spelet. Det är en mening som är central i boken. Inte bara som beskrivning av den tävling som de båda ofrivilligt vigt sina liv åt och som inte kan avslutas förrän någon av dem dör, utan åt hela tanken kring vardag, det liv vi lever och den värld vi lever ut. Det skulle kunna vara beskrivningen av en politisk diktatur, men lika gärna av i princip vilket samhälle som helst, för alla människor, i verkligheten och Morgensterns bok, är fängslade på något sätt, det finns ingen riktig frihet. Men innanför gallret kan vi ändå leva lyckliga, det beror bara på vilka vi är tillsammans med. Här – i den slutepisod som innebär att lyckan är att bli fångad – problematiseras friheten som idealförhållande på ett ganska intressant sätt.

Ett annat intressant tema i romanen är kärleken. Fienderna Celia och Marco är ohjälpligt förälskade i varandra. De måste slåss, den ena kan inte överleva annat än på den andras bekostnad. Samtidigt kan de inte leva utan varandra. Något som alla som någon gång varit kära (kanske framförallt olyckligt kära) kan relatera till.

Det här är en bok om magi. Men magin kallas inte alltid magi. Oftast kallas den manipulation. Och på samma sätt som Celia och Marco manipulerar sin omvärld att se saker som inte finns manipulerar författaren läsaren till samma sak. Historier och berättande är i slutändan den verkliga magin. När mister A. H— frågar Widget, en av de andra personer som är bland de viktigare i romanen ”Vad gör ni med er begåvning?” svarar Widget: ”Jag berättar historier.” På så sätt blir hela romanen på sätt och vis en hyllning till sig själv, till berättandet.

Jag kommer aldrig på exakt vilken Viktig Fråga romanen vill ta upp. Men det gör inget. Dess oförutsägbarhet, de många olika filosofiska frågor den väcker och den fantastiska stämning den försätter mig i är helt tillräcklig för att få mig smått förälskad.

Similar Posts:

• Cirkus i närbild
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Blodig vänskap
• I manegen står en clown
• En sång om längtan till havet