Ju mer jag läser böcker från språkområden som visserligen kan vara stora men som ganska få svenskar behärskar, slår det mig hur beroende vi är av dessa enskilda personer – översättare, förläggare och andra vars namn man stöter på gång på gång på gång i det som finns tillgängligt av språket översatt till svenska – och deras stora passion för ett visst språk och kultur. Hur uppstår egentligen en sådan passion?

Om detta handlar Jangfeldts bok En rysk historia. Det är en bok som man skulle kunna säga står på två ben, eller om det nu är fler. Den börjar som en riktigt klassisk självbiografi med författarens föräldrar och släkthistoria. Samtidigt säger den sig inte riktigt vilja vara en självbiografi, utan just en bok om mötet med och fascinationen för det ryska. Som sådan innehåller den en rad möten också med enskilda kulturpersonligheter, både som ett slags reportage och mer som en samling minibiografier – och det inte bara över ryssar, utan över lite alla möjliga figurer som Jangfeldt mött och skrivit om.

Ibland har de en koppling till Ryssland och Sovjetunionen, som Raoul Wallenberg, ibland är kopplingen ytterst vag, som Axel Munthe, på vars Capri en gång drevs en marxistisk skola som bland andra Lenin besökte. Ja, det känns som en ganska ogin invändning mot ett spännande liv och en viktig författar- och översättargärning, men jag önskar nog att Jangfeldt bestämt sig för vad han ville skriva om och hållit sig till det.

I det dominerande ryska inslaget är det självbiografiska långt ifrån något problem. Det är en stor tillgång. Sovjetunionen blir levande genom Jangfeldts upplevelser, genom hur han som 24-åring försöker skriva sin avhandling om den ryska avantgardismen i ett Moskva där den officiella informationen är tillsluten och en granne på studenthemmet uppenbarligen avsatt för att spionera på den utländska gästen. Det blir levande genom mötet och giftermålet med hustrun Jelena och alla restriktioner som omgärdar det.

Inte minst blir det förstås levande genom mötena med personer som Lili Brik, Vladimir Majakovskijs älskade och musa, Joseph Brodsky, Roman Jakobson och Mikhail Baryshnikov. I exil i USA eller undanskaffade runtom i Ryssland vårdar personer som dessa en muntlig historia och ett materiellt kulturarv i privata lägenhetsarkiv och -gallerier. Här finns de berättelser som inte gick att hitta i de offentliga källorna.

Det är fantastiska historier och det känns närmast otacksamt att klaga. Men det är svårt att komma ifrån att den här boken hade tjänat på att vässas något, att faktiskt koncentrerats till detta fascinerande ryska.

Similar Posts:

• En gigant bland giganter
• ”Jag? Jag är en människa.”
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• När Munthe badar hunden
• Mastigt, träligt, underbart

Jangfeldt inleder med en historik över Capri, här berättas vilka kungar och kejsare som haft ön i sin ägo, om invasioner och hot från nordafrikanska sjörövare. Därefter en sammanfattande biografi över Munthe med årtal och nedslag i hans liv från födelse till död. Varvat med utdrag ur Munthes egna skrifter och med fotografierna fortsätter Jangfeldts korta berättelser och beskrivningar av Munthes förehavanden på Capri. Ett kapitel handlar om byggandet av Villa San Michele, kanske den största av Munthes livsgärningar. Ett annat handlar om besöken: Søren och Marie Krøyer, Oscar Wilde, Ellen Key, Rainer Maria Rilke, Anders Zorn, och diverse kungligheter. Ett annat kapitel handlar om djurvännen Axel Munthe, hur han omges av ryska vinthundar, ulmerdoggar, ugglor, samt en alkoholmissbrukande babian. Jangfeldt håller en ganska opersonlig och konstaterande ton i sina texter, till fördel för det dokumentära men till nackdel för engagemanget. Dessbättre har han portionerat ut dem i lagom doser.

Mer intressant är det som Munthe skrivit. Han får själv utrymme att ge en färgstarkare och personligare skildring av Villa San Michele-processen, en text som är mer mån än Jangfeldts om läsarens inlevelse och upplevelse. I kapitlet "Sfinxen" berättar Munthe i en lika osannolik som charmig historia om hur han i en dröm träffar en herde, och genom denne finner en sfinx av röd granit i en underjordisk gång. Munthe vaknar, och några timmar senare är han på jakt efter fyndet. Herden hittas, sfinxen hittas och förs till Villa San Micheles bröstvärn. Munthes sista text i boken är en lyrisk nostalgi över hans förhållande till ön, skriven då hans svaga ögon inte längre tål det starka ljuset. Över huvud taget är Munthes små episoder målande och generösa med miljöbeskrivning, men det är också den enda stora behållningen. Lika lite som hos Jangfeldt lär man egentligen känna någon person, endast freskerna, mosaikgolven och cypressalléerna. Inte ens Munthes samlade personlighetsdrag räcker till ett helhetsintryck.

Fotografierna då? Det heter ju att boken är en "bildberättelse". Bilderna är svartvita, de flesta från runt förra sekelskiftet och tagna av nämnda kronprinsessa. Det är som det brukar med gamla svartvita foton, att de skapar en slags klassisk ålderdomlighet. Att det rör sig om något förgånget och man känner den där tidsandan. Att det blir lite vemodigt och mystiskt, eftersom dem man ser på är döda idag. Själva motiven är annars rätt ordinära. Jag bläddrar i boken: där är ett foto på en gata med lekande barn och pinjeträd. Där står prästen i eftermiddagsljuset utanför vinhandeln. Där är Dödgrävaren. Där är vingården. Där är tjänsteflickorna Rosina och Giovannina. Där är den etruskiska sfinxen på bröstvärnet. Där badar Munthe sin ryska vinthund. Jaså, hunden heter Jallah. Där ser man. Jaha. Mer intressant än så blir det inte.

Jag tror såhär: man bör vara intresserad av antingen Axel Munthe, fotografi, eller Capri för att verkligen uppskatta Jangfeldts bok. Säkert blir behållningen större om man har läst hans tidigare biografi över Munthes liv, som ju på sätt och vis är orsaken till den här boken. Det hela är traditionellt på ett lite för odramatiskt sätt, och får boken till att kunna sammanfattas som behagligt menlös. Lite sådär halv om halvt bra, det vill säga.

Similar Posts:

• Möten med levande rysk kulturhistoria
• Svenska kulturpersonligheters kultiverade trädgårdar
• En rejäl bit till roman
• Historien om den gyllne fasadens kungapar
• En gigant bland giganter

Den här biografin kan vara ett steg i din bildningsresa. I stora drag känner du säkert till vad som hände i Sverige under den aktuella tiden, men den svenska politiken har ofta i skolundervisning och dylikt hamnat i skuggan av de två världskrigen.

Gustaf von Platens biografi behandlar Gustaf V och Victoria, Sveriges kungapar under 1900-talets början. Han berättar om den gänglige kronprinsen som senare skulle bli en vördad och aktad kung – även känd som tenniskungen Mr G, "Vegurra" eller Gamle kungen. Hans gemål var Victoria av Baden, en mycket vacker drottning som genast vann svenskarnas hjärta – för att sedan se sin popularitet dala då hon på grund av sin bräckliga hälsa alltför sällan vistas i landet som hon var drottning för.

Men bigrafin handlar lika mycket om vårt lands utveckling under Gustaf V:s regenttid från 1907 till hans död 1950 – samma regent, men ett land som utvecklats och förändrats i grunden. Boken är därför lika mycket en historielektion som en bigrafisk berättelse om Sveriges regentpar. Här guidas läsaren genom Unionskrisen som ledde till den svensk-norska unionens upplösande, Borggårdstalet och dess konsekvenser, socialdemokratins intåg, första världskriget, andra världskriget och Hitlers krav som ledde till midsommarkrisen 1941, och så vidare.

För den som istället vill ha sin beskärda del av kärlek och dramatik saknas intet. Här behandlas kort kungens homosexualitet och drottningens kärlekshistoria med von Blixen-Finecke och hennes nära relation med livläkaren Axel Munthe, även om von Platen låter bli att spekulera utan redogör sakligt för händelserna.

Det märks att von Platen gjort god research och att han är mycket kunnig på många områden. Genom otaliga ministrars, hovnära personers och andras dagboksanteckningar växer historien fram. Han har dessutom fått tagit del av nytt material som gjorts tillgängligt. Tyvärr brändes hela drottningens korrespondens när hon dog. En ovärderlig brevskatt som kunnat räta ut många frågetecken gick helt enkelt upp i rök.

von Platen väver dessutom in samtida händelser, som teaterpremiärer och tidningsrubriker, för att ge tidsfärg och en vidare bild av landet vars kungapars biografi han skriver. Hans prosa är lättläst och underfundig; han svänger och vänder på formuleringar och gör på så sätt hela framställningen mycket intressant och verkligt läsvärd.

Som den Gamle kungen skulle sagt: Jag rekommenderar eder detta praktverk å det varmaste.

Similar Posts:

• Politisk dramatik för 100 år sedan
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Förvånansvärt fräscht
• God save the Queens
• Historia ur den osynligas perspektiv

Visst var han drottningens livmedikus, men han var också doktor på modet i Paris och Rom, de fattigas läkare i fattigkvarteren i Paris och under koleraepidemin i Neapel, djurens beskyddare och dessutom en humoristisk och oblyg författare. Jag har haft nöjet att bekanta mig postumt med denne doktor genom att arbeta en sommar som guide i hans sommarnöje i Dalarna, Hildasholm.

Nu var det ju så att doktorn nästan aldrig vistades dar själv, han överlät det åt sin engelska hustru och deras två söner. Själv vistades han hellre utomlands, i Paris, Rom och på sin älskade o Capri i Neapelbukten. Dar byggde han ett hus på den plats han påstår kejsar Tiberius en gång hade en villa. Det låter som en myt, och det är många historier kring denne lakare som balanserar på den tunna linje som utgör gränsen mellan saga och verklighet.

Boken om San Michele tillkom nar läkaren och författaren började närma sig sin ålderdom. Han var gammal och hade mist synen på sitt ena öga.

Boken om San Michele utkom första gången 1929, på engelska. Året därpå utkom boken på svenska, vilket Munthe emotsatte sig först. Det sägs att han ville att den svenska översättningen skulle använda sig av den gamla stavningen, innan stavningsreformen en bit in på 1900-talet.

Han hade vistats utomlands i trettio år och kände nog inte riktigt igen det Sverige han återvände till. Boken blev mycket populär, och har översatts till åtskilliga språk och utkommit i nya utgåvor.

Boken har kallats "en läkares memoarer" eller "självbiografi", vilket Munthe på flera ställen beklagar. Han säger att boken varken är det ena eller det andra.

Det är en rejäl bit till roman, men om man betar små lagoma bitar får man stor behållning av det underfundiga språket och de fantastiska historierna.

Sanning eller ej, han var en historieberättare av rang.

Similar Posts:

• När Munthe badar hunden
• Svenska kulturpersonligheters kultiverade trädgårdar
• Möten med levande rysk kulturhistoria
• Historien om den gyllne fasadens kungapar
• En pastors bekännelser

Följ med till Karin och Carl Larssons Lilla Hyttnäs i Sundborn, idag ett av Sveriges mesta turistmål. En vacker trädgård och ett underbart hus och ateljé. Eller något längre norrut, jetsetläkaren Axel Munthes Hildasholm intill Siljan i Leksand. Gården med de många trädgårdarna som hans maka Hilda Pennington-Mellor ömt vårdade. Även om Munthe själv helst höll till i villa San Michele på Capri var Hildasholm en älskad sommarbostad för hans engelskfödda hustru och deras två söner. I samma trakt finns Erik Axel Karlfeldts Sånggården. Vem minns inte kullan med en mandelblommas hy som kom nedför backarna vid Sjugare by, och det var just i Sjugare som Karlfeldt slog ned sina bopålar. Bland övriga vars trädgårdar besöks i boken kan nämnas Verner von Heidenstam, prins Eugen, Elin Wägner, Moa Martinson och Selma Lagerlöf.

Det som känns befriande med trädgårdarna som Janson presenterar i boken är att de inte är några uppvisningsattraktioner. De är lagom prydliga och vittnar om ett genuint trädgårdsintresse hos dem som anlagt trädgårdarna. En underbar bok för dig som älskar trädgårdar, historia och kultur.

Om man har blivit så pass inspirerad att man bestämmer sig för att styra årets semester, eller åtminstone en trevlig dagsutflykt, till någon av trädgårdarna Janson presenterar i boken, har man god nytta av informationen längst bak i boken. Där har författaren samlat allt av praktisk natur som rör besök i trädgårdarna.

Det här är en perfekt bok att läsa samtidigt som du tar ett glas sherry i dina drömmars berså. Trevlig sommar!

Similar Posts:

• En dalaresa
• Karlfeldt – en kåt en
• ”Vi behöver henne”
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• Händelserik vecka på dagensbok.com