Jag tycker väldigt mycket om att läsa om andras förhållande till böcker och litterära gestalter, liksom att tala om det. Att få se andra aspekter än dem jag fastnat för, att ibland ompröva min uppfattning. Alltså är en titel som Mina bokvänner som kattmynta för mig. Förutom de underbara orden ”bok” och ”vänner” ger den mig nostalgiska associationer till de där böckerna jag och mina klasskamrater hade på 1980-talet där man fyllde i olika saker om sig själv, precis under den period då läsning och liv var i princip ett för mig.

I Mina bokvänner presenteras huvudpersonerna i ett stort antal klassiska verk som lästs och älskats av generationer. Tyngdpunkten är på böcker skrivna för barn och ungdomar men många av exemplen är från litteratur för vuxna. Några nyare verk finns också med – men det jag räknar som ”nyare” har ju i vissa fall hunnit läsas av ett par generationer, eftersom jag är så pass gammal.

Varje bokvän – eller huvudperson – har fått ett uppslag där den ena sidan är text och den andra en illustration. Det finns också ett par korta stycken, som små faktarutor, om boken och författaren. Det är pastelligt och snällt och ibland undrar jag vilken läsarålder det är tänkt för. Upplägget är välkomnande för nybörjarläsare men böckerna det handlar om ofta sådana som jag skulle rekommendera för lite äldre och vanare läsare – Jane Eyre, Moby Dick, Räddaren i nöden, Att döda en härmtrast och Odysséen, till exempel.

Som vuxen blir jag oväntat lockad att ta mig an några av de böcker jag hoppat över men jag känner också att något saknas. Det är för opersonligt och för allmänt hållet. Beskrivningarna är på något sätt tama och oklanderliga, även om experter på respektive verk säkert skulle ha invändningar, och jag vill ha mer engagemang och glöd. Varför tycker egentligen författaren själv att det här skulle vara en bra bokvän?

Så jag är ambivalent till utförandet men helt med på idén. Man kan aldrig få för många bokvänner och att hjälpa andra att finna de bästa måste ändå vara något bra.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Snarare ett uppslagsverk
• En introduktion för de initierade
• Att minnas sitt liv i bilder

Det är sommarlov mellan fjärde och femte klass och Miranda har blivit avpolletterad av sin mor på Ekudden, där moster Eva finns. Mirandas mor Annelie ska nämligen jobba hela sommaren. Det är inte ett upplägg Miranda sett fram emot, men som hon inte kan göra så mycket åt.

Eva gör sitt bästa för att Miranda ska bli kompis med sina kusiner Valentin och Nike, samt deras kompis Max. Hon bullar upp massor med saft och tilltugg. Men det vill sig inte riktigt. Till en början får jag för mig att Miranda är något äldre än sina kusiner och kanske tycker att de är lite larviga, men långt senare i boken har den tanken utvecklats till något helt annat. Finns det en bakomliggande konflikt mellan deras mammor, systrarna Annelie och Eva, som på något sätt smittar över på Miranda?

Hur som helst. Valentin, Nike och Max har en sommarlovssyssla. De vill vara agenter. Och intressant nog är det just Miranda som leder in dem på sitt första fall, när Valentins och Nikes mor Eva helt säkert är utom hörhåll. Miranda pratar om att det finns en skatt gömd på en ö i närheten. Småkusinerna låter föga övertygade. Men Miranda har kartan.

Sen tätnar mystiken. En natt vaknar barnen av en väldig smäll. En fåordig Eva står och sopar glasskärvor från ett trasigt fönster och Miranda är borta.

Jag måste säga att boken är välskriven och har en genomtänkt, trovärdig intrig. De karaktärer man får lära känna bäst i boken är naturligtvis barnen. Allra mest sympati får jag för Max.

Dock blir jag nyfiken på den konflikt som helt uppenbart finns mellan de vuxna systrarna och mammorna till bokens huvudpersoner, Eva och Annelie. Den skulle jag absolut vilja grotta ner mig mer i.

Och på sätt och vis måste man väl säga att Eva egentligen är bokens mest intressanta person, som den tillmötesgående snälla bullmamma hon börjar som, och sen utvecklas till något helt annat. Nyfikenheten på varför hon blev sådan gror vidare i huvudet när jag slagit igen boken.

I denna thriller förekommer också två mystiska män, som bara dyker upp och sedan försvinner från handlingen. Dem skulle jag vilja ha lite mer fast förankrade. Vilken relation har de till de övriga i boken?

Det kanske du kan skriva om i uppföljaren, Emmelie?

Similar Posts:

• Ingen sommar utan nordic noir?
• Livskriser på Mallorca.
• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Pärla med dragningskraft
• Sökandet efter den syster du trodde att du kände

Föräldrarna skilde sig 1938. Ilons mor flyttade då till Italien och återsåg sin dotter först tio år senare. Deras relation blev aldrig riktigt innerlig.

Ilon skickades åtta år gammal till sin farfar Alexander och farmor Julie Pääbo i Haapsalu, en idyllisk småstad vid havet. De sex år som hon tillbringade hos dem var till en början mycket lyckliga, men då Ryssland ockuperade Estland 1940 fick rädslan fäste.

De så kallade “juniarresteringarna” 1941 innebar för de olyckliga enkel biljett till Sibirien. Grannar försvann utan förvarning och i skolan kom en del bänkar att gapa plågsamt tomma. I oktober samma år var det nazisternas tur att inta staden. Ilons värsta personliga minne var när en tysk soldat sköt hennes älskade hund.

Då Röda armén närmade sig – för andra gången – 1944 sågs den inte som befriare, utan med bävan. Att Ilon, fjorton år gammal, ensam fick plats på en av de sista båtarna som lyckades lämna Estland den 22 september 1944 var hennes bestämda farmors förtjänst. Höststormarna härjade redan för fullt och den farliga färden varade i tre långa dygn.

Sammanlagt var det 30.000 baltiska flyktingar som steg iland i Sverige, oräknade de som havet slukade.

Sin älskade farmor och farfar återsåg Ilon aldrig mer. De vågade inte ens skriva brev till varandra av rädsla för repressalier.

Till en början fick Ilon husrum hos sin faster, som var konstnär och som redan före kriget kommit till Stockholm. Hon tog itu med att lära sig svenska och blev antagen till en konstskola med inriktning på bokillustrationer 1945. Endast sexton år gammal tog hon sedan klivet ut i arbetslivet.

Ilon gifte sig och bildade familj tidigt. Köket blev därefter hennes ateljé. De fyra döttrarna och deras vänner (senare barnbarnen) fick stå modeller till barnen i hennes böcker.

Mötet med Astrid Lindgren 1953 blev livsavgörande. Ilon fick i uppdrag att illustrera Mio min Mio. Sedan följde slag i slag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter med flera. Förebilderna till rövarna i den sistnämnda boken fann illustratören för övrigt i kön till Systembolaget.

Det lyckosamma samarbetet med Astrid Lindgren kom att fortgå i 40 år, 1953-1993. Men när Rabén & Sjögren anlitade Marit Törnqvist för att illustrera Lindgrens böcker kände Ilon sig förbigången och bröt med förlaget.

1991 blev Estland fritt och Ilon kunde äntligen återknyta kontakten med hemlandet och de ännu levande släktingarna.

Ilon tog sig nu för att bearbeta den smärtsamma historia hon gått och burit på så länge. Först ut var Den långa, långa resan från 1995, som gavs ut på Brombergs förlag. Ilon målade sina unika bilder och först därefter skrev Rose Lagercrantz den sparsmakade texten. Uppföljaren I min farmors hus med flera titlar som Potatisbarnen samt böckerna om den finska lapphunden Sammeli följde efter hand.

Biografin Ilon Wikland: ett konstnärsliv av författaren och journalisten Enno Tammer är översatt från estniskan (märkbart genom ett fåtal för oss svenskar självklara upplysningar). Det rör sig om en tämligen anspråkslös intervjubok. Det är främst innehållet – Ilons livsöde – som griper tag i läsaren och gör den märkvärdig. Tyngdpunkten ligger på uppväxten i Estland, som i mitt tycke är det mest engagerande partiet i boken. Texten ackompanjeras också av ett överflöd av intresseväckande fotografier (många privata) jämte Ilons egna målningar, som förgyller boken.

Böckernas originalbilder (cirka 800 stycken) har Ilon donerat till Wikland-museet i Haapsalu (Hapsal), där de finns att beskåda för den som råkar ha vägarna förbi.

Similar Posts:

• När orden inte räcker till
• Värdet av ett liv
• Kampen mot järnklon
• Opersonligt om kolchos
• Jag tänker på Reijo

Några år senare tog jag med mig mina nästan vuxna barn på samma pjäs i Östgötateaterns tappning. Jag har aldrig haft en sådan intressant diskussion med mina ungar, som den vi hade över Hamnbron på väg hem. Jag njöt enormt att få höra deras tolkningar av vad I väntan på Godot egentligen handlade om.

Jag vet inte vad som är så fascinerande med att inte vänta på något. Min pappa kunde vara expert på det där när jag var liten. Som när jag cyklat omkull och skadat handen. Jag låg på en brits i ett mottagningsrum på sjukhuset och min far satt bredvid. Dörren ut mot korridoren var öppen. Då tyckte farsan att vi skulle räkna matematik, medan vi väntade på läkaren. Alla vitrockar som gick åt höger var plus och alla med vita rockar som gick åt vänster var minus. Tillslut fick vi fram ett helt ointressant tal. Det var räknandet som var det viktiga och fick tiden att gå.

Det var därför jag med extra nyfikenhet tog mig an Anna Höglunds barnbok Didi & Gogo väntar på bussen. Redan innan boken börjar får Samuel Beckett sig ett tack, och det går inte att undvika hur inspirerad av den mannens mest berömda pjäs den är. Och istället för att vänta på i stort sett ingenting som i originaltexten, väntar de två grisarna i Höglunds bok iallafall på en buss. Men den kommer inte. De hinner både träffa en herrelös hund i rött koppel och bli utsatta för regnet vid sin parkbänk, innan boken tar slut.

När jag testade den här boken på ett gäng ungar i 3-5-årsåldern fattade de först ingenting. Den kanske kräver sin diskussion efteråt. Precis som med mina vuxna ungar på Hamnbron. Vad kan man vänta på? Varför gör man det? Vad kan man göra medan man väntar för att göra det lite roligare? Vad gör man om det man väntat på inte kommer?

Det ska jag testa nästa gång.

Similar Posts:

• Lek med glimten i ögat
• Barnlitteraturens mest absurda bok
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Vuxna, vad är det egentligen?

Hur som helst. Jag har med stor behållning läst hennes barnbok Vems resa? som handlar om en familj som ska iväg på solsemester, där nog alla har lite olika förväntningar på vad de ska få ut av den. De roliga med den här boken är ju att den går att läsa utifrån flera perspektiv. Texten och bilderna kan säga en sak till barnet och se saker ur hans eller hennes perspektiv men så kommer den vuxne med sina erfarenhet och skrattar igenkännande åt något barnet man läser för, rimligtvis inte kan ha en aning om.

När familjen landat är alla helt överens om att glittrigt vatten och palmer är perfekt, men sedan går förväntningarna isär. På hotellrummet har lilla Hund inget som helst tålamod med att vänta på Stora Hund och Nallegrisen. Lilla Hund vill ner och bada i poolen direkt. Stora Hund står och hjälper Nallegrisen med att få på sin baddräkt,  medan de längtansfullt konstaterar att rummet har både mjuka sängar och fläkt i taket. Lilla Hund står ilsket och blänger på dem, och inte har tid att vänta. Ska ni inte bada?!

Besviken får lilla Hund själv kliva ner i poolen medan de vuxna Stora Hund och Nallegrisen sitter i varsin solstol och kramar varandra. Lilla Hund är fortfarande ilsken när Igelkott kommer fram till honom, en lekkamrat som öppnar med att säga ”Bonjour Cava?”

Lilla Hund är tveksam, men snart finner de varann, de nya kompisarna, trots att de inte talar samma språk.  Och det är väl lite om det denna utmärkta bok handlar.

Lekens språk, både för vuxna och barn, är något du kan förstå varifrån du än kommer. Inte minst för att lek ibland kan innehåller ett mått av avväpnande humor, inte minst vuxna emellan.

Jag gillar Wirséns sätt att berätta och att den grafiska formen av boken även inbegriper hennes egen handstil. Den genusmedvetne gillar säkert att boken är kliniskt fri från pronomen som han och hon. Jag funderar på om detta pronomenneutrala grepp att berätta på funkar just här för att den är en kort bok, men skulle kanske bli betydligt mer svårläst i andra sammanhang. Jag vet inte. Det är måhända en detalj i sammanhanget. För i det stora hela – Stina Wirséns charm i denna bok går hem.

Similar Posts:

• En inkräktare?
• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Att gå i cirklar
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat
• Lära sig konsten att vänta

Vad är en varulv? Jag passar på att ställa frågan till en grupp barn i förskoleåldern inför vår läsning av Katti Hoflins och Lidia Blomgrens bilderbok Varulven är vaken. Barnen har ganska olika idéer om vad en varulv kan vara, men de verkar överens om att det är något otäckt och monstruöst.

Varulvarna i Hoflins och Blomgrens bok är däremot inte särskilt skrämmande, varken för vuxna eller barn. Boken inleds med en flera sidor lång presentation av varulvarna – vad de är för några, var de bor och vad de tycker om att göra. Det är en aktiv text där barnen bjuds in att delta och använda sin fantasi och kreativitet:

Blunda först en stund, andas och öppna sen ögonen: då kan du få syn på en varulv. Annars är de osynliga.

Varulvarna älskar all sorts musik. Framför allt sådan som du själv gillar.
Kan du några bra låtar?

Och även om varulvarna i den här boken beskrivs som ”jättefarliga” är det ändå knappast den läskiga sortens varulv vi möter. Vi får i stället veta att varulvar kan börja gråta, att de tycker om att sova i hög och tvätta varandra och att de är jätterädda för solljus.

Så småningom får vi också lära känna den minsta varulven, Svante, som har svårt att sova på morgonen och därför beger sig ut i världen utanför grottans trygga väggar. Svante blir med hjälp av Lidia Blomgrens uttrycksfulla illustrationer, ett sött hundaktigt litet monster som får en hel del mänskliga personlighetsdrag. Han är nyfiken, han blir rädd och han somnar jättefort efter en hel dags äventyr. Svante påminner mig om Mats Strandbergs och Sofia Falkenhems Monstret i natten – en annan barnbok där monstret blir mänskligt, där berättelsen tar läsaren bortom det skrämmande och frågar vad det egentligen är vi är rädda för.

I Varulven är vaken är det möjligen mer subtilt, men barnen följer Svante med största intresse. Under läsningen hinner vi med såväl att räkna varulvar, som att fundera över varulvars olika färger och sjunga en sång varulvarna kan tänkas tyckas om. Det är en fin, färgsprakande historia vi får, som visserligen tar slut lite väl snabbt, men samtidigt lämnar mycket kvar till barnen att fundera på.

Similar Posts:

• Monsterfauna
• Tröstande monster
• Mönster till lite väl söta monster
• Träffsäkert om Karlsson
• På gränsen mellan människa och monster