De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016

Det är bitvis en brokig skara personligheter som presenteras. Berättartekniken och historierna är realistiska och fantasifulla i samma andetag, en fantastisk kombination.

Vi får i första novellen följa en person som jobbar som bekräftare, en typ av samtalsterapeut. Tillsammans med en klient bekräftar hon under samtal att personen existerar, gör ett bra jobb och duger som de är. Behovet av bekräftelse varierar och klienterna är olika. Bekräftaren, som heter Charlie, behöver även blir bekräftad själv. Mycket och ofta. Alla kontakter hon söker och de minnen som kommer till henne innehåller alla jakten på bekräftelse.

Det är intressanta iakttagelser – vad händer med oss när vi får komplimanger? Att de till slut staplas på hög och nästan börjar ta plats utanför kroppen är en observation. Vem är man utan komplimanger?

Norlins språk är fint och lågmält med en tydlig skärpa och träffsäkerhet. Hon har hittat en nostalgisk klang i sina noveller som får mig att känna att berättelsen utspelar sig en bit tillbaka i tiden. Jag uppskattar även den svarta humorn som gör oss sällskap genom berättelserna.

De lokala anekdoterna som plockas upp och som så väl känns igen när uppväxten har skett på en mindre ort där alla anses känna alla. Eller sanningen är nog snarare att man vet vem alla är, men känner varandra väl gör man faktiskt inte.

Skrönor blir till sanningar och smeknamn efter händelser flera år bort sitter ibland kvar till livets slut för personen. Berättelsen kan dessutom leva kvar i bygden någon generation till som lustiga eller tragiska historier.

Min absoluta favoritnovell är den sista i boken. Kvinnan som går och går efter att hon har förlorat sitt barn. Det känns galet men ändå fullt logiskt och rimligt.

Det finns inget jag kan göra
Det finns inget jag kan göra
Finns det något jag kan göra?
Nej inget, nej inget min vän
Stjärnorna lyser där ovan än.

Kvinnan nynnar på versen ovan och fortsätter gå. I Norlins novell funderas det på om man kan man gå ifrån sin sorg? Kanske det …

Similar Posts:

• Smärtan i det svarta
• Blues från Sverige
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Dikter att sväva och fångas i
• Den egentliga frigörelsen?

Anna Hallberg fortsätter här sin undersökning av språket, ofta med ett fokus på substantiv och vad som händer när de bryter sig ut och ges egenskaper. Orden kopplas ofta ihop genom sina ljud, och jag föredrar att läsa dikterna just så. Hur låter orden? Hur känns de i munnen? Där, till exempel bakom ”[lokal, sorl, galg.]” kan jag sen börja hitta betydelser, miljöer och kopplingar.

I sviten ”Åtta kärlekssonetter” möter en traditionell form vardagliga bilder och populärkulturella referenser. I dikterna återkommer kvinnliga artister som hyllats för kreativitet och nytänkande de senaste åren. Seinabo Sey, Annika Norlin och Linda Pira med flera visar vägen och tröstar, medan jaget går till Ica och glömmer kaffet trots handlingslapp. Hallberg tar ner texten ännu mer på jorden genom att också streta emot det rytmiska och rimmande som sonetten bjuder in till, gör den samtida.

Det är också i sonetterna som texten öppnar upp sig, och där det känns som att Hallberg utforskar något nytt form- och berättarmässigt. Sviten ”Urkund” blandar istället krig med vad som verkar vara sökord på porrsidor. Våld möter sexuella handlingar och växter. Det är fortsatt Hallbergskt säreget, men något med de ”starka” och ”provokativa” bilderna gör att effekten och överraskningsmomentet går förlorat, gör mig som läsare avtrubbad.

Att den skulle vara svår att förstå och exkluderande är en kritik som riktats mot Hallbergs poesi. Snarare är flera av texterna egna världar vi bjuds in till och måste utforska innan de helt visar sig för oss. I samlingens mest gripande dikt, ”Till Judith”, hittas en mamma hittas död i badkaret.

den nya kappan
håret fint och klippt
och de stora händerna
när jag får hålla i något, ta tag i materialet

och ett vänligt sken omkring
att kraftfältet skall spänna ut en gräns
jo man kan sväva i det
men fångas inne också

Det är dikter att sväva och fångas i.

Similar Posts:

• Mil efter mil av förunderliga utklipp
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• Minimalism dragen till sin spets
• Ellips som ekar av sånger
• Det som växer med språket

Om man söker på nätet efter sångtexter så är det troligt att man hamnar på mer eller mindre dubiösa sajter där de uppladdade texterna ofta är både felhörda och felstavade. Ingen artistisk kontroll med andra ord.

När jag växte upp så hade de tyska poptidningar som man fick hålla till godo med (det fanns nästan inga svenska sådana) ofta hela avdelningar med texter till de då aktuella pophitsen. Vad meningen var med detta hade jag aldrig riktigt kläm på. Det är en fråga som jag också ställer jag mig inför utgivningen av Tomas Andersson Wijs (och för all del Annika Norlins) sångtextböcker.

Är det för att tillhandahålla den rätta versionen till fansen och ha artistisk kontroll över sina ord eller är det en pretention att texterna ska klara sig på egen hand – utan musik? Inga ackord är utskrivna så böckerna är till föga hjälp för hemmatrubaduren.

Gå rakt fram och över husen är hur som helst en läckert formgiven samling som går bra ner i rockfickan och innehåller 78 av Tomas Andersson Wijs texter. De spänner över femton års skivutgivning. De flesta av låtarna har han sjungit in själv men några är skrivna för andra artister som Freddie Wadling och Bo Kaspers orkester.

Det är med en stor dos melankoli som Andersson Wij skriver. Diktjagen blickar ofta tillbaka på en barndom när allt fortfarande uppfattades som möjligt. Det är en längtan efter en förlorad känsla av mening och sammanhang. Det personliga dilemmat speglas i samhällsutvecklingen och förhållandet mellan naturen, landsbygden och staden. Det är ett förlorat land i dubbel mening som texterna handlar om: Sverige och barndomslandet.

En text som Blues från Sverige är emblematisk.

Jag har ett rum på Statt i Hudiksvall
jag hålls vaken av ett Delsboband
som spelar Desolation Row
Jag har stått i baren och lyssnat
på en man som förlorat
sin familj och jobbet på firman
Han lovar att hämnas

I Hudiksvall träffar diktjaget på stans prinsessa som ”återvänt från Bologna” och gärna vill gifta sig till sommaren innan vi förflyttas till Malmö där ”Jenny limmar på webbdesignern som var popstjärna 92” och ”en trist journalist spelar skivor från sin bästa tid” för att till sist hamna i Stockholm där berättaren:

Tar en taxi från Söder vid tolv
förbi ett tomt Café Opera
Här är man kung eller en jävla sopa
Och till och med din morsa vet vilket

Det är en text som Andersson Wij skrev 2004, tjugo år efter att Ted Ström gjorde en liknande rundresa i Vintersaga. Det är fortfarande långt mellan människorna och drömmarna är lika bottenfrusna uti monarkin som de var då. Kanske handlar känslan av ett förlorat land mer om personlig förlust än att Sverige i sig var så mycket bättre förr?

Tillsammans bildar texterna i Gå rakt fram och över husen en mer eller mindre sammanhängande berättelse som börjar någonstans på sjuttiotalet och sträcker sig fram till nutiden. Det är en stillsam och existentiell berättelse där det snarare är sinnesintrycken och metaforerna än de stora dramatiska händelserna som vi hänger upp våra minnen på.

Om inte annat så ger den här textsamlingen en bekräftelse på att Tomas Andersson Wij tillhör de finaste svenska rockpoeterna som med sällsynt konsekvens mejslar ut sitt textlandskap.

I en förort till livet sväljs natten
och anden lämnar flaskan
Vi har fyllt alla rum till brädden
men de ekar tomt ändå
Jag är uppe i natt
och skriver Blues från Sverige

Similar Posts:

• Spännande prat
• Den blekta blondinens samlade
• Fosterland eller älskad vän?
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• Texter för soffbordet

Hessel föddes 1917 i Berlin, men växte upp i Frankrike. Han var motståndsman under andra världskriget, hamnade till slut i koncentrationsläger, men överlevde och var efter kriget med och skrev FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. 2010 kom den lilla skriften Indignez-vous!, Säg ifrån!, eller ordagrant ”bli indignerade”, ”bli upprörda”.

Det är en kort pamflett för mänskliga rättigheter, mot våld och girighet, men kanske framför allt mot maktlösheten. Hessel har under sina nästan 100 år i livet sett människor radikalt förändra sina liv, sin historia, sitt samhälle och han tänker inte låta oss glömma att det är möjligt.

Han skriver om hur motståndsrörelsen var med och byggde upp ett nytt Frankrike efter kriget, ett Frankrike med utbildning för alla, med press- och yttrandefrihet, med pensioner och social trygghet och med gemensam kontroll över tillgångarna. Han skriver om att nu se allt detta brytas ner:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna? I en tid då rikedomarna som skapas är avsevärt större än i efterkrigstidens utarmade Europa. Förklaringen är att penningväldet, som motståndsrörelsen energisk bekämpade, aldrig har varit så mäktigt, så oförskämt och så egoistiskt och att det nu representeras på statens högsta nivå. Bankerna som numera är privatiserade bekymrar sig i första hand om aktieägarnas intressen och om direktörernas bonuslöner, inte om det allmännas bästa. Klyftan mellan de allra fattigaste och de allra rikaste har aldrig varit så djup, penningbegäret har aldrig varit starkare och konkurrensen aldrig uppmuntrats lika ivrigt.

Sympatiserar du med det här har du säkert hört det förr. Det är inte det som är poängen. Den ligger just i den tyngd en person som Stéphane Hessel kan lägga bakom orden, i kraft av vem han är och vad han sett och gjort, men också, som så ofta med bästsäljare, i kraft av hur många som läst det. För Hessels lilla pamflett har blivit en bästsäljare, såld i miljontals exemplar runtom i det ekonomisk krisande, och historiskt sett exceptionellt rika Europa.

Den svenska utgåvan har också, bortsett från den franska förläggarens efterord, lite förklaringar och noter, begåvats med inte mindre än fyra förord, av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Särskilt vid första läsningen, om man är en notorisk pärm till pärm-läsare, känns det onekligen som att öppna sådana där ryska dockor, inuti en finns en nästan likadan. Inget av dem är för all del dåliga.

Sist finns FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och det är nog faktiskt den mest kittlande och inspirerande texten av alla. Tänk att det finns en sådan globalt antagen text om människors lika värde och rätt till ett värdigt, tryggt och meningsfullt liv! Föreställ dig att vi lade lite mer tyngd bakom de orden!

Jo, jag är medveten om att de mest är fernissa, att många av de mäktiga människor som skriver under på dem knappast har en tanke på att försöka efterleva dem. Men de finns ju där. De finns där, liksom väntande. Och den dagen vi verkligen arbetar utifrån dem, den dagen vi kan lägga Stéphane Hessels tyngd och engagemang bakom orden, ja, då sitter vi mitt i inget mindre än en revolution.

Similar Posts:

• Ett nytt sätt att leva?
• Vackert väder?
• Nedslag i konflikt
• Kriser som kan leda framåt?
• Att byta kontinent

Först då trängde han in i mig och allt blandades för mig. Tårarna, hänryckningen, jag kände mig blåslagen och tillvaratagen, jag såg mig själv som barn och hörde honom på håll, som om han var långt borta. Jag ville inte komma tillbaka till mig själv. Jag förstod där och då att det smärtsamma med att gå så långt i njutningen är att när den tar slut har man färdats länge och måste ta sig tillbaka genom ett landskap man inte känner igen och där allt är tömt på sin mening. Och vem är man då, frågade jag mig.

Berättelserna i Grand Mal återvänder ofta till Norrland. Där finns en inneboende kyla som vi svenskar har lätt att personifiera oss med. Vi rör oss mellan tiderna; den unga flickans berättelse om att komma över sin krossade kärlek med snabba skidturer i elljusspåret, kvinnan med det nyfödda barnet och babyalarmet som lever sitt eget liv, den tidiga förälskelsen, de hastiga passionerna, de plötsliga olyckorna som ingen kan hjälpa. Ständigt närvarande är ett mörker, någon form av hot under ytan, en spänning och smärta som driver läsaren framåt. Bara formuleringen av hur ett förhållande slocknar ut: ”Vi stängde om oss själva som när man stänger om ett sommarhus. Effektivt, med räta ryggar och så en sista blick för att se om någonting ändå glömts kvar.” Fantastiskt!

Boström Knausgårds noveller är snabblästa för mig. De har ett språk som stundtals är vidunderligt i sin skärpa. Jag viker blad och läser högt för min pojkvän, titta, säger jag, hon överglänser sin man språkligt! Faran när jag lockas läsa så snabbt är som vanligt att jag inte vet hur jag ska formulera mig sen. Vad hände egentligen? Jag har en distinkt känsla kvar av den sista, omhuldande vackra berättelsen, som mer än något annat är en försäkran om att allt kommer att gå bra, hur jobbigt det än känns ibland. Den läser jag i omklädningsrummets soffa på jobbet och börjar nästan gråta. Det är så vackert! Och det är så ovanligt att författare når ut på just det sättet till sin läsare. Senast var låtskrivaren Annika Norlin, Säkert!, för mig.

Men så är detta också Boström Knausgårds sätt att skriva. Hennes tilltal är personligt och direkt, och även om det stundtals kan dra sig åt det högtravande i sin klang finns det en grund som är både innerlig och varm. Givetvis lider jag av att jag fått maken Knausgårds porträtt av författarinnan, och har svårt att inte läsa in det alltför mycket. Men kanske är det alltid så i vårt individfixerade samhälle, där författarna blir minst lika intressanta som böckerna. Liksom Melodifestivalens utveckling, där låtarna tidigare spelades för publiken utan att de fick se artisten som framförde (detta för att enbart låten skulle bedömas), går det numera sällan att uppleva verket som stående för sig själv, utan att tydligt se skaparen bakom. Och nog kan det även vara intressant när historierna flätar samman i varandra, som i novellen Den som väntar, där vi får Boström Knausgårds syn på mödravårdscentralens övningar inför förlossningen, som jag tidigare tagit del av i Knausgårds Min kamp 2…

Sammantaget är Grand Mal en mycket vacker, svindlande bok, som inte alltid är helt lätt att ta till sig, men som ger ett tydligt avtryck i läsaren. Och som jag upplevde det; även en innerligt varm famn.

Jag var inte den första för honom, men han var den första för mig. Jag kommer alltid att behöva tänka på honom som den första. En given plats på himlen, ett ointagligt försprång och det utan att ens behöva vara bra. Det som bestämmer en för framtiden har inte med verkligheten att göra, det liknar mer matematik, någonstans börjar man räkna. Någonstans sätter man den första punkten. Ett levnadsöde består till 70 procent av geografi och tillfälligheter. Jag skulle vilja tro på Gud.

Similar Posts:

• Skört och rent och hårt
• En ärelös jävel
• Utsatthet och mytologi
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet

Jag känner inte till så många feminister som hatar män. Inte fler än det finns män som hatar feminister i alla fall [...].

På sidan 83 i Det dom inte sa formulerar Lisa Lindén i två korta meningar (de ovanstående), ungefär vad boken handlar om. Det dom inte sa är en bok riktad till tjejer (eller killar, för den delen) i åldern ungefär femton och uppåt. Lisa Lindén tar på sig uppgiften att berätta vad feminism egentligen står för, att det inte handlar om manshat och orakade ben i första hand. Och hon gör det bra. Det är överskådligt och lättfattligt utan att bli för tunt. Det finns förstås mycket mer att säga i ämnet, men det är till för en annan sorts bok att göra.

Det dom inte sa tar avstamp den gamla parollen att det personliga är politiskt, och därför är det en personlig bok Lisa Lindén skrivit. Historik och förklaringar varvas med personliga betraktelser från författarens liv och uppväxt. Den är inte särskilt teoretiserande, men det är heller inte meningen. Syftet är att väcka engagemang, att få unga människor (eller gamla) att se vad feminism faktiskt egentligen handlar om. Teoretiserandet kan man ta sen, om man har lust med det. Men att starta intresset för feminism och genusfrågor med att läsa svårt teoretiserande böcker är inte vad jag skulle rekommendera.

Om man börjar en bok med att citera Annika Norlin har man i och för sig fått mig på sin sida direkt, men jag tycker ändå att Det dom inte sa är en väldigt bra och tydlig bok. Det är så enkelt att luta sig tillbaka och tänka att könsskillnader är av naturen och att det inte går att ändra på. Det är den lätta vägen, ingen behöver göra något åt att kvinnor har lägre löner, eftersom det alltid har varit så. Men då kanske man behöver någon som lugnt och stilla berättar för en att bara för att vi tror det var på ett sätt på stenåldern betyder inte det nödvändigtvis att det är det enda sättet. Eller att det måste vara så för all framtid.

Det dom inte sa är 2000-talets, och tonåringarnas, Under det rosa täcket. Och det slutar aldrig att vara helt nödvändig läsning. Oavsett om man är 18 eller 65.

Similar Posts:

• Ett dokument över feminismens brokighet
• Är Fanny expert på rosa?
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter