Att hitta likheter och blinkningar till Anette Skåhlbergs Kalle med klänning (Sagolikt förlag) är lätt men heller inte något som gör något. Konrads klänning riktar sig till de mindre barnen (2-4 år) och håller sig helt ifrån pekpinnar. Detta gör att den tar sig ett steg längre än Kalle med klänning där Kalles användande av klänning ifrågasätts och problematiseras.

Både författaren och illustratören gör Konrads klänning till en alldaglig sak, klänningen agerar som vilket plagg, eller vilken leksak, som helst som två barn lika gärna vill ha. Det är inte klänningen det alls handlar om i Konrads klänning, utan avundsjukan som uppstår på grund av orättvisor och när man själv hamnar ur fokus. Intrigen är relativt enkel och lösningen är istället något som skulle kunna diskuteras. På det stora hela påminner Konrads klänning mer om Barbro Lindgrens Max bil än om Kalle med klänning.

Illustration: Caroline Röstlund

Samspelet, avundsjukan, ilskan och glädjen mellan de två syskonen är särskilt framträdande i barnens ögon, hur de ser på varandra och vilka blickar de ger varandra. För illustratören Caroline Röstlund krävs det inte så mycket mer än så för att förmedla starka känslor. Hennes illustrationer är enkla med stort fokus på barnen och med en färgskala som är något dov, vilket gör att även i bilderna tas fokus från att det är just klänningen det handlar om. Trots att klänningarna glittrar sticker de egentligen inte ut. Istället känner sig de båda barnen nöjda och lyckliga när de kan dela på glädjen och glittra tillsammans.

Nästa bok om Konrad kommer även den inom kort, och även här finns en antydan om att Olika förlag tittat åt Sagolikts håll, Konrad lussar och Kalle som lucia ser vid en första anblick väldigt lika ut, men istället för att handla om att en pojke inte får vara lucia har Konrad problem med att bestämma vad han ska klä ut sig till.

Similar Posts:

• Utsuddade stereotyper
• Titta vad fint
• Problemfri förskolestart
• Intervju med Sagolikt Bokförlag
• Fint om längtan, ensamhet och död

Det är därför fantastiskt bra att Sagolikt Bokförlag ger ut en lättläst bok som riktar in sig på lite äldre barn, 9-13 år står det på omslaget. Fotboll och fantasy som tema är också bra om man siktar på lässvaga pojkar.

Men redan på första sidan i En boll begraven blir jag misstänksam. Här presenteras Patrik som är galen i fotboll och vi läser:

Om han vore tvungen att välja mellan att äta frukost eller spela fotboll så skulle han lätt välja fotbollen.

Jaha? Gillar barn att äta frukost, det var en nyhet för mig.

Nu kan man tänka sig att läsaren inte fastnar där, men kanske fastnar de någon sida senare när det står att Patrik sitter på avbytarbänken, redo att hoppa in:

Han har övat alla uppställningar i huvudet. Han är säker på att han klarar alla.

Hmm? Vad syftar ”uppställningar” på här?

Och så läser vi:

De andra i laget hoppas att han aldrig kommer att behövas på planen.

Vi får ingen förklaring till varför de andra skulle vara så taskiga mot Patrik. Är han världens sämsta fotbollsspelare? Är han en elak människa? Varför är han uttagen att sitta på avbytarbänken om ingen vill att han skall spela?

Tio sidor in i boken kommer det som slutligen övertygar mig att författaren Anette Skåhlberg inte kan mycket om fotboll:

Motståndarlaget gör 2 lika men Patriks lag är snabba på returen och gör mål de också.

Uttrycket ”2 lika” är klumpigt och används aldrig om sportresultat, man skriver 2-2. Och om man skall använda ordet ”retur” i fotbollssammanhang så kan man skriva ”målvakten lämnade/gav en retur” (när målvakten räddar bollen men inte får undan den). Men att säga att ett lag är ”snabba på returen” är helt obegripligt. Det betyder ingenting.

Efter detta så försvinner bollen ner i ett hål och Patrik åker ner i underjorden. Där blir han tillfångatagen av underliga väsen som tar hans röst ifrån honom och bara släpper upp honom till ytan igen om han kommer ner med fotbollslaget och spelar en match.

Vilka krav kan man ställa på en ”läsa lätt”-bok?

Språket ska vara lätt och konventionellt. Här fungerar boken bra.

Handlingen ska vara handlingsdriven snarare än karaktärsdriven (LasseMaja-böckerna är ett typexempel). Här fungerar boken bra inledningsvis, men i underjorden blir det väldigt mycket beskrivningar och lite händer.

Handlingsmönstret måste vara konventionellt så att läsaren, utifrån berättelsen, kan gissa ”vad det står”. Här funkar det sådär, kanske främst för att författaren inte vet något om fotboll och för att man aldrig förstår vilka regler som gäller för livet i underjorden. Men kanske också för att Patrik är allt annat än en superhjälte. Han är velig och styr inte över sitt eget liv. Vart är vi på väg?

Det allra underligaste i En boll begraven – och jag kan inte förstå det annat än ett svårt brott mot hur det borde vara – är att boken inte har något slut. Den slutar mitt i handlingen. Patrik har samlat ihop ett lag och ska tillbaka ner i underjorden och spela fotboll och få tillbaka sin röst. Och så slutar det med tre punkter ”…”

Hur är det möjligt att skriva en ”läsa lätt”-bok som inte har något slut? Där man måste vänta på nästa bok för att få reda på hur det gick?

Sagolikt Bokförlag har slarvat bort en fin chans. Författaren skriver om ett ämne hon inte behärskar, handlingen skjuter inte riktigt fart och boken tar slut ”mitt i …

Similar Posts:

• OK men inte mer
• En skönlitterär äkta stjärna
• Rea-fynd med idrottshopp
• ”Sätt straffen, Charlotte!”
• Medkännande om bortglömda barn

Anette och Katarina driver Sagolikt bokförlag tillsammans. Anette skriver många alla de böcker som förlaget ger ut och Katarina illustrerar dem. Förlaget ger ut många normbrytande böcker, ni förstår kanske att jag var nyfiken på dem?

Vad har ni för bakgrund?
Anette: Jag är författare, regissör, filmare, skådespelare, film- och teatermanusförfattare, låtskrivare, ljudboksinläsare och sagoberättare. Sedan fler år tillbaka har jag företagen S.T.O.P Bok samt S.T.O.P Film.
Katarina: Jag är illustratör, konstnär och designer. Jag driver företaget Katarina Dahlquist Illustration & Design.

Varför startade ni Sagolikt bokförlag?
Anette: För att vi hade sådan lust att göra böcker ihop och för att det var bråttom att få ut böckerna till barnen. Jag har själv fem barn varav en av killarna alltid har älskat att ha klänning. Omvärldens reaktioner på detta födde Kalle med klänning i mitt huvud. Min dotter var tokig i prinsessböcker och jag höll på att kräkas över prinsessor som blev räddade av prinsar på vita hästar. Prinsessan Kristalla föddes. En prinsessa som är stark och självständig men ändå klädd i fina kläder. Hon är kompis med draken och vägrar gifta sig med en prins. Hon blir istället kär i en flicka från folket. En prinsess-saga för vår samtid helt enkelt.
Katarina: För att vi saknade denna typen av böcker. Jag hade älskat att läsa om sådant som barn! Och så när jag träffade Anette och hon också hade samma tankar, och så presenterade manuset om Prinsessan Kristalla för mig – det var en sådan befrielse! Jag ville bara skrika rakt ut! Äntligen! Äntligen fanns det en som vågade, och som fattade hur viktigt det var! Och det var inga tvivel om att jag ville jobba med henne. Prinsessan Kristalla är den mest befriande och vackra kärlekssagan jag någonsin läst! Helt underbar! Och det var början på vårt samarbete.

Ni har två väldigt tydliga inriktningar i utgivningen. Varför har ni valt fantasy och hbtq-litteratur?
Anette: Inriktningen för oss är sagor i vår samtid för barnen. Jag skriver sagor som fyller mitt hjärta, det finns ingen medveten plan om innehåll. De historier som finns i mitt huvud och som föds i min kropp, det är de historier jag skriver. Sedan är det många gånger ilska eller andra reaktioner på det som pågår i vår samtid som väcker tanken när jag skriver, men lusten till sagoberättandet är det som styr mitt skrivande. Ingenting annat.
När det gäller serien om Maya så saknade jag lättlästa böcker som var spännande och gav lust till att läsa därför skrev jag den serien.
Katarina: Som du säger så är fantasy en av många genrer som vi gett ut hittills. Vår fantasyserie om Maya och Havsfolket är en lättläst kapitelbokserie för 9-13-åringar, och den gjorde vi eftersom det inte finns på marknaden. Varför finns det inte spännande och magiska fantasyböcker för dem som har svårt att läsa? Det är klart de också måste kunna få ta del av fantasy! Och därför finns Maya och Havsfolket.
HBTQ-litteratur har vi aldrig kallat våra böcker, vi ger ut böcker som skildrar samtiden. Det är precis lika normalt idag att vara homosexuell och leva i en regnbågsfamilj som att vara heterosexuell och leva i en kärnfamilj. Det är viktigt att alla känner igen sig, och att mångfald speglas.

Hur har mottagandet för era böcker sett ut?
Anette och Katarina: Mottagandet för våra böcker har varit fantastiskt. Vi har sålt slut på snart sex titlar och nytryckt tre.

Vad tycker barnen om böckerna?
Anette: Barn älskar våra böcker. Och vill läsa dem om och om igen och lyssnar på ljudböckerna oräkneligt många gånger. Det är vi glada för.
Katarina: Dessutom är det alltid lika kul när vi är på tex Bokmässan och barnen kommer springande till vår monter och bara MÅSTE ha uppföljaren till den bok de just läst!

Vad tycker föräldrar om böckerna?
Anette och Katarina: Föräldrar är lyckliga över att våra böcker finns. Vi får dagligen mail eller post från föräldrar (och andra vuxna som läst böckerna själva) som uttrycker sin tacksamhet.

Vad tycker skolor och bibliotek om böckerna?
Katarina: Biblioteken och skolorna är två av våra största kunder. Av statistiken att döma är de flesta av våra böcker mycket utlånade. Och vi får ofta bra kritik från bibliotekarier där de berättar om hur omtyckta våra böcker är, framför allt Syster Varg som hamnade på Bokjuryns topplista är mycket populär.
Anette: Det är många skolor och förskolor som köper in våra böcker och de flesta bibliotek har någon eller några av våra böcker. Det är alltid kö och väntelista på dem.

Tror ni att den här typen av litteratur kommer att bli vanligare även på de större förlagen i framtiden?
Katarina: Om du syftar på att vi har mångfald i våra böcker, tex har med regnbågsfamiljer, killar i klänning och homosexuella prinsessor, så är det är ofattbart att inte alla förlag redan har med detta i sin utgivning.

Anette och Katarina har skrivit boken De gömda barnen. Nu skänker de 25 kronor per såld bok till projektet Låt alla barn få en God jul och dessutom 5 kronor per såld bok till Bris. Vill du köpa boken och vara med och bidra kan du läsa mer här.

Similar Posts:

• Medkännande om bortglömda barn
• Problemfri förskolestart
• Lång väg till familjelycka
• Modern kärlekssaga
• Förbjudet att sluta mitt i en …

Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist har redan i de tidigare böckerna tagit upp viljan att hitta likheter mellan föräldrar och adopterade barn för att öka känslan av samhörighet. Istället för att hjälpa Junior att förstå och uppleva att hon trots att hon på utsidan är olik sina föräldrar, hör ihop med dem kommer Jösta och Johan med en annan lösning. De ska skaffa ett syskon till Junior, som liknar henne. Precis som i Jösta och Johan ger de två girafferna sig ut på jakt efter ett syskon.

Leoparden erbjuder generöst en av sina nyfödda ungar, men eftersom den fortfarande är så liten måste den stanna hos sin biologiska mamma en liten stund till. Glada skyndar papporna hem till Junior, men hon blir inte alls nöjd. Hon vill inte ha ett leopardsyskon, hon vill ha ett syskon som ser ut som hon och de finns i ägg.

Och vi är tillbaka på ruta ett där det inte finns något utrymme för att vara lika och känna syskonskap trots yttre olikheter. Det är ungefär här som jag tröttnar på Junior och tycker att hon är bortskämd då allt går ut på att behaga henne.

Som tur är tar berättelsen en annan vändning och Junior tvingas acceptera sitt nya syskon som tillslut kommer ut ur ett ägg men som trots det inte liknar henne speciellt mycket. Men då är skadan redan skedd och jag ställer mig kluven till pedagogiken i Junior vill ha syskon.

Texten i serien om Jösta och Johan är skriven på vers. I den första boken var språket rimmande och flödande och behövde inte underkasta sig handlingen. I Junior vill ha syskon är resultatet tyvärr inte lika självklart. Händelseförloppet tillåts ta större plats, texten är full av utropstecken och styckeindelningen är. Men emellanåt glimrar det till:

Leoparden är trött
där hon klättrat upp på trädets gren.
Hon försöker fånga upp
sex vilda ungar från att falla ned.
Och visst kan Jösta och Johan
få ta hand om en unge som sin.
Men de får vänta nån vecka
för varendaste en är nyfödd och blind.

Däremot är Katarina Dahlquists bilder lika varma som tidigare. Och varmt är det på savannen. Färgerna går i gult och rött och solen är stor och strålande. I djungeln är det grönt och massor med träd i floden grönt och blått och lerigt. Dagarna slutar med röda solnedgångar och det känns ända ut till läsaren hur värmen försvinner från savannen.

Vi är många som följt Jösta och Johans längtan efter familj och när den stora längtan uppfylls blir det inte alltid så mycket kvar. Nästa bok i serien Juli slår knut, är planerad att komma ut senare i höst och jag ser fram emot att se hur författarparet lyckats problematisera familjelyckan.

Similar Posts:

• Problemfri förskolestart
• Pappa, pappa, barn
• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Intervju med Sagolikt Bokförlag
• Ett nytt syskon som inkräktar

Bra för vem funderar jag också på. De barn, 8-14 år, som boken riktas till godkänner säkert att det finns hål i marken där glömda barn bor. Men tiden står stilla i hålet, barnen åldras inte utan är kvar i den ålder de hade när de hamnade i hålet. Ofta kommer barnen inte heller ihåg vilket år de hamnade i hålet utan tiden gestaltas genom historiska händelser och attribut. Det är inte alltid jag kan placera de händelser som nämns ens i rätt decennium och jag tvivlar på att de läsande barnen gör det bättre. Det är lite tråkigt. Jag blir gladare när jag upptäcker en förteckning över alla barn i hålet i slutet av boken, med information om dem, deras ålder och året då de försvann och kom till hålet, men bäst hade varit om detta hade vävts in i berättelsen lite tydligare.

Det finns detaljer i berättelsen som inte är helt övertygande. En berättelse får gärna vara ologisk men måste följa sin egen fiktiva logik, att två av barnen till exempel svävar vid något tillfälle är en sån ologisk detalj, medan det faktum att tiden står stilla i hålet är en sån logik som faller innanför berättelsens ramar.

De väcker engagemang de glömda barnen, det är de som gör att jag tycker om att läsa boken. Där bor Ljuset, den äldsta med sina 14 år och antal år i hålet. Hon har varit försvunnen sen 101. Där bor Gökungen, den 2-åriga flickan som kom till hålet 1924. Hon pratar inte så bra men hon har en telepativ förmåga. Där bor Blomman som är 12 år och har bott i hålet sen 1985. Där bor Nick som är 9 år och kom till hålet 2008. Där bor fler bortglömda barn och dit kommer också Misan som försvinner i mars 2013 när hon är 11 år gammal. Det är genom henne berättelsen om de glömda barnen berättas och det är hon som inger hopp i mörkret.

Apropå hopp i mörkret. Katarina Dahlquists illustrationer är makalöst fina. De lyser mot den mörka bakgrunden.

För varje sålt exemplar av De glömda barnen skänker förlaget 5 kronor till BRIS, Barnens Rätt I Samhället. Jag funderar under läsningen på om det går att kombinera författande och läsande med välgörenhet utan att det blir pretentiöst och det går nog inte. I alla fall inte i den här boken. Men pretentiöst är ingen motsättning till bra och jag tycker om initiativet. Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist försöker så hårt och jag hoppas att det faller väl ut.

Uppdatering 11/11 2012: Nu skänker Anette och Katarina 25 kronor per sålt exemplar av De glömda barnen till projektet Låt alla barn få en God jul och dessutom 5 kronor per såld bok till Bris. Vill du köpa boken och vara med och bidra kan du läsa mer här.

Similar Posts:

• Intervju med Sagolikt Bokförlag
• Problemfri förskolestart
• Lång väg till familjelycka
• Förbjudet att sluta mitt i en …
• Ojämn fantasy med Stockholmsförankring

På förskolan hälsas Junior välkommen, hon får träffa sin fröken, får en egen krok och blir presenterad för alla de andra barnen. Det är duvan Dennis som blir rädd för Junior och flyger upp i gardinen och björnen Bibbi som älskar grönt och genast fattar tycke för Junior. Det är nyfikna barn som vill bli kompisar och undrar allt om Junior och hennes familj.

Hela min familj är jättelång
men inte farlig.
Egentligen är vår familj ganska vanlig.
Det är jag som är barn och sen papporna,
ja båda två.
Vi bor i ett stort hus
som ligger alldeles nere vid ån.

Den som har läst den första delen i giraffserien vet att Junior bor tillsammans med sin pappa Jösta och sin pappa Johan. Junior uttrycker det som att hon har en helt vanlig familj, som den självklarhet det är för ett litet barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar. De andra barnen tycker inte alls att det är konstigt eller ifrågasätter varför Junior har två pappor och ingen mamma, vilket jag å ena sidan tycker är fint då det gestaltar barns öppenhet och förmåga att se bortom normer som vuxna skapar. Men å andra sidan tycker jag att problematiken som boken gör anspråk på att ta upp lämnas lite för lätt.

Det barnen på förskolan däremot tar för givet är att Juniors pappor ska se ut precis som hon själv, alltså som en krokodil. När Junior berättar hur långa de är och hur högt pappa Johan kan ryta blir de rädda och tänker på stora krokodilgap och vassa tänder. När Johan och Jösta kommer för att hämta Junior blir alla barnen rädda och springer och gömmer sig. Men det är ju inte två stora krokodiler som kommer utan två giraffer med långa halsar att åka rutschkana på. Dock upplever jag att även den eventuella problematiken med att vara adopterad och att faktiskt inte se ut som sina föräldrar uteblir. Jag saknar också barns ständiga varför? inför sådant de inte är vana vid eller förstår och den missen påverkar min läsning så att jag istället läser Junior börjar förskolan som vilken söt barnbok som helst.

Och söt är Junior börjar förskolan verkligen. Katarina Dahlquist tecknar som alltid i grälla färger över hela uppslagen, så att det finns många fler berättelser att berätta utifrån dem.

Slutligen tycker jag dock att bristen på problematik är befriande, för det som vi upplever som självklarheter upplever barnen som självklarheter, och det finns inget som inte är självklart när Junior börjar förskolan.

Similar Posts:

• Lång väg till familjelycka
• Pappa, pappa, barn
• Medkännande om bortglömda barn
• Intervju med Sagolikt Bokförlag
• Tävlan och fantasi

1. Sara Stridsberg

När Sara Stridsberg pratar om sitt författarskap och sitt skrivande vill jag gråta. För att det är så vackert och så smärtsamt, så svart och så glittrande. Hon pratar om det som något hon är utelämnad till och drabbas av. Att det är en sjukdom med skrivandet som symptom. Om hur hon hela tiden måste ställa sig främmande inför det hon skriver om, ovetandes. Jag har fortfarande inte läst hennes Darling River eftersom jag har förbjudit mig att göra det samtidigt som jag själv skriver. Men nu är manuset inlämnat och jag ska kasta mig över den. Det var min första bokmässedag, det var fredagen och efteråt kände jag att jag kunde åka hem för att det var allt jag kunde ta in och kräva, jag hade redan hört allt. Men kvar blev jag och tur var väl det.

2. Fynden

En bokmässa utan välfyllda, tunga kassar att släpa med sig på tåget hem är ingen riktig bokmässa. Det är på riktigt först när man går från monter till monter och får.

Lördagens fynd bestod bla av Elin Ruuths lilla gula Fara vill, Josefin Palmgrens debut Engångsligg, för att den är glittrig och rosa och passar utmärkt in i min rosaskiftande boksamling. Dagens presenter bestod av Erica Jongs Förföra Demonen till mamma och Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster. Själv unnade jag mig också första boken, Ett litet snedsprång, i Denise Rudbergs serie i den nypåhittade genren Elegant Crime.

Söndagen inleddes med inköp av Igelkottens elegans av Muriel Barbery för att Maria säger att det är en sån där bok som man bara blir glad av. Dessutom blev det fynd av Helena Granströms Alltings mått med det vackra uggleomslaget som jag bara var tvungen att köpa eftersom jag har ugglor på allt just nu, t-shirts, örhängen och uppenbarligen böcker.

3. Åsa Ericsdotter

På lördagen träffade jag och Maria Åsa Ericsdotter för en intervju som mest blev till ett samtal om kärleken och livet och otrohet och frihet som aldrig tycktes vilja ta slut. Det var det där om att vilja med inte kunna och att kunna men inte vilja. Jag har berättat förut om hur jag har burit hennes debut Oskyld över hela Asien, men det är värt att säga igen för Åsa Ericssons författarskap är ett av av dem som betytt mest för mig. Självklart återkommer vi med rapport om vad som egentligen blev sagt.

4. Ragnar Persson

Egentligen skulle Ragnar Perssons bilder kunna gå in under den tidigare kategorin fynd, men eftersom jag blir lycklig av hans bilder tycker jag att de förtjänar en egen punkt. Det finns inte så mycket mer att säga än att han ritar hästar och att jag vill tapetsera min lägenhet med hans bilder.

5. Anna Hallberg

Jag ber Anna Hallberg skriva i min nyinköpta Colosseum, Kolosseum efter Semafors samtal om våld och poesi med henne och Ann Hallström. När hon kikar på mitt presspass för att dubbelkolla stavningen av mitt namn berättar hon att hon har varit inne och läst här på dagensbok.com. Självklar topplisteplacering!

6. Lift

Bokmässans snyggaste bokomslag hittar jag i Charlie by Kabusas monter. Det sitter om Hanna Wikmans Lift och hon berättade att det är hon själv som har gjort det. Så nu vet ni vart ni ska vända er när ni vill ha fina omslag till era böcker! Och jag misstänker att vi kommer att slåss om den här boken när den kommer till redaktionen.

7. Håkan Hellström

Självklart drog Håkan Hellström alldeles för många tonåriga killar och tjejer och om jag inte hade varit så upptagen med att springa omkring bland böckerna på mässgolvet hade jag kanske också fått plats på hans seminarium. Då finns det chans eller risk (beroende på hur man ser på det) att Håkan Hellström hade fått en högre topplisteplacering på den här listan, men nu blev det inte så. Men jag vill ändå påpeka hur fint det är med Håkan Hellström på bokmässa. Eftersom Håkan Hellström ger ut en bok om att han i år firar 10 år som artist, kan han nu även titulera sig författare.

8. Kalejdoskopet

Maria och jag fyndade varsitt minikalejdoskop, ett som får plats i fickan eller handväskan och hade handmålade små elefanter på sig. När man har tröttnat på bokmässan tar man bara upp den, kikar, snurrar, så ter sig mässan genast lite vackrare igen. Man kan också kika igenom den på gatlyktorna om natten.

9. Jösta och Johan

I min recension av Jösta och Johan skrev jag att alla barn borde läsa den, för att det är den bästa barnboken som getts ut i år. Därför bunkrade jag upp och ska ge till alla barn som jag känner.

Författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katharina Dahlqvist tillsammans med Jösta och Johans dotter Junior.

10. Aftonbladets soffa

Bokmässa alstrar trötta ben oavsett hur bekväma och fotriktiga skor man har. Mässans skönaste soffa fanns i Aftonbladets monter, perfekt att vila benen i!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Fredag på bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Lördag på bokmässan

Det finns ingenting som känns sökt eller konstlat i det homosexuella giraffparets längtan efter en bebis. Det är en längtan som är genuin och äkta och som bara har en lösning. Så Johan och Jösta ger sig ut på jakt efter sitt barn.

Nu när tiden är kommen att slå sig ner,
undrar de båda, det där livet – är det inte mer?
Är det bara vi och sen så är det slut?
Var är alla skojiga små barnatjut?
För visst är det så att de båda vill ha barn.
Fast de är av samma sort, likadan och likadan.

Eftersom Jösta är en han och Johan likaså,
är det liksom svårare att barnet kunna få.

De letar och letar men hittar inte minsta unge,
hittar faktiskt ingenting.
Kom, ropar Johan, vi ger oss ut på stäppen
och ser oss omkring!
Kanske finns där ett barn som behöver en familj,
som säger ja, jag blir ert barn om ni vill!

Boken är genomgående skriven på rim med ett rakt och enkelt språk som går rakt in i hjärtat på mig. Målgruppen för boken är 2-6 åringar men jag har inte långt till tårarna när bebis efter bebis redan har en pappa som älskar dem. Det är en bok helt utan mammor och för en gångs skull känns det befriande. Det här är en bok om pappor och deras barn och deras längtan efter ett barn. Och det behövs inga mammor för att ha den längtan, eller för att stilla den.

Samma gula färg och helt underbart fin,
säg behöver du en familj så kan vi bli din.
Lejonungen nickar glatt och viftar på sin svans,
klart den inte säger nej till en sådan chans.
Hurra! Hurra! ropar Jösta men kan inte förstå,
varför luften fylls av ett fruktansvärt vrål.

Ge mig mitt barn! skriker lejonhannen som är full med gråt,
Jösta skäms, vi ville bara hjälpa, så snälla förlåt.

Tillslut hittar Johan och Jösta ett övergivet, alldeles ensamt ägg som bara väntar på att någon ska ta hand om det, ja hela dess överlevnad hänger på det. De två girafferna tar med sig ägget hem, de ligger nära, berättar sagor, sjunger sånger och väntar. De väntar och väntar på att ägget ska kläckas så att de får träffa sitt nya barn, så de får lära känna honom eller henne, älska mer.

Och trots att Jösta och Johans barn inte ser ut precis som de, så finns det ändå likheter. Hon kommer att bli lång, precis som sina pappor. Det finns olikheter också, men framförallt fina fjäll, tänder, ögon och ett barn att älska precis för den hon är.

Johan och Jösta är en fantastisk bok om längtan och kärlek som jag önskar att alla barn och föräldrar får chans att läsa!

Similar Posts:

• Lång väg till familjelycka
• Problemfri förskolestart
• Fula ankungen wannabe
• Modern kärlekssaga
• Delad glädje glittrar mer

”Länge leve brudparet! Länge leve våra drottningar!”

Det är en fin, klassisk saga med en kärlekshistoria som bara kan sluta på ett sätt och det är med ett lyckligt slut. Och jag tycker om den eftersom den lyckas hålla sig till den klassiska sagan samtidigt som den vrider på allt. Sagan om Prinsessan Kristalla tar både upp frågan om kön och klass men trots att det är lätt hänt att det känns konstruerat och tillgjort upplever jag sagan som äkta. Det här är två starka, självständiga tjejer som är modiga och inte backar, varken för svåra utmaningar eller kärleken och de går emot sina föräldrar och traditionerna som det vore den självklaraste sak i världen. Jag kan tycka att det går lite lätt för Kristalla och Vilda att övertala föräldrarna om giftermålet, att de möter ett ganska svagt motstånd, men samtidigt gillar jag att det inte är världens grej att Vilda faktiskt är en tjej. Det största problemet är egentligen att Vilda inte är av kunglig börd. Förutom kön- och klassperspektivet ger inte sagan om Kristalla oss något nytt, och blir därför lite förutsägbar, men enligt mig är det poängen med boken och vad som gör den läsvärd. Framförallt gillar jag att de fortfarande får vara just prinsessor och drottningar i vackra klänningar och smycken och glänsande hår, samtidigt som dom är ute och slåss med vassa svärd.

Boken är illustrerad med många och stora bilder av tjejernas äventyr, tyvärr känns de som hämtade från ett dataspel med sina grälla färger och det är synd på en sån bra saga.

Similar Posts:

• Tokroliga prinsessor
• Prinsessor kan själva
• Rosa prinsar jagar drakar
• Intervju med Sagolikt Bokförlag
• Sagor, pyssel och lite glam