Rummet i lägenheten på Södermalm, nära den kolstoftsdammande Hammarbyhamnen, är litet och överfullt av böcker. Arbetarförfattaren liknar sig själv vid ”en ekorre i sitt vinterförråd”. När buntarna av volymer på golvet blir så många och höga att han får ta rejäla kliv över dem, känner han sig nästan lite isolerad ”innanför all denna litteratur”. Han väljer inte ett ord som ”skyddad”. Överklassmänniskor skulle aldrig likna sig själva vid små samlarmaniska gnagare. Men det här är arbetarförfattaren Erik Asklund och han har på egen hand, med hjälp av litteraturen, tagit sig upp ur den svåraste fattigdom.

Ödmjukhet är en dygd för den som medvetet sällar sig till kollektivet. Men det kan hända att han dristar sig till att ställa in sina egna böcker bland de övriga uppburna samtidsförfattarnas alster i bokhyllorna. ”Det låter kanske högfärdigt, men det är bara för att se hur det möjligen kan se ut hos någon annan boksamlare, som äger den svenska 1900-talslitteraturen komplett i fräscha originalupplagor.”

Erik Asklund har med åren bildat sig till bibliofil och har kommit till punkten då den nakna häftade boken är så mycket skönare än exklusiva handgjorda bokband. Bokens börs, en sådan kunde man tala om på 1950-talet, håller han ett öga på. Naturligtvis är volymernas innehåll allra viktigast, det missar han inte att framhålla. Men det finns även ett pekuniärt värde i böckerna som inte är obetydligt.

Exemplaret av Erik Axel Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor har stigit i pris med 67 procent eller mer, sedan Erik Asklund införskaffade sitt eget vackra exemplar. ”Böcker är ett slags kapital, särskilt i dessa inflationstider, men först och främst ett andligt sådant.”

På den här tiden, under 1950-talet, då boken kanske hade sin verkliga guldålder, samlade svenskarna svecana, det vill säga det egna landets litteratur. Erik Asklund vill gärna också men konstaterar att plånboken inte räcker till sådant som Helicons blomster, Liljor i Saron eller Bellmans Bacchi Tempel. Dock kan han på bokauktionskammaren vara med och tävla om somligt av Stagnelius, Almquist och Strindberg. Men den senares originalupplagor har efter hundraårsjubiléet 1949 stigit i pris så att Erik Asklund faktiskt talar om ”hausse”.

Brokigt sällskap är en essäsamling. En av texterna har mycket riktigt rubriken ”Böckernas börs”. Erik Asklund noterar hur priserna över tid rakat i höjden på originalupplagor och exemplar med författarens dedikation. Bokauktionskammaren är välbesökt, i synnerhet när någon känd persons böcker går under klubban. Det är kort och gott en god kapitalplacering att samla böcker på 1950-talet. Det händer att Erik Asklund stannar för att bevittna den spännande kampen som en bokauktion är. Prisstegringen har en lugnande inverkan på honom, skriver han.

I en annan essä följer vi författaren i hälarna när han gör sina ronder på Londonantikvariaten längs Charing Cross Road. Asklund tecknar finstämda porträtt av sina allra närmaste författarvänner: den något äldre Rudolf Värnlund som tog unge Erik under sina vingars beskydd samt jämnårige Josef Kjellgren, som tillhörde en annan ”pojkliga” på Söder men där böckerna och läsandet förenade ynglingarna till livslång vänskap.

Det är inget Erik Asklund uttalar explicit men som läsare förstår man vilken betydelse den fysiska boken hade för arbetarrörelsen under 1900-talet. Att så många läste och var beredda att betala relativt dyrt för det finaste som finns, litteraturen, betydde att arbetarförfattarna kunde ta sig upp ur fattigdomen, att deras berättelser fick spridning och status. Och det handlade inte bara om boken utan även om den fysiska dagstidningen. Det fanns otaliga redaktioner som var beredda att betala för dikter, recensioner och emellanåt även essäer. Många av texterna i Brokigt sällskap, kanske de flesta, har tidigare varit införda i tidningar och tidskrifter.

Jag instämmer med Erik Asklund: det andliga i litteraturen är allra viktigast. Men det vore ett misstag att förbise de litteratursociologiska aspekterna. De inledande essäerna i denna samling lägger tyngdpunkten på boksamlande och andrahandsmarknad på ett mycket personligt och stimulerande sätt.

Idag är den litteratursociologiska situationen förvandlad på många sätt. Ibland känns det som att de självpublicerande författarna är fler än läsarna. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset svämmar över av bortskänkta böcker. Har man tur kan man kanske hitta någon av Erik Asklunds böcker där, kanske till och med i riktigt gott skick. Då bör man slå till. Tjugan som den kostar kan man ju avvara.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• De tre hemlösa
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Stadens lockelse och hot

För snart tolv år sen gav Prisma ut boken TXTR med alla låttexter av Thåström som var skrivna fram tills dess. Nu tar Teg Publishing sig an samma koncept, men kan då inkludera alla låttexter skrivna fram till 2017. Konceptet är alltså enkelt, om än inte så innovativt: låttexter och bilder. Inramningen är förvisso lite annorlunda: båda ackompanjerades av en rad bilder från Thåströms karriär, men medan TXTR hade lite mer vild layout så ger den här bokens renare formgivning mig associationer till klassiska diktböcker. Båda varianterna har utan tvekan sin charm – men jag finner (kanske till min överraskning) att den här bokens formgivning faktiskt tilltalar mig, just för att orden, texternas innehåll, då verkligen får lov att ta upp all plats. Och jag inbillar mig att den som aldrig tagit till sig Thåströms musik faktiskt skulle kunna hitta texter att uppskatta i den här boken, kanske just av den anledningen.

Tio år till av låttexter, alltså. Många av dem är i mitt tycke de bästa låtar som Thåström någonsin gjort, och det efter att han redan har producerat en imponerande mängd starka texter under tre decennier. Någonstans omkring 50-årsåldern så träder körkarlen in i Thåströms texter på ett helt annat sätt än tidigare (och, jo, jag minns tolkningen av Bellmans epistel 81). Samtidigt också ett stråk av – vågar jag skriva det? – nostalgi … Det gör att texterna iallafall berörde mig på ett djup som få andra har lyckats med.

Vi arbetar oss i den här boken baklänges kronologiskt: den öppnar med en äldre Thåströms betraktelser över bluesen i Malmö och avslutar med ungdomens arga Thåström som skriver om ordningsvakter och profithunger.

Den här boken är en fin summering av ett långt artistliv. Jag hoppas att den inte innebär ett avslut.

Similar Posts:

• Bibel för en mental istid
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• När punken kom till Stockholm
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral

Det som kanske är mest intressant är hur Bellman verkar kunna röra sig i alla möjliga samhällsskikt, från slott till koja. Själv kom han ju från förhållandevis privilegierade förhållanden, och han skulle under flera år inneha diverse tjänster inom statsapparaten som inte sällan kunde ha inneburit en tryggad försörjning. Samtidigt drogs Bellman många gånger med skulder och verkar ha haft svårt att sköta sin ekonomi. Gustaf III:s statskupp 1772 skulle komma att få betydande konsekvenser för Bellman, eftersom han då blev upphöjd till hovskald och propagandist för kungen.

Några poetiska storverk blev det väl dock knappast som skaldades i hans egenskap av hovskald (man kan ju känna rysningar inför lismandet i verk som ”Gustafs skål”, skriven just i samband med statskuppen). Hade det här varit karaktären på Bellmans diktning hade han nog varit saligt bortglömd sedan länge. Bellman försökte sig också på att skriva en hel del andra verk inom flera olika genrer, allt från opera till skämttidningar.

Men den främsta av hans diktning, och den som han idag främst är ihågkommen för – Fredmans epistlar och Fredmans sånger – handlar om somliga av dem som hamnat lite snett i livet, och finner sig allra längst ned i den sociala hierarkin: om ”nymphen” Ulla Winblad, om den ur- och verkstadslöse urmakaren Fredman, eller den alkoholiserade krogägaren Movitz, för att bara nämna några. Dessa vackra, sympatiska och inkännande visor är säkert en anledning till att han fortfarande är ihågkommen och populär runt om i Sverige, samtidigt som hans levande skildringar av ett Stockholm under 1700-talets andra hälft säkert spelar roll för att han är särskilt omhuldad just i huvudstaden.

Så sätt på valfri Bellman-uttolkares skiva, slå dig ned i en skön fåtölj med lite dubbelt öl eller rött vin med pimpenella, eller vilken annan dryck som kan smaka – och låt Carina Burman guida dig till denna komplexa mans liv och visskatt.

Similar Posts:

• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Damned if you do
• Bibel för mental istid version 2

En gång fanns poesin
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
Den dyker upp ibland
när vindar röjs och åkrar plöjs
och får förklaras av experter.

Dikten är glömd, poeterna är döda. Så tycks Malte Persson resonera. Egentligen är det märkligt, att dikten tappat så i status. Många är stolta över det svenska språket, och det med rätta. Vi kan träta om ”svenska värderingar” och om huruvida Du gamla, du fria ska sjungas på skolavslutningar eller ej. Men engagemanget i språket är intensivt och ofta förenande. Fredrik Lindströms böcker och teveserier om språk har funnit en stor publik, liksom tidningarnas språkspalter. Sedan mer än tio år finns Språktidningen som riktar sig till en bred allmänhet. Språkliga innovationer som ”hen” väcker livlig debatt.

Språkintresset borde skapa ett sug efter poesi. ”Poeterna är språkets partisaner” skriver Malte Persson. Och han har rätt. Så varför har inte poesin högre status? Varför läser inte fler dikter? Kanske tycker sig många sakna den tid och det lugn som krävs. Kanske saknar allt fler förmågan att koncentrera sig. Kanske skyggar en del för det inbillat högtidliga, för den förhöjda känslan.

Malte Perssons diktsamling ropar inte bara ”var är läsarna, varför är det ingen som bryr sig?” Den handlar också om självtvivel.

Varje utsaga är en vulgär tatuering
att för alltid ångra, men ändå.
Man gör vad man kan, och efter ett tag
så kan man också det man gör.
När kommer jag till saken egentligen?

Dikterna innehåller ofta den här typen av frågor som poeten ställer till sig själv, men som naturligtvis träffar läsaren. Det fungerar engagerande. Jag aktiveras och blir gripen, jag känner att jag kommer närmare. Här finns åtskilligt som andas självmedvetenhet. Jag känner igen det och det är inget lyckligt tillstånd.

Poesin fanns innan
någon uppfunnit poeterna -
nej, vad vet jag om det,
men poesin fanns kvar
i alla fall när de var borta.

Men Malte Persson har samtidigt självdistans. Han klibbar inte på läsaren någon sentimental nostalgi. Snarare väcker han nyfikenhet. Det är bra. Som läsare får jag gott om utrymme att känna och fundera själv.

Förr i tiden slog poeterna fast hur det var,
och det var skönt att de visste bättre
och att man fick underkasta sig deras
pregnant formulerade livsvisdomar
och nästan ovedersägliga teser
spikade på en dörr av luft.
Men så är det inte längre.

Visst kunde forna tiders dyrkan av poetiska snillen skorra lite falskt, men poeterna ÄR språkets partisaner. Tänk på klassiker som Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Gustaf Fröding. Dikten är fronten, eller i alla fall en av fronterna, för språklig utveckling. Inom dikten finns även utrymme för kamp. Tänk Athena Farrokhzad eller Johan Jönson.

Vår beredskap borde vara god, vi älskar ju språket – men många läser alltså inte dikt. Eller gör de det? Visst har det blivit populärt med poetry slam? Publiken betalar för att se poeten som estradör.

En och annan poet blir folkkär även i vår tid. Se på Kristina Lugn eller Bodil Malmsten. Men den förra älskas kanske mest för sin personlighet som den framstår i teve. Den senare nådde den verkligt stora publiken först när hon började blogga.

Jag kan inte bestämma mig. Kanske behöver vi dikter för att höja beredskapen. Eller så är det bra att det råder kris ett tag och att dikten får en chans att ladda om. Eller så finns ingen kris alls. Spänsten i Malte Perssons egna strofer är det hur som helst inget fel på.

Dikten är en bister fana.
Dikten reas ut på Dressman.
Dikten är Bayeauxtapeten.
Dikten är en banderoll.
Dikten är en t-shirt där det står:
I went to Biskops Arnö
and all I got was this lousy poem.
Dikten blev bara en tumme.
Dikten är inte ett tyg.
Dikten är ett otyg.

Similar Posts:

• Blick på det blinda
• Skruva den som Beckman!
• Rymden som språkverkstad
• En besserwissers bättre vitsar
• Hur man fångar en inlåst panter

Jan Berggren har skrivit en faktaspäckad bok om Stockholms tullar, som även kan fungera som uppslagsbok. Den känns verkligen övergripande och fullständig, och ger en helhetsbild av det gamla systemet med landtull och miljöerna runt tullarna. Boken utgör en sammanslagning, med viss omarbetning och nyredigering, av två tidigare böcker av samma författare: Alla tiders tull i stan. Historia och händelser kring Stockholms tullar från 2000 och Tullsnok – öppna bommen! Carl Michael Bellman och Tullen från 2003; båda dessa böcker är slutsålda.

Boken är väldigt rikt och intressant illustrerad med gamla och nya fotografier (för att jämföra hur tullplatser såg ut förr och hur det ser ut på platsen idag). Det finns bl a porträttbilder av tulltjänstemän, kartor över exakt var i Stockholm tullhusen och tullplatserna låg (en kunskap som gått förlorad för allmänheten), gamla målningar över Stockholm och ritningar över tullhusen. Det hela känns väldigt täckande och komplett. Det går inte att sätta annat än högsta betyg. Det skulle, som komplement till boken, vara väldigt fint om det kunde göras en film. Det finns många intressanta berättelser kring tullportarna, tullen och dess verksamhet.

Författarens syfte har också varit att visa på de många författare som fått inkomst genom att arbeta för tullen. Han berättar om flera mer okända författare. Men de författare som är de allra mest kända är Carl Michael Bellman och Hjalmar Söderberg. Bellman skildrade sina kollegers öden i sina sångtexter. Det var när han arbetade för tullen, som ”det centrala i Bellmans lyrik kom till”, skriver Berggren. Bellman arbetade som tjänsteman för tullen med protokoll och skrivelser under åren 1767-1772. Hjalmar Söderberg skildrar sitt arbete som tjänsteman vid Tullpackhuset vid Skeppsbron 38 i sin roman Martin Bircks ungdom. Han arbetade där i några år omkring 1890. I romanen skildrar han bland annat hur det gick till när han fick sin anställning 1888, vid 19 års ålder. Tristess och monotoni präglade arbetet.

En tull i denna gedigna berättelse om Stockholms tullar, som intresserar mig särskilt, är Hornstull. Denna tull har jag passerat tusentals gånger. Hade jag levt i det gamla Stockholm, hade jag passerat en tullport belägen vid slutet av den gamla Liljeholmsbron. I och med att denna första Liljeholmsbro byggdes 1669, fick Stockholm en ny huvudinfart från söder, och tullen fick sin plats vid brofästet. Platsen för denna första bro och dess tull låg i den nuvarande korsningen Bergsundsstrand – Hornstullsstrand, alltså på en plats en bit nordväst om nuvarande Liljeholmsbron. Inga spår av bron eller tullen finns längre kvar på platsen.

Det första tullhuset var en tvåvåningsbyggnad av trä. Först 1777 uppfördes ett mer representativt tullhuskomplex i sten. Det bestod av två hus med sammanlagt nio rum och två kök, som var sammankopplade med ett portvalv, genom vilken trafiken passerade. När tullen senare drogs in (systemet med stadstullar upphörde 1810, bevakning av trafiken bibehölls till mitten av 1860-talet), fick husen stå kvar och trafiken gick fortfarande genom portvalvet, tills detta blev för trångt, och det revs 1905. Den gamla bron klarade naturligtvis inte heller trycket av den ökade trafiken och ersattes med en ny bro 1915, sydost om den gamla, som i sin tur ersattes av en ny bro 1928. De gamla tullhusen i sten stod kvar på den gamla platsen och förföll. De revs 1933. Synd att de inte bevarades; det var hus byggda 1777, stående på en plats sprängfylld med historia.

Similar Posts:

• Upptäck Stockholm
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Överdriven exploatering krossade drömmen

Delvis beror det förstås på vad man vill lägga i begreppet revolutionär. Språnget ut i friheten talar om ”ögonblicket då konsten blir revolutionär”, men vad innebär egentligen ”revolutionär”? Holm kopplar det till frihet, till ”att återställa förnimmelsen av livet”, ge oss tillbaka en verklig förståelse och mening som slentrianmässigt gått förlorad för oss:

Och detta är konstens uppgift. Att ge oss tillbaka föreställningarna. Göra dem sinnliga. Blåsa liv i dem och rädda dem ur glömskan och den abstrakta innehållslösheten. Det är när [den amerikanske kritikern Fredric] Jameson pekar ut vad som står på spel som Ekelunds ”att visa friheten” och Šklovskijs ”att återställa förnimmelsen” som tydligast möts. Den andemening som jag läste fram var att återerövrandet av den glömda erfarenheten och det förlorade innehållet i ett begrepp som frihet är detsamma som att bevara kontakten med den frigörande eller revolutionära energin.

Om ögonblicken när sådant sker handlar Språnget ut i friheten, där Holm läser, läser om och lokaliserar sådana ögonblick hos bland andra Selma Lagerlöf, Carl Michael Bellman, Birger Sjöberg, Karin Boye, Sami Said, James Joyce, Virginia Woolf, Gunnel och Lars Ahlin, men också i filmklassiker som Cykeltjuven, De 400 slagen, Butch Cassidy och Sundance Kid och, som sagt, Dirty Dancing.

Det är personliga läsningar, ibland omläsningar där Holm förvånas över hur fel hon minns, och så här i efterhand har jag faktiskt svårt att minnas särskilt många av de där ögonblicken av frihet. De är helt enkelt hennes läsningar, och långt ifrån alla riktigt fäster i mig. Jag gillar det mer teoretiska resonemanget om vad konst egentligen vill oss eller har för uppgift, men var de där ögonblicken faktiskt uppstår – det ligger kanske snarare hos läsaren än i verket i sig?

Hos Bellman har Holm till exempel fäst sig vid en häst som stegrar sig och bryter sig ur skaklarna i slutet av Fredmans epistel nr 80, ”Liksom en herdinna, högtidsklädd”, fast huvudpersonerna snarkar förstås vidare efter sitt vanliga festande. I Gösta Berlings saga är det den girige gamle Brobyprästen som tar sin ungdoms älskade i sina armar och bestämmer sig för att om hon kan vara med honom så måste han vara en bra människa. I Kallocain de små glimtarna av tillit mellan människor.

Texten om Dirty Dancing handlar om ”meddans”, om att faktiskt våga lyssna in andra människor (och gör mig glad över att sedan ett tag haft Holms bok Pardans stående i Att läsa-hyllan), men här kontrasteras också olika tolkningar av den något utnötta repliken ”Nobody puts Baby in a corner”. På Karlstads universitet sitter repliken som devis ovanför ingången till biblioteket och ska enligt rektor uttydas ”Låt ingen sätta sig på dig!”. ”Vart tog to stand up for other people vägen?”, skriver Holm. “Vart tog meddansen vägen? Den delade rytmen, absorberandet av den andras erfarenheter?”

Det är helt enkelt fruktbart att ställa olika tolkningar mot varandra. Vad innebär diskrepanserna? Varför har vi fäst oss vid, tagit fasta på olika saker i samma text? Varför blir en text levande och angelägen för den ene läsaren men inte för den andre? Ibland pekar Holm på något i själva texten när jag tror att hon kanske borde peka på läsningen och läsaren istället.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Går det att såga Shakespeare?
• Ändar av två författarskap
• Multibegåvade Helga Henschen
• Frihet är det bästa ting …

Hafiz är stor i persisk litteratur, och då menar jag STOR, närmast att jämföras med den för västerlänningar kanske mer kände Rumi, eller för att ta ett par kanske mer välkända exempel: Shakespeare och Homeros. Just precis, exakt så stor är han. Ändå har det tagit en sisådär cirka drygt 600 år för att vi ska kunna läsa honom i direktöversättning på svenska. Faktiskt är det här första gången som Hafiz presenteras i direkt översättning till ett skandinaviskt språk. Hm? Varför är det så? Jo, för att Hafiz helt enkelt är så svåröversatt, och det beror inte enbart på dikternas metrik och rytm: Hafiz produktion består av cirka 600 dikter, merparten av dem korta lyriska dikter (nej någon jätteproduktiv författare var Hafiz inte, men det är väl ännu(?) ett bevis på att kvalitet ofta går före kvantitet), så kallade ghazaler, bevarade i samlingen Diwan, alla med en svåröversatt rimflätning där tvåradingar bildar enhetliga tankemönster, laddade med symbolik. Inte sällan liknas hafizisk ghazal vid "pärlor trädda på en tråd". Det låter lite fint, tycker jag.

Finn Thiesen, docent i orientaliska språk vid Oslo universitet och en av vår tids stora Hafizkännare, och som är den som skrivit förordet till den här boken, menar rent av att Hafiz är "omöjlig att översätta till andra språk", och skriver bland annat:

Själv har jag sysselsatt mig intensivt med Diwan sedan slutet av 1980-talet och upptäcker ständigt nya aspekter. I detta avseende påminner Hafiz om Mozart hos vem man också kan finna nya nyanser i stycken som man dessförinnan trodde man var helt hemmastadd i.

Vad Dahlén gjort är också en så kallad "gendiktning", en slags fri översättning där han, som Thiesen uttrycker det, "klä[r] sin personliga upplevelse av den persiska diktaren i en svensk poetisk språkdräkt". En mycket lyckad språkdräkt, måste jag säga. Kan man inte läsa Hafiz i original (jag kan det inte) så går det lika bra med Ashk Dahléns tolkningar.

Förutom en mängd dikter består dessutom halva Dikter av intressanta texter/artiklar, skrivna av Dahlén, om Hafiz liv, hans diktarroll, den sufiska traditionen, Hafiz symbolspråk, mystikern Hafiz och så vidare. Initierat belyser Dahlén Hafiz och hans litterära produktion ur en rad skiftande perspektiv; faktiskt känns det lite som att få en stor knippa nycklar som öppnar hemliga dörrar in i ett dikternas dolda rum. Vill man nå full textförståelse (vad nu det är? Inte för att författarens syfte är oviktigt, men personligen tror jag inte att författarens syfte är textens enda "rätta" tolkning) eller i alla fall önskar förstå så mycket som möjligt av Hafiz dikter, kommer man helt enkelt inte undan här.

Och om vad Hafiz dikter "egentligen" betyder tvistar, bokstavligt talat, de lärde. Är Hafiz huvudsakligen en sinnlig erotiker, en kärlekens sångare, eller handlar allting bara om gudomlig kärlek, sufisk mystik och andlighet? En stor del av dikterna kretsar, ja faktiskt, som hos Bellman kring kvinnor och vin. Skådeplatsen är ofta vinstugan. Men är det så att Hafiz när han hyllar rumlaren och drinkaren egentligen använder vinet i en slags metaforisk betydelse för andlig berusning? Och är vinhandlaren bara en vanlig vinhandlare, eller är han en symbol för "den andlige vägledaren"? Hafiz betyder "den som bevarar och minns", en, skriver Dahlén, "hederstitel för den som kan hela Koranen utantill". Kanske är det så att det mest spännande med Hafiz dikter är själva tvetydigheten, att dikterna kan vara allt i ett. Själv tror jag nog man kan läsa Hafiz lite hur man vill. Kanske förstår man helt enkelt honom olika, beroende på humör och tillfälle.

Similar Posts:

• Går det att såga Shakespeare?
• Dikter på liv och död
• Myter och människor
• Dikter om dikter om dikter
• Snart i vår svenska kanon

Ja, många är de citat som Shakespeare lämnade efter sig. Denne "gigant bland giganter" har gjort ett sådant intryck på eftervärlden att även om man skulle vilja, är det inte lätt att sabla ner något han har skrivit. Det är dessutom svårt att bara läsa hans dikter och få en spontankänsla för dem, eftersom språket har utvecklats såpass, att man behöver ha en förkärlek för riktigt gamla stavningsformer för att ens kunna ta till sig dem. Undertecknad, som ändå har denna förkärlek, tycker däremot att många av dessa sonetter är i klass med texterna i Melodifestivalen.

Det märks att det är en något äldre person som uppskattar svenskans ordvindlingar och synonymer som här har översatt och tolkat Shakespeare. Visst använder hon ett modernare språk än t.ex. Selma Lagerlöf och C.M. Bellman, men inte är det dagsfärsk svenska. Språket flyter trots det bra. Inte perfekt, men bra. Det är ju ändå sonetter, språket är mycket mer inlåst här än i friare poesiformer: sonetten måste hålla sig till de fjorton raderna per dikt och rimma på bestämda ställen – men måste Nilsson för den skull använda rim som "sött" efter "rött"?

Lena R. Nilsson gör egentligen sonetterna en större tjänst än de förtjänar. Tolkningen är gjord med poetisk frihet; flera gånger avviker Nilsson naturligtvis från originalet, men ibland reagerar jag på hur stor frihet hon tar sig, exempelvis i nummer 40, eller som i nr 58, där originalets Gud har blivit Amor i den svenska tolkningen. Frågan är om Nilsson sitter inne med kunskaper om texterna som inte skrivs ut, ens i bokens fåordiga kommentarer, eller om hon helt enkelt utnyttjar den poetiska friheten väldigt mycket, ihop med det faktum att Shakespeare knappast lär protestera mot tolkningen. Det hade hjälpt upp boken som helhet ifall läsarna hade fått fler kommentarer om ordvalen och språket. Nu tycks Nilsson ofta ha tagit fasta på de ganska klichéfyllda vändningarna i originalet och ha hittat motsvarigheter på svenska, ibland följande tätt inpå Shakespeare, ibland med tankarna helt på andra håll.

De som verkligen är poesiintresserade och gärna romantiskt lagda kan nog uppskatta dessa tolkningar, men de som bara älskar estradpoesi i den form vi lärt känna på Poetry slam-tillställningar känner mossan växa redan vid de första meningarna.

Det är ju ofta så att man halkar in på en författare via sitt modersmål, för att se'n kanske försöka läsa originalet. Svenskan här är ändå lättare än en flera hundra år gammal, rimmad engelska, vilket gör att man enklare kan förstå dikterna.

Kan Lena R. Nilssons översättning få fler att läsa 1500-talsengelskan i originalet, för att kanske sedan gå tillbaka till Shakespeares ursprung i såväl antika som andra källor, så är det gott nog.

Similar Posts:

• Fem Shakespearefilmatiseringar du inte visste att du missat
• Vin, Kvinnor och Gud
• Dikter på liv och död
• Vem var Shakespeare?
• Shakespeare 400 år

Listan:
1. Ett drömspel, August Strindberg
2. Fredmans epistlar, Carl Michael Bellman
3. Drottningens juvelsmycke, Carl Johan Love Almqvist
4. Röda rummet, August Strindberg
5. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
6. Kriser och kransar, Birger Sjöberg
7. Hans nådes tid, Eyvind Johnson
8. Hercules, Georg Stiernhielm
9. Nya dikter, Verner von Heidenstam
10. Aniara, Harry Martinson
11. Natt i marknadstältet, Lars Ahlin
12. Fröken Julie, August Strindberg
13. Hemsöborna, August Strindberg
14. Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf
15. Färjesång, Gunnar Ekelöf
16. Sagan om Fatumeh, Gunnar Ekelöf
17. Dvärgen, Pär Lagerkvist
18. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
19. Utvandrarsviten, Vilhelm Moberg
20 Jernbaneeposet, Sara Lidman

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Strindberg 101
• Bara dikter, men vilka dikter
• Sara Lidman död

Det man får ut av boken är lite fakta och nedslag på platser där de alla har rört sig. Ulf Bagge hoppas jag verkligen är mera spirituell då han leder sin stadsvandring genom gamla stan varje sommar. Den röda tråden i boken är mycket vag och dyker bara upp då och då liksom slumpvis och är oftast Bellman eller något hus som flera passerat eller en krog som Gyllene Freden, som flera hållit till på.

I alla fall, vad får jag ändå ut av boken, som handlar om våra största visdiktare som anknyter till gamla stan; Lars Wivallius, Lasse Lucidor, Carl Michael Bellman, Carl Jonas Love Almqvist, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk?

Jag får i första hand en historisk odyssé från 1600-talet till 1986 då Cornelis dog och hur översiktlig den än är, så är den intressant. Och den Svenska visan blir placerad och benämnd som en av de förnämsta vistraditionerna i Världen, med Bellman i spetsen, översatt till ett 20-tal språk. Jag får en bild av dessa mäns liv, som stora äventyrare. De delade ödet att behöva krypa in i cellen av olika anledningar och så delar de äventyret, deras liv var stormiga.

Det som är det mest givande och som den här recensionen skulle kunna hylla i evigheter är skaldernas egna alster, som i urval utan musik, utan som text får stå i ett kapitel. Urvalet är bra och det är njutbart att sträckläsa detta och känna att det inte är några större problem att på några sidor hoppa från 1600-tal till slutet av 1900-talet. Där lever det diktades röda tråd stark och underbar. Det är uppenbart det som Ulf Bagge kanske borde framlägga och gör väl också det, att den svenska visan bär sin tradition inom sig och traditionen är stark och litterärt tung, men får ändå inte den status som den borde ha…

Taube fick liksom Cornelis inte sitt erkännande förrän långt in på ålderns höst. Taube ville in i Svenska Akademin, men var icke aktuell och hans litterära erkännande tog som sagt tid liksom Cornelis bara blev litterärt erkänd efter sin död. Bellman är väl undantaget som fick kungens gunst och erkändes som Sveriges viktigaste poet redan under sin livstid men fick det mycket svårt efter mordet på Gustav III och fängslades på grund av ett obetalat struntlån och dog en kort tid efter denna fängsling.

Utan tvekan kommer jag använda denna bok som uppslagsverk och den kommer säkert återkomma nästa gång jag är i Gamla Stan. Det är kanske inte här i Taubes Bohuslän, som en skall läsa denna bok. Men faktumet kvarstå; en något mer målande, gestaltande prosa hade ju varit på plats. Det skrivs ju om ett (i alla fall för min del) engagerande ämne.

Similar Posts:

• Upptäck Stockholm
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• Musikvecka: Ingenstans?
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?